Nya vägar
till det förflutna
Tema: Kvinnliga prosaförfattare vid mitten av 1800-talet
Under 1800-talet, särskilt vid mitten och dess senare hälft, fanns ett antal svenska kvinnliga författare som var mycket populära inom och utom Sveriges gränser. Deras verk sålde i stora upplagor och de översattes ofta till tyska och andra språk. Inte sällan ägnade de sig också åt översättningar till svenska. Fredrika Bremer och Emilie Flygare-Carlén hör till de namnkunnigare. Med Nya vägar till det förflutna kommer även denna betydelsefulla del av den svenska litteraturhistorien att åter blir tillgänglig för alla. ”Ett Svenskt Original”, som det ofta står på titelsidorna som tecken på att böckerna var skrivna på svenska och inte översättningar, presenterat i sin originalform.
Ulrika von Strussenfelt
Ulla eller Ulrika von Strussenfelt (1801–1873) förlorade tidigt sin mor, medan fadern var frånvarande. Hon och systern växte upp hos olika släktingar. Ulrika fick en gedigen litterär utbildning och kunde senare under en tid försörja sig som privatlärare. Parallellt började hon skriva egna böcker och senare också översätta utländsk skönlitteratur till svenska. De sista åren levde Strussenfelt i Stockhom och dog under knappa omständigheter.
Strussenfelts debutbok Den blå bandrosen (1833) blev inledning på en lång och produktiv verksamhet som författare och översättare från franska, tyska och engelska – till en början parallellt med livet som privatlärare. Hon publicerade sig ofta anonymt eller under pseudonym. Särskilt fruktbara var kontakterna med N.H. Thomson, redaktören för Nytt Kabinetsbibliothek, och Carl Fredrik Ridderstand, redaktören för Östgöra Correspondenten. Många av Strussenfelts originalarbeten och översättningar placerades i den sistnämnda tidningen, samt i Jönköpingsbladet.
Strussenfelt är framför allt känd för sina historiska romaner, som Pehr Brahe den yngre (1856–1857) och Magnus Stenbock (1859). Också hennes översättarverksamhet var betydande: hon översatte bland annat verk av Charles Dickens och Charlotte Brontë till svenska. Strussenfelt medverkade dessutom med bidrag i olika litterära kalendrar. Religiösa teman är vanliga i hennes verk. Förutom skönlitterära verk, skrev hon även andaktsböcker för barn och vuxna.
Läs Ulrika von Strussenfelts verk i Litteraturbanken.
Mer om Strussenfelt som översättare finns i Svenskt översättarlexikon.
Wilhelmina Stålberg
Wilhelmina Stålberg (1803–1872) växte upp i en fosterfamilj i huvudstaden och började tidigt skriva för olika Stockholmstidningar. I unga år publicerade hon diktsamlingar och fick också viss uppmärksamhet för dem. Men det var som prosaförfattare Stålberg skulle bli mest läst och översatt.
Det var framför allt Stålbergs omfångsrika historiska romaner som bidrog till populariteten – verk som Catharina Månsdotter (1848) och Christina, drottning af Sverige (1861). Stålberg var en av många författare som skrev en replik på Almqvists Det går an, nämligen Det går aldrig an (1840). Hon visade förståelse för Almqvists kritik av äktenskapet, men ansåg samtidigt att fria förbindelser skulle försätta kvinnan i än sämre position.
Vid mitten av 1800-talet var Stålberg en av Sveriges mest sålda författare. Gunnel Furuland skriver i sin karakteristik över Stålberg som översättare att hon ”hör till Sveriges mest produktiva författare och översättare alla kategorier under 1800-talet”. Många översättningar är dessutom anonymt utgivna och det är svårt att få en fullständig överblick över den sidan av hennes verksamhet.
Stålberg var mångsidig. Förutom de historiska romanerna och diktsamlingarna översatte hon bland annat en bok i virkning, skrev barnböcker, och gav ut både böcker i nordiska blomsterspråk och samlingar med gåtor. Hon var redaktör för flera tidningar som vände sig till kvinnor.
Marie Sophie Schwartz
Marie Sophie Schwartz (1819–1894) var en av de mest lästa och översatta svenska författare under senare hälften av 1800-talet. Efter en utbildning i en flickskola, samt privatundervisning i teckning och målning, tog hon anställning som hushållerska hos Gustaf Magnus Schwartz, frenolog och professor vid Teknologiska institutet, sedermera Kungliga tekniska högskolan. De levde tillsammans utan att vara gifta, men utåt framstod de ändå som ett par. Hon hade börjat skriva böcker redan under livet med Gustaf Magnus, men maken såg ogärna att hon publicerade sig. Efter dennes död 1858, då hon dessutom behövde en inkomst, tog skrivandet fart på allvar.
Schwartz skrev huvudsakligen tendensromaner, där ämnen med anknytning till kvinnans rättsliga ställning var ofta förekommande. Fredrika Bremers roman Hertha (1856) hade väckt en debatt om betydelsen av att kvinnor fick sin myndighet. Detta inspirerade Schwartz till flera debattartiklar om skickliga kvinnor som näringsidkare, samt romanen Emancipationsvurmen (1856). Hertha-debatten ledde så småningom till att kvinnor fick viss näringsfrihet 1858. Kvinnans rätt till att utbilda sig, utöva ett yrke och därmed kunna försörja sig hade däremot bara börjat.
Bland Schwartz romaner märks särskilt Mannen af börd och qvinnan af folket (1858), Börd och bildning (1861) och Positivspelarens son (1863). Två röda trådar går genom Schwartz’ verk: förutom kvinnans rättigheter, kretsar romanerna ofta kring klassfrågan eller en kombination av dessa två. Receptet för ett bättre liv heter utbildning och lagstiftning.
INLEDNING
OM PROJEKTET
FOLKSKRIFTER
BARNLITTERATUR
KVINNLIGA FÖRFATTARE
KALENDRAR
LYSSNA
OM UTSTÄLLNINGEN
Utställningen ”Nya vägar till det förflutna” producerades för Litteraturbanken under 2021 av Ljubica Miočević. Där inget annat anges är alla kringtexter skrivna av Ljubica Miočević.
Alla verk i våra samlingar som kommit till inom projekten kring massdigitalisering av 1800-talets skönlitteratur kan filtreras fram i Biblioteket genom att välja samlingen ”Nya vägar till 1800-talet”.