Ett resande teatersällskap
August Blanches pjäs En tragedi i Wimmerby,
eller Komedianterne, eller Ett resande teatersällskap
(1848–1850) i en uppsättning från Sveriges Radio, 1959.
Fan må vara Theaterdirektör!
Det lilla resande teatersällskapet har kommit till Vimmerby i Småland. Det saknas pengar, det saknas mat, och något teaterhus att tala om har man egentligen inte bokat in. En lada vid stadsporten blir bra nog, tycker teaterdirektören Alexander Sjövall. Hästarna, som bor där till vardags, behöver man inte flytta på – stampandet, menar den desillustionerade skådespelaren Ölander, kan behövas för att komplettera publikens bristfälliga reaktioner.
Sjövall har stora pretentioner. Nu ska det spelas TEATER, minsann! Ett sublimt stycke av Sjövalls egen penna – ”Vestas tempel, eller Gässen på Capitolium” – skall lyfta den osofistikerade landsortspubliken till oanade kulturella höjder.
Riktigt så blir det förstås inte. En hel del annat kommer i vägen.
Föreställningen återges med tillstånd från Sveriges Radio.
Rollistan i radio, 1959.
Regi: Gunnar Wersén
Ljud: Ernst Fogelberg
Inspicient: Brostedt och Rosenkvist
Sjövall, teaterföreståndare i landsorten – Åke Askner
Ölander – Max von Sydow
Den rike garvaren Gråström från Västervik – Yngve Nordwall
Theodor, garvare Gråströms son – Folke Sundquist
Josephine, Sjövalls dotter – Helena Reuterblad
Grip – Nils Nygren
Ek – Gustaf Färingborg
Källarmästaren – Per Björkman
Maskinisten – Rune Thuresson
Övriga aktörer, aktriser, musikanter och teaterpublik i Vimmerby framställdes av en kör- och orkesterensemble under ledning av Otto Kern och arrangemang av Stig Rybrant. Inledningen: Gunnar Wersén.
Föreställningen spelades in inför publik i Malmö radios studio 7.
LÄS MER OM FÖRESTÄLLNINGEN OCH PJÄSEN HÄR NEDAN.
”När någon tragisk role jag förer ut
Och när jag rasar, sprider kring mig döden,
Publiken straxt i tårar flödar,
Och störtar se’n på dörren ut.”
August Blanche, ur Komedianterne (1850).
”Men för tusan, tiden lider … Skynda till ladan och förvandla henne till ett sånggudinnornas lysande tempel.”
August Blanche, ur Komedianterne (1850).
”Jag har en skog med floder, berg och sjöar,
Lik skön i Vinterns som i Vårens dar;
Jag har ett haf med sina skär och öar,
En himmel både molnbetäckt och klar;
Jag har ett tempel ock, hvars prakt förvånar;
Jag har en åska, som gör verlden stum;
Jag har en sol, tolf stjernor, fyra månar,
Desslikes fyra städer, tvänne rum.”
August Blanche, ur Komedianterne (1850).
Vem minns August Blanche?
När det begav sig var August Blanche (1811–1868) en av giganterna. Men så småningom gick minnet av Blanche samma öde till mötes som minnet av Albert Engström (1869–1940) skulle göra långt senare. Det stod måhända en volym eller två av bägges digra bokproduktion i snart sagt varje hem i Sverige – åtminstone i de hem som strävade efter bildningens fernissa. Och något slags erkännande var det förstås att stå där i bokhyllan: ett slags klassikerstämpel. Men vem minns idag Albert Engström? Och vem minns August Blanche?
Längst har nog ändå pjäsen Ett resande teatersällskap levt kvar, inte minst efter den TV-serie som, delvis genom Georg Rydebergs insats, fångade publiken 1972. Och samma energi som gav filmatiseringen dess kraft – samma obetvingliga och otyglade livslust – återfinns också i Radioteaterns gnistrande inspelning från 1959.
En tragedi i Wimmerby.
1848 hette pjäsen En tragedi i Wimmerby, och i maj samma år sattes den upp på Kongl. Theatern. Succén uteblev (även om en landsortsturné med det Wallinska sällskapet tycks ha rönt något större framgångar hos publiken).
