Nya vägar
till det förflutna
Tema: Litterära kalendrar
Litterära kalendrar kom på modet i slutet av 1700-talet, då särskilt i Tyskland. Det handlade vanligen om ett slags antologier, oftast med bidrag från olika författare. Sveriges första betydande kalender var Atterboms Poetisk kalender (1811–1821), men den hade en ganska liten läsekrets. Från mitten av 1800-talet framträdde dock en rad ”folkkalendrar”, med stort genomslag hos den växande borgerligheten. Den första i raden av flera populära folkkalendrar var Svea (1844–1907), som utgavs av Bonniers.
Genom Nya vägar har ett trettiotal poetiska kalendrar, alla av engångstyp, nu lagts till samlingarna hos Litteraturbanken. ”Litterär kalender” är ett sentida begrepp – den vanligaste undertiteln till dessa trettiotal samlingar är annars ”poetisk kalender” för ett visst år. Begreppet ”poetiskt” var då ungefär synonymt med ”skönlitterär”; även det vi idag skulle kalla för prosafiktion omfattades.
Wilhelm von Brauns kalendrar
Inte mindre än tio poetiska kalendrar och två diktsamlingar av Wilhelm von Braun (1813–1860) finns nu i Litteraturbanken. Denne produktive diktare hade börjat sin karriär i det militära, men karriären övergav han snart till förmån för skrivande. Poetiska kalendrar var ofta en kollektiv insats, men icke i von Brauns fall: han har skrivit samtliga bidrag i sina kalendrar. I samtiden vann han snabbt publikens gunst, även om kritikerna var mer återhållsamma. Han var dåtidens bäst betalde diktare. Det hindrade inte att han ständigt plågades av dålig ekonomi – mest på grund av den bohemtillvaro som han förde.
Glada och burleska stämningar präglar mycket av von Brauns diktning. Rena frivoliteter gjorde hans dikter till en något opassande läsning för anständiga damer. Hans penna var ofta skarp och satirisk, med udden riktad mot överheten. Men den kritiska blicken kunde lika gärna vändas mot poeten själv. I den sena dikten ”Mitt Konterfej” ur Carolina. Poetisk kalender (1844) vänder sig diktjaget mot det egna ansiktet och undrar vem är
”Den der poeten, som jemt vill bråka
Att komma fram med det ’equivoqua’?
Den det, som damerna aldrig läst,
Och som af dem blir tillbörligt snäst?”
Diktaren verkar här vantrivas med det rykte han fått genom sin muntra poesi. Men von Brauns diktning erbjuder betydligt fler tonarter: i flera dikter skildrar han med varm och realistisk blick de utsattas situation, såsom i dikten ”Ladugårdspigan” ur samlingen Calle. Också en poetisk kalender (1843).
Wilhelm von Brauns samtliga verk i Litteraturbanken kan du läsa här. Och ta gärna en promenad genom von Brauns liv i Litteraturkartan.
Ljuva stämningar
”Att skrifva i kalendrar, är ingen liten ära;
det är så vackert papper, det är så prydligt band…”
Så skriver Oscar Patric Sturzen-Becker, inte utan ironi, i sin dikt ”Till de sköna”. Sturzen-Becker var annars känd för sina kåserier och litteraturkritik, som han ofta publicerade under pseudonymet Orvar Odd. Hans politiska skriverier lever blott en minut, menade han, innan de blir ”en kryddbodsstrut”. Annorlunda är det med kalendrar, som får ett längre liv i damernas händer:
”Men här, i en kalender, jag vet ett bättre öde;
här finner skalden vägen till Hebes jungfrubur;
och derför, hulda väsen! blott derför, jag bedyrar,
ni träffar här, bland andra, också min signatur.”
Den initierade visste kanske bättre, nämligen att vissa kalendrar sålde bra och innebar en möjlighet till inkomst för den obemedlade diktaren. Många dikter vann popularitet genom att spridas i kalendrar med stora upplagor, där debutanter och etablerade namn kunde blandas.
