Ett drömspel
August Strindbergs pjäs
Ett drömspel (1902) i en uppsättning
från Sveriges Radio, 1962.
Detta eko af en dröm.
I den svenska dramatikens historia intar Ett drömspel en särställning. August Strindberg (1849–1912) skrev pjäsen 1901 och den trycktes i bokform redan året därpå – men det skulle dröja till 1907 innan pjäsen fick sin urpremiär. Som alltid var det av olika orsaker kris i Strindbergs liv när pjäsen kom till. Allt som hände i livet, stort som smått, kunde tydas som ett järtecken. Och allt som hände människan kunde ge nycklar till en djupare förståelse av livets gåta.
Till att börja med hade Strindberg kallat pjäsen ”Det Vexande Slottet”. Men snart nog ändrade han titeln. Det var drömmens logik han eftersträvade. Det kunde ju lika gärna få avspeglas tydligt redan i titeln.
Föreställningen återges med tillstånd från Sveriges Radio.
Rollistan i radio, 1962.
Regi: Bengt Ekerot
Bearbetning: Claes Hoogland
Kompositör: Sven-Erik Bäck
Producent: Gösta Lundberg
Ljud: Ernst Fogelberg
Inspicient: Bo Karlsson
Guden Indra – Kolbjörn Knudsen
Indras dotter – Annika Tretow
Officern – Jarl Kulle
Polisen – Fritiof Bjärne
Advokaten – Anders Ek
Diktaren – Ulf Palme
Glasmästaren – Olle Hilding
Modern – Linnéa Hillberg
Fadern – Ivar Wahlgren
Portvakterskan – Tora Teje
Affischören – Jan-Erik Lindqvist
Victoria – Margareta Hallin
Balettflickan – Inga Sarri
Sufflören – Segol Mann
Kristin – Märta Dorff
Karantänmästaren – Toivo Pawlo
Lina – Margaretha Krook
Han – Per Myrberg
Hon – Gio Petré
Magistern – Stig Järrel
Den blinde – Hugo Björne
Lordkanslern – Ingvar Kjellson
De fyra fakulteterna: Tord Stål, Erland Josephson, Gunnar Olsson och Börje Mellvig
samt statister, korister, besättningsmän, skolgossar och rättänkande personer.
LÄS MER OM FÖRESTÄLLNINGEN OCH PJÄSEN HÄR NEDAN.
”Och den här dörrn har jag sett på, två tusen fem hundra femtifem gånger, utan att komma under fund med vart den bär! Och den där väpplingen som skall släppa in ljus … åt vem skall den släppa in ljus? – Är det någon därinnanför? Bor det någon där?”
August Strindberg, replik ur Ett drömspel (1902), här citerad ur Nationalupplagan (1988).
Ekerots Strindberg.
1962 var det femtio år sedan Strindberg gick ur tiden, och sextio år sedan pjäsen första gången mötte en läsande publik. Men Ett drömspel hade inte blivit mindre aktuell med åren. När Radioteatern lät sätta upp pjäsen hade regissören, Bengt Ekerot (1920–1971), redan tidigare arbetat med stycket. 1959 hade han satt upp pjäsen i Malmö. Nu fick han en ny chans att närma sig Strindbergs komplexa pjästext.
Läs Ett drömspel.
STRINDBERGS MANUSKRIPT (1901)
FÖRSTA BOKUTGÅVAN (1902)
ETT DRÖMSPEL I NATIONALUPPLAGAN (1988)
LADDA NER ETT DRÖMSPEL
I tidningarna beskrevs Radioteaterns rollbesättning med fog som ”ytterst exklusiv” (SvD, 2 februari 1962). Annika Tretow hade varit med redan i Malmö; nu fanns hon med på nytt. Jarl Kulle, Kolbjörn Knudsen, Tora Teje, Ulf Palme, Anders Ek, Margaretha Krook, Margareta Hallin – för att nämna några – alla var de med och gestaltade Strindbergs roller. Claes Hoogland hade bearbetat pjästexten. Sven-Erik Bäck hade skrivit ny musik. Det var, kort sagt, en häpnadsväckande ensemble som mot slutet av 1961 gick in i studion för repetitioner och inspelning.
Och drömspelets mysterium lämpade sig självklart mycket väl för en radiouppsättning som fick ställa upp sin scenografi helt och hållet i åhörarnas tankar. Strindbergs egna scenanvisningar – som var väl kända för en läsande allmänhet 1962 – var detaljerade och närmast surrealistiska: den inre bilden av en drömvärld lät sig enkelt framkallas vid radioapparaterna.
”Ve människorna … änglar äro de icke; men det är synd om dem!”
