Fadren

August Strindbergs pjäs
Fadren (1887) i en uppsättning
från Sveriges Radio, 1961.

Strindberg på marknadsplatsen.

Det var 1961. Lagom till julhandeln fylldes helsidor i tidningarna med braskande reklam. Bokförlagen gick ut med stora annonser där tidens bästsäljare lyftes fram tillsammans med det förflutnas klassiker. Hårda klappar samsades under granen med strumpor och leksaker. I julhandeln såldes allt från livets nödtorft till lättjans lyx: Patriarche, ”en utsökt beaujolais”, Glimor äggshampoo, ”ett skönhetsmedel för håret”, Libby’s fruktcocktail, ”en underbar smakvariation”, och Chartreuse, ”likörernas drottning!” Och mitt i allt detta en notis: ”Strindbergsnytt från Uppsala”.

Föreställningen återges med tillstånd från Sveriges Radio.

Det var 1961, men ännu var världen nyfiken på August Strindberg – också om det som nu bara var frågan om ett par nyss upptäckta brev av författarens hand. Och 1962 väntade ett viktigt minnesår: det var femtio år efter skaldens död. Det skulle uppmärksammas på bästa sätt. Bokförlaget Aldus hade till exempel destillerat Strindbergs författarskap till dess mest betydande beståndsdelar. Vintern 1961 låg sex volymer redo, och i dessa återfanns Mäster Olof, Gustav Vasa, Giftas I–II, Svenska öden I–II, samt Fadren och Fröken Julie.

Så kunde också tidens bildning summeras och erbjudas en törstande publik.

Det var 1961, och femtio år hade gått. Men Strindberg var hela tiden aktuell, en grundsten i bildningens arkitektur. Tidningar, TV och radio – alla medier var snabba med att högtidlighålla minnet av den store skalden. Ännu hade inte det förflutna fallit i glömska.

Rollistan i radio, 1961.

Regi: Johan Falck
Bearbetning: Sigvard Mårtensson
Producent: Carl Olof Lång
Ljudtekniker: Leif Nordén
Inspicient: Ingvar Ohlsson

LÄS MER OM FÖRESTÄLLNINGEN OCH PJÄSEN HÄR NEDAN.

Läs Fadren.

LÄS FADREN (1887)
LÄS FADREN I NATIONALUPPLAGAN (1984)
LÄS TEXTKRITISK KOMMENTAR TILL PJÄSEN (2017)
LADDA NER PJÄSEN (1984) TILL DIN LÄSPLATTA

Så var det snart 1962.

Femtio år: ännu levde några som känt och arbetat med Strindberg. Redan 1942, trettio år efter hans död, och 1949, vid hundraårsminnet av hans födelse, hade Sveriges Radio uppmärksammat de minnesgoda.

Inspelningen, från 1942, återges med tillstånd från Sveriges Radio.

Inspelningen, från 1949, återges med tillstånd från Sveriges Radio.

Men arvet kunde föras vidare också på andra sätt. När Sveriges Radio skulle satsa på minnesåret 1962 gjorde man det med råge – och man började i god tid, lagom till hösten 1961. Redan i oktober kunde tidningarna rapportera om satsningens bredd: från den 5 oktober 1961 till den 3 maj 1962 skulle Sveriges Radio sända inte färre än nio Strindbergspjäser: Mäster Olof, Fadren, Till Damaskus I och II, Erik XIV, Gustav Adolf, Ett drömspel, Brända tomten och Spöksonaten. Just dramatiken var ett självklart och tacksamt val med vilken Sveriges Radio kunde högtidlighålla minnet av den store nationalskalden. Här kunde ”örats teater” få belysa Strindbergs författarskap genom iscensättningar som, tack vare omedelbarheten i gestaltningens intima tilltal, kunde levandegöra texter som annars, på boksidan, hunnit få en viss patina av ålder och damm.

Till Fadren hade Sveriges Radio valt Johan Falck (1909–1983) som regissör. Här fanns dessutom ett annat slags arv att förvalta. Det var Johan Falcks far, August Falck den yngre, som tillsammans med Strindberg grundat Intima teatern – och det var Johan Falcks farfar, August Falck den äldre (1843–1908), som hade varit avgörande när Fadren för första gången skulle sättas upp på en svensk scen. (Då var året 1888: mer om det finns att läsa längre ned på sidan.)

