Radioteaterns
historia mellan
åren 1925–1970.

En kort sammanfattning.

En början: 1920-talet.

Pjäsen hette Kungens amour och var skriven av Brita von Horn (1886–1983). Det var helt enkelt en scenpjäs som sändes ut – den hade haft premiär på Komediteatern några veckor tidigare. Teaterns skådespelare framförde stycket i sina scenkostymer, och detta blev det vanliga under Radioteaterns första år. I en artikel i Röster i Radio (nr 2, 8–14 januari 1950, sign. Ali), mindes Brita von Horn det lyckade experimentet:

”Författarinnan Brita von Horns första kontakt med radion var 1925, när hennes skådespel Kungens amour sändes. Det var Svenska Dagbladet, som anordnade sändningen – författarinnan skulle rehabiliteras för att stycket, som då haft premiär på Komediteatern, behandlats illa av tidningen. Hon mottog med glädje anbudet, trots att författarhonorar för radioframföranden var ett okänt begrepp på den tiden. Tillsammans med Guido Valentin omarbetade hon stycket några dagar före framförandet i radio. Det var med spänning de emotsåg detta nya slag av föreställning.

Sändningen ägde rum någon timma före framträdandet på scenen, och skådespelarna kom allesammans i sina sminkrockar, i peruker och lagda masker för att vid återkomsten till teatern genast kunna rycka in. Studion vilade i halvdunkel, det härskade en mystisk, eggande atmosfär, där skådespelarna med rollhäftena i händerna kretsade kring ljuspunkterna vid mikrofonen.

Två vänliga herrar, de allestädes närvarande Jerring och Wadsten, smög sakta omkring, pillrade på det tekniska materialet och utbytte underliga besvärjelseformer med varandra. Skulle de makter, som bestämde över ljudets lyckliga fortplantning fram till de eventuella åhörarna vara vänligt sinnade?

Det var de! När Brita von Horn tillsammans med hallåmännen och Guido Valentin lyssnade i ett angränsande rum, lät det hela förbluffande bra, tyckte de. Dagen därpå fick man bekräftelse på att folk lyssnat och tyckt om den nya formen av radiounderhållning.”

1925 inledde Radiotjänst sina rikstäckande sändningar. Samma år utlyste Svenska Dagbladet en tävling för att få fram de första svenska pjäserna som var skrivna direkt för radio. Vinnare blev en etablerad författare, Erhard Bäckström, med Den persiska mattan och en icke etablerad: Edvin Adolphson med En jul i ödemarken eller Hur lill-Olle fick höra julottan. (De båda spelades för övrigt in igen av Radioteatern i Göteborg 2002).

Bland andra tidiga verk märktes August Strindbergs Till Damaskus med bland andra Manda Björling och August Falck – och 1933 tillkom också Strindbergs Gustav III, Mäster Olof och Stora landsvägen. 

Smakprov ur Gustav III (1933) av August Strindberg. Föreställningen, som sändes den 23 november 1933, finns inte bevarad i sin helhet, endast enstaka scener finns kvar. Här hörs Gunnar Olsson och Torsten Winge. Klippet, från 1933, återges med tillstånd från Sveriges Radio.

Den största framgången under experimentåren var annars Olof Molanders uppsättning av Hugo von Hofmannsthals Envar (i översättning av Emil Hillberg) med Anders de Wahl i titelrollen. Den långa sändningstiden gjorde dock klart att det inte gick att sända en traditionell scenföreställning. I stället sökte man andra vägar. För att underlätta för publiken under den period då man fortfarande sände scenföreställningar, lät man en speaker referera vissa textavsnitt. Man lärde sig snabbt att bearbeta texterna, och i smakprovet här nedan hörs också goda exempel på hur ljudeffekterna användes och lät.

Smakprov ur Envar av Hugo von Hofmannsthal. Endast fyra scener finns bevarade av föreställningen som sändes den 1 april 1934. I rollerna här: Anders de Wahl och Sture Baude. Klippet, från 1934, återges med tillstånd från Sveriges Radio.

Radioteatern: den nya teatern.

