Orosår
NILS FERLIN & KRIGET
En utställning om Nils Ferlin
mellan åren 1939–1945
Bohemens liv.
Få svenska författaröden är så insvepta i romantiskt skimmer som Nils Ferlins – och då tänker man förstås på bohemåren i Klarakvarteren under 1930- och 1940-talen. Redan under hans livstid florerade skrönorna om steppdanserna på kaféerna, om pilsnern i överflöd och om de akrobatiska kraftproven. Man talade om den glade bohemen Ferlin.
Av många skäl bör man dock bemöta denna föreställning om Ferlin med en god dos skepsis.
Att vara bohem är att leva ett sorglöst och kringflackande liv, åtminstone om man vänder sig till ordböckerna. Hemlös var han, Nils Ferlin. Men sorglös? I den hårda Klaratillvaron gav sig hela känslospektrat till känna. Sorglöst kan livet knappast ha varit.
I första hand var Ferlin författare. Men det är förstås sant att Ferlin frekventerade de gamla stamhaken i området – precis som de övriga bröderna i Klara. Först Café Cosmopolite, som under tidigt 1930-tal utgjorde den självklara tummelplatsen för kringflackande med konstnärliga ambitioner. När Cosmopolite stängdes 1936 flyttade sig gruppen till ölkaféer som Mona Lisa, Gangster-Norma, Pilen och W6. Men det var företrädesvis i egenskap av författare som Ferlin stationerade sig på stamhaken. Där satt han ofta i ett hörn med pennan i hand. Lågmäld.
Husvill och rotlös.
Ferlin saknade egen bostad stora delar av livet, men under mellankrigstiden hade han funnit sin tillflyktsort och trygghet i modern Elin Nathalias lägenhet på Rörstrandsgatan i Vasastan. Ingen vänskap kunde mäta sig med kärleken till henne. Som poeten Gunnar Ekelöf (1907–1968) senare uttryckte saken hade Ferlin lyckan att älska sin mor. Men efter moderns bortgång 1936 blev Ferlin sig aldrig riktigt lik. Döden, som utgjorde medelpunkten i Ferlins diktning, kom för nära inpå livet. Sorgen häftade sig fast vid hans sinne. Lägenheten fick han heller inte behålla, och fristaden rycktes därmed ifrån honom.
Ett par dikter i diktsamlingen Goggles handlade om poetens bortgångne mor. Väldigt sällan läste Ferlin in någon av dessa dikter i radio. Dikten ”Cirkus” är det enda undantaget. – Inspelningen återges med tillstånd från Sveriges Radio och rättighetshavarna.
Efter ett par misslyckade försök med egen bostad gav Ferlin upp. Vare sig det gällde obetalda hyresavgifter eller den oåterhållsamma gästfriheten var det slutligen alltid något som omintetgjorde möjligheterna till ett enskilt uppehälle. Han blev nu hemlös och levde kringflackande i livets villervalla. Åtskilliga nätter och förmiddagar tillbringades på hotell i närområdet, eller på centralstationen om vakterna var beskedliga. Detta var alltså Nils Ferlins vardag när omvärlden nåddes av beskedet om ett nytt krig 1939.
De hemlösa kunde också med lite tur värma sig ett slag i Centralposthuset under de kalla vintrarna. Här hämtade man också sin post med adress Poste Restante. Lyssna på inspelningen av Nils Ferlins dikt med samma namn i spelaren ovanför. – Inspelningen återges med tillstånd från Sveriges Radio och rättighetshavarna.
Krigets konsekvens.
Som ett brev på posten väntade givetvis en lång period av ransonering – och det blev svårt för en poet som mer eller mindre levde på kaffe och tobak. Inte heller var det så lätt att hålla reda på ransoneringskortet.
Men kriget kom inte som en överraskning. I Ferlins värld lutade sig civilisationen ständigt över branten till undergången – och han förvånades aldrig över människans dumhet. Redan i den 1938 utgivna diktsamlingen Goggles förekom flera antydningar om krigets närhet i dikter som ”Krig”, ”Diktator” och ”Taranto”.
Krig
Från människornas kvavda hop
mot rymden steg ett ångestrop:
Vi trängtar att befrias!
Tungt klättrar Döden ur sin grop:
här kommer jag: Messias.
Nog tärde kriget på den magre poeten. De aldrig sinande radiorapporteringarna om tragedier världen över blev tidvis övermäktiga. Nog stegrade detta rastlösheten, och nog hade rastlösheten inverkan på alkoholkonsumtionen – vilken Ferlin vid detta lag inte gjorde några hemligheter av. Den utvecklades till ett destruktivt alkoholmissbruk, och vid sidan av självmedicineringen med diverse receptbelagda preparat tog kroppen stryk.
Ofta önskade Ferlin ingenting annat än sömn, men sömnlösheten var orons bästa vän. Då var inte vägen lång till flaskan.
Ruset orsakade honom än mer bekymmer. Impulskontrollen brast allt oftare, och mer än en gång nödgades Ferlin ställas inför rätta på grund av sitt uppträdande.
Fabeln Ferlin.
Medan hälsan vacklade spelade fortfarande kroppens fysiska förmågor en huvudroll i Ferlins liv. Akrobatik och idrott utgjorde redan sedan barnaåren ett stort intresse – och otaliga är vittnesmålen om diktarens spänst och vigör.