De skådespelare som valdes ut till Fadren var vid tiden för inspelningen mestadels verksamma vid Stadsteatern i Göteborg, så det föll sig helt naturligt att både repetitionerna och inspelningen gick av stapeln på västkusten. De som bodde annorstädes fick helt enkelt resa till Göteborg. Kolbjörn Knudsen (1897–1967) spelade rollen som Ryttmästarn, och Berta Hall (1909–1999) spelade hustrun Laura; rollen som dottern Bertha – Bertha som skulle återkomma, åtminstone till namnet, i pjäsen Marodörer eller Kamraterna – spelades av Kerstin Tidelius (1934–2023), och amman Margret spelades av Naima Wifstrand (1890–1968). Det fanns med andra ord en hel del rutin i studion när repetitionerna drog igång.

Och pjäsen var förstås välbekant för dem alla. 1961 hade Fadren sedan länge räknats in bland de klassiska, svenska pjäserna. De kontroverser som kantat dess tillkomst och mottagande under de första åren, som vi snart ska tala mer om, hade hunnit lägga sig, och kvar stod bara ett levande stycke teater: en självklar klassiker som redan översatts till ett otal språk och spelats på scener världen över.

1962 års iscensättning av Ett drömspel, i regi av Bengt Ekerot (1920–1971), finns redan utlagd i utställningen – den kan man lyssna till här. Men om Ett drömspel kunde beskrivas som ett komplext ordkonstverk av den sene Strindberg var Fadren istället ett tämligen rättframt stycke teater med realistiska anspråk. Det gjorde inte med automatik Fadren enklare att spela. Strindberg hade dessutom gradvis förändrat sin syn på hur hans pjäser borde spelas; om nu författarens avsikter borde tillmätas betydelse i tolkningsprocessen. Kanske var det delvis en humörfråga för Strindberg, men säkert var det också ett resultat av att han – inför sig själv – omförhandlade vad pjäsen i fråga egentligen betydde, hur rollerna skulle tolkas för att bäst nå fram till den version som just där och då var den som Strindberg ansåg mest fruktbar och ”sann”. Kanske var det också ett sätt att försöka nå bortom den biografiska horisont som redan från början vidhäftat så många av hans texter och som så småningom alltmer blivit en gängse tolkningsart. (Men mer om även det senare.)

Vilken väg valde då Johan Falck i sin regi? Och hur gick hans skådespelare till väga i sina rolltolkningar? Hur lyckades man? Kritikerna var inte helt överens om resultatet. Efter att pjäsen sänts för första gången i radio den 2 november 1961 var det inte i första hand pjästextens inre kvaliteter som togs upp till diskussion – säkert ansågs dessa vid det här laget helt självklara – utan skådespelarinsatserna och därmed, i förlängningen, regissörens tolkningsarbete.

”Strindberg har haft olika uppfattningar om hur ’Fadren’ skulle spelas”, påpekade Margaret Stenström dagen efter premiären i Svenska Dagbladet:

”I ett brev från 1887 avrådde han från skrik och predikningar. Titelrollen skulle göras fint, lugnt, resignerat. Men 1908 har han slagit om: ’Stora breda tag, höjda röster!’ Passionerna skulle släppas lösa, det skulle skrikas och inte huttlas med helvetet.”

Vilken av dessa vägar hade då Falck valt? Stenström igen:

”Om Johan Falck hade följt någon av dessa rekommendationer var det snarast den första. Det uppstod inget brak i storskogen när Kolbjörn Knudsens ryttmästare föll till marken, fälld av Berta Halls Laura. Det kommer sig av att Kolbjörn Knudsen inte är någon jättefura med tyngd i kronan och saftigt kärnvirke i stammen. En fura var det nog, men den hade murknat inifrån, den var torr och lätt, och det blev bara ett rassel när den föll.”

Stenströms metaforstinna omdöme om Knudsen fick sin fortsättning i svala omdömen även om de andra skådespelarnas insatser. Strängt taget var det bara Naima Wifstrand som fann nåd inför Stenström, och hon avslutade:

”En gång i Ålborg väckte ’Fadren’ sådan fasa att en omtumlad åskådare tappade sin kikare i huvudet på en av parkettens herrar. Detsamma kunde ha hänt vid Dramatens mönsterföreställning 1953 med Lars Hanson och Irma Christenson. Men torsdagens radiolyssnare tappade säkert ingenting, utom möjligen intresset.”

