Orosår
NILS FERLIN & KRIGET
En utställning om Nils Ferlin
mellan åren 1939–1945
Ur andras ögon (II).
Det var förstås inte bara Nils Ferlin som hade personliga erfarenheter av att tjänstgöra i det militära. När kriget kom, och gränserna behövde bevakas mot de ockuperade grannländerna, var det många av författarkollegorna som kallades in på nytt. Värnplikten hade man oftast gjort långt tidigare. Vissa hade blivit frikallade redan i samband med mönstringen, av hälsoskäl. Andra hade vid krigets utbrott en gedigen militärutbildning bakom sig.
Nu var det inte sällan inkallelse till landstormen som gällde. Äldre men vapenföra män kallades åter till tjänst, och nu var läget skarpt.
Harry Martinson hade först sökt sig till flottan – naturligt nog för en ung man född i Blekinge. Men det var till infanteriet han förpassades när värnplikten till slut blev ett faktum. Om Martinsons flyktbehov kan man tala länge. Och det är symptomatiskt, att när man vänder på Martinsons värnpliktskort och ser noteringarna om förseelser, är det just ”rymning” som antecknats. (Han uteblev också från obligatoriska repetitionsövningar; 1930 gick det till exempel ut en efterlysning då Martinson inte infunnit sig.) Till sist fick han ändå sin militära utbildning: till ”manskapskock”.
För Martinson blev dagarna i uniform i slutändan rätt få, åtminstone jämfört med Ferlin. 1925: 53, 37 och 25 dagar. 1926: 25 dagar. 1927: 25 dagar.
Och 1932 blev han till slut frikallad. Hälsan var ju heller aldrig den bästa (också detta speglades delvis på värnpliktskortet, i fältet för tillfälliga hemvister och postadresser: ”27/11 30 Kålltorps sanatorium, Göteborg”.)
Men krigets utbrott förändrade allt.
Att underordna sig.
Den 30 november 1939 hade Sovjetunionen anfallit Finland. Nu blev Finlands sak också Martinsons. Säkert låg det tidigare erfarenheter från Sovjetunionen med i vågskålen; ett grannland angreps av Sovjet, och vem visste väl om Sovjet skulle stanna där?
Alla var inte överens om hur man bäst borde gå situationen till mötes. (Nils Ferlin tog till exempel avstånd från att bistå Finland med militär hjälp, berättar Åke Runnquist i Poeten Nils Ferlin (1958)). Men Martinson samt vännen och författarkollegan Eyvind Johnson engagerade sig båda i Svenska frivilligkåren. Man värvade frivilliga till striderna i Finland. Till att börja med reste de bägge vännerna helt enkelt runt och propagerade för saken – bland annat i Blekinge, Martinsons hembygd – allt medan frivilliga anmälde sig för att slåss på Finlands sida.
I hembygdens Olofström hade han talat i februari 1940. Och han skrev hem till sin älskade Ingrid:
”Roligt vore att snart slippa vara sten och hård och krigisk. Den attityden passar mig inte inifrån. Men i självförsvarstider för Norden måste man underordna sig och helt enkelt och sonika tjänstgöra som obeveklig. När freden bara kommer en gång skall det bli härligt att mjukna, att bli blid, att tina – att leta nytt liv, nya viskningar tillsammans med den man älskar, håller av, och med mänskorna.” (Harry Martinson, Poetiska törnbuskar i mängd. Brev 1929–1949, utg. av Paulina Helgeson, 2004).
