Almqvists dramatik

C.J.L. Almqvist som dramatiker
i Sveriges Radio, 1951–1973.

Almqvist i etern.

Idag är han främst ihågkommen för sina verk Drottningens juvelsmycke (1834) och Det går an (1839), men Carl Jonas Love Almqvist (1793–1866) var en av den svenska litteraturens mest allsidiga författare. Hans liv och verk speglade tidens komplexa strömningar: från en gustaviansk hovkultur till en svallande romantik, mot realism, samhällskritik och en livlig debatt kring liberala reformer. I det här utställningsrummet riktar vi ljuset mot dramatikern och romantikern Almqvist, utifrån sju radiouppsättningar från Sveriges Radios arkiv: Ramido Marinesco (1952), Colombine (1953), Ferrando Bruno (1955), Skällnora kvarn (1963), Amorina (1963), Signora Luna (1973) och Silkesharen på Hagalund (1973).

GÅ LÄNGRE NED FÖR ATT LYSSNA TILL PJÄSERNA.

Att tala om Almqvist som dramatiker är förstås en smula problematiskt. Så vitt man vet sattes inget av hans dramer upp under hans livstid, och om texterna över huvud taget var tänkta för scenen är ovisst. Under nästan hundra år efter Almqvists död betraktades de fortfarande som ospelbara – som renodlade ”läsdramer”.

Men så var det 1950-tal. Vad var det som gjorde att tiden äntligen var mogen för Almqvist som dramatiker?

Dramats förnyelse.

Ragnar Josephson, som var chef för Dramaten 1948–1951, sökte med ljus och lykta efter en stor svensk dramatik från tiden före August Strindberg. Josephson sneglade särskilt på de verk av romantikens författare som aldrig tidigare satts upp – varpå Almqvists Amorina fångade hans uppmärksamhet.

I den postumt utgivna memoarboken Strimmor av liv från 1967 skrev Josephson att han i Almqvists drama fann ”människor, tecknade med satirisk furia och med lyrisk extas, ett språk som lever från sublimt till groteskt och dynamiken i en stor författares häftiga inlevelse i ett betydande stoff. Här finns den lössläppta teatraliska leklusten sammanflätad med upprördheten i ett revolutionärt patos. Verket pekar bakåt mot Shakespeare, men framåt mot Strindberg.”

Strindbergs Drömspel hade förstås redan tidigare visat att sådant man förr trott vara omöjligt att uppföra på en teaterscen istället, genom normbrytande, dramaturgiska grepp, faktiskt lett till en efterlängtad förnyelse av teaterkonsten. Samtidigt hade tekniska landvinningar inom scentekniken möjliggjort effekter och sceniska gestaltningar man tidigare bara kunnat drömma om.

För Josephson föll alltså valet nu på Amorina. Och som regissör valdes Alf Sjöberg.

Sjöberg berättade i en intervju med Ulla-Britta Lagerroth tjugo år efter premiären om varför Almqvist föll sig så rätt i tiden: ”Om man försöker se det i stort, så var det liksom två stora strömningar i vår tid som flöt ihop i Almqvist. För det första låg vid 50-talets början alltjämt kvar inom oss den väldiga blodvågen från kriget […] Vi hade upplevt kriget som en anstormning av glupska odjur ur det undermedvetna, sett människan visa sig allt vildare, kriminellare, brottsligare – just det Almqvist säger sig vilja sätta svärdsspetsen på […] Samtidigt med detta fanns något annat – en tendens från 20- och 30-talen att bryta loss teatern ur den realistiska traditionen och med en betoning av det fantastiska söka en teaterns autonomi.”

Att både Josephson och Sjöberg gjorde en korrekt bedömning bevisas av den framgång som uppsättningen av Amorina på Dramatens lilla scen rönte. Efter premiären den 1 juni 1951 konstaterade Karl Vennberg: ”Känner svensk teaterhistoria till något djärvare experiment? Kanske var det tänkt som en hyllning åt det förgångna, åt den genialaste diktaren på vårt språk; vi som skakade upprörda, jublande bevittnade hur det djärva försöket klarnade från kaos till lysande triumf kunde inte undgå att främst betrakta Amorina som en seger för framtiden, för det nya, hela vår tid omspännande, mångtydiga och lekfullt omstörtande dramatik som vi väntat på, som vi tror ska komma.”

En annan recensent skrev i Stockholms-Tidningen den 2 juni: ”Alf Sjöberg har som regissör skapat något vidunderligt, en fri lek och suverän lek med alla fantasiens och teknikens möjligheter.” Almqvists författarskap – och hans dramatik – stod nu centralt placerat i det svenska teaterlandskapet.

Läs C.J.L. Almqvist.