Efter förebilder från England och Tyskland – de två ledande radioteaterländerna – försökte man också med en dramatik som var skriven direkt för det nya mediet, och den första svenska pjäs som var skriven direkt för radio (Svenska Dagbladets prisvinnade pjäs Den persiska mattan) sändes den 1 februari 1926. De första svenska radiopjäserna var överlastade med ljudeffekter – och rent generellt kan man säga att de utspelades i en mycket vardaglig miljö i staden eller på landet. 

1927 anordnade Radiotjänst en tävling för inbjudna författare. De alster man fick in var inte av särskilt hög kvalitet och de fyra författare som skickat in bidrag belönades samtliga med tredje pris. Tävlingen visade dock Radiotjänsts vilja att skapa en litterärt högtstående repertoar. Den utvecklingen tog fart på allvar då Per Lindberg (1890–1944) blev chef för Radioteatern 1929.

Den andra folkteatern.

När Radioteatern blev en självständig avdelning inom ramen för AB Radiotjänst var det alltså med Per Lindberg som chef (åren 1929–1931). När Lindberg avgick kallade han Radioteatern för ”den andra folkteatern”. Att radioteater under 1930-talet förvandlades till ett slags folkteater var också till stor del Lindbergs förtjänst. Radion hade stor betydelse som kultur- och informationsförmedlare under denna tid – mer än hälften av Sveriges befolkning var 1930 bosatt inom glesbygdsområden, och för dessa människor blev Radioteatern den första och kanske också enda kontakten med de dramatiska uttrycksformerna.

Lindberg insåg snart att Radioteaterns främsta uppgift var att spela svensk dramatik: såväl svenska scenpjäser som dramatik skriven direkt för det nya radiomediet. Han tog kontakt med en mängd författare och till deras hjälp utarbetade han ett slags vägledning i radioteaterns uttrycksformer.

I april 1930 fick Hjalmar Bergman genom Radiotjänsts försorg en batteriradio ut till Dalarö, där han då bodde. Också andra kända författare fick radioapparater till låns, och meningen var förstås att de skulle bli intresserade av att skriva radiodramatik. Radioteatern behövde pjäser, skrivna direkt för det nya mediet och många författare var villiga att experimentera med nya former. Genom Radioteatern hade de ju möjligheten att nå ut till en miljonpublik.

”Överdriv ej betydelsen av ljud! Endast i undantagsfall gå enklare ljud fram så som de äro i naturen; mestadels verka de endast som elektriska störningar. Lita därför endast på ordet.”

Per Lindberg, i ett P.M. skickat till svenska författare 1929. Citerat ur Hallingberg (1967), s. 119.

Världen skildras.

Vilhelm Moberg, Elin Wägner, Rudolf Värnlund, Marika Stiernstedt och Herbert Grevenius hörde till de författare som hörsammade Lindbergs kallelse – Moberg, Värnlund och Grevenius kom att höra till Radioteaterns flitigaste medarbetare.

Smakproven ur Credo av Elin Wägner och Ragnar Hyltén-Cavallius. Hela föreställningen som sändes den 24 oktober 1934, finns inte bevarad, knappa tio minuter finns kvar. Klippet, från 1934, återges med tillstånd från Sveriges Radio.

I sina allmogedramer Marknadsafton och Hustrun skildrade Moberg med förankring i sin småländska hembygd en rad vardagshändelser som gjorde det lätt för lyssnarna att identifiera sig med miljön och samtidigt förstå människorna och deras problem.

Smakprov ur Marknadsafton av Vilhelm Moberg. Endast en liten bit om sex minuter finns bevarad av denna föreställning som sändes den 5 december 1934. I rollerna: Sigurd Wallén som hemmansägaren Magni, Dagmar Ebbesen som hushållerskan Lovisa och Signe Lundberg-Settergren som Teresia i Hultet. Regi: Ernst Fastbom. Klippet, från 1934, återges med tillstånd från Sveriges Radio.

Smakprov ur Hustrun av Vilhelm Moberg. Hela föreställningen som sändes den 23 mars 1938, finns inte bevarad, endast scener ur den finns kvar. I rollerna: Lars Hanson som Jakob Hjelm, Karin Kavli som Jakobs hustru Helga, Jonas spelas av Gunnar Olsson. Regi: Alf Sjöberg. Klippet, från 1934, återges med tillstånd från Sveriges Radio.