Andra var mer positiva. Signaturen ”H. Sd” i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning konstaterade, likt Stenström, att en ny instudering hade att utstå jämförelser med Dramatens uppsättning från 1952 – ett modernt och tämligen näraliggande rättesnöre i moderna uttolkningar av Fadren. Men till skillnad från Stenström fann GHT:s recensent att jämförelsen på intet sätt utfall till radiodramatikens nackdel. Uppsättningen ”fängslade alltigenom” och var dessutom anpassad – ”utmärkt väl anpassad”, därtill – för radiomediet. Här lyftes också skådespelarnas insatser:

”[Knudsen] hade den avgörande förtjänsten av att föreställningen blev så stark och levande. Den förutfattade mening man hade, att Berta Hall skulle vara en rätt Laura, bekräftades till fullo; hennes välberäknade, försåtligt svävande och djupfrusna tonfall var något utsökt otäckt. Och den stora uppgörelsescenen dem emellan, den som slutar med att lampan kastas, visade med all önsklig tydlighet, vilket oerhört mästerstycke i naturalistisk dramatik detta verk är.”

Den ironi som Stenström i Svenska Dagbladet gav uttryck för saknades här helt. Att den stora Stockholmstidningen skrev en smula nedgörande om en uppsättning där de viktigaste rollerna besattes av skådespelare verksamma i Göteborg var knappast förvånande. Och att den stora Göteborgstidningen var mer positiv var kanske inte en slump det heller.

En mycket kort notis i Arbetet summerade, inte utan en vass humor, kärnan i pjäsen: ”Den fruktansvärda historien om kvinnors inneboende djävulskap och högsinta mäns blinda offergång till deras altare“ – med andra ord”. Här var det istället för Dramatens uppsättning från 1952 en dansk iscensättning från tiden före kriget som hölls fram som det konstnärliga föredömet, men också här föll jämförelsen väl ut till förmån för radions gestaltning.

Intima teatern.

Johan Falck och hans ensemble hade en rik teaterhistoria att luta sig mot i samband med insceneringen av Fadren 1961. Det var inte bara Dramaten som hade gått före: med åren hade Fadren blivit en självklar del i den strindbergska dramarepertoaren. Som med så många andra av Strindbergs verk hann samtiden – med en viss fördröjning – ifatt. Och de biografiska aspekter som under så lång tid stått i centrum för intresset när det gällde Strindbergs texter blev efterhand mindre intressanta för de sceniska konstnärer som framförde pjäserna. Dels hade de biografiska parallellerna kanske spelat ut sin roll som annat än pikanta anekdoter. Dels fick pjäsen (och det gällde ju de flesta av Strindbergs texter) till slut ett eget liv vid sidan av en begränsande biografisk tolkning. Strindberg hann se sig själv älskad – inte av alla, men av tillräckligt många för att förvandlingen från paria till ikon skulle kunna anses genomförd.

Den 13 maj 1962 sändes ett dokumentaristiskt bidrag till 50-årsminnet av August Strindbergs bortgång. Det byggde på brevcitat, artiklar och intervjuer. Medverkande: Åke Falck, Hans Strååt, Bernt Callenbo, Willie Sjöberg, Keve Hjelm, Carl Billquist, Helena Brodin, Gunnar Olsson, Anita Björk, Ivar Wahlgren, Ragnar Falck, Carin Svensson, Henrik Schildt. Regi: Åke Falck. Programmet återges med tillstånd från Sveriges Radio.

August Falck den yngre – Johan Falcks far – var bara 25 år när han började sitt samarbete med Strindberg 1907. Men han var redan då en rutinerad teaterman, och i Strindberg (ännu med obrutna krafter) hade han funnit den fulländade författaren att samarbeta med. Så tycktes det åtminstone först, i samarbetets smekmånadsfas. Men ingen kunde räkna med Strindbergs eviga stöd. Så snart som Falck ställde krav som Strindberg ansåg gick honom förnär, eller som på något sätt tvingade honom att kompromissa – om pengar, om exponering, om konstnärlig kontroll – då drog Strindberg blankt. Falck gick sin författare till mötes så länge det var möjligt, men till slut blev konflikterna såpass många och infekterade att samarbetet kom till ett tämligen abrupt och offentligt slut.

Men med Intima teatern hade Strindberg, genom Falck, fått ett teaterrum och en ensemble som satte ett skarpt och nytt brännfokus på hans dramatik. Det skulle sätta avtryck i svensk teaterhistoria. (Läs mer om detta i rummet kring Ett drömspel.)

Radioprogrammet, från 1959, återges med tillstånd från Sveriges Radio. – Skådespelarna Alrik Kjellgren, Helge Wahlgren, Maria Schildknecht, Anna Flygare-Stenhammar, Fanny Falkner, Nils Johannisson, Manda Björling, som alla arbetat på Intima Teatern under Strindbergs tid, ser tillbaka. Gösta Gustafsson inleder, och Johan Falck (som ju också regisserade Fadren för Sveriges Radio 1961) berättar om faderns tid med Strindberg.