August Strindberg, replik ur Ett drömspel (1902), här citerad ur Nationalupplagan (1988).
Allt kan ske, allt är möjligt.
Men Strindbergs drömspel hade redan tidigt lockat till sceniska stordåd. Nyckeln till pjäsens framgångar, till dess särställning i svensk teaterhistoria, låg – något paradoxalt, kan tyckas – i Strindbergs förklarande ”Erinran”, som trycktes likt en programförklaring till bokutgåvan 1902:
”Författaren har i detta Drömspel […] sökt härma drömmens osammanhängande men skenbart logiska form. Allt kan ske, allt är möjligt och sannolikt. Tid och rum existera icke; på en obetydlig verklighetsgrund spinner inbillningen ut och väfver nya mönster: en blandning af minnen, upplefvelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer.”
Och Strindberg fortsatte:
”Personerna klyfvas, fördubblas, dubbleras, dunsta af, förtätas, flyta ut, samlas. Men ett medvetande står öfver alla, det är drömmarens; för det finns inga hemligheter, ingen inkonsekvens, inga skrupler, ingen lag. Han dömer icke, frisäger icke, endast relaterar; och såsom drömmen mest är smärtsam, mindre ofta glädtig, går en ton af vemod, och medlidande med allt lefvande genom den vinglande berättelsen.”
Det fanns stor scenisk frihet att utvinna ur denna drömmens ändlösa möjlighet. Och genom just denna frihet kunde pjästexten skänkas nytt liv i varje ny gestaltning.
Indras dotter.
Harriet Bosse (1878–1961) har alltid förknippats med Ett drömspel; så var hon också redan från början tilltänkt som Indras dotter. Strindberg försökte vid tiden för dramats tillkomst locka Harriet Bosse tillbaka till deras gemensamma liv med snart sagt alla till buds stående medel. De hade förlovat sig i mars 1901 och gift sig den 6 maj: men mycket snart hade äktenskapets snabbt uppblossande och tillfälliga harmoni brustit, och hustrun hade lämnat hemmet.
Det var ett stormigt och mycket kort äktenskap. Det skulle märkligt nog bli bättre sen, när paret gått skilda vägar.
Läs mer.
ETT DRÖMSPEL TAR SIN BÖRJAN (22.8.1901)
STRINDBERG OM MÖTET MED HARRIET BOSSE (15.11.1901)
OLOF LAGERCRANTZ OM STRINDBERGS DRÖMSPEL
Inspelningen, från 1947, återges med tillstånd från Sveriges Radio. – Det är en åldrad Harriet Bosse som här gestaltar Indras dotter. Men gestaltningen har fortfarande skärpa och djup, också fyrtio år efter premiären på Svenska teatern i Stockholm.
Sommaren 1901, när de första utkasten till drömspelet låg på Strindbergs skrivbord, hade varit dramatisk. Ett fotografi från tiden, där Strindberg helt enkelt klippt bort Harriet Bosses ansikte, visar med all önskvärd tydlighet på äktenskapet våldsamma konjunkturer. Det var förstås två starka konstnärer som möttes. Bägge visste att ta plats. Harriet Bosse kände sitt värde som framstående skådespelare – August Strindberg var den kompromisslöse titanen. Han skrev, hon iscensatte.
Äktenskapet så småningom skulle sluta i skilsmässa, ett uppbrott som, berättade August Falck i sina minnen, lämnade Strindberg ”sönderbruten av längtan.” Men den ömsesidiga respekten fanns kvar – och Harriet Bosse skulle ta självklar plats i många av Strindbergs pjäser under åren som följde.
Hon hade varit Damen i Till Damaskus redan 1900. Gestaltat Eleonora i Påsk 1901. Och Strindbergs gärning följde henne genom livet:
”Harriet Bosses karriär som skådespelare samt ställning som offentlig person kom att präglas av det korta äktenskapet med Strindberg. Relationen producerade inte bara ett barn, utan även mycket litteratur. Titelrollen i Svanevit, 1901, var skriven direkt för henne, liksom titelrollen i Kristina, 1901, samt Indras dotter i Ett drömspel, 1902. Engelbrekt inspirerades av deras förhållande och Harriet Bosses gestalt finns även bakom hustruns roll i Svarta handsken, 1907, och Gerda i Oväder, 1907. Genom att hon spelade många Strindbergspjäser populariserade hon också hans dramatik och medverkade till kanoniseringen av hans verk. Hon har ofta tillskrivits rollen som hans musa men hennes roll var alltså betydligt mer aktiv än så. Allt som allt kom hon att spela 14 av Strindbergs rollfigurer. Ofta återkom hon till samma roller i olika uppsättningar och i olika sammanhang på gästspel och turnéer som exempelvis Kronbruden, som repriserades 1907, 1917 och 1918. Den sista av hans roller hon gestaltade var Henriette i Brott och brott, 1936, på Riksteaterns turné och på Dramaten, en roll som hon redan hade spelat 1916.” (Hélène Ohlsson, SKBL.)
