Carl Rupert Nyblom, 1832–1907

Foto: Henri Osti

Carl Rupert Nyblom kom från ett borgerligt hem i Uppsala. Han föddes den 29 mars 1832. Hans far var skräddarmästaren och rådmannen Anders Nyblom, hans mor Anna Johanna Lundin. Under skolåren vann Nyblom uppmärksamhet för sin begåvning och stora flit. Efter studentexamen 1850 vistades han som informator på Åkers bruk. Åren 1854–1856 studerade han vid Uppsala universitet, bland annat för två av Sveriges då mest framstående humanister: Christopher Jacob Boström och Bernhard Elis Malmström. Vid sidan om ett omfattande engagemang i studentlivet – däribland i sångsällskapet Orphei Drängar, vars medgrundare han var – rönte Nyblom på kort tid akademiska framgångar. I december 1856 blev han fil.kand. och redan i maj följande år disputerade han på avhandlingen Om det komiska och dess förhållande till humorn. Läsåret 1859–1860 var han tillförordnad lärare i tyska och svenska på sin gamla skola, Uppsala högre allmänna läroverk (Katedralskolan). År 1860 blev han utnämnd till docent i estetik vid Uppsala universitet. Efter att ha erhållit ett statligt stipendium företog Nyblom 1861–1863 studieresor på kontinenten, bland annat i Tyskland, Frankrike och Italien. Resorna kom att resultera i flera monografier, däribland Konststudier i Paris (1863) och Bilder från Italien (1864, utgiven under pseudonymen Carlino). Särskilt tiden i Italien lämnade bestående avtryck. I sina postumt utgivna memoarer, En sjuttioårings minnen (1908), blickar Nyblom tillbaka på vistelsen som ”sin lyckligaste och sorgfriaste tid […] en poetisk dröm”.

År 1864 ingick Nyblom äktenskap med författaren Helene (Helena) Augusta Roed. Under en lång följd av år utgjorde makarna Nyblom mittpunkten i Uppsalas intellektuella societet, och deras hem blev en samlingspunkt för konstnärer och författare från hela Norden. År 1865 var Nyblom med och grundade Svensk litteratur-tidskrift, vars redaktör han var fram till 1868. Två år senare befordrades Nyblom till professor i estetik samt litteratur- och konsthistoria vid Uppsala universitet, en befattning han innehade till 1897. Han blev snart en av universitets mest uppburna lärare, vars föreläsningar med tiden blev legendariska och lockade många bemärkta lärjungar, bland annat Oscar Levertin, Henrik Schück och Karl Warburg. Genom sina kvaliteter som pedagog fick Nyblom på så vis betydelse för den litteraturhistoriska disciplinens utformning i Sverige. År 1879 invaldes Nyblom i Svenska Akademien. Han var medlem av dess första Nobelkommitté från 1900 och knöts året därpå till Nobelinstitutet som sakkunnig för italiensk litteratur.

Svenska Akademien hade fått upp ögonen för Nyblom redan 1853, då man belönade hans dikt ”Arion” med Mindre priset i skaldekonst. Senare följde samlingar som Dikter (1860) och Nya dikter (1865). Nybloms poesi, präglad av lyrisk realism och idylliska, fosterländska motiv, följde i den avhållne Johan Ludvig Runebergs spår och fann kreativ jordmån i umgänget med de likasinnade diktarbröderna i Namnlösa Sällskapet. Nyblom var därtill en uppskattad författare av tillfällesvers. Likväl sågs han knappast som en skald av rang. En av hans mest kända studenter, August Strindberg, framställde i Tjänstekvinnans son sin gamle professor som ”en banal småstadspoet jämbördig med många Stockholmskontorister”.

Som översättare framträdde Nyblom redan på 1850-talet. Även om hans översättarbibliografi omfattar en rad språkområden, kom Nyblom huvudsakligen att översätta från engelska. Inte sällan publicerade han översättningarna med initialsignatur (C.R.N.), under pseudonym eller anonymt. Han gav återkommande prov på en medvetet fri, ibland påträngande översättarstrategi.