MEMORANDUM TILL INTIMA TEATERN (1908)
ÖPPNA BREV TILL INTIMA TEATERN (1909)

Det var på Intima teaterns närmast klaustrofobiska scen som Fadren, som så många andra av Strindbergs pjäser, fann sin moderna form. Koncentrationen som uppstod på den lilla scenen var i sig ett kraftfullt verkningsmedel. Att teaterrummet som publiken vistades i bestod av annat än förgyllning och distraherande rokokodetaljer, och därmed inte konkurrerade med handlingen på scenen, spelade också in. Och avståndet mellan skådespelare och publik krympte: både i praktiken – och i en konstnärlig mening. Realismens och naturalismens sceniska världar framstod här som spelades de upp i de egna salongerna, innanför hemmets stängda och låsta dörrar. Den skröpliga mänsklighetens spegelbilder kunde drabba publiken med en större verkan här, i det lilla, än de kunde på Stockholms större och mer glamorösa scener.

I ”örats teater”, hos Radioteatern, skulle det här intima tilltalet så småningom hitta en än mer kongenial efterföljare. Men spelstilen och estetiken hade då förstås hunnit förändras i grunden. Redan på fotografiet från föreställningen av Fadren på Intima teatern går det att se att spelet betingas av en viss stelhet. Hur man lät vet vi ingenting om, även om vissa av skådespelarnas röster – då åldrade – har bevarats; hur replikerna uttalades och hur frenetiskt eller nedtonat man egentligen gestaltade sina roller kan vi bara till viss del läsa oss till, genom recensioner och samtida uttalanden. Men hur man rörde sig – hur man behandlade scenrummet, scenografin, rekvisitan – och hur man alltså förhöll sig till en mer realistisk spelstil, även i sina rörelsemönster – det kan vi ännu bevittna, åtminstone delvis, tack vare en sällsynt överlevare från Strindbergs sista år.

Pjäsen blir film: 1912.

Den 20 september 1911 svarade Strindberg på en fråga från författaren och beundraren Gustaf Uddgren (1865–1927): kunde författaren måhända tänka sig att tillåta att någon av hans pjäser blev film? Svaret kom snabbt: ”Var så god att kinematografera så mycket Ni vill af min dramatik!”

GUSTAF UDDGRENS FÖRSTA BOK OM STRINDBERG (1909)
DEN ANDRA BOKEN OM STRINDBERG (1912)

Bakom frågan stod inte bara Gustaf Uddgren utan också – och framförallt – dennes hustru, Anna Hoffman-Uddgren (1868–1947). Det var hon som var filmaren och regissören: och snart drog arbetet igång med att till film överföra två av Strindbergs mest omtalade pjäser: Fröken Julie och Fadren. Som finansiär och producent stod Orientaliska Teatern, med dess starke man Nils Petter Nilsson (1842–1912), Häst-Nisse kallad, vid rodret. Han hade drivit en biografverksamhet i Stockholm sedan 1905, och som mest drev han inte färre än sju biografer i Stockholm. Redan 1910 hade han insett behovet – och kanske det ekonomiskt lönsamma i – av en egen filmproduktion. Strindbergfilmerna var en del i den satsningen.

Man tog den snabbaste vägen till möjlig framgång. Intima teaterns ensemble, under Falcks ledning, var ju redan van vid texterna, och det borde vara en smal sak att förflytta skeendet från tiljor till film. Sagt och gjort.

Programmet om Anna Hofmann-Uddgren (2012) återges med tillstånd från Sveriges Radio. Det är gjort och berättat av Emelie Rosenqvist med hjälp av Marika V Lagercranz essäer samt med utgångspunkt i unikt källmaterial framtaget av Anna Hofmanns barnbarnsbarn Angelica Lundqvist och Lotte Wellton.

Av Fröken Julie återstår idag ingenting annat än annonserna i dagstidningarna. Men som vittne till Intima teaterns iscensättningar av Strindbergs pjäser – filtrerade genom Hoffman-Uddgrens filmspråk – räcker Fadren (som man alltså kan se i sin bevarade helhet här ovan, i spelaren) ändå rätt långt.