”Jag önskar ofta jag kunde glömma, mest mig själv; därför söker jag maskerader, utklädslar, och sällskapsspektakel.”
August Strindberg, replik ur Ett drömspel (1902), här citerad ur Nationalupplagan (1988).
Strindberg och eftervärlden.
August Strindberg dog den 14 maj 1912. Man hade kunnat följa hans dödskamp i dagliga notiser, både i storstadspressen och i landsortstidningarna. Dödskampen var en stor sak. 1912 var Strindbergs betydelse för svensk litteratur i allmänhet – och svensk dramatik i synnerhet – redan omätbar. Hans författarskap hade besegrat snart sagt allt motstånd.
Harriet Bosse skulle genom livet fortsätta att vittna om Strindbergs storhet; så småningom skulle hon låta ge ut hans brev. Det skulle också andra som känt och arbetat med honom göra. August Falck, som med Strindberg grundlagt Intima teatern, och som så småningom blev en tillskyndare av Radioteaterns verkningsmedel, skrev om sina fem år med den store. Albert Engström skrev, med utgångspunkt i en samling brev, om sina minnen. Även Axel Lundegård, Victoria Benedictssons förtrogne, kastade sig ned i Strindbergsminnets strömfåra.
Inspelningen, från 1942, återges med tillstånd från Sveriges Radio.
Inspelningen, från 1949, återges med tillstånd från Sveriges Radio.
Och på Sveriges Radio förstod man som sagt att uppmärksamma tidens gång. 1962 var det Ett drömspel som markerade femtioårsminnet av Strindbergs död. 1942 var det trettioårsminnet som högtidlighölls, och till mikrofonen hade de minnesgoda lockats. Och till hundraårsminnet 1949 av författarens födelseår kom den sista fästmön, Fanny Falkner, för att berätta.
Det gällde att fånga det förflutnas röster i tid.
DICK CLAÉSSON
FOAJÉN
OM RADIOTEATERN
ETT RESANDE TEATERSÄLLSKAP
ALMQVISTS DRAMATIK
FADREN
FRÖKEN JULIE
ETT DRÖMSPEL
HERR ARNES PENGAR
KEJSARN AV PORTUGALLIEN
FARMOR OCH VÅR HERRE
KALLOCAIN
OM UTSTÄLLNINGEN
Utställningen ”Dramaklassiker från Sveriges Radio Drama” producerades för Litteraturbanken, i samarbete med Sveriges Radio Drama, under hösten 2022 av Dick Claésson & Martin Joviken. Radioprogrammen återges med tillstånd (i förekommande fall) från rättighetshavaren och Sveriges Radio. Utställningens texter har, såvitt inte annat anges, skrivits av Dick Claésson (LB), Martin Joviken (LB) och Marie Jansson (SR).
Fotografiet som används i utställningens affisch, och som föreställer skådespelaren Eva Dahlbeck (1920–2008), är taget av Bertil S-son Åberg, SVT Bild (1954).
Rummet om Ett Drömspel har ställts samman av Dick Claésson.
LÄS AUGUST STRINDBERG HOS LB.SE
STRINDBERGS MANUSKRIPT
STRINDBERGS BÖCKER
STRINDBERGS BREV
MER AV OCH OM STRINDBERG HOS LB.SE
SÖK I STRINDBERGS TEXTER
SÖK I STRINDBERGS BREV
STRINDBERG I LJUD & BILD
OM DRÖMSPELET I BREVEN
OM DRÖMSPEL HOS LB.SE
”Personerna klyfvas, fördubblas, dubbleras, dunsta af, förtätas, flyta ut, samlas. Men ett medvetande står öfver alla, det är drömmarens; för det finns inga hemligheter, ingen inkonsekvens, inga skrupler, ingen lag. Han dömer icke, frisäger icke, endast relaterar; och såsom drömmen mest är smärtsam, mindre ofta glädtig, går en ton af vemod, och medlidande med allt lefvande genom den vinglande berättelsen. Sömnen, befriaren, uppträder ofta pinsam, men när plågan är som stramast, infinner sig uppvaknandet och försonar den lidande med verkligheten, som huru kvalfull den än kan vara, dock i detta ögonblick är en njutning, jämförd med den plågsamma drömmen.”
August Strindberg, ur ”Erinran”, i Ett drömspel (1902).