Författarkollegan Evert Taube (1890–1976) beskriver Ferlin som ”en lång och glödande harlekin”, och vännen Olof Lagercrantz (1911–2002) återkallar från minnet en episod då de båda författarna brutit arm på Café Cosmopolite. De kämpade så vildsint att Ferlins pulsåder av misstag sönderskars av ett krossat glas. ”Sedan dess hade vi ett förbund”, skriver Lagercrantz, ”ty kroppsliga talanger stod högt hos Ferlin. Här gick det inte att fuska som i andens hus.”
”Fönsterakrobat greps i fötterna när han föll ut” – Notis i Dagens Nyheter den 15 juni 1944. Klicka på bilden för att förstora den. Fönsterakrobatens riktiga namn var förstås Nils Ferlin, och personen som mirakulöst räddade honom från döden var författaren Uno Eng (1896–1972). Spektaklet ägde rum i vännen Engs våning.
Utan tvivel är det dylika dråpligheter som spätt på föreställningen om Ferlin som den ständigt livaktiga narren. Måhända är det just dessa berättelser som tvingade fram ”Bohemen Ferlin”, också i livet. Själva ordet ”bohem” tog Ferlin å andra sidan sällan själv i mun, och det förekommer inte på ett enda ställe i hans diktsamlingar.
Efter Ferlins död var de närmaste vännerna förtegna om ungkarlsåren i Klara. Änkan Henny Ferlin (1907–1979) ville över huvud taget inte vidröra perioden när hon efter hans död skrev den innerliga minnesteckningen: Nils. Ett försök till ett porträtt (1971). Och när Vilhelm Moberg gjorde detsamma vände han sig med stor ilska till dem som under åren sökt försköna Ferlins destruktiva leverne:
”Mytbildningen kring hans oroliga, ambulerande tillvaro i Stockholm på 30-talet har efter hans död frodats och vuxit till pyramidala mått. Men det har uppstått en genomfalsk romantisk glans över denna del av Nils Ferlins liv, där han främst framstår som en sorglös bohem, som excellerar i lustiga pajasupptåg. […] Nisse upplevde inga sorglöshetens glädjerika behomår i Klara, de var i stället tunga av bekymmer och besvärligheter. En annan sak är att diktaren ägde en stark sprudlande åder av galghumor, varmed han kunde övervinna dagarnas gråhet och tristess.” (Ur Berättelser ur min levnad, 1968.)
Och visst krävde den hårda livsföringen sin tribut. 1935 dog Ferlins vän, tillika redaktör för tidningen Brand‚ Emil Manus (1889–1935). Hans bortgång vände snabbt upp och ner på tillvaron i Klara. Men Manus var inte ensam, fler arma ”bröder i Klara” delade hans öde. Ferlin var noga med att föreviga dessa själar i versens form i dikter som ”Småland” och ”Utanför ett café”.
Dikten ”Utanför ett café” från diktsamlingen Med många kulörta lyktor (1944) tillägnades vännen Emil Manus. – Inspelningen återges med tillstånd från Sveriges Radio och rättighetshavarna.
Men ändå: Nils Ferlin överlevde, närmast mirakulöst, dessa turbulenta år. Klarakvarteren huserade nämligen inte bara fattigt folk – även Stockholmstidningarnas redaktioner. Till dessa kunde man vända sig med en dikt om man befann sig i penganöd. Så gjorde även Ferlin, som vi ska se i utställningens nästa avdelning.
Klicka dig vidare till nästa del – ”Att skriva i tiden” – här.
LÄS MER OM NILS FERLIN
EVERT TAUBE: ”KLARA OCH JAG” (1960)
OLOF LAGERCRANTZ: ”I HÖRNRUMMET” (1960)
EN INTRODUKTION
BOHEMENS LIV
ATT SKRIVA I TIDEN (I)
ATT SKRIVA I TIDEN (II)
SOLDATEN FERLIN
UR ANDRAS ÖGON (I)
UR ANDRAS ÖGON (II)
UPPBROTT & SJUKDOM
FERLINS RÖST
OM UTSTÄLLNINGEN
Utställningen ”Orosår: Nils Ferlin & kriget” producerades för Litteraturbanken under september 2021 av Martin Joviken & Dick Claésson. Radioprogrammen återges med tillstånd från rättighetshavaren och Sveriges Radio. Texten till det här avsnittet, ”Bohemens liv”, var det Martin Joviken som skrev.
För detta avsnitt har vi använt oss av följande tryckta källor: Åke Runnquist, Poeten Nils Ferlin (1958), Vilhelm Moberg, Berättelser ur min levnad (1968), Henny Ferlin, Nils. Ett försök till porträtt (1971), samt Jenny Westerström, Nils Ferlin. Ett diktarliv (1998).
LÄS NILS FERLINS DIKTER HOS LB.SE
EN DÖDDANSARES VISOR (1930)
BARFOTABARN (1933)
GOGGLES (1938)
MED MÅNGA KULÖRTA LYKTOR (1944)
KEJSARENS PAPEGOJA (1951)
FRÅN MITT EKORRHJUL (1957)
EN GAMMAL CYLINDERHATT (1962)