Att Martinson var skakad av utvecklingen i världen var tydligt. I breven hem från Blekinge skrev han om hur varmt och generöst han togs emot av de åhörarskaror som kom för att lyssna. Men han skrev också om den uppgivenhet som drabbade honom:
”Gästfriheten är stor men tröttande. Man misstänker också ibland att den är något som de flyr in i för att döva sig själv, ett försök att vid gästfria bord överrösta den förfärliga tiden. Ibland frågar man sig därtill om de verkligen förstår hur allvarligt läget är, hur hårt och fullständigt obarmhärtigt det rent mänskliga är ansatt och beträngt. Det händer att man plötsligt svindlar inför den avgrundslabyrint mänskligheten råkat in i och i en vision som väl kan kallas tragisk-lyrisk ser jag dig och mig virvla runt likt två höstlöv som älska varandra. Jag skulle ge bra mycket bara för att se f. ex. två år fram i tiden, hur världen då är, om mardrömmen då är över eller om den först då når sin kulmen. Hela tillvarons mening är så djupt skakad, att om den än finnes som en mening överhuvud, så verkar den dock just nu motsatsen till någon mening alls.” (16 februari 1940, Poetiska törnbuskar i mängd, 2004).
Verklighet till döds.
Till slut räckte inte orden till för Martinson. Också han skulle anmäla sig som frivillig i den finska saken. Martinson var trettiosex år och kroppsligt stark var han inte. Men det fanns väl ändå saker man kunde göra. Allt handlade ju inte om kroppskrafter, ens i krig.
Om tiden i Finland, där också Eyvind Johnson deltog, skulle Martinson snart komma att skriva i boken Verklighet till döds (1940). Där iscensatte Martinson – i fiktiv form – de erfarenheter han i Finland gjort till sina. Att forma verkligheten till fiktion var något han alltid gjort. Huvudpersonen, som i Verklighet till döds hette Holger Tideman, var förstås inte identisk med Harry Martinson, författaren. Men Tideman låg Harry Martinson mycket nära – och lät sig enkelt läsas som ett hudlöst alter ego.
Att Martinsons egna erfarenheter från Finland – från kriget – kom att prägla hans syn på mänskligheten var ofrånkomligt. Verklighet till döds blev ett snabbt bokslut i en fråga som han aldrig skulle lägga helt till handlingarna. Ett snabbt bokslut – för det var svårt att få orden och meningarna att räcka till annat. ”Förr i världen”, lät Martinson en överste säga i Verklighet till döds, ”var det krig. Vad krig var visste folk, det fanns klara besked, men nu är det något annat som går över världen, något som vi inte ha ord för, språket räcker inte.”
Med Aniara skulle Harry Martinson så småningom hitta ett nytt språk för det ohyggliga som väntade mänskligheten. Men svärtan i språket, och den förkrossande insikten om människans närhet till grymhet och barbari, hade fötts långt tidigare. Och det var i krigets eviga efterklang som Martinsons författarskap fortsatte ljuda – i den av kriget framtvingade civilisationskritik som kom att prägla så mycket av hans diktning därefter.
Att välja döden.
För de kvinnliga författarkollegorna, framförallt i Sverige, såg orosåren annorlunda ut. Att gå ut i strid, med gevär i hand, var sällan eller aldrig ett alternativ. Men det fanns ju andra sätt att möta kampen.
När Karin Boye återfanns död i utkanten av Alingsås den 27 april 1941 var det – åtminstone i mångas ögon – kriget som krävt hennes liv. Ännu hade ju inte krigslyckan vänt för de allierade. Hur vågade man tro och hoppas på framtiden när avgrunden öppnat sig?
Så rättfram och enkel var väl aldrig sanningen; Boyes privatliv var svårt och tungt under den här tiden, och det självmord som för eftervärlden skulle komma att prägla bilden av hennes diktning kan mycket väl ha varit ett misstag. Men för en diktare som Hjalmar Gullberg stod händelsekedjan fram som en obeveklig och ödesmättad samtidsrörelse. I dikten ”Död amazon” gjordes kopplingen mellan den döda poeten och det pågående kriget mycket tydlig:
”Svärd som fäktar mot övermakten,
du skall brytas och sönderslås!
Starka trupper har enligt T. T.
nått Thermopyle, Greklands lås.
Fyrtiåriga Karin Boye
efterlyses från Alingsås.