Herbert Grevenius skildrade bland annat storstadens småfolk. För honom var tidens stora sociala frågor inte bara en angelägenhet för arbetarklassen utan även för kontorsproletariatet. Storm på kontor (1935), Rum med kokvrå (1937) och Vad en ung kvinna bör veta (1939) återger vardagsbekymmer som ogina chefer, låga löner, barnpassningsproblem och rädslan för att få sparken.

Av proletärförfattarna var Rudolf Värnlund den som satsade mest på dramatiken och hans dramatiska gärning kom att koncentreras till radion. Daglig tidning (1936) var ett uttryck för Värnlunds formexperiment. Med hjälp av en daglig tidning förde han lyssnarna in i olika miljöer och skildrade läsarnas reaktioner inför skilda nyheter.

Pjäsen skrevs av Rudolf Värnlund. Regi: Åke Falck. I rollerna: Karin Kavli – Modern, Per Oscarsson – Sonen, Kolbjörn Knudsen – Brodern, Lena Brogren – Flickan, Berta Hall – Svägerskan, Annika Tretow – Änkan, Arne Nyberg – Styrman. Föreställningen är från 1955. LÄS PJÄSEN HOS LITTERATURBANKEN.

”Glöm framför allt icke att radiodramat är en intim ordkonst. Varje ord går (utan hjälp av mimik och gest) direkt in i lyssnarens öra trots att publiken är mångfaldigt större än någon teaterpublik.”

Per Lindberg, i ett P.M. skickat till svenska författare 1929. Citerat ur Hallingberg (1967), s. 119.

Dymling och ingenjören.

Radioteaterns andra chef blev Carl Anders Dymling, som fortsatte det arbete Per Lindberg påbörjat med att förmå svenska författare att skriva direkt för radion. Men hans viktigaste insats var att han skapade Radioteaterns årliga huvudserie. 

1932–33 års huvudserie Det moderna dramat följdes av över hundra studiecirklar, och verksamheten utökades successivt. Det stora teaterintresset under 1930-talet kunde avläsas i både Radioteaterns och Riksteaterns höga publiksiffror. Men för teatrarna i städerna var tiderna osäkra. Den ekonomiska oron och de relativt höga biljettpriserna var orsaken till detta, och det var – då som nu – billigare att gå på bio.

Ett sätt att möta denna konkurrens blev för Radioteaterns del Ingenjör Björck med familj, skriven av Alice Svensk (1893–1971). Det var en så kallad tvålopera som sändes varje lördagskväll från 1936 till 1943. Samma år som familjen Björck blev svenska folkets radiofavoriter, blev Hjalmar Gullberg chef för Radioteatern.

Ingenjör Björck med familj sändes under åren 1936–1943 och var en av de längsta serieteatersviterna i svensk radioteaterhistoria. I rollerna hördes Olof och Frida Winnerstrand som herr och fru Björck. Deras barn spelades av Lisbeth Bodin och Bill Jansson. Serien kom att bli en av svensk radios största publiksuccéer genom tiderna.

Ingenjör Björck hade en ledande befattning på ett större affärsföretag. Barnens jargong var präglad av en ganska exklusiv miljö i läroverk och flickskola. Man bodde i skärgården om somrarna och hade egen båt. På vintrarna bodde man på den fashionabla Sveagatan. I köket fanns en Hulda – trots att fru Karin var hemmafru.

Familjen Björck var en hederlig familj, moraliskt oförvitlig, godhjärtad, hjälpsam, lite gammaldags i vanor och värderingar, på alla sätt pålitlig. Det rådde en kultiverad ton i familjen utan att samtalen skruvades upp på någon kulturdebattnivå. I ingenjörens jargong fanns alltid en lekfullhet som verkningsfull kontrast till fru Karins genomkloka reflexioner och handlingar.

