Orosår

NILS FERLIN & KRIGET

En utställning om Nils Ferlin
mellan åren 1939–1945

Ur andras ögon (I).

Det var orosår, beredskapstid. Och det var förstås inte bara Nils Ferlin som filtrerade oron och ångesten genom dikt och prosa. Hur såg tiden ut – i andras ögon?

Det kan skrivas mycket om detta. Om hur framväxten av fascism och nazism under mellankrigstiden fick skriftställare och diktare att reagera – också här, i norr, där annars kontinenten och världen kunde tyckas väl så avlägsen ibland.

Men man reste ju. Läste och diskuterade allt som hände där ute. Och det stora kriget – det som så småningom, i en nära framtid, skulle komma att kallas det första av de två världskrigen – hade drabbat alla, som en obeveklig insikt.

Oskulden var död sedan länge.

Diskussionerna om utvecklingen i Europa och världen fördes förstås i böcker, pamfletter, tidningar och tidskrifter. Man föreläste, debatterade, slogs om ideologier.

Allt gestaltades i ord.
Och ibland blev orden konst.

*Karin Boye (1939). Fotografi: Gunnar Lundh. Nordiska museet: Gunnar Lundhs arkiv (acc.nr 1961/063): K2G.*

Det mullrade och dånade vid horisonten. Och snart stod det klart att man hade ett val: att anpassa sig – eller stå emot.

Det var ingenting mindre än mänsklighetens öde som stod på spel. Här hemma, i Sverige, hade man på sina håll länge varnat för utvecklingen i världen. ”Det mänskliga låter sig icke ostraffat förnekas”, hade Torgny Segerstedt skrivit 1933 – och det var en förhoppning som många delade:

”Vad tjänar det till att bråka om en stackars människa? Tusen och åter tusen pinas på samma sätt. Det är sant. Men var och en som är ett nummer i denna det namnlösa lidandets här, är dock en människa. Och Gud hjälpe deras plågoandar, när deras stund kommer. För den kommer. Nemesis giver sig till känna i händelsernas egen logik. Och alla de, som taga det så käckt och lekande lätt att tusen och åter tusen våndas till döds, lära icke undslippa en lektion i allvar. Det mänskliga låter sig icke ostraffat förnekas.” (”Ett nödrop”, tryckt i bokform i Ur spalterna, 1933).

Men skulle hoppet besannas? 1920-talets gryende framtidshopp hade ju rätt snart växlats in i en mörkare valuta. När Karin Boye skrev dikten ”I rörelse” 1927 stod kampen fram som livets kärna. Och vandringen, den var i sig ett mål att sträva efter.

Diktinläsningen återges med tillstånd från Sveriges Radio.

”Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.”

Ännu fanns det alltså kraft i motståndet – men hur länge skulle kraften räcka? Och hur skulle motståndet formuleras?

Formen och stilen.

I dikten prövades olika konstnärliga strategier för att möta omvärldens tilltagande kaos.

Nu kunde – till exempel – ett mer fragmenterat diktspråk träda i tjänst. Modernismens experimentlystna ”bokstävlar” tilläts rättframt spegla världens kaos. ”krossa bokstävlarna mellan tänderna”, hade Gunnar Ekelöf skrivit, ”gäspa vokaler, elden brinner i helvete kräkas och spotta nu eller aldrig jag och svindel du eller aldrig svindel nu eller aldrig.” Fjärran var de stillsamma diktrader som tidigare hade räckt långt nog. Kanske krävdes det nu ett mer brutet språk, ett obekvämt språk? Ett radikalt förhållningssätt krävde – så tycktes det för vissa – också ett radikalt språk och en radikal form.

*Idun, nr 8, 1931: Barbro Alving, ”Är den stora poesien död? De unga skalderna ha själva ordet och tro inte att poesien kan överrösta tidens buller”.*

Nåja – Nils Ferlin själv hade ju visat att också i rimmets universum kunde omvärlden speglas. Rimmet, och den klassiskt bundna formen, kunde vara det socker som fick medicinen att smaka tillräckligt gott. I en intervju med Barbro Alving något år efter debuten hade han beskrivit behandlingen: ”Lura i människorna allvarlig poesi genom att tjusa dem med formen. Den moderna jag-poesin, där var och en sysslar med sina komplex och sin personlighets små krumelurer, kan aldrig bli någon väckelsepoesi, knappast heller den, som arbetar med bilder, den nya sakliga poesin. Att uppfatta lyrik med synen fordrar mera både intelligens och fantasi än att uppfatta den med hörseln, och det är via den regeln jag tror att lyriken skulle kunna uträtta något.” (Idun, nr 8, 1931).

