Kritikerns
verkstad
En utställning om
Olof Lagercrantz som kritiker
Betraktelser.
En dagstidning är inte enbart en plats för det aktuella och nyhetsfärska. För Olof Lagercrantz var kultursidan också en plats där han kunde ta ett steg tillbaka och skriva om högt och lågt, stort och smått – gärna om vartannat och skenbart osorterat. Det rör sig om essäistiska och fragmentariska betraktelser som han publicerar under ständigt förnyade vinjetter och som var tänkta att hamna litet vid sidan av kultursidans övriga genrer, och som förstås har släktskap med presshistoriska genrer som resebrevet, kåseriet och essän.
MOTROTEN (1965)
MOTROTEN (1969:1)
MOTROTEN (1969:2)
MOTROTEN (1970:1)
MOTROTEN (1970:2)
MOTROTEN (1972)
MOTROTEN (1974)
ATT SE LIDANDET (1967)
’DU ÄR KÖPT, DU ÄR ÄLSKAD JUST SOM DU ÄR’ (1972)
PULPETBOKEN (1974)
Redan som redaktör för tidskriften Samtid och Framtid på fyrtiotalet införde Lagercrantz serien ”För öppna fönster” som en eftergift till läsare som funnit tidskriften ”tung” och ”allvarlig”. Under denna nya rubrik, förklarade Lagercrantz, skulle de som medarbetar ”känna sig ogenerade” och ”tala helt förtroligt och utan pretention”. I Dagens Nyheter fortsatte han med samma slags vinjettserier under olika namn. Utmärkande är att texterna är formade efter ett fragmentariskt ideal där ämnena blandas med varandra och binds samman av tankesprång. I botten av detta ligger romantikens tanke att bara fragmentet kan ge en aning om helheten. Med andra ord är Lagercrantz vinjett-texter i all sin anspråkslöshet en anspråksfull form. När han i en av dem skriver om historikern Alma Söderhjelm och karaktäriserar hennes sätt att konversera som ett föredöme med sin rörlighet, illustreras samma rörelse genom det skrivsätt han valt, där han liksom Söderhjelm vill söka sig ”genom virveln av infall in mot det väsentliga”.
På måfå.
Den vinjettserie som blivit mest tillgänglig för läsarna är ”På Måfå” tack vare att den i stora delar ingår i Dagbok (1954). Serien lanserades nyårsafton 1953 i Dagens Nyheter och i den inledande texten säger sig Lagercrantz vilja eftersöka en kultursidans ”fjärde form” vid sidan av artiklar, anmälningar och debattinlägg:
”När jag bläddrar i mina tidningsartiklar ser jag att de lätt kan indelas i tre grupper: fristående uppsatser, recensioner och inlägg i aktuella kulturfrågor. I dessa tre genrer har jag arbetat under lika många år i Dagens Nyheter. Jag har börjat längta efter en fjärde arbetsform, där skiljemurarna raserats, där allt blandas samman, stort och smått, tillfälligt och ’evigt’, minnen, reflexioner, läsintryck. Varför inte! Kulturavdelningen är inte avsedd för redingot och hög hatt. Man bör kunna tala om andliga ting som vedhuggare om sina vedträn: i skjortärmarna. Predikoton är inget bevis på fromhet, och högtidlighet ej det säkraste tecknet på allvar. Tillåt mig i alla fall försöka!” (DN 31.12 1953)
Ordet ”försök” skvallrar om essägenren, franskans essay som betyder just ”försök”. Efter ”På Måfå” återkommer essätexterna under rubriker som vanligen anger att det rör sig om något vid sidan av, något ofullbordat – ”Vid vägkanten” eller ”I början” för att ta ett par exempel från åren 1955 och 1960.
Motroten.
Den vinjettform som ger störst utrymme att ta ut svängarna är ”Motroten” som lanserades 1965, och som med sin uppbyggnad av lösryckta stycken är det mest genomförda försöket att bygga en text av disparata fragment. Asterisker som avdelare gör att övergångar mellan styckena helt kan undvikas. I en Motrot från 1968 berättar Lagercrantz om hur det gick till när konstkritikern Ulf Linde kläckte namnet till den nya vinjetten, och hur svårt det kan vara som skribent att inte försöka skapa sammanhang och bryggor i sin text.
Vinjetterna var huvudsakligen Olof Lagercrantz egen plats och form. ”Motrötterna”, som de kallades i pluralis, utgjorde ett undantag som var tillgängliga också för andra skribenter, vilket framgår i citatet här ovanför. Men Lagercrantz som tog initiativet till textformen måste nog sägas ha varit dess mest hemtama skribent.