Det var ingen serieteater i den bemärkelse att den hade en fortlöpande händelsekedja och ständiga ”cliff hangers” mellan avsnitten. Avsnitten utgjordes av sketcher om alldagliga ämnen som familjehögtider, släkt och vänner, arbete och skola. I den långa sviten speglas också dåtidens aktuella samtalsämnen i svenska hem; dessa utgjorde ett pedagogiskt och undervisande drag i serien om familjen Björck. Exempelvis Familjen Björck i Garmisch-Partenkirchen (i samband med olympiaden 1936), Borta på vinden (i samband med vindsröjningspropagandan), Ingenjör Björck blir folkräknad, Luftskyddsövning, Hamstring och Familjen i beredskap. 

Serien lades ned 1943 efter 128 delar. Orsaken var Frida Winnerstrands sjukdom och bortgång. Då hon och fru Björck var identiska för radiolyssnarna var det aldrig ens tal om någon ersättare.

Smakprov ur Ingenjör Björck med familj av Alice Svensk 1937. Som paret Björck hördes Olof och Frida Winnerstrand. Regi: Lars Madsén. Klippet, från 1937, återges med tillstånd från Sveriges Radio.

Smakprov ur Ingenjör Björck med familj av Alice Svensk 1942. Som paret Björck hördes Olof och Frida Winnerstrand, sonen spelades av Bill Jansson. Regi: Lars Madsén. Klippet, från 1942, återges med tillstånd från Sveriges Radio.

Gullberg, Gierow och orosåren.

Radions ställning under krigsåren, i en komplicerad politisk situation, påverkade självklart även Radioteatern. Det var knappast en slump att Ingenjör Björck med familj under dessa år blev ett av radions populäraste program med miljoner lyssnare. För större delen av denna grupp blev Ingenjör Björck med sin förmåga att på alla sätt undvika konflikter, någonting helsvenskt som man kunde samlas kring i en tid av oro. Det var knappast heller någon slump att Radioteatern under dessa år, i lätt dramatiserad form, presenterade en rad krönikor med nationellt innehåll.

Det var Karl Ragnar Gierow som var den ledande upphovsmannen till dessa program. De utgjorde en kombination av dramatiserade och dokumentära inslag, sammanbundna av musik och speakerröster. Man hade experimenterat med formen under 1930-talet och nått bra resultat, men den verkliga höjdpunkten nådde Gierow först 1940 med Ulla Winblad gifter sig, som gjordes med anledning av 200-årsminnet av Bellmans födelse. 1943 gjorde Gierow Ingen vet vad villebråd vi får, som handlade om skytterörelsen och behovet av ett försvar väl förankrat i folkdjupet.

Smakprov ur Ulla Winblad gifter sig. Vådeville kring Bellmanmelodier, av Karl Ragnar Gierow (1940). Som Bellman hörs Åke Claesson. Dessutom medverkar bland andra Gunnar Olsson som Movitz, Carl Ström som Mollberg, Margit Manstad som Ulla Winblad och krögerskan spelas av Constance Byström. Regi: Henrik Dyfverman. Klippet, från 1940, återges med tillstånd från Sveriges Radio.

Beträffande radioteaterns huvudserie fullföljde Hjalmar Gullberg sina företrädares politik.

Den mest berömda huvudserien blev Frihetens drama (1943–44). I den presenterades Bertil Malmbergs Excellensen, Kaj Munks Niels Ebbesen och John Steinbecks Månen har gått ned – och dessa moderna dramer blandades med klassiker som Lope de Vegas Fårakällan och Friedrich von Schillers Wilhelm Tell.

Under Hjalmar Gullbergs första tid odlades en annan typ av radioteater, nämligen featuredramatiken och krönikespelen. Men snart kom klassikerna att uppleva en renässans i radio – och här får man nog se ett samband med händelserna i tiden. Den klassiska repertoaren gjorde det ju möjligt att under krigsåren få säga sådant som annars inte fick sägas rakt ut: det spelades klassiker som aldrig förr. 

Dramatik som var skriven direkt för radio förekom naturligtvis även under dessa år, och 1945 publicerade Radioteatern för första gången De bästa svenska radiopjäserna. Denna tryckta utgåva av några av den gångna säsongens bästa pjäser döptes följande år om till Svenska radiopjäser. Man kan förmoda att viljan att skriva för radion ökade, när man inte bara blev spelad utan även publicerad.