*Nils Ferlin i samband med ett framträdande vid Filipstads teater (bilden har vi lånat från boken Efterskörd, 2021).*

Det var skådespelaren Ferlin som talade. Schlagerförfattaren. Estradören. Scenmänniskan Ferlin visste hur hans ord skulle nå fram – även om budskapet inte sällan var nog så bittert, nog så salt.

Valsintermezzot ”Indra” skrevs av Nils Ferlin och kamraten Gustaf Andborg för grammofon på 1920-talet. Inläsningen återges med tillstånd från rättighetshavaren och Sveriges Radio.

Även Boyes paroll hade förstås varit klassiskt formad. Och hos Anna Greta Wide, som i Boyes och Hjalmar Gullbergs efterföljd 1942 debuterade som en stil- och formsäker lyriker, blev krigets fasor också ett ämne som lät sig turneras i vackra rim.

Men ändå.

Stig Dagerman, Erik Lindegren, Ebba Lindqvist, Gunnar Ekelöf, Maria Wine, Olov Jonason – för att bara nämna några, valda nästan på måfå bland tidens diktare – alla såg de sin diktning påverkad av det kaos och den oro som omgav dem. För några betydde det mer, rent formmässigt, än det gjorde för andra. Den ”sprängda sonetten” lånade förstås sitt metaforiska sprängmedel inte endast från futuristernas krigsmättade 1910-tal utan också från samtidens tilltagande kaos och vapenskrammel.

Att gå Lindegrens väg genom språket, eller Ekelöfs, lät sig alltså göras. Ett sprängt språk, en omförhandlad form. Men man kunde ta andra vägar också. Och i slutändan var allting kanske precis så enkelt som Karin Boye beskrivit det redan 1932 i tidskriften Spektrum: ”Den underjordiska betydelsevärlden i ett diktverk, det hemliga och personliga språket innanför det logiska, är det som avgör, om diktverket skall ha förmåga att gripa eller inte.”

Kriget skulle komma att ställa nya krav på dikten. Men poeterna var knappast oförberedda. Och vissa mötte det nya krigets tid med egna erfarenheter av uniformer, maskingevär och vakttjänst.

Inläsningen återges med tillstånd från rättighetshavaren och Sveriges Radio.

TIO BÖCKER FRÅN ÅREN 1939–1946

RUDOLF VÄRNLUND: U 39. ETT DRAMA (1939)
KARIN BOYE: KALLOCAIN (1940)
THORSTEN JONSSON: FLY TILL VATTEN OCH MORGON (1941)
KERSTIN SÖDERHOLM: MÖRKRET OCH MÄNNISKAN (1941)
ERIK LINDEGREN: MANNEN UTAN VÄG (1942)
OLOV JONASON: PARABELLUM (1943)
EBBA LINDQVIST: MANHATTAN (1943)
ARTUR LUNDKVIST: DIKTER MELLAN DJUR OCH GUD (1944)
KARL GERHARD: I SKUGGAN AV EN STÖVEL (1945)
STIG DAGERMAN: DE DÖMDAS Ö (1946)

Klicka dig vidare till nästa del – ”Ur andras ögon. Del 2” – här.

EN INTRODUKTION
BOHEMENS LIV
ATT SKRIVA I TIDEN (I)
ATT SKRIVA I TIDEN (II)
SOLDATEN FERLIN
UR ANDRAS ÖGON (I)
UR ANDRAS ÖGON (II)
UPPBROTT & SJUKDOM
FERLINS RÖST

OM UTSTÄLLNINGEN

Utställningen ”Orosår: Nils Ferlin & kriget” producerades för Litteraturbanken under september 2021 av Martin Joviken & Dick Claésson. Radioprogrammen återges med tillstånd från rättighetshavaren och Sveriges Radio. Texten till det här avsnittet, ”Ur andras ögon”, var det Dick Claésson som skrev.