AMORINA (1839)
COLOMBINE (1835)
FERRANDO BRUNO (1839)
RAMIDO MARINESCO (1834)
SIGNORA LUNA (1835)
SILKESHAREN PÅ HAGALUND (1850)
SKÄLLNORA QVARN (1838)

Radioteatern tar över stafettpinnen.

I sin satsning på Amorina hoppades Ragnar Josephson på dels en förnyelse av teaterkonsten i stort, dels att fler verk av Almqvist skulle komma att sättas upp. Den senare förhoppningen kom att gå i uppfyllelse nästan omedelbart.

Redan i februari 1952 sattes dramat Ramido Marinesco upp – men denna gång inte på Dramaten. Nu var det Palle Brunius som regisserade verket för Radioteatern. Claes Hoogland ansvarade för den dramatiska bearbetningen, något han tidigare hade assisterat Sjöberg med inför Amorinas urpremiär året innan.

Föreställningen här och föreställningarna nedan återges med tillstånd från Sveriges Radio.

Ramido Marinesco: rollistan, 1952.

Regi: Palle Brunius
Radiobearbetning: Claes Hoogland
Kompositör: Carl Jonas Love Almqvist
Piano: Sten Frykberg

Den unge Don Ramido, son till Don Juan, upptäcker att kvinnorna han förälskar sig i alla verkar vara döttrar till hans ökände far – så ser handlingen ut i korthet.

Palle Brunius kom att regissera ytterligare två verk av Almqvist för Radioteatern, Colombine (1953), samt Ferrando Bruno (1955). (Båda verken skrevs tidigt i författarens karriär, 1835 respektive 1839.)

När Colombine publicerades 1835 fick allmänheten en förhandsvisning av den livliga debatt som så småningom uppstod kring Det går an. Romantikern Almqvist hade slutligen gett efter för den inre realisten och samhällskritikern – med berättelsen tog författaren spjärn mot samhällets kvinnouppfattning. I Colombine skildras kärleken mellan den adliga Fredrik och ”den renhjärtade glädjeflickan Colombine”, som Palle Brunius uttryckte det.

Colombine: rollistan, 1953.

Regi: Palle Brunius
Kompositör: Carl Jonas Love Almqvist
Piano: Gunnar Hahn

I Ferrando Bruno besöker huvudpersonen (som gett namn åt texten) andevärlden på jakt efter Satan. Efter mordet på den älskade men trolösa Ghismonda har Ferrando till sist mist tron på det goda. I mörkret trevar han istället efter något absolut i sin inre ondskas fångenskap. I Satan tror han sig finna vansinnets urgrund – men änglarna i andevärlden stakar istället ut en annan väg.

Ferrando Bruno: rollistan, 1955.

Regi: Palle Brunius

Radioteaterns nästa Almqvistuppsättning regisserades av Börje Mellwig. Skällnora kvarn sändes 1963, men publicerades första gången 1838 i elfte bandet av Törnrosens bok. Det är en berättelse om intriger och ond bråd död, inte helt olik ett kriminaldrama. I ett brev förklarade Almqvist sin syn på verket som en klassisk tragedi:

”Ända sedan Aristoteles hade man vant sig vid den besynnerliga åsigten, att endast förnäma personer, Kungar, Prinsar, Hjeltar, Drottningar, eller åtminstone någon av adeln måste vara ämnet för tragedien. Jag finner, att menniskan, i hvilken samhällsklass som hälst, kan vara det. Här är det bonden Jan Carlson.”

Redan tidigt i Almqvists liv syntes uttrycken för hans sociala patos och mognande samtidskritik. Denna empati uppmärksammades också av kritiken – som i övrigt var en smula blandad. Hos Almqvist var bonden inte bara en bonde bland andra, utan en individ.

Skällnora kvarn: rollistan, 1963.

Regi: Börje Mellvig
Radiobearbetning: Sigvard Mårtensson

Mer om Almqvist.

MARGIT ABENIUS: ALMQUIST OCH HANS ÖDE (1944)
EVA BORGSTRÖM: GÅR DET VERKLIGEN AN? (1993)
ELLEN KEY: SVERIGES MODERNASTE DIKTARE (1897)
JOHAN SVEDJEDAL: ALMQVIST – BERÄTTAREN PÅ BOKMARKNADEN (1987)

Amorina: rollistan, 1963.

Regi: Alf Sjöberg
Musik: Dag Wirén
Dirigent: Torbjörn Lundquist

Iscensättningen utgjorde finalen på Radioteaterns serie ”Det romantiska dramat”, och flera av de skådespelare som deltagit i uruppsättningen på Dramaten tolv år tidigare återvände här till sina roller. Så gjorde också regissören, Alf Sjöberg. Skådespelarnas insats lovordades, och av kritiken framgår att anpassningen till det nya formatet förstärkte verkets skräckromantiska aspekter.

