Orosår
NILS FERLIN & KRIGET
En utställning om Nils Ferlin
mellan åren 1939–1945
Att skriva i tiden (II).
Det hade blivit ett nytt år: 1940. En ny verklighet hade tillskapats. Det skulle ta tid att anpassa sig. Ännu hoppades man på ett snabbt slut på kriget – även om läget nog såg hopplöst ut, och orosmolnen kom allt närmare.
I den första rimkrönikan för året var det Carl Michael Bellman (1740–1795) som hyllades. Ferlin stod Bellman nära – i både liv och dikt. Och här var det ett melankoliskt och strax svunnet Stockholm som tecknades, en stad som kom allt längre bort från den bedagade glans kring vilken Bellmans diktnings gestalter rört sig.
Miljöerna var förstås välbekanta för Ferlin. Hemtama. Det hade kanske gått tvåhundra år. Men på vissa sätt hade tiden stått still.
Men också här hördes ett diktens bakgrundssorl. Där gjorde den större världen sig gällande. Jo, fokus låg på ett Stockholm som var försvunnet sedan länge. Men i ögonvrån syntes i Ferlins dikt också den obarmhärtiga verklighet, den samtid, som nu allt mer hårdhänt trängde sig på.
Sovjetunionen hade angripit Finland, och från Sverige kom det frivilliga för att slåss på grannlandets sida: ”Finlands sak är vår.” (Om detta kan man läsa mer i samband med avsnittet UR ANDRAS ÖGON, där bland annat Harry Martinsons erfarenheter av vinterkriget diskuteras.) När fredsavtalet skrevs på den 13 mars 1940 (samma dag som Ferlin signerade sin dikt i Idun) hade kriget varat i drygt fyra månader, och kostat tiotusentals finska och långt fler sovjetiska liv.
Ferlin såg kriget som en förlust för mänskligheten. Och orden räckte till allt mindre tröst och lindring.
”I mörker och köld och snö
fick Paavo och Evert dö.
Vad tjänte det hela till?
kan man fråga sej om man vill.
Och Fjodor dog även han
och visste väl ej för vad.
Den hjältedöd som han fann
beskrevs i ett tidningsblad.
Den beskrevs med pomp och honnör
på ett främmande språk. – Ack, ord
ska man aldrig stanna inför
på denna ordrika jord.”
Så kom våren. Och inför vårar hade ju poeter att kapitulera. Det fanns ju så mycket vackert att glädja sig åt. Och det var viktigt att glädjas. Att finna vilan i det sköna, också en kort stund. Snart nog kom verkligheten åter och röjde bort det vackra.
Den 9 april 1940 gick Tysklands arméer in i Danmark och Norge – och det skulle få konsekvenser för Ferlin också privat, vilket man kan läsa mer om i avsnittet UPPBROTT & SJUKDOM.
”Vår Herres verk är mycket gott
men mänskans är eländigt.
Den ljusa örtagård hon fått
orenar hon beständigt.
Det blir så svårt att vara glad,
allt blir till ångest och tyne.
Det droppar blod från varje blad
för den som går i syne.
Sign över varje björk och sälg
och varje strå som glimma!
Men ringde klockorna till helg
för mer än några timmar?
Nu luckras marken mild och varm
för lilja och för blader
och brodermord och flygalarm
och bomber och krevader.”
I Ferlins sista rimkrönika – den fjortonde – var det soldaten Ferlin som talade. Nu var han inkallad och gjorde tjänst i ”kunglig overall”. Och läget var gott – sade dikten.
”Men tryggt törs jag rapportera
att svensk beredskap är bra;
att långt från sin vegamössa
och långt från sin bankkassörsstol
är Olsson karl för sin bössa
och Fredholm för sin pistol.”
Alla var ”vid gott humör”.
Och alla var ”goda kamrater”.
Och sedan upphörde rimkrönikorna.
Lidandets törnekrona.
Ferlin publicerade inte bara dikter i Idun under kriget. Ingen insats spände förstås över lika lång tid som verskrönikorna han skrev för Idun. Men också hans andra dikter – enstaka dikter som inte sällan närmade sig ett slags tillfällesvers i utförandet – talade om frihet och kamp, om mörker och ljus.