Mycket mörk och med stora ögon;
klädd i resdräkt när hon försvann.
Kanske söker hon bortom sekler,
dit en spårhund ej vägen fann,
frihetspasset där Spartas hjältar
valde döden till sista man.”
Kriget hade självklart satt djupa spår i det som Boye skrev. Så gestaltade till exempel Kallocain (1940) en totalitär ideologi och praktik – och ställde fram den som en tidsspegel i vilken både samtid och framtid kunde beskådas.
Det motstånd som Boye tecknat skulle till slut ändå bära mycket långt – bortom Alingsås, och in i framtiden. Den vandringen förde mot nya vägar och nya nattläger.
Mörkret och människan.
Kerstin Söderholm (1897–1943) hade sökt sig till Sverige för att hitta lugn och ro. I hemmet i Finland, som drabbats hårt av kriget, hade nöden varit utbredd (även om hennes ställning i samhället nog hade skyddat henne mot de allra värsta konsekvenserna av den misär som drabbat landet), och under en lång tid hade hennes hälsotillstånd förvärrats till följd av kriget. Nu, i Sverige, besökte hon vänner – reste från en stad till en annan, sökte hälsa och jämnmod.
Nu var det 1943, och det tycktes sent på jorden.
Och det var svårt att orka. I diktsamlingen hon publicerat 1941, Mörkret och människan, var det krigets konkreta erfarenheter som hon gestaltat. Livet. Det var rättframma, starka dikter i vilka Söderholm i ett slags sömlöst rollspel gått in och ut ur olika människoöden som på olika sätt drabbats – och drabbats hårt, oresonligt, hänsynslöst – av kriget.
Dikterna var gripande. Det var väl i och för sig alltid Söderholms dikter, men: här fanns också något nytt, ett enkelt och prosaiskt anslag som i själva enkelhetens dräkt tycktes fördjupa bilden av de människoöden hon gestaltade. Och att dikten, sådan den tidigare sett ut, inte längre riktigt räckte till, det var tydligt:
”Men när jag kom hem igen och var kall i min tur till knäna
och skulle ta fram min dikt som jag brukade
medan vattnet kokade upp,
kunde jag det inte längre.
Då vek jag sakta ihop den
och låste in den i min skrivbordslåda
— för jag förstod att den inte var gjord
för allt det som nu skedde.”
Livsförödelsen.
Nu var det svårare att få poesin att vara nog. Också för egen del. Om dikten var en medicin – som man kunde välja att sockra så att den gick lättare ned, som Nils Ferlin hade sagt – så hade den knappast längre någon effekt på den trötthet som Söderholm kände. Tröttheten hade delvis fysiska orsaker: hon var sjuk, behövde vila – men också psykiska: hon hade ont i själen. Och där vägde det till slut, på knivsudden.
”Att jag kanske ändå inte orkar beror på förhållandena i världen, som sopar bort miljoner — Och med all sannolikhet har det varit bristen på lämplig näring som definitivt undergrävt all motståndskraft. Jag känner det nu som om jag förlorat det sista fysiska underlaget —” (Ur dagböckerna, den 18 augusti 1943).
Det som var tänkt som en konvalescens blev det knappast. För hur skulle det lugn som Sverige erbjöd kunna lindra den inre plåga som Söderholm led av? Vännerna i Sverige var förstås förstående, men delade endast i undantagsfall de finländska kollegornas erfarenheter. Att Gunnar Björling – och andra finlandssvenska diktare – delade hennes djupa vanmakt var inte förvånande, så hårt som Finland hade drabbats. Men att Söderholm till slut stod mer eller mindre ensam i Sverige var uppenbart.
”Vinternatten bleknat över världsförödelsen
— livsförödelsen.
Må människorna kämpa vidare och bedra varandra
plåga varandra — leva på illusioner.
Allt är mig så fjärran.