Några år efter Amorinas radiopremiär sökte Claes Hoogland och Gösta Kjellin upp regissören och delar av ensemblen i deras hem för att språka om Almqvists entré på den svenska teaterscenen. Samtalen samlades i minnesprogrammet Minns ni Amorina? – hör programmet i mediespelaren nedtill och läs mer om sändningen på Sveriges Radios hemsida.

Genrernas spiltor och stall.

Tio år passerar. Sedan tar Radioteatern upp Almqvisttråden på nytt med det romantiska dramat Signora Luna. Det är en exotiserande berättelse som sjuder av passion och hämndbegär. Klaus Müller-Wille har beskrivit det som en omvänd helgonberättelse, alltså en berättelse om en gestalt som går från oantastlig helighet till vanlig mänsklighet. Han har också visat på den framträdande roll som seendet spelar, och seendets symboliska dimension.

Signora Luna: rollistan, 1973.

Regi, radiobearbetning & producent: Anders Carlberg
Inspicient: Rolf Kings
Kompositör: Gunnar Edander
Musikmedverkan: Gunnar Edander, Kjell Westling och Claes Sohls
Ljudtekniker: Lennart Fahlén

Tillsammans med Ramido Marinesco, Ferrando Bruno och Colombine är Signora Luna, sett ur en strikt formmässig synvinkel, renodlad dramatik. Men Almqvist blandade friskt in dramatiska framställningssätt också i andra, mer episkt betonade verk. När Amorina kom ut 1839 var samtiden osäker på hur boken skulle betecknas. Den kallades i en recension för både ”tragikomedi” och ”roman i dramatisk form och dramatisk anda”.

Genreproblematiken kan sannolikt ha bidragit till att hålla Amorina borta från scenen så lång tid. Man ansåg att texten var ospelbar, inte bara på grund av tekniska begränsningar utan minst lika mycket för att den trotsade dramats konventioner. Programbladet för Dramatens uruppförande 1951 beskrev kort och gott verket som en ”dramatisk dikt”.

Men spelar genrer roll? Almqvist yttrar sig i frågan i novellen ”Återkomsten” (1838). Här menar han att ”nyare tider alltför mycket sammandragit och inskränkt begreppet för hvarje art, stadgat onödiga afskillnader och underafdelningar; med ett ord, gjort spiltor endast af begäret och nöjet att hafva stall. Men estetiska stall – för hvad?”

Också ett av Almqvists allra sista dramer, Silkesharen på Hagalund (1850), ifrågasätter nyttan av en strikt genreindelning. Men dramat gör det inte bara i termer av episk framställning och dramatisk dialog, utan också genom en blandning av fars och idédrama.

Silkesharen på Hagalund:
rollistan, 1973.

Regi: Karin Ekelund
Radioarrangemang: Claes Hoogland
Tekniker och inspicient: Olle Östlund & Carl-Axel Edmark
Piano: Julius Jacobsen

Anders Mortensen har visat hur detta verk – som handlar om en storslagen idé om att anlägga ett storkök som ska förse alla Stockholms 90 000 invånare med mat – tvärt kastar sig mellan utopiska idéer och deras genomförande, till futtiga skulder och intriger. Verkets ironiska karaktär har gjort läsarna osäkra på hur de ska förhålla sig till det, något som Mortensen menar är dess största svaghet – men också dess största styrka.

Målet för romantikerna var inte prydligt ordnade separata mästerverk i olika konstformer, utan det hägrande allkonstverket. Detta skulle utgöra en mötespunkt, en legering av alla konstformer. För Almqvist gav skönlitteraturen utrymme för detta. I ”Konsternas framtid” skrev han:

”Ögat kan icke fatta tidens, utan blott rummets fenomener. Tidens momenter förnimmas af vårt inre och högsta sinne, hvilket uppfattar successioner, takt, rhytm: hvilket allt renast uppenbarar sig i toner. Tidens konst är således Musiken, och Rummets konst omfattar allt hvad som framstår i Bild (måleri, skulptur, byggnadskonst och så vidare). Skaldekonsten är bildande konst och musik tillsammans i ett; rummets och tidens på en gång: emedan hon framställer taflor, objektivitet och bilder (skildringar) medelst rhytmiska ljud (skaldespråk).”

Det finns många dylika synestetiska aspekter av Almqvists litterära metod. Så kan en händelse skimra av en grön dager, ”inte därför att den tilldragit sig på ängar eller vid gröna parterrer, utan därför att en sådan dager skimrar genom själfva händelsens lynne”, som Ruben G:son Berg insiktsfullt konstaterade.