I samtalet nedan hör vi skådespelaren Karin Alexandersson berätta om skillnaderna mellan scenversionen och filmversionen. Dels tvingades man flytta scenrummet utomhus: ljuset inne i teatersalongen räckte inte till för tidens filmteknik (filmen spelades därför till stor del in utomhus, på Gröna Lund; att det var kallt ute märktes bland annat på att skådespelarnas andedräkter fångades på film), dels lade man till några enstaka utomhusscener samt någon ytterligare detalj som inte fanns med i pjästexten. Man förhöll sig alltså inte helt pietetsfullt till det intima kammarspelets förutsättningar, utan gjorde ansatser att anpassa det till ett nytt medium.

Radioprogrammet, från 1948, återges med tillstånd från Sveriges Radio. – Skådespelarna Karin Alexandersson (Laura) och Renée Björling (Bertha) samtalar med Gunnar Ollén om inspelningen av Anna Hoffman-Uddgrens filmatisering av Fadren (1912). I programmet hörs också arkivarien Einar Lauritzen vid Filmmuseet i Stockholm.

Trots dessa åtgärder förblir filmen ett stycke filmad teater. Kameran är, som tekniken bjuder, orörlig. Resultatet är statiskt och stelt. Och säkert är det orättvist att döma Intima teaterns krafter efter detta filmiska utsnitt, trots att det är just i detta faktum som filmen har sitt stora historiska värde. Fadren är ett drama som knappast överlever med någon större kraft i stumma och stela bilder – vare sig de är rörliga, som 1912, eller stillbilder, som i dessa nedan från senare uppsättningar av pjäsen i andra sammanhang. Pjäsens gestalter övertygar knappast då de fångas i avstannade rörelser och outsagda repliker; kameran är otillräcklig som förmedlare. (Man kan måhända tänka annorlunda kring närbilden på den store Georg Rydeberg som Ryttmästarn, i Alf Sjöbergs regi (1969) – men här har pjäsen flyttats in i ett långt mer filmiskt anpassat formspråk där närbilder och ett annat slags intim, filmisk närhet fått ersätta scenrummets simulerade borgerliga klaustrofobi. Men det är en annan historia.)

Pjäsen och livet, 1887.

Under åren med Siri von Essen (som han var gift med mellan 1877–1891) var det knappast en enda äktenskaplig eller privat, inre kris i Strindbergs liv som inte fann ett litterärt utlopp i en roman eller en pjäs. Fadren, som Strindberg skrev i början av 1887, var inget undantag. Men en exakt sanningshalt gick aldrig att utvinna ur de skönlitterära texterna. Dels var Strindbergs upplevelser alltför starkt infärgade av en tämligen dramatisk personlighet; ett sinne för samband och omständigheter slog inte sällan över i paranoida vanföreställningar. Dels hade han andra ambitioner än att endast författa en självbiografi i fiktiv form.

Men att gestalta livet i litteraturen, att förvandla delar av livet till dikt, låg ändå helt i linje med Strindbergs litterära praktik. Det var sällan en rättvis praktik: människor råkade illa ut genom Strindbergs texter. Men som materia för litteratur fungerade de egna erfarenheterna väl, och omvärlden fascinerades av parallellerna. Strindberg – här i ett brev till brodern, Axel – verkade delvis ge omgivningen rätt:

”Du kan veta att jag som diktare blandar dikt och verklighet och hela mitt qvinnohat är teoretiskt, ty jag skulle ej kunna lefva utan qvinnas sällskap. Vi, må du tro, äro ena roliga kurrar. Vi gräla ibland så att taket kan lyftas och så ta vi en pjolter och spela bräde om aftnarne och än i dag kunna vi prata och rasa igenom en hel natt som om ingenting passerat! Du ska derför inte alls bli ledsen när du läser Fadren, ty den är en dikt! Liksom Marodörer!”

Tanken att Strindbergs barn inte var hans egna utan resultatet av von Essens påstådda otrohet (en formulering om hustrun i ett brev från den här tiden tillhör nog Strindbergs minst inställsamma: ”modren till de barn jag vant mig anse vara mina”) var annars ett utslag av författarens ständiga och oresonliga svartsjuka; några ”roliga kurrar” handlar det inte om här. Misstankarna begränsades inte till endast detta utan sträckte sig snart sagt över allt som Strindberg fann anledning att vara missnöjd med i livet, privat och professionellt. För pjäsens tillkomst utgjorde misstankarna och hatet hursomhelst en kraftfull energikälla.

Läs mer.

