Innehållsförteckning
VARFÖR SKA MAN LÄSA KLASSIKER I SKOLAN?
Del 5. Analysmodeller
Att undersöka berättelsestrukturen i en text
Ett sätt att läsa en äldre text är att först presentera en struktur över hur berättelser kan vara uppbyggda, och ge eleverna i uppdrag att söka efter de komponenter som tagits upp. Man kan utgå från Labovs (1972) struktur:
Presentation av tid, plats och personer
Komplikation eller ett problem införs
Redogörelse för olika sätt att få en lösning på problemet
Lösning på problemet eller också visar det sig att det är olösligt
Avslutning, sammanfattning
I anslutning till samtal om vilket problem som texten behandlar är det intressant att diskutera om problemet är aktuellt också idag.
Man kan fundera över hur berättarstrukturen återger berättelsens händelseförlopp: Återges händelseförloppet kronologiskt eller med uppbruten kronologi? Finns det en huvudhandling och parallellhandlingar eller bihandlingar? Man kan fundera över hur berättaren är gestaltad: Är berättaren en del av berättelsen eller står berättaren utanför berättelsen? Hur förhåller sig berättaren till personerna i berättelsen? Fundera över om det finns flera berättare och om olika berättare ger motstridiga budskap i berättelsen.
Tidigare kursplaner i svenska har betonat litteraturläsning som en inspirationskälla till samtal om sociala och existentiella frågor, medan läroplanerna för grundskolan och gymnasieskolan (2011) också understryker vikten av litteraturanalys. Här är några förslag till enklare litteraturanalys för elever:
Prosa
Vilken eller vilka genrer är texten skriven i?
Berättarperspektiv: Vem berättar? Är det en jagberättare som skriver utifrån sin egen synvinkel eller någon som berättar i tredje person (han/hon)?
Hur berättas det? Är det kronologiskt, hopp i tiden, tillbakablickar och/eller framåtblickar eller parallellhandling?
Hur beskrivs karaktärerna? Vem är huvudkaraktär?
Hur beskrivs miljön?
Under hur lång tid utspelas händelserna? När utspelas händelserna? Finns det några tidsmarkörer?
Finns det intertextuella kopplingar?
Vilket är textens tema och motiv?
Finns det någon symbolik?
Hurdant är textens språk? Vilken stil är texten skriven i?
Här bör man be att eleverna ger exempel från texten på sina iakttagelser.
Jämförande analys
Ofta är det lättare att göra en jämförande analys efter givna aspekter; det gör det lättare att se vad som är speciellt med en text. I en jämförande analys kan exempelvis följande ingå:
Innehåll: inledning och avslutning
Stämning: miljöer
Personer: språk
Berättarperspektiv: trovärdighet
lyrikanalys
Vad handlar dikten om? Titeln är viktig, om dikten har en titel. Ofta kan den ge en ledtråd.
Vem är det som ”talar” i dikten? Vem riktar sig dikten till?
Beskriv den känsla och stämning som dikten förmedlar.
Vad är det för rytm i dikten?
Finns det rim? Hur är rimmen grupperade i så fall?
Finns det liknelser, metaforer, symboler?
Vilka tankar, känslor och minnen väcker dikten?
Karaktärsanalys
En karaktärsanalys är ofta en stimulerande ingång till ett litterärt verk. Med berättartekniska termer talar man om runda och platta respektive dynamiska och statiska karaktärer. En rund karaktär är komplicerad med mänskliga egenskaper som inte är entydiga till skillnad från platta karaktärer som representerar en egenskap. Tydliga exempel på platta karaktärer är sagofigurer. Dynamiska karaktärer genomgår en utveckling medan statiska karaktärer inte utvecklas.
Eleverna kan få i uppgift att studera hur författaren bygger upp en viss litterär karaktär genom att undersöka och föra anteckningar om följande under läsningens gång:
Beskrivning av utseende och ålder
Kläder och eventuella stående attribut, dvs. föremål som karaktären alltid bär med sig
Sätt att tala
Tankar
Sätt att röra sig
Hur karaktären handlar i olika situationer
Omdömen från andra
Förhållande till de andra karaktärerna i texten
Eventuell utveckling av karaktären
Ett annat sätt att studera en karaktär är att följa honom eller henne genom romanen eller novellen genom att leta upp ett antal ställen där personen nämns. I en novell kan ungefär fem ställen vara lagom, medan det i en roman kan var ett tjugotal. På varje ställe ska eleven anteckna sidnummer och undersöka följande:
Var befinner sig personen?
Vem är personen tillsammans med?
Vad gör personen?
Hur har personen det ekonomiskt, känslomässigt osv.?
Vad tänker personen göra härnäst?
Dessa anteckningar bildar underlag för karaktärsbeskrivning samt utveckling av karaktären. Det kan också vara intressant att fundera över vad läsaren inte får veta om karaktären.
För exempel se läshandledning till ”Gösta Berlings saga” och läshandledning till ”Charlotte Löwensköld” och ”Anna Svärd”.