Med dessa genreöverskridande och synestetiska tankar undrar man vad Almqvist hade tyckt om radion som ett medium för hans verk? Det kan man naturligtvis bara spekulera i. Men att han var fascinerad av tekniska uppfinningar för scenisk framställning i sin egen tid är belagt. Han kunde ibland fästa större uppmärksamhet vid effekterna än själva berättelsen. Nog hade hörspelets unika möjligheter kunnat fånga hans intresse?

Den uppenbara avsaknaden av ett visuellt rum är annars hörspelets tydligaste begränsning. Vissa har ansett att Almqvists dramer, som är så mättade av beskrivningar och anvisningar om det bildliga, blir lidande av detta faktum. Men är inte detta ett för snävt perspektiv? Det är ju, till syvende och sist, inte Almqvists illustrationer utan text som ska iscensättas – text, som i sig bär på både bild och musik. Det är i Almqvists ord som suggestionen och kraften bor, och teaterns visuella uttryck är endast en tolkning av orden. Med orden i brännfokus lämnas tolkningsfältet fritt för varje läsare eller lyssnare. Man kan fråga sig, om inte ordens bildalstrande kraft snarast förstärks när blicken inte är upptagen av att tyda tecken på ett ark papper, utan istället fritt kan röra sig i fantasins farvatten?

Uppsatser av Almqvist.

OM POESI I SAK (1839)
I AFSEENDE PÅ KONSTERNA (1839)
OM ENHETEN AV EPISM OCH DRAMATISM (1821)

Hörspelet erbjuder därtill en annan form av rumslighet. Med hjälp av ljudeffekter, och i takt med teknikens utveckling, har man kunnat bygga en rumslig atmosfär och stämning. (Om dessa uttrycksmöjligheter och om Radioteaterns stora kreativitet i att skapa effekter kan man läsa mer om här.)

När en pjäs skrevs eller anpassades till Radioteatern menade Herbert Grevenius (som var dess chef mellan 1950 och 1957), att de ”bästa radioförfattarna är de som arbetar visuellt. En radiopjäs måste skrivas så att man ser. I det ögonblick man bara hör, så är det något fel.”

Det är ord som Almqvist skulle instämma i.

STAFFAN ALSPARR

FOAJÉN
OM RADIOTEATERN
ETT RESANDE TEATERSÄLLSKAP
ALMQVISTS DRAMATIK
FADREN
FRÖKEN JULIE
ETT DRÖMSPEL
HERR ARNES PENGAR
KEJSARN AV PORTUGALLIEN
FARMOR OCH VÅR HERRE
KALLOCAIN

OM UTSTÄLLNINGEN

Utställningen ”Dramaklassiker från Sveriges Radio Drama” producerades för Litteraturbanken, i samarbete med Sveriges Radio Drama, under hösten 2022 av Dick Claésson & Martin Joviken – och ytterligare utställningsrum har kontinuerligt öppnats sedan dess. Radioprogrammen återges med tillstånd (i förekommande fall) från rättighetshavaren och Sveriges Radio. Utställningens texter har, såvitt inte annat anges, skrivits av Dick Claésson (LB), Martin Joviken (LB) och Marie Jansson (SR).

Fotografiet som används i utställningens affisch, och som föreställer skådespelaren Eva Dahlbeck (1920–2008), är taget av Bertil S-son Åberg, SVT Bild (1954).

Rummet om C.J.L. Almqvist dramatik har ställts samman av Staffan Alsparr under december 2023.

---

LÄS C.J.L. ALMQVIST HOS LB.SE

ALMQVISTS SAMLADE VERK (SVS)
IMPERIALOKTAVUPPLAGAN


MER AV OCH OM ALMQVIST HOS LB.SE

OM C.J.L. ALMQVIST
SÖK I ALMQVISTS TEXTER

---

”Behaglig är kammaren här i Valencia,
Så elfenbensinlagda väggar, och taken
I fin stuccatur, och rutor i fönstren
Af grannaste, skimrande, olika färg.
Hon låter mig vänta! – En skärm inni rummet?
En skärm öfver golfvet i krokiga vinklar –”

C.J.L. Almqvist, ur tredje scenen i Ramido Marinesco (1834), här citerad ur Svenska Vitterhetssamfundets utgåva (1998).

---

MER LÄSNING

Anders Burman, Roland Lysell & Jon Viklund (red.): Dramatikern Almqvist (2010)

Ulla-Britta Lagerroth & Bertil Romberg (red.): Perspektiv på Almqvist (1973)

Cecilia Sidenbladh: Ty så roar mig att måla. C.J.L. Almqvist och de visuella konstarterna (1987)