STRINDBERG SKRIVER TILL SIRI VON ESSEN OCH FÖRSTE MAKEN (25.6.1875)
FADREN TAR SIN BÖRJAN (6.2.1887)
OLOF LAGERCRANTZ OM STRINDBERGS FADREN

Som om dikt och lif blandats.

Men även om pjäsen hämtade sitt bränsle ur livet hade Fadren knappast en enkel väg till kritikens och publikens hjärtan. Det var till att börja med svårt för Strindberg att få texten förlagd. Som så ofta var det han skrev kontroversiellt. I ett brev till Albert Bonnier kommenterade han – med en sedvanlig blandning av frenesi och självförtroende – arbetet med pjäsen:

”Nu är jag besatt af qvinnofrågan och släpper den ej, emedan jag måste forska och experimentera ut den i botten innan jag kan släppa den. Derför har jag nu första akten af 1:a delen av trilogien Fadren färdig, till hvilken Marodörer är del II. Jag ber Er derför rif för all del ej ner Marodörer, utan sätt in scenerna jag sände, och Ni skall se, när tiden är fullbordad, ett märkvärdigt arbete, som ännu blir de kloka en galenskap, men just derför har framtiden för sig.”

Han hade haft tankarna på en scenisk trilogi under en längre tid: tre så kallade ”nutidspjäser”. Den första stod klar i november 1886 och kallades Marodörer; den var tänkt som nummer två i ordningen (så småningom omarbetades den till Kamraterna). Den första av de tre tänkta pjäserna – Fadren – började Strindberg arbeta med strax därefter, och den stod i praktiken klar redan efter två–tre veckors intensivt arbete i februari 1887.

I ett brev till Axel Lundegård skrev Strindberg:

”Det förefaller mig som om jag går i sömnen; som om dikt och lif blandats. Jag vet inte om Fadren är en dikt eller om mitt lif varit det; men det tyckes mig som om detta i ett gifvet snart stundande ögonblick skulle komma att gå upp för mig, och då ramlar jag ihop antingen i vansinne med samvetsqval eller i sjelfmord. Genom mycken diktning har mitt lif blifvit ett skugglif; jag tycker mig icke längre gå på jorden utan sväfva utan tyngd i en atmosfer icke af luft utan af mörker. Faller ljus in i detta mörker så dimper jag ned krossad!”

Skymfligt för qvinnorna.

Att få pjäsen förlagd hos Bonniers var till att börja med mindre intressant för Strindberg. Han var upprörd över att förlaget i närtid refuserat inte bara Marodörer utan dessutom en del andra verk och sökte istället andra hemvister för Fadren. Själv hade han inga tvivel på styckets kvaliteter – men omgivningen var knappast lika övertygad. Det krävdes många manövrar från Strindbergs sida innan pjäsen till slut kom i tryck, och han fick se sitt tilltänkta honorar nedskrivet till noll innan ett litet förlag i Helsingborg – Hans Österlings förlag – tog sig an pjäsen. Då hade det hunnit gå ett drygt halvår, men Strindbergs entusiasm hade inte lagt sig för det. I september 1887 kom Fadren ut i bokform.

Mottagandet (som man i detalj kan följa i det föredömliga förordet till Fadren i Nationalupplagan) blev hårt och ofta skoningslöst. Några citat kan räcka för att visa på bredden i anfallen: ”Omöjligt att uppföras på scenen”, och ”äfven litterärt sorgligt som läsdrama” (Göteborgs-Posten, 24.9.1887) – ”skymfligt för qvinnorna” (Svenska Dagbladet, 10.10.1887) – ”råa uttryck”, och ”hädelser mot den kristna religionen och mot sedligheten” (Vårt Land, 1.10.1887) – ”ett nytt uttryck för [Strindbergs] rent af till monomani öfvergångna kvinnohat” (Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 6.10.1887). Och så vidare.

Att få till en urpremiär av pjäsen i Sverige var därmed knappast möjligt. Men i Köpenhamn såg situationen annorlunda ut. Här mötte Strindberg en större förståelse.

Tongivande röster i utlandet hade redan anmält avvikande, mer positivt stämda åsikter. Henrik Ibsen hade till exempel redan tillskrivit förlaget med en långt mer positiv reaktion på pjäsen, och när Edvard Brandes anmälde bokutgåvan i Politiken (5.10.1887) var det med nyckelord som ”genial”, ”glimrande” och ”mesterlig” i slutomdömet.

Så blev det efter många turer alltså också i Danmark som pjäsen fick sitt uruppförande. Casinotheatret i Köpenhamn, som annars ägnade sina kvällar åt mer populära och nöjsamma underhållningsstycken, tog sig an Fadren under skådespelaren och teaterdirektören Hans Riber Hunderups överinseende.