Till sitt innehåll är Motroten för Lagercrantz en plats där det förflutna blir åtkomligt. Ett exempel finns i en text från midsommarafton 1970 när han citerar en dikt av sin morfar Hugo Hamilton, bekant för sina nonsensdikter om troll och sagoväsen som han skrev för att roa barnbarnen:
”Låt er hulda mor er varna.
Lockens ej av världens falska glans.
Dansen ej med mänskobarna;
De ha varken hjärta eller svans.”
Inspelningen återges med tillstånd från Sveriges Radio samt rättighetshavarna.
Ett annat exempel finns i en Motrot från 1965 där barndomens Västgötaslätt träder fram. Landskapet med sina vipor och spovar och Kinnekulles kägla vid horisonten återkommer i författarskapet, och utgör spelplatsen i Lagercrantz tidiga dikter från trettiotalet. I radioinspelningen här ovan kan du höra honom berätta hur barndomslandskapet förvandlades till ett andligt landskap i hans lyrik. I Motroten från juli 1965 har han återvänt till Billingen, men minnena frontalkrockar med den nya tiden då hagarna växer igen och lanthandlar försvinner när människor hellre far in till städernas snabbköp. Ska man bejaka det nya eller det gamla? I inledningen av texten stryker Lagercrantz under arbetet en drömsekvens från den gamla världen:
”Jag kommer på mig med att lyssna liksom till ekon ur ett förgånget sekel. Kullerstensbelagda gator, som i Karlsborg inte långt härifrån, anmäler sig i tanken. Hästar stampar omgivna av alla de tusen termer för seldon, sadlar, skoning som nu är i utdöende. Höga raka uniformsmössor och damer i krinolinor [sic], som leende tittar upp mot ryttaren.”
En levd erfarenhet.
Det strukna citatet handlar också om att vägen till det förgångna består i att äga tillträde till dess språk, och man får söka fånga det innan det försvinner. Här är det exemplifierat med ”tusen termer” för hästutrustning, och i en annan betraktelse är det järnvägstermer som får tjäna som exempel.
För Lagercrantz bör det litterära språket rotas i en levd erfarenhet, och gärna rymma konkreta substantiv: ”seldon, sadlar, skoning”. Språket blir meningslöst om det bara är en tjusig yta, och i en Motrot från 1972 skriver Lagercrantz följaktligen att han inte uppskattar att få komplimanger för sin ”vackra svenska”:
I sådana stycken bjuder Motrötterna också på handfast poetik från kritikerns verkstad. Lägg inte till något på en tavla som inte behövs där, heter det i den tidigare citerade texten från midsommarafton 1970, och gå rakt på sak när du ska tala eller skriva. I Motroten från Västergötland handlar det i ett mellanstycke om kontakten med klassikerna, där Lagercrantz inleder med att man inte ska lura sig att tro att man är i besittning av dem bara för att man kan uttala sig om dem eller för att de ingår i ens referensramar. När man läser omdömen om de klassiska verken borde man istället fråga sig när kritikerna i fråga senast läste det verk de uttalar sig om: ”När var de vid själva källan?”
En vinjettserie från sommaren 1967 är ett sådant försök att återvända till källorna. Den kallades ”Sommaruniversitetet” och ägnades åt omläsningar av litterära klassiker. Vinjetten är på en gång anspråksfull (”universitet”) och anspråkslös (”sommar”). Den skulle återkomma också följande sommar. Olof Lagercrantz stod för den första artikeln i serien som handlade om Homeros Odysséen (DN 9.7 1967). Texten försågs med en introduktion infälld i en faktaruta signerad ”O L” där Lagercrantz poängterade litteraturens samtidighet och dess betydelse för förståelsen av livet och omvärlden, där ”böckerna hör till verkligheten i lika hög grad som människorna omkring oss, som julis sol, som det grymma kriget i Vietnam”.
Lagercrantz omläsning av Odysséen börjar med en lång redogörelse för intrigen, karaktärerna, teman och motiv i det homeriska eposet. Fokus ligger på centralgestalten Odysseus. Trots det våldsamma som finns hos Odysseusgestalten (hämnden på friarna och tjänsteflickorna som tycks bortom alla proportioner) måste man, menar Lagercrantz, uppfatta dikten i stort som mänsklig och tolerant: ”Odysseus utmärks ju också först och främst av ett upplyst förnuft och besinning”. Lagercrantz avslutar med att peka på hur dikten slutar med försoning då vishetsgudinnan Atena får sista ordet och manar Odysseus och hans män att sluta upp med slakten på Itaka. Så kommer ärendet i slutet av sista stycket: Lagercrantz konstaterar att den sortens förnuft saknas hos dagens krigiska hjältar. Den långa texten slutar med den kärnfulla meningen: ”Kriget i Vietnam fortsätter”.
