Dagermans dramatik

Stig Dagerman som dramatiker
i Sveriges Radio, 1952–1972.

Ett explosivt livsverk.

Stig Dagerman (1923–1954) debuterade 1945 med beredskapsskildringen Ormen. Romanen var en häpnadsväckande debut som snabbt etablerade den unge författaren i främsta ledet i den på bred front framryckande 40-talismen. Men till skillnad från den fyra år äldre Olov Jonason (1919–2007), som debuterat redan 1943 med den vida omtalade novellsamlingen Parabellum, skulle Dagermans författarskap komma att famna om mycket. Jonasons författarbana blev kort; debuten blev hans enda skönlitterära verk. Och räknad endast i år blev också Stig Dagermans bana kort. Men under tio intensiva år växte författarskapet till ett av de mest centrala i den svenska efterkrigslitteraturen – och kanske till ett av 1900-talets mest inflytelserika.

GÅ LÄNGRE NED FÖR ATT LYSSNA TILL PJÄSERNA.

Efter den uppmärksammade debuten följde romanen De dömdas ö (1946), novellsamlingen Nattens lekar (1947), reseskildringen Tysk höst (1947), och till slut också romanerna Bränt barn (1948) och Bröllopsbesvär (1949). Utöver dessa prosaverk skrev Dagerman lyrik, dramatik, journalistik och kritik; han skrev dessutom uppemot 1350 ”dagsedlar” för tidningen Arbetaren.

Inspelningen, från 1949, återges med tillstånd från Sveriges Radio.

Inspelningen, från 1953, återges med tillstånd från Sveriges Radio.

Dagerman förblev fram till 1940-talets slut obrutet produktiv. En till synes aldrig sinande flod av litteratur rann ur hans penna.

1950-talet.

Dagermans 1950-tal kom däremot att präglas av skrivkramp och omställning. Han slutade inte att skriva. Men livet blev honom övermäktigt. När han valde döden den 4 november 1954 hade han, under ett knappt decennium, skapat ett litterärt livsverk som i en samlad verkutgåva trettio år senare skulle famna om elva volymer och drygt tretusen sidor: ett närmast ofattbart rikt författarskap.

STIG DAGERMANS SAMLADE SKRIFTER (1–11, 1981–1983)

Stig Dagerman var 31 år när han avslutade sitt liv.

”En av diktarskapets vackraste illusioner är illusionen om Ordet. En författare vill gärna tro att allenast ordet kan förvandlas till det kött, varur andra människors fantasi, känslor och tankar kan hämta sin näring. Denna illusion tycks teatern i förstone krossa, helt eller delvis. I själva verket lär honom teatern att ordet är dött eller åtminstone stelfruset. Ju mer raffinerat och fulltonigt teatern gör bruk av sina medel att skapa illusion desto överflödigare tycks ordet bli.”

Stig Dagerman, ”Entrérepliker”, i Prisma, nr 2 1948. Här citerad ur Samlade skrifter 6. Teater / 1 (1982).

Även om Dagermans huvudsakliga uttrycksform var prosan fanns det drag av det lyriska och det dramatiska i allt han skrev. I två av de elva volymerna i den postuma verkutgåvan samlades dels de pjäser som Dagerman hann fullborda – men också utkast och texter som av olika anledningar aldrig nådde trycket eller scenen under hans livstid.

Av dessa dramatiska verk kan fem presenteras här, med utgångspunkt i Sveriges Radios rika ljudarkiv. Men endast en av föreställningarna som sändes ut i radion – Den yttersta dagen (1952) – hann Dagerman själv uppleva.

Läs Stig Dagermans pjäser.

UPPTÄCKTSRESANDEN (1947)
EN SPELMANS MÖSSA (1947)
STREBER (1948)
VÅR LILLA SOMMAR (1951)
DEN YTTERSTA DAGEN (1952)

Länkarna ovan leder till utgåvorna i Samlade skrifter, del 6 och 7, utgivna av Hans Sandberg. Årtalen inom parentes avser i första hand det år som texterna skrevs, inte de år de spelades in eller sändes av Sveriges Radio.

Scenens Dagerman.