Och så kom revanschen. Den 14 november 1887 hade stycket en succébetonad urpremiär i Köpenhamn.

Strindberg ville förstås gärna lägga sig i hur pjäsen skulle spelas. I ett brev till Lundegård i oktober 1887 förtydligade han sina intentioner kring Ryttmästarns anslag:

”Hvem skall dock spela ryttmästarn, och hvilket fruntimmer vill spela Laura? Stycket kan lätt förstöras, bli löjligt! Jag föreslår, oaktat jag sällan lägger mig i spelet, att ryttmästarn ges åt en skådespelare med eljest friskt humör, som med en öfverlägsen, sjelfironisk, lätt skeptisk verldsmannaton, medveten om sina företräden, går med temligen gladt mod sitt öde till mötes, svepande sig i döden i dessa spindelnät han ej kan af naturlagsskäl rifva sönder.”

Det entusiastiska mottagandet i Köpenhamn fick nu också den svenska scenvärlden att reagera. Redan den 12 januari 1888 fick Fadren premiär i Stockholm, på Nya teatern. Och Strindberg ville gärna, inför den svenska premiären, säga sitt om hur pjäsen skulle framföras:

”Spela stycket så som Lindberg låtit spela Ibsen: alltså: icke tragedi, icke komedi, utan något midt emellan. Ta icke tempot för fort så som vi gjorde här på Casino först. Låt det snarare krypa fram stilla, jemt, tills det ökas af sig sjelf mot sista akten. Undantag: ryttmästarens repliker då hans fixa idé slagit ut. De talas fort, abrupt, spottas fram, afbryta stämningen oupphörligt.”

Det var August Falck den äldre (1843–1908) som sett till att Fadren kunde sättas upp. Strindberg hade haft vissa invändningar mot Falck, men då som skådespelare – nu var Falcks roll teatermannens: ”Erinrar mig Aug. Falck som Vederdöparn i M. Olof. Der var han hysterisk ända till vanvett. Tror du ej han kan i brist på bättre göra Fadren? På ett sätt, på hans sätt?” Men nu – och efter att Strindberg tillskrivit Falck med en del ingående instruktioner om pjästextens innersta vindlingar – blev succén om inte omedelbar så åtminstone påtaglig.

Vindarna hade till slut vänt.

Motståndets energi.

Den ’rättmätiga återupprättelsen’ var ett återkommande, närmast triumfatoriskt inslag i August Strindbergs författarliv, och under decennierna som följde blev Fadren en självklar del i scenens grundrepertoar. Motgångarna författaren mötte tycktes närmast fungera som bränsle. Förr eller senare hann väl samtiden ikapp honom – och när den gjorde det bekräftades alltid det geni han själv ansåg självklart. Och med Fadren hade Strindberg mött det slags motgång som kanske mer än någon annan förvandlade hans våldsamma reaktioner till kraft och energi: en upprörd kontrovers, tätt följd av succé och bifall. För varje gång som samtiden kom ifatt och sent omsider erkände att det kritiska mottagandet varit orättvist (och att Strindberg hade haft rätt) förstärktes dessutom bilden av det gränslösa, ofelbara geniet. Redan 1909 kunde Gustaf Uddgren skriva:

”Det är med fruktan och bäfvan jag går att skildra den mannens lefnad, som heter August Strindberg. En lefnad så underbar och sällsam att framtida släkten skola vända sig till den med samma vördnad om vi omfatta en Sokrates, en Walt Whitman.”

Med verk som Fadren, Fröken Julie, Röda rummet och andra hade Strindberg tidigt tillskansat sig den centrala platsen i det sena 1800-talets svenska litteratur. Verken skulle visa sig ha kraft att leva vidare också in i 1900-talets allt mer föränderliga samhälle. Och med tiden valde omvärlden att helt enkelt skriva hans tidigare excesser på ungdomens konto. ”Strindbergs kvinnohat är ett missförstånd”, kunde Uddgren skriva 1912, istället var han ”kvinnlighetens missförstådde riddare”. Och nu, när Strindbergs liv gick mot sitt slut, gick det också – om man ville – att se författaren som en privilegierad förkämpe för arbetaren, som en gudfruktig ateist, som en moralist istället för en bildstormare och radikal.

Paradoxerna och föränderligheten gjorde till slut Strindberg svårfångad och – åtminstone utåt – osårbar. Vännerna räknades till slut som fler än fienderna (även om också dessa fortsatt var många). Vägen låg utstakad mot odödlighetens evighet. Ryttmästarns sårbarhet var inte längre hans.