Att se lidandet.
Dagen därpå skriver han ånyo om kriget under samma vinjett. Det är en kort text under rubriken ”Att se lidandet” som handlar om tre prosaskisser av Lev Tolstoj, ”Sevastopolskisserna” ur novellsamlingen Kosackerna (DN 10.7 1967). Prosaskisserna baseras på författarens egna upplevelser från Krimkriget och belägringen av Sevastopol, och Lagercrantz skriver om hur Tolstoj gestaltar lidandet bakom den krigsromantik som han samtidigt lockas av. Parallellen till det krig som pågår när Lagercrantz skriver sin text är så uppenbar att det inte nämns vid namn. Istället talar han om medkänslan i Tolstojs skildring, och hur denne inte har låst sig vid någon speciell teori om kriget utan med stor enkelhet skildrar det som ”hemskt, smutsigt, grymt och blodigt”.
Så kastas ämnena om varandra i vinjettserierna. På sextiotalet och in på sjuttiotalet lanserar Lagercrantz med vinjettformen som modell ännu fler öppna textformer på kultursidan. Det är som att tiden kräver nya sätt att skriva. Dit hör intervjuer, samtal eller dialoger – texttyper som inte var vanliga på femtiotalets kultursida, men som svarar mot sextiotalets konstbegrepp och textprövningar. Här finns också tanken på konsten som en livshållning, oskiljbar från vardagslivet. Olof Lagercrantz återkommer också ständigt till litteraturen som försvar och tröst för den enskilda människan, där språket blir ett slags osynlighetsmantel gentemot allt som är svårt och tungt.
Den ingående läsning han gör av en gammal psalm som börjar ”Så hav nu, själ, ett muntert sinne” är ett exempel.
’DU ÄR KÖPT, DU ÄR ÄLSKAD JUST SOM DU ÄR’ (1972)
Ett annat finns i inledningen till en betraktelse från 1974: ”Hittar man bara de rätta orden klarar man allt.” Ett tredje i dikten ”O nej” från diktsamlingen Linjer. Som ett sändningsord får den avsluta vår utställning om Olof Lagercrantz:
”O nej, sorgens ord dödar ingen.
Det är ordlösheten som dödar.
Talande lever vi,
stumma dör vi.
Lyssna då till min röst,
en arm låga som lyser
på grottans väggar.
– Ingen är här,
ingenting är att frukta
så länge ordet finns
och lågan lyser.”
STINA OTTERBERG
EN INTRODUKTION
SAMTID: DEBATT & RESOR
KRITIK & POETIK
VALFRÄNDSKAPER
BETRAKTELSER
OM UTSTÄLLNINGEN
Utställningen ”Olof Lagercrantz: kritikerns verkstad” producerades för Litteraturbanken under mars 2022 av Dick Claésson. Olof Lagercrantz manuskript och tryckta texter återges hos Litteraturbanken med tillstånd från rättighetshavaren. Radioprogrammen återges med tillstånd från rättighetshavaren och Sveriges Radio. Utställningens texter har, såvitt inte annat anges, skrivits av Stina Otterberg.
BETRAKTELSER
Texten har skrivits av Stina Otterberg.
Fotografiet (av en okänd pressfotograf) som används i utställningens affisch har vi lånat från Upplandsmuseet och Wikimedia.
BETRAKTELSER: LAGERCRANTZ HOS LB.SE
MOTROTEN (1965)
MOTROTEN (1969:1)
MOTROTEN (1969:2)
MOTROTEN (1970:1)
MOTROTEN (1970:2)
MOTROTEN (1972)
MOTROTEN (1974)
ATT SE LIDANDET (1967)
’DU ÄR KÖPT, DU ÄR ÄLSKAD JUST SOM DU ÄR’ (1972)
PULPETBOKEN (1974)
LÄS MER AV OLOF LAGERCRANTZ HOS LB.SE
OLOF LAGERCRANTZ HOS LB.SE
LAGERCRANTZ I LJUD & BILD
SÖK I LAGERCRANTZ TEXTER