Johan Ludvig Runeberg

JOHAN LUDVIG RUNEBERG (1804–1877) – Finlands nationalskald – kan sägas ha ett i känsla och kärnfullhet särpräglat och skarpt utmejslat författarskap.

Genomgående i hans tre större samlingar Dikter (1830, 1833 och 1843) är en på samma gång kärv, vemodig och inkännande enkelhet i ämnesval och uttryck. Till grund för många av dikterna ligger dels de intryck Runeberg tog då han som informator, vid mitten av 1820-talet, vistades i Saarijärvi där han mötte inlandets skogsbönder, dels influenser från hans läsning av serbisk folkpoesi med dess idealiserande hjälteporträtt. Med säregen ordknapphet och saklighet ingjuter Runeberg en ny stämning i den romantiska poesin. I centrallyriska dikter, epigram och miniatyrer fångas förtätade ögonblick och oförgätliga gestalter på intensiva och innerligt ciselerade rader.