DICK CLAÉSSON

FOAJÉN
OM RADIOTEATERN
ETT RESANDE TEATERSÄLLSKAP
ALMQVISTS DRAMATIK
FADREN
FRÖKEN JULIE
ETT DRÖMSPEL
HERR ARNES PENGAR
KEJSARN AV PORTUGALLIEN
FARMOR OCH VÅR HERRE
KALLOCAIN

OM UTSTÄLLNINGEN

Utställningen ”Dramaklassiker från Sveriges Radio Drama” producerades för Litteraturbanken, i samarbete med Sveriges Radio Drama, under hösten 2022 av Dick Claésson & Martin Joviken. Radioprogrammen återges med tillstånd (i förekommande fall) från rättighetshavaren och Sveriges Radio. Utställningens texter har, såvitt inte annat anges, skrivits av Dick Claésson (LB), Martin Joviken (LB) och Marie Jansson (SR).

Fotografiet som används i utställningens affisch, och som föreställer skådespelaren Eva Dahlbeck (1920–2008), är taget av Bertil S-son Åberg, SVT Bild (1954).

Rummet om Fadren har ställts samman av Dick Claésson.

---

LÄS AUGUST STRINDBERG HOS LB.SE

AUGUST STRINDBERGS BÖCKER
SÖK I STRINDBERGS TEXTER
OM STRINDBERG I ANDRA BÖCKER

MER AV OCH OM STRINDBERG HOS LB.SE

SÖK I STRINDBERGS TEXTER
SÖK I STRINDBERGS BREV
STRINDBERG I LJUD & BILD
OM FADREN I BREVEN

---

”Ett hvardagsrum hos Ryttmästarn. Dörr i fonden åt höger. Midt på golfvet stort, rundt bord med tidningar och tidskrifter. Till höger en skinnsoffa och bord. I högra hörnet en tapetdörr. Venster chiffonier med pendyl; dörr till våningen. Vapen på väggarne: gevär och jagtväskor. Klädhängare vid dörren med uniformsrockar. På stora bordet brinner en lampa.”

August Strindberg, den första scenanvisningen ur Fadren (1887).

ETT ÖGONVITTNE. “Icke desto mindre är det sant, att premiéren war en triumf. Kasino har åtminstone icke förr under denna säsong sett en så stor och så konstförståndig publik inom sina murar som den aftonen. Och denna publik följde med andlös, stadigt wäxande spänning utwecklingen på scenen af det gripande familjedramat samt gaf wid ridåns fall uttryck åt sin beundran genom starka, man skulle nästan kunna säga enthusiastiska applåder. Detta faktum låter icke förneka sig. Några af dem, som icke höra till Strindbergs wänner, hafwa wisserligen sökt förminska betydelsen af framgången genom att förklara premiérepubliken wara sammansatt af nästan idel strindbergare. Emellertid har det märkliga inträffat, att såwäl andra som tredje föreställningen warit mycket talrikt besökta och bifallet alltjemt lifligt. Under andra representationen lät wisserligen en enstaka hwisselpipa höra sig, men den tystades genast af applådsalfworna.” – Sign. Leon W. L., ”Strindberg på Köpenhamns Kasinoteater (Bref till ’Barometern’)”, Barometern 23.11.1887.


ÄNNU ETT ÖGONVITTNE. ”De män och kvinnor, som samlas till första föreställningen i kväll, ge upprättelse åt en för sin övertygelses skull bojkottad diktare och protestera mot själamordet på ett av de största snillen, som på länge höjt sin röst i Norden.” – Axel Lundegård i samband med den danska premiären av Fadren.

OM HUNDERUPS INSATS PÅ SCENEN. ”Vad hr Hunderup beträffar kan det knappast med sanning sägas, att han lyckades. Jag vill ogärna fälla något förklenligt omdöme på hans döda mull. Han gjorde vad han kunde, och hans uppfattning av rollen var säkert riktig. Men han hade för mycket mot sig. Han var ovig både i minspel och rörelse. Han såg inte ut att någonsin ha suttit till häst, vare sig kroppsligen eller andligen. Och till råga på allt var hans röst skiftningslöst hes. I alla fall blev han uppriktigt hyllad. Publiken räknade honom till godo, att han vågat uppföra Strindbergs hemlösa sorgespel, och såg genom fingrarna med hans framställning av den svåra titelrollen.” – Axel Lundegård minns uppsättningen.