Den första betydande översättningen var Thomas Moores Irländska melodier (1858). I sitt förord talar Nyblom om de ”svåra, ofta nästan oöfverstigliga hinder” som verket ställer en samvetsgrann översättare inför. Hindren består enligt Nyblom i originalets ”fulländning i motsvarigheten mellan innehåll och uttryck”, och i det engelska språkets ”sammanträngda korthet och meterns nyckfulla vexlingar efter melodiens språng”. Detta ger emellertid utrymme för ett visst mått av konstnärlig frihet, menar Nyblom, som ”stundom tillåtit sig förändringar i metern, utan att dock för långt aflägsna sig från originalet, samt användt qvinliga rim i stället för Engelskans manliga, där det kunnat ske utan skada för uttrycket”. Han redovisar vidare att han lagt till överskrifter till sångerna, uteslutit företal och anmärkningar som han funnit onödiga, och ”slutligen indelat sångerna i tvenne afdelningar, hvilket dock både innehållet och åtskilliga upplagor af Moore’s verk torde rättfärdiga”. Med andra ord tämligen omfattande ingrepp i textens formella struktur.

Två år senare, 1860, utkom Nybloms enda mer omfattande översättning från norska: Bjørnstjerne Bjørnsons bonderoman Arne – den första större översättningen av författaren till svenska. Nyblom skulle mer än fyra årtionden senare vara med och belöna Bjørnson med Nobelpriset i litteratur (1903).

Den översättning som Nyblom främst har blivit förknippad med är William Shakespeares sonetter (1871), den första fullständiga på svenska. Också här hanterade han originalet tämligen fritt: Nybloms Shakespeare låter inte sällan som Runeberg eller andra romantiska svenska skalder. Resultatet gav ändå Nyblom anseende som översättare av rang, och översättningen har senare hävdat sin plats i svensk litteraturhistoria, främst i sin egenskap av pionjärverk. Nyblom återvände delvis till Shakespeare när han ett par år senare översatte Friedrich Pechts Shakspeare-galleri. Karakterer och scener ur Shakspeares dramer, tecknade af framstående tyska konstnärer (tre volymer 1873–1875).

År 1873 lät Nyblom anonymt publicera Valda skizzer, en urvalsvolym med Mark Twains noveller. I sin inledning meddelar han något om sin strategi: ”Hvad försvenskningen beträffar, torde den böra kallas fri öfversättning, emedan den en och annan gång tillåtit sig att mildra eller förändra eller utesluta ett och annat för svenska öron mindre lämpligt eller mindre begripligt uttryck eller stycke.” Översättningen följdes upp året därpå med den bredare urvalsvolymen Amerikanska humorister I. Bilder och dikter, där han introducerade humoristiska noveller och dikter av fyra samtida nordamerikanska författare som rönte stora kommersiella framgångar internationellt: Artemus Ward (pseudonym för Charles Farrar Browne), Bret Harte, Mark Twain (pseudonym för Samuel Langhorne Clemens) och Sam Slick (pseudonym för Thomas Chandler Haliburton).

Några år senare tog sig Nyblom an Jonathan Swift och översatte de två första delarna av dennes mest bekanta verk i en rikt illustrerad volym med titeln Gullivers resor till Lilliput och Brobdingnag (1876). Samma år utgavs den omfattande urvalsvolymen Dikter från främmande länder, som samlade lyriska texter från antikens Grekland och Rom, italiensk renässans, spansk medeltid och barock, fransk medeltid och engelsk- och tyskspråkig diktning av äldre och nyare slag. Åren 1875–1881 utkom dessutom Nybloms översättningar av hustruns noveller i fyra band på Norstedt. Paret tycks en tid haft det ekonomiskt knapert, vilket säkert bidrog till såväl Helena Nybloms flitiga författande som Carl Ruperts eget idoga översättande under dessa år. Då hustrun 1895 konverterade till katolicismen och maken tog henne i försvar fick paret utstå viss kritik i offentligheten.

Pekuniära bekymmer tycks ha legat bakom även Nybloms sista större översättning. År 1904 företog han sig att på eget initiativ översätta den occitanske poeten Frédéric (Frederi) Mistrals epos Mirèio. Den kraftödande översättningen slutade i ett kapitalt misslyckande – sannolikt för att den utfördes på orimligt kort tid. Enligt Henrik Schück kom sig hasten av utsikten ”att förtjäna litet pengar”: ”Boken kom ut i oktober och kunde väntas få en ganska stor åtgång, då Mistral i december skulle krönas med Nobelpriset”. Nu blev det istället tvärtom: det mer eller mindre givna priset till Mistral var nära att omintetgöras på grund av Nybloms översättning. Ständige sekreteraren Carl David af Wirsén oroade sig särskilt för Akademiens anseende. I ett brev till akademikollegan Gottfried Billing (5/11 1904) redogjorde han för situationen:

Mistralpriset ansågs afgjordt. Men den Nyblomska öfversättningen […] försvårar saken. Här i landet läsa endast få personer den nyprovençalska dikten på dess eget tungomål, och de omdömen, som allmänheten här kommer att fälla om Mistrals värde, måste i mycket komma att grunda sig på Nybloms nu utgifvna tolkning. Det gör mig ondt att nödgas, ej blott å egna vägnar utan å andra i akademien sittande skalders vägnar säga, att Nybloms öfversättning är både i poetiskt och prosodiskt afseende ända därhän misslyckad, att man nästan studsar. Han har förut gjort sig känd som ganska skicklig öfversättare. Men detta ger intryck af sällsam smaklöshet.

I ett brev till akademikollegan Esaias Tegnér d.y. några dagar senare återkommer Wirsén till Nybloms förfelade insats: ”Det är för öfrigt […] ej endast metriska och prosodiska själfsvåldigheter, som stöta läsaren tillbaka i öfversättningen […] utan hela tonen och hållningen. En sådan total smaklöshet kan ej förklaras af öfversättarens ålder; med åren brukar man blifva allt mer kritisk mot sig själf just i dylika saker.” Akademien valde slutligen att dela priset mellan Mistral och den spanske författaren José Echegaray. I slutet av året utkom dessutom en ”bemyndigad” översättning av Mirèio, sång 1–3, utförd av Augusta Ljungqvist (tryckt året dessförinnan i tidskrift.)

I Mistralöversättningen tog sig Nyblom ännu större friheter än tidigare. I huvudsak utgick han från författarens egen prosaöversättning till franska, vilken kompletterades av en tysk översättning. I sitt förord redovisar han hur han strukit eller ändrat sådant han uppfattat som ”omotiveradt”, exempelvis ”öfverflödiga strofer”. Till detta kommer genomgående, mycket stora och ofta obefogat självsvåldiga avsteg från originalets meter, stil och ton. För att åstadkomma en ”större ledighet” avviker han ibland från originalets form genom tillägg av en stavelse eller genom att använda manliga istället för kvinnliga rim. Kontroversiell var också hans syn på den stilistiska eller språkliga nivån. Nyblom skriver att han ”ansett sig äga rätt att i alla samtal använda vårt talspråks friare former, så mycket mera som de talande personerna mest tillhöra folket och äro bönder eller arbetare och bondkvinnor”. Till Nybloms försvar ska sägas att han var väl medveten om vad han gjorde – snarlika strategier hade han ju framgångrikt gjort bruk av tidigare – och att han redovisade sin metod öppet. Det konstnärligt föga övertygande resultatet låter sig illustreras av några versrader ur eposets femte sång:

”– Jag rår ej längre skutan styra,”
 sad’ lotsen, ”ty hon grips af yra
 och väsnas under mig precis liksom en karp.
 Du har visst mördat nån’ på gatan,
 din usling!” – ”Hvem sa’ det? Må satan,
 om det är sant, slå mig med flatan
 och skuffa mig dit ned med gaffeln, röd och skarp!”

Kritiken slog hårt mot Nybloms självkänsla, och möjligen närdes detta av att han själv insåg översättningens bristfällighet. Saken tycks inte ha lämnat honom någon ro. I juni 1906, drygt ett år före sin bortgång, skrev han till hustrun: ”Innan jag dör, ville jag gärna få revidera mitt nedskällda opus, ty jag tror, att det ej är oförbätterligt”. Den möjligheten bjöds han aldrig.

Per Hallström gav i sitt inträdestal i Akademien en oförställd teckning av sin företrädares översättargärning:

För tolkningskonsten hade [...] Nyblom ypperliga förutsättningar i sin lifliga mottaglighet och sin språkliga fyndighet, den senare ibland kanske litet för snabb och med snarare för liten än för stor ängslan att följa förebilden. Det gäller här att växla från ett språks mynt till ett annat, och viktigt är, att guldet, där det finns, får behålla sin tyngd och sin köpkraft af tankeförbindelser. Det kunde under hans raska fingrar inträffa, att summan gäldades i visserligen rundt och klingande silfver.

Nyblom avled den 30 maj 1907.