Men Blanche arbetade om verket, och när arbetet var färdigt hade han också gett det en ny titel: Komedianterne. Farce i två akter med körer och kupletter. Nu gick det bättre. Komedianterne var en i en lång rad av framgångsrika pjäser som Blanche skrev under 1840-talet. Att detta var en pjäs, en fars, om teaterns värld satte förstås sin prägel på både text och framförande. Här kunde teaterns alla verkningsmedel och effektfulla illusionsmaskineri demaskeras – till underhållningens fromma. Det var rappt och roligt. Och teatern tilläts spegla teatern. En skrattspegel blev till.
”På Kongl. Theatern är gifwet ett nytt stycke af Blanche, benämndt ’En Tragedi i Wimmerby.’ Publiken tyckte icke om stycket, utan uttryckte sin opinion med hwisslingar. Pjesen skall utgöra en ruskig framställning af en kringwandrande theatertrupps öden och elände.”
Snällposten, 25.5.1848.
Eftervärldens kritiska ögon har avslöjat att pjästexten, som så många av Blanches pjäser, var ett lapptäcke av utländska influenser. Blanche var en mästare i anpassningens konst. En lokal förankring här, en försvenskning av exotiska kontexter där – det räckte långt. Och till detta kunde han vända sin skickliga penna, som förmådde bemästra både språk och musik.
Här var text och melodi sammanflätade i ett scenens sköna samspel.
Läs Ett resande teatersällskap.
LÄS KOMEDIANTERNE (1850)
”Den sednare pjesen fortgick såsom vanligt under applauder och skrattsalfvor från publikens sida, som var i den gladaste sinnesstämning, hvartill väl isynnerhet hrr Mallander och Lagerqvist bidrogo, den förre såsom theaterdirektören Sjövall och den sednare såsom tyrannen i den storartade tragedie, hvarmed hr Sjövall ämnade förbluffa de hederliga Wimmerbyboerna. Begge blefvo framropade.”
Post- och Inrikes Tidningar, 1.8.1864.
Läs vidare.
BLANCHE PARODIERAR ALMQUIST (1840)
GULLBERG PARODIERAR BLANCHE (1880)
En spalternas man.
August Blanche hann med mycket under sin förhållandevis korta levnad. Han var ämbetsman, journalist, riksdagsman; prosaist, satiriker, debattör, redaktör – och han var dramatiker. Stockholm var hans hem. Här hade han sitt ursprung, och här skulle han också sluta sina dagar.
Stockholm var också ett idéernas slagfält. Här slogs man med liv och lust för de frågor som engagerade samtiden. Politiska styrelseskick, sedernas förfall, kvinnors rättigheter, religionens roll i samhället, adelns privilegier, borgarklassens växande inflytande, och arbetarnas utsatta situation – allt var föremål för livaktiga debatter.
Det var inte ovanligt med hårda strider i spalterna vid tiden för Blanches genombrott som skribent. Och Blanche hade av allt att döma ett hetsigt humör. Som svar på C.J.L. Almquists Det går an (1839) hade Blanche skrivit den satiriska Sara Widebeck. En tafla ur lifvet (1840), och stämningen blev till slut så pass upphetsad att Blanche, provocerad av den efterföljande polemiken, helt sonika utmanade Almquist på duell.
Almquist behöll sin kyla, trots en offentligt utdelad spottloska. Och någon duell blev det aldrig.
Kanske insåg Blanche så småningom att den melodramatiska ådra han visat prov på i och utanför spalterna kunde passa bättre i ett litterärt sammanhang. Klart är åtminstone att han så småningom övergav den mer hetsiga delen av journalistiken och slog sig på dramatikerbanan. (Och inte bara dramatik, för den delen; de flesta av Blanches pjäser hörde 1840-talet till, men hans sammanlagda produktion skulle med åren bli mycket omfångsrik och omfatta även framgångsrika romaner.)
Men sina starka åsikter övergav han icke. För Svenskt biografiskt lexikon summerade Otto Sylwan en konsekvent livshållning:
”Till sina åsikter var han demokrat; från ungdomen hade han insupit misstron mot all statsstyrelse, mot allt som var officiellt på något sätt, och hans varma hjärta gjorde honom ivrig för alla humanitära reformer. Genom motioner och anföranden har han kämpat för avskaffande av prygel och dödsstraff, för kvinnans rättigheter, oäkta barns arvsrätt, skarpskytterörelsen m. m.”
Ansigtet är blekt.
August Blanche avled den 30 november 1868. Det var Karl XII-dagen, och just den här dagen hade man att inviga den nya statyn i Kungsträdgården. Blanche skulle hålla tal – han var en skicklig talare – och välkomna studentsångarna från Uppsala.