Det dröjde alltså till det tidiga 1950-talet innan Sveriges Radio tog sig an en pjäs av Dagerman. Men den unge författaren hade redan tidigt uppmärksammats av den svenska teatervärlden. Redan i januari 1943 hade Dagermans På tåget – till synes en kortare tablå skriven strax efter författarens studentexamen (texten är förkommen) – spelats av amatörsällskapet ”Stockholms konstnärliga experimentteater”. Men den stora dramadebuten ägde rum fyra år senare, på Dramaten, med Den dödsdömde.

Pjäsen hade en pendang i en novell med samma namn, som stått att läsa i tidskriften 40-tal (nr 9–10, november–december 1946). Pjäsen hade Dagerman skrivit under några intensiva dygn hemma hos vännen och skådespelaren Hans Dalin (som författaren också tänkt sig i huvudrollen).

Men när Alf Sjöberg till slut satte upp pjäsen (som alltså blev Dagermans första helaftonsföreställning på en stor scen) var det istället Olof Widgren som spelade huvudrollen. Och framgången blev avsevärd. Regissörens och skådespelarnas insatser hyllades – men att det var Dagermans dramatiska förmåga som stod i centrum för kritikens lovord gick inte att ta miste på.

”Dagerman har en märklig förmåga”, stod det till exempel att läsa i Aftonbladet den 20 april 1947, ”att skapa metaforer och han äger en kvickhet, som ofta glimmar genom det tjocka töcknet av ord. Dessutom har han en egenskap som är ovärderlig inte bara för dramatiska nybörjare: han har alldeles tydligt lyckats gripa regissör och skådespelare med sitt verk. Den dödsdömde gavs i en direkt beundransvärd föreställning, Alf Sjöberg hade lagt ner ett inspirerat arbete och skådespelarnas inlevelse i sina uppgifter var storartad.”

Inspelningen, från 1952, återges med tillstånd från Sveriges Radio.

1952 hade Dagermans författarskap sedan länge nått sådana nivåer att inget tvivel längre rådde: kritikerna hade kapitulerat för hans begåvning. Den yttersta dagen skrevs direkt för radion och ingick i en serie ”bondedramatik” till spelåret 1951–1952. I inledningen till radioföreställningen, som regisserades av vännen Bengt Ekerot (1920–1971) och sändes första gången i maj 1952, förklarade Dagerman sammanhanget mer noga:

”’Den yttersta dagen’ är ett bondedrama, men i all hemlighet hoppas jag naturligtvis att det är mer. Varje diktverk strävar mot en punkt, som ligger utanför den miljö det skildrar, eftersom det anar att varje miljö är tillfällig. Den som skriver om en grupp människor för att visa att denna grupp är bättre eller sämre än andra människor är ute i andra ärenden än konstens, ofta i sämre. Diktens uppgift är inte att stimulera den kollektiva högfärden utan tvärtom att minska den mänskliga högfärden genom att uppenbara, att jorden är ett tillfälligt rastställe, där alla har lika rätt till elden, vilan och vattnet.”

Inledningen trycktes så småningom i Röster i radio (nr 39, 1952), och sedermera också i det programblad som sattes samman inför den scenföreställning som genomfördes på Göteborgs stadsteater hösten 1952.

Den yttersta dagen: 1952.

Regi: Bengt Ekerot

Alla föreställningar på den här sidan återges med tillstånd från Sveriges Radio.

Inspelningen, från 1966, återges med tillstånd från rättighetshavaren och Sveriges Radio.

Om tillkomsten av pjäsen under en vistelse i Norge 1952 kunde bland andra den norske författaren och Dagermans vän Tarje Vesaas (1897–1970) vittna. ”Underligt”, mindes Vesaas 1964, ”att ha denne diktare i huset. Han såg på medmänniskorna med ett barnsligt uttryck, och med ögon som genast fick folk att hålla av honom. Ett varmt hjärta. Och föga praktisk här i livet. Vi gjorde långa promenader längs snötäckta vägar i både köld och blidväder. Där i snön berättade han om stycket han arbetade på, hur han hade tänkt sig det. Det var ett mörkt stycke.”

Men Dagermans uppmärksamhet var som ofta delad. Vesaas fortsatte: ”Inomhus hängde han över radion. Det råkade just vara under Vinterolympiaden i Oslo, och det gick inte att slita Stig från radion när sportnyheterna kom. Det var ett nästan förtärande sportintresse.”