Inspelningen, från 1947, återges med tillstånd från Sveriges Radio. – Det är en åldrad Harriet Bosse som här gestaltar Indras dotter ur Ett Drömspel av August Strindberg. Men gestaltningen har fortfarande skärpa och djup, också fyrtio år efter premiären på Svenska teatern i Stockholm. Att Radioteaterns verksamhet också omfattade återblickar på svensk teaterhistoria var bara naturligt. Man förvaltade ju en tradition – samtidigt som man skapade nytt med en ”ny” teknologi. Radioteatern slog en båge mellan tradition och förnyelse.

1945 var ett märkesår när det gäller den tekniska utvecklingen inom radioteatern. Det året började man banda föreställningarna och det gav producenter och regissörer helt nya möjligheter. Radioteatern behövde inte längre vara lika beroende av de övriga teatrarnas repetitions- och speltider. Den nya tekniken möjliggjorde obegränsade omtagningar med kvalitetshöjningar som följd. Självklart blev ljudåtergivningen också bättre.

Smakprovet ur Lotsen från Moluckas, av Harry Martinson, från 1947, återges med tillstånd från Sveriges Radio. 

”Radiodramat har större frihet än teaterdramat så till vida, att det icke är bundet till något givet rum. Det kan tillåta sig en rörligare och mera skiftande rytm. Spelplatsen kan växla, endast den med några ord antydes i själva dialogen. Alldeles som i det dekorationslösa, folkliga renässansdramat. Rösterna kunna också komma från olika avstånd och alltså ge intryck av en vidare spelplats än på någon teater. Figurerna behöva alltså icke befinna sig i samma rum för att samtala med varandra.”

Per Lindberg, i ett P.M. skickat till svenska författare 1929. Citerat ur Hallingberg (1967), s. 119–120.

1950-talet och experimenten.

Herbert Grevenius efterträdde 1950 Hjalmar Gullberg som radioteaterchef. Grevenius startade säsongen 1950–51 med en serie kallad Experimentteatern. Serien innehöll 11 pjäser som på olika sätt redogjorde för de nya tendenserna inom radiodramatiken. Radioteatern fångade också upp de nya litterära strömningarna; Stig Dagerman och Werner Aspenström, med flera, fick sina verk framförda i Radioteatern.

En av de mest kända och ihågkomna föreställningarna från 1950-talet var dock inte författad av någon av de svenska dramatikerna – det var istället Vox Humana av Jean Cocteau, med Märta Ekström i rollen som kvinnan och i regi av Ingmar Bergman. Föreställningen är en uppgörelse mellan en kvinna och en man. Ett farväl, per telefon, efter fem års kärlek. (Föreställningen spelades in 1951–52, men premiärsändes först 1956.)

Klipp ur Vox Humana av Jean Cocteau, i regi av Ingmar Bergman. Föreställningen spelades in 1951–1952 men premiärsändes inte förrän den 16 februari 1956. Detta är inledningsscenen. Klippet återges med tillstånd från Sveriges Radio. 

1957 Blev Palle Brunius teaterchef. Det året spelades det radioteater i 169 timmar i P1 och P2. Det hade hänt mycket sedan Brita von Horn såg Radioteatern födas 1925.

TV-åldern & 1960-talet.

I samband med TV:s stora genombrott under åren omkring 1960 tvingades Radioteatern till vissa omstruktureringar. Framför allt ökade antalet reprissändningar – och på så sätt kunde man i viss mån behålla sina fina lyssnarsiffror.

För en dynamisk teaterverksamhet är det viktigt att få experimentera med olika uppslag utan att känna sig hänvisad till en enda kategori av pjäser och författare. Förutsättningarna för denna gynnsamma relation mellan bearbetade scenpjäser, dramaklassiker (till exempel var Shakespeare årets dramatiker i Radioteatern 1961) och rena radiopjäser var naturligtvis att man kunde räkna med ett aktivt intresse från goda dramatiker. Palle Brunius och hans medarbetare slog in på en linje som påminde om Per Lindbergs 30 år tidigare.

