Kallocain

Karin Boyes roman Kallocain (1940)
i radiobearbetning från
Sveriges Radio, 1959.

Om sanningen ska fram.

Allt börjar med ett sanningsserum – en injektion får människan att ohämmat blotta sitt inre. Det ska visa sig att denna uppfinning får oanade konsekvenser i den polisregerade Världsstaten som undertrycker alla former av personlighet och själslig lidelse.

I Karin Boyes roman Kallocain (1940) följer vi kemisten Leo Kall, serumets upphovsperson, som lydigt verkar i makthavarnas tjänst men med tiden inser de totalitära krafternas utplånande verkan.

Boye skrev romanen i en tid då mörka krafter hotade Europas framtid. Fullskaligt krig utspelade sig vid andra sidan nationsgränsen. Det politiska tonläget var uppskruvat såväl utom som inom landet. Boye stod inte stum inför bedrövelsen. Kallocain var hennes knytnäve till svar.

Föreställningen återges med tillstånd från Sveriges Radio.

Rollistan, 1959.

Regi: Willy Peters
Dramatisering: Olof Fahlén
Radiobearbetning: Herbert Grevenius
Inspicent: Rune Pettersson
Ljud: Hans Martinson

LÄS MER OM FÖRESTÄLLNINGEN OCH PJÄSEN HÄR NEDAN.

En sista resa.

Även om romanen Kallocain på sin tid var en stor succé är dramatiseringens tillkomst till stora delar höljd i dunkel. Till en början var Boyes verk sällsynta i radio. Förvisso blev hon de sista åren av sitt liv en av de mest lästa diktarna i det anrika programmet Dagens dikt – av detta finns elva inläsningar bevarade – men det var på intet vis tal om radioteatrar eller radioföljetonger under författarens levnad. Kallocains radiopremiär dröjde till 1959.

Försök att bryta barriären gjordes å andra sidan.

1939 skrev Boye ett litet hörspel som närmast kan betraktas som en förstudie till Kallocain. Under en genomresa av Tyskland och Österrike hade Boye betraktat kontinentens dunkla förvandling på nära håll. Vid hemkomsten bearbetade hon intrycken till stycket Hon som bär templet och skickade det därpå till Radiotjänst i hopp om en radiouppsättning.

”Efter några dagars uppehåll i Berlin stannade jag en liten tid i Prag och tog därefter vägen över Wien. Det var en växling, som tog på nerverna: motsatserna var stora och hotfullt ödesdigra, och man kände sig så obönhörligt inmurad i sin samtids sammanhang, att det var åtskilligt för mycket.”

Karin Boye i brev till Svenska Akademien. Läs hela brevet här.

Hon som bär templet utspelade sig ”i ett landområde, vars öde just håller på att avgöras genom folkomröstning” – hänsyftningen på Österrikes anslutning till Nazityskland undgick ingen läsare.

I dramat tecknades konturerna av samtidens motsättningar, vägskälet mellan demokrati och totalitarism, spänningarna mellan frihet och skyldighet. En samtidskommentar av denna kaliber föll inte det neutrala Sverige på läppen. Radiotjänst refuserade radiodramat 1939.

Boye försökte på nytt året därpå och sände förläggaren Kaj Bonnier en reviderad version av pjäsen med orden: ”Här är det radiostycke jag talade om sist, som de inte vågar uppföra för utländsk makt. Inte tycker jag det är så ilsket, och alldeles säkert är det inte farligt att trycka det.”

Dramat kom verkligen att tryckas i Bonniers Litterära Magasin, men innan dess var Boye försjunken i nästa projekt: Kallocain.

I romanen utvecklade Boye den framtidsbild vars början blott antyddes i Hon som bär templet: övervakningssamhället – tankens frihet offrad på statens altare – individens kompromisslösa upplösning i kollektivet – det totalitära samhällets yttersta konsekvens.

Nu skulle författaren inte riskera reprimander eller indragningar på grund av främmande makts inflytande. I den nya romanen slipades de explicita referenserna till Nazityskland bort – romanpersonerna tilldelades namn ”hopplockade från skilda håll” och platserna var anonyma i sin enkelhet: Världsstaten, Universalstaten, Kemistaden och Ökenstaden.

Man får föreställa sig att framtidsskildringen uppfattades som ett reellt hot 1940. Inte bara för Boye – men hotet blev särskilt för henne svårt att uthärda. Hon skrev i efterhand till vännen Ebbe Linde:

”Jag har just med svett och invärtes kräkningar avslutat en rätt diger (d. v. s. diger för mina förhållanden) roman, en framtidsroman, dock inte precis en utopi. Jag var rädd för den, den är så olik vad jag brukar skriva, och på slutet var den ren tortyr för mig […] Har jag tyckt den var kuslig att skriva, så ska läsaren också ta mig fasen ha lite med av kusligheten.”

Under detta slutskede av Boyes liv utkämpades inte bara strider i det yttre. Krigsutvecklingen tog förstås på sinnet, men ett invecklat privatliv nedbröt till sist hennes hjärta. Boye kastade sina vapen.