Det var istället nattetid som Dagerman skrev:

”Efter midnatt gick han ut i kölden och mörkret, ensam en liten sväng. Kom in igen och föll till ro i skrivrummet som han hade lånat. Där satte han på radiomusik. Musiken trängde ut från rummet, timme efter timme, till fram på morgonen.

Följande natt var det samma sak.”

En spelmans mössa: 1955.

Regi: Bengt Ekerot

Alla föreställningar på den här sidan återges med tillstånd från Sveriges Radio.

När Sveriges Radio tog sig an en text av Stig Dagerman på nytt var det 1955 och författaren var död. Pjäsen, som strängt taget endast utgjorde den inledande första akten till ett oavslutat dramatiskt stycke, hade tillkommit redan 1947. Återigen var det vännen Ekerot som såg till att texten fann en plats i radions scenrum – både som regissör och som skådespelare.

När texten trycktes i antologin Svenska radiopjäser 1955 hade den fått en undertitel: ”Scen för radio”. Det var en blygsam inramning.

”Ni vill bli kvitt mej så fort ni kan. Jag är en spis som ni redan har bränt er på. Jag är en spegel som sitter mitt emot er och visar er hur djupt nere ni är nu. Ångrar ni er inte?”

Stig Dagerman, En spelmans mössa (1947). Här citerad ur Samlade skrifter 7. Teater / 2 (1982).

Vår lilla sommar: 1962.

Regi: Lars Engström
Ljud: Leif Nordén
Inspicient och producent: Ingvar Ohlsson
Musik som hörs i pjäsen: Petroucha av Igor Stravinskij med The Philharmonia Orchestra, dirigent: Efrem Kurtz och Stråkkvartett nr 6 av Béla Bartók med Vegh String Quartet.

Alla föreställningar på den här sidan återges med tillstånd från Sveriges Radio.

“Stig Dagermans Vår lilla sommar”, skrev Ingrid Arvidsson (1919–2023) drygt tio år efter pjäsens tillkomst, ”är ett fjärilslätt spex där replikerna är som solkatter, snabba, lysande och plötsligt brännheta. Den handlar om livets omöjliga villkor, om att man inte kan både älska och leva, att desillusionen och döden är det enda säkra, att sommaren ger med varm hand vad hösten tar tillbaka med kall. Men den ljusa leken är i sig själv en protest, och en suverän protest, mot det obevekliga mönster den spelar över.”

Pjästexten – eller ”spexet”, som Arvidsson kallade den – hade tillkommit under sommaren 1951 och ingick ursprungligen som en del i ett helaftonsprogram för Sveriges Radio. Dagerman, Ingrid Arvidsson och Bengt Anderberg (1920–2008) hade fått uppdraget att tillsammans sätta ihop ett kvällsprogram. ”Vi fick en vecka på Vaxholms hotell för att komma underfund med vad vi ville göra av uppslaget”, mindes Arvidsson. ”För övrigt fick vi fria händer och ett stort ansvar.”

Dagermans text flätades samman med det övriga som de tre skapade under den där veckan. Men arbetet löpte för Dagermans del långsamt, och först mot hösten var det hela färdigt.

Den version som sändes 1962 var omarbetad. Vissa delar hade strukits. Originalmanuskriptet hade vännen Hans Dahlin (1922–2000) behållit – och utifrån detta trycktes den text som idag återfinns i Samlade skrifter.

”Skuggan blir obehövlig i sensommardagen.
Marken kallnar för varje sky.
Molnens gång kan kännas i jorden.
Sakta mörknar eller gulnar det toviga gräset.
Källan vässer sin järnsmak.”

Stig Dagerman, Vår lilla sommar (1951). Här citerad ur Samlade skrifter 7. Teater / 2 (1982).

Upptäcktsresanden: 1964.

Regi: Per Verner-Carlsson

Alla föreställningar på den här sidan återges med tillstånd från Sveriges Radio.

Upptäcktsresanden trycktes, under Stig Dagermans livstid, endast i tidskriften 40-tal (nr 4, 1947). Inget tyder egentligen på att stycket skrevs med scenen i tanke – det dramatiska tilltalet hade oavsett tänkt slutmål en självklar plats i Dagermans författarskap – men redan 1949 sattes texten upp i Helsingborg, och 1950 i Göteborg.