Stjärnorna lyser så främmande,
evärdeliga som de tysta allvarsamma träden
är evärdeliga från frö till frö.
— Leder en enda ensam väg bort från livet
i det som stundar —?” (Ur en opublicerad dikt, december 1942).
Världsförödelsen. Livsförödelsen. Och mörkret bredde ut sig. Inte bara över hennes poesi – utan också över den prosa hon trots allt fortsatte att skriva. Allt hon skrev blev till sist ett uttryck för den ångest hon kände.
”Det hade varit krig och förfärligt i fyra år och alla de värden mänskorna hade trott på tycktes ha blivit skändade. Hennes vänners unga söner hade stupat och hon hade sett mödrar vandra som förstenade i ångest för dem som ännu var vid liv. Hon hade i månader själv varit kriget så nära, att hennes hem varje natt skakades av de nedstörtande projektilernas krevader och hon hade hört deras vinande ljud över sitt huvud. Men det var inte detta, som var det värsta, det var att människornas tro på människorna blivit bruten.” (Ur en oavslutad novell, juni 1943).
Och vad fanns det väl kvar att tro på? Även om kriget skulle ta slut (och 1943 fanns det kanske ett hopp trots allt, även om hoppet var svagt, flämtande) så var ju så mycket förlorat för alltid.
Jag har varit mycket egocentrisk.
Till sist gjorde Kerstin Söderholm upp med sig själv – och gav livet ett dystert slutbetyg. Med en rad hårdföra slutsatser (snarast ett slags inverterade affirmationer) tecknade hon ett förödande domslut mot det egna livet.
”Jag har ibland varit hård i mitt omdöme om andra”.
”Jag har ibland varit överlägsen och självsäker mot andra”.
”Jag har varit mycket egocentrisk”.
”Jag har varit ironisk”.
Blicken som riktades inåt var skoningslös. Och så räckte inte orken. Livet krävde mer av Kerstin Söderholm än hon förmådde att ge. Den 18 december 1943, på Klavreström i Småland, valde hon att sluta sitt liv. Kvar fanns hennes dikter. Och Mörkret och människan blev, till sist, det kanske starkaste uttrycket i den svenskspråkiga litteraturen inför den vanmakt som alltid tycktes följa i krigets spår. Ett liv som mitt i vardagen plötsligt kom att präglas av skräck, oro, fasa och kaos: det var Söderholms sista och viktigaste ämne.
Sorgen över människorna och världens mörker delade hon förstås med många. Själv valde hon slutet. Andra, som Nils Ferlin, skulle i och för sig överleva kriget – men ingen av dem gick helskinnad ur erfarenheten.
Och länge skulle kriget fortsätta att kräva allt av den som upplevt det. Man överlevde, om man alls gjorde det – trots allt.
Klicka dig vidare till nästa del – ”Uppbrott & sjukdom” – här.
EN INTRODUKTION
BOHEMENS LIV
ATT SKRIVA I TIDEN (I)
ATT SKRIVA I TIDEN (II)
SOLDATEN FERLIN
UR ANDRAS ÖGON (I)
UR ANDRAS ÖGON (II)
UPPBROTT & SJUKDOM
FERLINS RÖST
OM UTSTÄLLNINGEN
Utställningen ”Orosår: Nils Ferlin & kriget” producerades för Litteraturbanken under september 2021 av Martin Joviken & Dick Claésson. Radioprogrammen återges med tillstånd från rättighetshavaren och Sveriges Radio. Texten till det här avsnittet, ”Ur andras ögon (II)”, var det Dick Claésson som skrev.
LÄS NILS FERLINS DIKTER HOS LB.SE
EN DÖDDANSARES VISOR (1930)
BARFOTABARN (1933)
GOGGLES (1938)
MED MÅNGA KULÖRTA LYKTOR (1944)
KEJSARENS PAPEGOJA (1951)
FRÅN MITT EKORRHJUL (1957)
EN GAMMAL CYLINDERHATT (1962)