Naturlyrik är flitigt representerad i kalendrarna. Många kalendrar har också blivit döpta efter fåglar och blommor: Liten fogel, Sparfhonan, Gråsparfven, Fjällrosen … Den sistnämnda inleds med en dikt till en ”fjällros”, där den nordiska blygsamheten kontrasteras mot Söderns prakt – möjligen som en kommentar till kalenderns innehåll: till skillnad från många andra kalendrar med svenska originaldikter och originalberättelser, består denna delvis av översättningar.
Sturzen-Beckers ovan citerade dikt skrevs för en kalender som hade en tilltänkt kvinnlig publik och dominerades av ljusa och skira stämningar. Typiskt manliga röster var dock inte ovanliga. P.G. Broman gav ut flera kalendrar som antingen riktar sig till jägare eller återger jägarens naturintryck, såsom Nimrods-Harpan. Idylliska minnen från skogen och sjön (1865). Den svenska kalenderfloran speglar i stor grad sin samtids könstereotypa bilder och skulle förtjäna en studie.
Humoristiska kalendrar
Kalendrar var alltså ofta en vintersport, inte sällan utgivna runt jul. Därför anger vissa kalendrar specifikt att det rör sig om sommarkalendrar. Ett exempel är Åkerknarren. Humoristisk sommar-kalender av Kusin Janne (1863), det vill säga John August Wilhelm Henricsson. I öppningsdikten intar författaren en anspråkslös ton:
”Till vänner alla af en glädtig bit,
Om denna än blott flyktig näring bringar,
En kry novis här flaxar på visit
I munter sång, som likväl snabbt förklingar.”
Travesti på kända dikter eller bibliska teman är ett flitigt använt medel hos kalenderförfattarna, inte minst hos von Braun. Ett exempel hittar vi hos Henricsson, i en travesti av Lenngrens dikt ”Några ord till min kära dotter”: ”Några ord till min kära son, om jag visste mig ega någon” (1863). Många kängor utdelas åt dubbelmoral, däribland denna:
”Om Bacchus i ditt tycke rår,
Så gör din dyrkan blott i viner;
Ty något rus deraf ej får
Af nykterheten sura miner.”
Underförstått ligger kritiken mot dubbelmoral i synen på alkohol: överklassens vindrickande drabbades inte av nykterhetsivrarna på samma sätt som spritdrickande bland lägre stånd.
Henricssons kalender andas klasskritik även i andra dikter. ”Barnflickans Klagan. Molltoner vid vaggan” ur samma kalender är till formen en barnvisa, men innehållet är gripande. Den unga barnflickan längtar ut, till avtalad träff med sin Gustaf för att åka karusell. Det lilla barnet vill dock inte somna och hon suckar: ”Ja! jag svettas af harm, / Att jag föddes så arm”.
Vissa kalendrar är det endast till namnet. Den anonymt utgivna Illustrerad humoristisk landtbrukskalender (1871) är en samling muntrationer, tänkta att användas till sällskapslek. Kalendern är fördelad så att man skall kunna läsa olika avsnitt enligt vilken månad på året någon är född. Sålunda får en pojke eller en flicka födda i december veta vilka (underhållande) egenskaper de förväntas ha.
”Mitt bland redskap, kor och kalfvar
Vågar vi oss sticka fram.”
INLEDNING
OM PROJEKTET
FOLKSKRIFTER
BARNLITTERATUR
KVINNLIGA FÖRFATTARE
KALENDRAR
LYSSNA
OM UTSTÄLLNINGEN
Utställningen ”Nya vägar till det förflutna” producerades för Litteraturbanken under 2021 av Ljubica Miočević. Där inget annat anges är alla kringtexter skrivna av Ljubica Miočević.
För att få fram alla verk med ord ”kalender” i titeln – gå till Biblioteket. Även en sökning på frasen ”poetiskt album” är relevant.
Alla verk i våra samlingar som kommit till inom projekten kring massdigitalisering av 1800-talets skönlitteratur kan filtreras fram i Biblioteket genom att välja samlingen ”Nya vägar till 1800-talet”.