Kanske borde redan den lättsamma undertiteln ha visat att det egentligen rörde sig om ett ’läsdrama’: MINIATYRDRAMA I FYRA AKTER. Och den inledande, oerhörda scenanvisningen var också den ett tecken på en tankens iscensättning snarare än en faktisk:

”Scenbild: en öken så beskaffad att den motsvarar varje åskådares föreställning om en ökens ensamhet, hetta och utsträckning. Himlen är gripande blå och stram som ett buktat segel. Som en lurande gam hänger solen över öknen. På krönet av en sandvåg har upptäcktsresanden tagit rast. Omgiven av vilande kameler, bärare, vägvisare och andra följeslagare vilar upptäcktsresanden på en liten tältstol över vilken är rest ett solskydd. Han ser ut att sova.”

”Inom ingen annan konstart tycks vördnaden för lagarna vara så djup och experimentet så missaktat som inom dramatiken. Medan försök att nygestalta romanformen eller finna nya vägar för poesin allmänt accepteras som nödvändiga djärvheter betraktas brott mot erkända dramatiska former som i egentlig mening brottsliga och antas bottna antingen i okunnighet eller ungdom eller båda delarna.”

Stig Dagerman, ”Entrérepliker”, i Prisma, nr 2 1948. Här citerad ur Samlade skrifter 6. Teater / 1 (1982).

Streber: 1972.

Regi: Jan Lewin
Ljud: Rune Johansson
Inspicient: Bengt Gustafsson
Producent: Rune Johansson

Alla föreställningar på den här sidan återges med tillstånd från Sveriges Radio.

Stig Dagerman skrev Streber i Paris, vintern 1947. Redan under våren hade han talat med journalister om projektet – idén till pjäsen var ”en verklig händelse”, hade han berättat för Veckojournalen, ”ett kooperativt företag som Dagermans far och några till startade i en av Stockholms förorter torpederades i sin linda genom en smart aktion från en av meddelägarna. Företaget spelades över i andra händer och ’skurken’ kom på grön kvist medan hans kamrater plötsligt fann sig stå utanför det hela.”

Det var ju inte alltid så lätt att känna igen en skurk, åtminstone inte i verkliga livet. I programbladet till premiären i Malmö (en uppsättning som sedan också turnerade runt i folkparkerna – för övrigt ännu en pjäs som regisserades av Bengt Ekerot) skrev Dagerman ett lättsamt ”Försvar för teaterbovar”:

”Hur en riktig teaterbov ska se ut framgår med pinsam tydlighet av programomslaget, baksidan. Iklädd mask, mustasch, sabelnäsa, fotsid kappa och sambahatt kastar han med sitt glittrande, obeskuggade öga lömska blickar på offret, medan han med det beskuggade kontrollerar att inga vittnen uppehåller sig på brottsplatsen.”

Pjäsens ”skurk” såg annorlunda ut. Mer svårfångad. ”När en karl har upptäckt att han är en skojare eller en förrädare eller en streber eller vad jävligt som helst!” säger Blom – strebern – i sin slutmonolog:

”Vad gör han då? Går han och hänger sej? Nej! Håller han inte tyst med det? Och visar världen lackskorna? Och det vita skjortbröstet? Och fortsätter att leva som vanligt? Ta sej fram i världen? Opp, menar jag. Högt opp? Högt opp som fan? Jo, det är väl så skulle jag tro. Eller finns den nån som har en annan mening? Nej. Ser ni, eller hör ni rättare sagt, innan jag kom mej opp den här biten så var jag förbannad varenda morgon. När jag skulle tvätta mej förstås ni. Och vet ni varför? Jo, det var hår på tvålen, riktiga feta kvinnohår. Slut med det nu! Nu är livet renare. Andas kan man. Och se solen gå opp över Hornsgatan. Och konfirmanderna vingla hem. Bara en sån sak!”

Mer om Stig Dagerman.

THORSTEN JONSSON: EN SAMTIDA OM DAGERMAN (1951)
MATS JANSSON: OM DAGERMAN, I KRITISK TIDSSPEGEL (1998)
GUNNAR D HANSSON: ATT VARA SIN FRUKTAN TROGEN (2008)

När man går sönder.