Det var en dramatisk tid, och oroligheter hade brutit ut. August Strindberg skulle komma att beskriva situationen tjugo år senare, i Tjensteqvinnans son (1888):
”När ceremonien var slutad, rusade folket till. Polisen trängde dem tillbaka. Men då började folket kasta sten. Konstaplarne drogo sina sablar och höggo in, arresterade och misshandlade. Johan hade kommit ut på torget framåt Jakobs kyrka, då han såg en kommissarie hugga in på en karl, allt under det stenar regnade och slogo af kaskar på konstaplarne.”
Revolutionen låg i luften: ”Gaminer började hojta, plankorna brötos loss, polismästaren föredrog på befallning upprorslagen, hästgardet gjorde choc’er på de närliggande gatorna, blod flöt och stämningen var i hög grad orolig.” (August Blanche och hans samtid (1892), s. 426).
Blanche hade känt sig dålig hela dagen. Det hjälpte inte att han försökte hålla jämn takt med de unga. Slutet var nära.
”Han går i första ledet, ansigtet är blekt. När tåget hunnit fram nära apoteket Ugglan, säger han: ’Gå ni före, jag kommer efter, gossar!’ Vacklande öppnar han apotekets dörr. Han kastar sig på en soffa och säger med svag röst: ’Tillåt mig sitta här en stund, jag mår illa!’ Apotekaren räcker honom ett vattenglas, han dricker – dock endast några drag – kallsvetten bryter fram. Oupphörligt aftorkar han sin fuktiga panna. Då föres han in i ett litet rum strax bredvid. Der sjunker han ihop, alldeles som en sofvande. Medvetandet flyr undan utan att vända åter, och han dör, såsom han önskade, plötsligt och midt i kampen!” (August Blanche och hans samtid (1892), s. 429).
Den store författarens sorti blev lika dramatiskt tacksam som någonsin hans pjäser. Publiken var självklart på plats. Ridån gick ned för livet.
”Då skyldrade trupperna, täckelset rycktes bort, fanorna sänkte sig och salut gafs, medan en ensam vagn rullade öfver gatan, mellan de två statyerna i den forna Kungsträdgården. Der, inne i vagnen, hvilade August Blanche. Så reste han för sista gången hem till sin kära malmgård.” (August Blanche och hans samtid (1892), s. 429).
Läs mer.
EMILIE FLYGARE-CARLÉN OM BLANCHES SISTA DAGAR
INÈZ WIGERT: ETT MINNE AF AUGUST BLANCHE (1893)
MARIE SOPHIE SCHWARTZ OM AUGUST BLANCHE (1894)
”Då hela folkmassan efter förmiddagshögtidligheternas slut strömmade ned och börjat sprida sig, spred sig också genast den, såsom det först tycktes, hemska och skräckfulla notisen, att August Blanche, han som med så mycken undran blifvit saknad – plötsligt, efter festfrukosten och de eldiga talens slut, blifvit kallad till en helt annan fest.”
Emilie Flygare-Carlén, ur Minnen af svenskt författarlif 1840-1860 (1878).
”Under det de sutto på källaren kom underrättelsen om Blanche’s död. Studenterna togo det temligen kallt. Artister och borgare mera hett. Men underklassen talade om mord. […] De visste, att han alltid, fastän han hade fullt af verldens goda, tänkte på dem, och de voro tacksamma. Dumma menskor invände som vanligt: det var ingen konst för honom att kosta ett tal på de fattiga, när han var rik och firad. Var det ingen konst? Det är då det är största konsten.”
August Strindberg, ur Tjensteqvinnans son. Jäsningstiden (1888).
Ett eftermäle.
”Den svenska dramatiken fjettrad låg,
ansträngde, efter luft, förgäfves viljan;
ty styrde någon ut på diktens våg
att kämpa för den fosterländska tiljan,
hans sångmö inga gyllne trådar spann,
han ingen ära, inga lagrar vann.
Då spränger du med snillets kraft den damm
som hittills trotsat mångens hopp och möda.
De taflor du på scenen trollar fram,
den lefvande, som morgonrodnan, glöda!
Thalia öppnade för dig sin famn.
I konstens tempel ristades ditt namn!”
Mauritz Cramær, ”August Blanche”, ur En återuppstånden skämtare (1885).