Spelåret 1961–62 började Radioteatern bjuda in författare till konferenser, där man dryftade radioteaterns villkor och tog upp personliga kontakter i syfte att få fram manuskript. En undersökning 1965 visade att radioteater var ett av de populäraste programinslagen och att en radiopjäs hade en publik på upp till en halv miljon lyssnare. Radioteaterns produktion av pjäser skrivna direkt för radiomediet ökade successivt.

Den populära Radioteaterns huvudserie fortsatte också, och under 1960-talet presenterade man bland annat engelsk, amerikansk och irländsk dramatik. Traditionen, som skapades till följd av succén med Ingenjör Björck med familj – att producera och sända serier parallellt med nyskriven svensk och utländsk dramatik, tillsammans med  dramaklassiker – fortsatte också in på 1960-talet med titlar som exempelvis Trivselmyra story. 

Trivselmyra story.

Våren 1963 presenterades Radioteaterns nya följetong Trivselmyra story skriven av Lars Björkman. 

Serien utspelar sig i och handlar om några av människorna i de storstockholmska förortssamhällena Trivselmyra, Grönhagen, Jubelsätra och Skrattska. Nybyggda drömsamhällen för moderna människor, om man skulle tro propagandan. Serien var en ironiskt vass nutidssatir, som gav inblickar i  hur livet kunde te sig i ett mönstersamhälles hyreshus.

Paret Lindkvist (Per Myrberg och Barbro Larsson) funderar på om de ska hitta på något till kvällen då grannflickan erbjudit sig att sitta barnvakt. Klippet från Trivselmyra story (från 1963), av Lars Björkman, tillgängliggörs med tillstånd från Sveriges Radio.

Lyssnaren får ta del av semesterplaner, en familj som en gång varit ”radions grottpar”, julfirande, en familjeundersökare som familjeundersöker Anderssons och en socialvårdare som kontaktar tant Gustavson (Julia Caesar) för att locka med ålderdomshemmet, också det ett riktigt trivselställe. Och så seriens huvudperson visualizern Lindkvist, spelad av Per Myrberg, som bland annat tränar för ett viktigt anförande i Trivselbröderna. I seriens sista avsnitt kommer en jounalist, spelad av Hans Lindgren, på besök till fastighetsskötarfamiljen Fridh (Inga Gill och Arne Källerud) som vunnit Afton-Pressens tävling om ”Den lyckligaste familjen”.

I huvudsak fortsatte Radioteatern sina traditioner att satsa på svenska författare; Pi Lind, Staffan Olzon och Evan Storm prövade i ett flertal produktioner av mer avantgardistisk typ – ett för mediet nytt formspråk. Björn Runeborg, Lars Ardelius, Lars Björkman, Jan Myrdal och många andra skrev texter som visade stor lyhördhet för radioteaterns speciella krav. Tidstypiskt kan nämnas Myrdals serie Moraliteter från 1967 med titlar som Friställde Andersson, Rörande uppskov med fullgörandet av civilkurage och Är Inga Eriksson människa?

En stor del i Radioteaterns modernisering och varierade utbud hade Carl-Olof Lång, som var chef under åren 1967–1968. Och Sigvard Mårtensson som var Radioteaterns chef i tre omgångar: februari 1966 till och med juni 1967, oktober 1968 till och med december 1968, och från hösten 1972 till och med juni 1979.

Sigvard Mårtensson bearbetade under tidigt 1960-tal Vilhelm Mobergs emigrantromaner för Radioteatern, vilka regisserades av Bengt Ekerot. Mårtensson tog där till vara på mediets möjligheter att kombinera berättelse och berättare med dialog till en episk-dramatisk enhet. Berättaren var Vilhelm Moberg själv och som Karl-Oskar och Kristina hördes Jan-Erik Lindqvist och Gunnel Broström. Strax därefter gjordes detsamma (med start under Palle Brunius chefsperiod) med Per Anders Fogelströms Stad-serie, där Fogelström dramatiserat sina tre första böcker i Stad-serien – och precis som Moberg hördes han själv som berättaren.