Det var inte så att Stig Dagerman slutade skriva. Försörjningen krävde trots allt sitt. Men kraven från förlaget och tidningsredaktionerna var inte alltid enkla att leva upp till, och antalet påbörjade projekt som inte fördes ända fram till fullbordan blev omsider allt fler.

Till slut föll allting samman.

Mot slutet av sitt liv hade Dagerman ett nytt stort projekt på gång – en roman om författaren C. J. L. Almqvist i landsflykt. Sex månader före sin död hade Dagerman lämnat en inledande prolog till sin förläggare Ragnar Svanström (1904–1988), en text som fått titeln Tusen år hos Gud.

”På teatern är det sanning som chockartat överrumplar vår känsla, det vill säga smärtsamt utvidgar känslans erfarenhet. Att detta skulle kunna ske endast i dramer som skildrar en s. k. utveckling tror jag är ett kraftigt missförstånd.”

Stig Dagerman, ”Försvar för teaterbovar” (1949). Här citerad ur Samlade skrifter 6. Teater / 1 (1982).

Men verket (som var mer löftesrikt och nyskapande än något som Dagerman fått ur händerna de sista åren) förblev oavslutat. Allting upphörde den 4 november 1954.

Om detta svåra – om det tunga slutet på en gnistrande skaparbana – har många skrivit. Men ingen har följt den sista tiden med större lyhördhet än dottern, Lo Dagerman. I Himlen nära. En bok om konstnärskap, livskamp och kärlek (2023) avslutas den andra delen med fyra rader ur Dagermans efterlämnade papper:

”På kvällen går man sönder, syster lilla.
När man går sönder faller blommor ut.
När man ger blommor gör man inte illa.
När man går sönder blir man gud till slut.”

DICK CLAÉSSON

FOAJÉN
OM RADIOTEATERN
ETT RESANDE TEATERSÄLLSKAP
ALMQVISTS DRAMATIK
FADREN
FRÖKEN JULIE
ETT DRÖMSPEL
HERR ARNES PENGAR
KEJSARN AV PORTUGALLIEN
FARMOR OCH VÅR HERRE
KALLOCAIN
DAGERMANS DRAMATIK

OM UTSTÄLLNINGEN

Utställningen ”Dramaklassiker från Sveriges Radio Drama” producerades för Litteraturbanken, i samarbete med Sveriges Radio Drama, under hösten 2022 av Dick Claésson & Martin Joviken – och ytterligare utställningsrum har kontinuerligt öppnats sedan dess. Radioprogrammen återges med tillstånd (i förekommande fall) från rättighetshavaren och Sveriges Radio. Utställningens texter har, såvitt inte annat anges, skrivits av Dick Claésson (LB), Martin Joviken (LB) och Marie Jansson (SR).

Fotografiet som används i utställningens affisch, och som föreställer skådespelaren Eva Dahlbeck (1920–2008), är taget av Bertil S-son Åberg, SVT Bild (1954).

Rummet om Stig Dagermans dramatik har ställts samman av Dick Claésson i januari 2025.

---

LÄS STIG DAGERMAN HOS LB.SE

STIG DAGERMANS SAMLADE SKRIFTER (1–11)


LÄS PJÄSTEXTER AV DAGERMAN HOS LB.SE

UPPTÄCKTSRESANDEN (1947)
EN SPELMANS MÖSSA (1947)
STREBER (1948)
VÅR LILLA SOMMAR (1951)
DEN YTTERSTA DAGEN (1952)


MER OM DAGERMAN HOS LB.SE

OLOF LAGERCRANTZ: STIG DAGERMAN (1958)
LOTTA LOTASS: FRIHETEN MEDDELAD (2002)

---

”Ett dramas människor byter ofta identitet mitt framför författarens häpna ögon, i det flackande skenet från hans egna upplevelsers lilla lykta märker han hur dragen i ett en gång skapat ansikte plötsligt förändrats, blivit äldre, hårdare, bittrare, ärligare, alltmer olika hans egna.”

Stig Dagerman, från programbladet till Den dödsdömde (1947), här citerat ur Samlade skrifter 6. Teater / 1 (1982).

---