Den 27 april 1941 fann man Karin Boyes livlösa kropp invid en stor sten i skogarna utanför Alingsås.

Läs vidare.

KALLOCAIN (1940)
RESEDAGBOKEN (1938)
HON SOM BÄR TEMPLET (1941)
GUNILLA DOMELLÖF OM BOYE (1986)
JOHAN SVEDJEDAL OM BOYES MANUSKRIPT (2016)

En dramatisk nystart.

Författaren fick sin upprättelse åtta år efter fredens intåg. Boyes radiopjäs Hon som bär templet spelades till sist i P1 1953.

Boye, som lämnat jordelivet dryga decenniet tidigare, gick miste om denna seger. Men en seger var det likväl.

Kanske väcktes nu ett starkare intresse för Boye hos Radiotjänst. Under 1950-talet blev hon än en gång den mest upplästa lyrikern i Dagens dikt, och sex år efter hörspelspremiären stod det klart att även Kallocain skulle ta radiodramats form. Ingen mindre än Willy Peters fick uppdraget att regissera uppsättningen.

Litet är känt om uppsättningens tillkomst. Vi vet att radioteatern först sändes i skolradion uppdelad i två avdelningar, och vi vet att folkskolläraren Olof Fahlén ansvarade för dramatiseringen. Fahlén hade tidigare publicerat ett par läroböcker i modersmålet och kemi, och kom under åren som följde att skriva flera dramer för skolradion, däribland Sigrid Storråda. Svearnas stolta drottning och Är allting relativt? En dramatisering om fysikaliska världsbilder.

Radiodramat sändes i ett skede där man med nya krafttag strävade efter jämlikhet och utveckling av demokratin. Skolväsendet var givetvis hörnstenen i denna vision, och skolradion ett oumbärligt komplement. Med radions hjälp skulle de sämre bemedlade klasserna ges tillgång till det gemensamma kulturarvet – samtidigt som ungdomen skulle fostras i samtidens framåtanda.

Det är ingen slump att Kallocain gör radiodebut i en tid som denna.

Skådespelaren Gunnar Björnstrand gestaltade sanningsserumets uppfinnare Leo Kall. Björnstrand var så dags en internationell storhet tack vare sina roller i Ingmar Bergmans filmer Sommarnattens leende och Det sjunde inseglet. Signaturen Lgr konstaterade i Dagens Nyheter att Björnstrand ”fick fram spänningen mellan den statstrogne forskaren och hans personliga livsfråga”.

Andra kritiker anmärkte att monotonin tog överhanden. Signaturen K. S–z skrev något syrligt i Stockholms-Tidningen att regissören Peters ”är specialist på enformighet. Han tycks sätta en ära i att driva tonen på en rak linje i en och samma höjd hela tiden. Varifrån han fått denna barocka idé vete gudarna. Men faktum är att den urartat till mani.”

Man var dock överens om dramats betydelse för samtiden. Urban Stenström skrev i Svenska Dagbladet:

”När ’Kallocain’ nu gavs på torsdagskvällen i en bearbetning för Radioteatern av Olof Fahlén kunde man ha hoppats att Karin Boyes vision skulle ha verkat en aning mindre aktuell än den gjorde 1940. Men så var det tyvärr inte. Tvärtom kan man väl säga att ’Kallocain’ ingalunda hade blivit nitton år äldre utan snarare nitton år yngre.”

MARTIN JOVIKEN

FOAJÉN
OM RADIOTEATERN
ETT RESANDE TEATERSÄLLSKAP
ALMQVISTS DRAMATIK
FADREN
FRÖKEN JULIE
ETT DRÖMSPEL
HERR ARNES PENGAR
KEJSARN AV PORTUGALLIEN
FARMOR OCH VÅR HERRE
KALLOCAIN

OM UTSTÄLLNINGEN

Utställningen ”Dramaklassiker från Sveriges Radio Drama” producerades för Litteraturbanken, i samarbete med Sveriges Radio Drama, under hösten 2022 av Dick Claésson & Martin Joviken. Radioprogrammen återges med tillstånd (i förekommande fall) från rättighetshavaren och Sveriges Radio. Utställningens texter har, såvitt inte annat anges, skrivits av Dick Claésson (LB), Martin Joviken (LB) och Marie Jansson (SR).

Fotografiet som används i utställningens affisch, och som föreställer skådespelaren Eva Dahlbeck (1920–2008), är taget av Bertil S-son Åberg, SVT Bild (1954).

Rummet om Kallocain har ställts samman av Martin Joviken.

---

LÄS KARIN BOYE HOS LB.SE

BOYES MANUSKRIPT
BOYES BÖCKER
BOYES BREV


MER AV OCH OM BOYE HOS LB.SE

OM KARIN BOYE
SÖK I BOYES TEXTER
SÖK I BOYES BREV
BOYE I LJUD & BILD
OM KALLOCAIN HOS LB.SE

---