Om frihet. Om broderskap.
Om att bryta sig loss från krigets tyranni.
”Här vilsamma klockor tona,
de ringer till helg och blom
för lidandets törnekrona
och människans fattigdom.”
Det fanns förstås en slant att tjäna på diktandet – och nog behövde Ferlin pengarna. Men samtidigt fann dikterna en självklar klangbotten i den ferlinska medmänskligheten; i omsorgen om de utsatta, om de i själen (och i en mycket verklig mening) hemlösa.
Mänsklighetens värnlöshet var människans.
Och hårt kunde stjärnorna lysa.
Att avslöja allt falskt.
Två dagar innan Tyskland invaderade Danmark och Norge hade Ferlin uttalat sig om ”konsten och kriget” i en brett upplagd enkät i Aftonbladet. Frågan hade ställts: ”Hur skall det gå med konsten och litteraturen i denna vargatid, då det i det allmänna medvetandet knappast finns rum för annat än skyddsrum, gasmasker, luftvärn, fältlasarett och försvarsberedskap? Skola konsten och diktningen nu i krigshotets skugga bli permitterade på obestämd tid?”
Inspelningen återges med tillstånd från Sveriges Radio och rättighetshavarna.
Ferlins svartsyn skulle snart nog få all den bekräftelse som man kunde önska. Och svaret var svart nog:
”– För mig kom krigets utbrott ingalunda som en överraskning. Jag har alltid trott illa om människorna, säger den legitimerade skeptikern, skalden Nils Ferlin med bitterhet. Det blev för mig bara en demaskering, ett avslöjande av all den humbug som finns. Därför har kriget helt naturligt inte på något fundamentalt sätt kunnat inverka förändrande på min dikt. Katastrofer och olyckor ha funnits förr. Vi diktare ha även tidigare kommit i beröring med död och förintelse kanske på ett lika eller t. o. m. mer intimt och för vårt verk mer avgörande sätt än nu. Men visst har kriget betytt oerhört mycket för vår produktion. Motivval och ton ha till en viss grad förändrats. Jag är övertygad om att kriget även direkt kan vara en inspirationskälla för konstnärer. Men knappast så länge han själv befinner sig mitt i det. Först långt senare, då händelserna blivit minnen, når diktaren fram till en konstnärlig syntes. En konstnärs kanske största uppgift just nu är att avslöja allt falskt. Den allmänna skönmålningen, det legaliserade skrytet, bristen på mod att se sanningen i ögonen har varit en allvarlig fara för Sveriges folk. Jag har själv inriktat mig helt på att vara negativ. Att riva ned är första formen av uppbyggnad.” (”Konsten och kriget”, Aftonbladet, den 7 april 1940.)
Inför världens kaos och ondska ställde Nils Ferlin upp ett svärtat TROTS ALLT. Det handlade om motståndet som en konstnärlig och medmänsklig strategi. Så enkelt – och så svårt – kunde svaret tecknas.
Inspelningen återges med tillstånd från Sveriges Radio och rättighetshavarna.
EN INTRODUKTION
BOHEMENS LIV
ATT SKRIVA I TIDEN (I)
ATT SKRIVA I TIDEN (II)
SOLDATEN FERLIN
UR ANDRAS ÖGON (I)
UR ANDRAS ÖGON (II)
UPPBROTT & SJUKDOM
FERLINS RÖST
OM UTSTÄLLNINGEN
Utställningen ”Orosår: Nils Ferlin & kriget” producerades för Litteraturbanken under september 2021 av Martin Joviken & Dick Claésson. Radioprogrammen återges med tillstånd från rättighetshavaren och Sveriges Radio. Nils Ferlins dikter återges med tillstånd från rättighetshavaren. Texten till det här avsnittet, ”Att skriva i tiden (II). Denna ordrika jord”, var det Dick Claésson som skrev.
LÄS NILS FERLINS DIKTER HOS LB.SE
EN DÖDDANSARES VISOR (1930)
BARFOTABARN (1933)
GOGGLES (1938)
MED MÅNGA KULÖRTA LYKTOR (1944)
KEJSARENS PAPEGOJA (1951)
FRÅN MITT EKORRHJUL (1957)
EN GAMMAL CYLINDERHATT (1962)