Utan skådespelaren hade dramat aldrig lämnat pappret texten skrivits på. Då som nu är det skådespelaren som med sin röst, sin kropp och sin tolkning ger liv åt de eviga roller som finns att hitta bland våra Dramaklassiker. Många skådespelare har genom årtionden gjort sin stämma välkänd för publiken. En del med mycket särpräglade röster, som Ernst-Hugo Järegård, Inga Tidblad, Anders Ek, Keve Hjelm och Tora Teje – för att bara nämna en handfull. Varje lyssnare har sin favoritröst. Sin favoritdramatiker. Sitt favoritdrama. Vi hoppas att du hittar din favorit bland de verk som vi lägger ut. 

MARIE JANSSON

FOAJÉN
OM RADIOTEATERN
ETT RESANDE TEATERSÄLLSKAP
ALMQVISTS DRAMATIK
FADREN
FRÖKEN JULIE
ETT DRÖMSPEL
HERR ARNES PENGAR
KEJSARN AV PORTUGALLIEN
FARMOR OCH VÅR HERRE
KALLOCAIN

OM UTSTÄLLNINGEN

Utställningen ”Dramaklassiker från Sveriges Radio Drama” producerades för Litteraturbanken, i samarbete med Sveriges Radio Drama, under hösten 2022 av Dick Claésson & Martin Joviken. Radioprogrammen återges med tillstånd (i förekommande fall) från rättighetshavaren och Sveriges Radio. Utställningens texter har, såvitt inte annat anges, skrivits av Dick Claésson (LB), Martin Joviken (LB) och Marie Jansson (SR).

Fotografiet som används i utställningens affisch, och som föreställer skådespelaren Eva Dahlbeck (1920–2008), är taget av Bertil S-son Åberg, SVT Bild (1954).

Rummet om Radioteaterns historia har ställts samman av Marie Jansson.

Ett stort tack till Börje Sjöman och Tobias Myrbakk på Dokumentarkivet, Sveriges Radio Förvaltnings AB.

---

LÄS DRAMATIKEN HOS LB.SE

AUGUST BLANCHE
AUGUST STRINDBERG
HJALMAR BERGMAN
KARIN BOYE


MER OM DRAMATIK HOS LB.SE

DRAMAWEBBEN


MER ATT LYSSNA PÅ

DRAMAKLASSIKER (SVERIGES RADIO)

---

Att göra radio av romaner.

”Som Du kanske lagt märke till, skall jag under innevarande säsong sköta någonting som kallas för radioteater, och en av mina idéer på detta område är att söka intressera några av våra författare att till radiopjäser omarbeta några av sina mest kända verk. Sålunda gör Hjalmar Bergman en radiokomedi av Hans Nåds testamente, Marika Stiernstedt en dito av Ullabella osv. Nu kommer jag med min fråga, om Du skulle vara intresserad av att förvandla vår gamla gemensamma bekanting Norrtullsligan till en dylik radiopjäs.

Ett radiodrama behöver icke vara så genomkomponerat som en teaterpjäs. Man kan ju på Shakespearmanér låta det sönderfalla i en hel mängd olika tablåer, sålunda närmare romanens kapitelkomposition. Huvudsaken är, att radiodramat får intresseväckande figurer, som ledigt och naturligt tala med varandra, och genom sin dialog åstadkomma den nödvändiga spänningen. Norrtullsligans figurer äro ju sådana, att de skulle fängsla alla svenska åhörares intresse, och väntar jag mig därför att en radiopjäs med Norrtullsligans figurer och situationer skall mottagas med största förtjusning av våra lyssnare.”

Per Lindberg, i brev till Elin Wägner 1929. Citerat ur Gunnar Hallingberg, Radiodramat. Svensk hörspelsdiktning – bakgrund, utveckling och formvärld (1967), s. 119. – Någon radiodramatisering av Norrtullsligan blev det till sist ändå inte.

---

Radioteaterns verksamhetschefer
1929–1972.

PER LINDBERG (1929–1931)
CARL ANDERS DYMLING (1931–1935)
HJALMAR GULLBERG (1936–1950)
HERBERT GREVENIUS (1950–1957)
PALLE BRUNIUS (1957–1966)
SIGVARD MÅRTENSSON (1966–1967)
CARL-OLOF LÅNG (1967–1968)
PER ERIK WAHLUND (1969)
JAN MOLANDER (1970–1972)