Som en utveckling av ovanstående kan eleverna få spela ”sin” karaktär och återberätta hur de har upplevt olika situationer i den litterära texten. Detta tränar både deras inlevelseförmåga och deras förmåga att byta perspektiv, vilket är viktiga förmågor i ett demokratiskt samhälle (Nussbaum 1995, Persson 2011).
Ett mycket enkelt sätt att få eleverna att tränga in i en karaktär är att be dem skriva en så kallad jag-är-dikt. Då ”är” eleverna en person och fortsätter på följande rader:
Jag är…
Jag tycker…
Varför…
Jag borde…
Jag önskar…
Jämförelse mellan bok och film
Många äldre litterära verk finns i ett flertal versioner i olika medier. Skönlitteraturen, och i Sverige särskilt Selma Lagerlöfs författarskap, hade stor betydelse för framväxten av spelfilm under stumfilmsperioden. Även svenska TV-serier har ofta byggt på romaner och en storhetstid för svensk TV-dramatik var 1900-talets tre sista decennier. Om man ska jämföra en film med sin litterära förlaga i textform är det, enligt Robert Stam (2004, 2005), bäst att först analysera den litterära texten med utgångspunkt i genre, stil, tilltal (voice) och berättarteknik för att sedan jämföra med en eller flera filmversioner. Det är viktigt att se filmversionen som en adaption, tolkning eller läsning av flera möjliga. Eftersom text och film är så olika medier kan en text aldrig helt överföras till film. En filmatisering av en roman är alltid per automatik annorlunda på samma sätt som olika läsare uppfattar en text olika. Man kan snarare se det så att det är två olika medier som samspelar med varandra.
Förslag på enkel filmanalys:
Vad man ser: människor, miljö, rekvisita
Hur man ser: bildkomposition, bildstorlek, kameravinklar, kamerarörelser, belysning, klippning
Vad man hör: ljudeffekter, musik, dialog, tystnad, berättarröst
Adaptionsanalys kan enligt Stam se ut på följande vis:
Vem berättar i boken och vem berättar i filmen?
Ur vems perspektiv berättas det i boken och i filmen?
Hur återges personernas tankar?
Har filmen lagt till, slagit ihop eller tagit bort karaktärer?
Är det något i boken som är utelämnat i filmen?
Är det något som betonas mer i filmen än i boken?
Det går bra att jämföra delar av de hela verken, exempelvis inledningen/anslaget eller någon central scen.
Dramatisera
Dramatisering är ofta populärt bland elever och ger goda möjligheter att tränga in i en text. Man kan dramatisera det som står i texten eller tänka sig luckor i texten, dvs. situationer som inte finns exakt återgivna. För exempel se läshandledning till ”Dunungen”.
Teckna och måla
Något som utmärker goda erfarna läsare är att de omedvetet skapar sig inre bilder när de läser. Ett sätt att träna detta är att ge elever i uppdrag att måla vad de ser inom sig när de läst en text. Bilderna behöver inte vara föreställande utan kan genom färg och form förmedla en känsla. Dessa bilder kan vara utgångspunkt för samtal om texten. De kan också vara ett sätt att rekapitulera en längre text om samtalet inleds med att man placerar bilderna i den ordning det de skildrar förekommer i texten.
Att teckna seriestrippar kan var ett bra sätt att sammanfatta en novell eller ett kapitel i en roman.
Det har också på senare tid blivit populärt att göra om klassiska verk till en s.k. grafisk roman, dvs. bilderbok för äldre läsare. Det finns goda förebilder i Oscar Ks och Dorte Karrebæks Hamlet. Att göra om en kort roman eller en novell till en serie kan vara en passande gruppuppgift i en klass.
Återberätta text
Att kunna återberätta en text är något som 2011 års kurs- och ämnesplaner tar upp. Som förberedelse måste man läsa texten flera gånger. Sedan ska texten återberättas långsamt medan läsaren skapar sig inre bilder och föreställer sig hur miljö och människor ser ut. Det hjälper minnet. Som stöd för berättandet, kan man antingen göra upp en tankekarta med de viktigaste avsnitten eller rita upp rutor som en serie med antingen nyckelord eller bilder som stöd för minnet. Det är bra att träna extra mycket på inledningen och avslutningen för att kunna titta mycket på åhörarna i början och få ögonkontakt med dem. En berättarpedagog har sagt att talaren ”får näring” av sina lyssnare och då blir inspirerad att prata vidare. Avslutningen är viktig att ha planerat i förväg av flera skäl. Ett är att man då känner sig lugnare när avslutningen är väl uttänkt. Ett annat är för att undvika risken att man upprepar sig på slutet bara för att man inte får till någon avslutning. Ett tredje skäl är att avslutningen blir det kvardröjande intrycket av berättelsen och då bör den ju vara extra bra.
Dessa tips kan tillämpas även av den lärare som väljer att återberätta delar av en äldre text och endast läsa valda partier ur texten.
Yngre elever kan få se bokens bilder vid lärarens högläsning och sedan få i uppgift att själva återberätta texten med hjälp av bilderna. För exempel se läshandledning till ”Den heliga natten”.