Det är svårt att föreställa sig den betydelse som August Blanche hade under sin livstid. Men också efter sin död förblev han spelad på landets scener, läst av de många – och hans liv och minne omskrevs och omtalades i både prosa och poesi.
Vännerna mindes och skrev. De forna ovännerna teg väl mest.
Men Blanche var mer än en älskad författare. Hans åsikter, hans engagemang i samhällsfrågorna, hans stridbarhet – allt gjorde honom till en av tidens stora. Så summerades gärningen i August Blanche och hans samtid (1892):
”Sveriges folk vaknade under August Blanches ungdom. Sveriges folk spejade efter sol under hans mannaår. Väktaren, som siade om en ljus och skön dag; väktaren, som trodde, att det var gryningen han upptäckt, sedan han hade följt hvarje skiftning på himmelen – den folkets och frihetens budbärare var Blanche.”
I Blanches liv och verk står Ett resande teatersällskap – eller Komedianterne, för att återge pjäsen dess ursprungliga titel – som ett verk bland många, en tidig pjäs från ett myllrande 1840-tal. Det är dess miljöskildringar, dess besatthet vid teaterns värld, dess goda humör och kraftfulla energi, som fått pjäsen att leva vidare.
Gott så. I Radioteaterns gestaltning lever i vilket fall pjäsen – och därmed August Blanche – alltid vidare.
DICK CLAÉSSON
FOAJÉN
OM RADIOTEATERN
ETT RESANDE TEATERSÄLLSKAP
ALMQVISTS DRAMATIK
FADREN
FRÖKEN JULIE
ETT DRÖMSPEL
HERR ARNES PENGAR
KEJSARN AV PORTUGALLIEN
FARMOR OCH VÅR HERRE
KALLOCAIN
OM UTSTÄLLNINGEN
Utställningen ”Dramaklassiker från Sveriges Radio Drama” producerades för Litteraturbanken, i samarbete med Sveriges Radio Drama, under hösten 2022 av Dick Claésson & Martin Joviken. Radioprogrammen återges med tillstånd (i förekommande fall) från rättighetshavaren och Sveriges Radio. Utställningens texter har, såvitt inte annat anges, skrivits av Dick Claésson (LB), Martin Joviken (LB) och Marie Jansson (SR).
Fotografiet som används i utställningens affisch, och som föreställer skådespelaren Eva Dahlbeck (1920–2008), är taget av Bertil S-son Åberg, SVT Bild (1954).
Rummet om Ett resande teatersällskap har ställts samman av Dick Claésson.
LÄS AUGUST BLANCHE HOS LB.SE
AUGUST BLANCHES BÖCKER
SKRIVET OM AUGUST BLANCHE
SÖK I BLANCHES TEXTER
OM BLANCHE I ANDRA BÖCKER
”Som efterpjes gafs det af uddiga och qwicka repliker fylda gamla bekanta lustspelet af Aug. Blanche, Komedianterne eller Ett resande teatersällskap, i hwilket herr Rundqwist skulle uppbära teaterdirektören Sjöwalls roll. Wi twifla ingalunda på, att herr Rundqwist är lämplig att utföra denna roll, men härför fordras först och främst att hafwa öfwerläst rollen. Strax efter början av 1:sta akten började herr Rundqwist emellertid strängt taga sufflörens tid och uppmärksamhet i anspråk på ett sätt som hördes af hela publiken, och då detta ej hjelpte fann sig herr R. nödsakad att sjelf i egen hög person (han förestälde konung) sköta både Sjöwalls och sufflörens roll, d. w. s. han läste sin roll från bladet. Detta gick för sig så länge elden från Vestas altare flammade, men som denna eld icke liknade den rena westaliska eller konstens heliga, utan förlorade sig i en tjock rökpelare, som hotade att förqwäfwa både artisterna och publiken, så blef det nödwändigt att släcka den. Detta war ingen lätt sak, men så fattades ’öfwerstepresten’ af en stor luminös idé, som Sjöwall skulle hafwa afundats honom. Han tog den på spiken hängande ’åskan’ (en stor kopparkastrull) och lyckades med denna dämpa elden. Herr Sjöwall stod emellertid på samma gång i okunnighet och mörker och för att skingra dessa båda makter tände han ett ljus wid rampen.”
Lidköpings Tidning, 20.12.1879. Föreställningen, som gavs av det Djurströmska sällskapet, hade uppenbarligen tagit något oväntade vägar under kvällen.