Kritikerns
verkstad
En utställning om
Olof Lagercrantz som kritiker
Valfrändskaper.
”Men hos ingen hör man världshavet brusa så som hos honom”, skriver Olof Lagercrantz i en mening som han sedan stryker bort ur sin minnestext över Gunnar Ekelöf, ”Spegelbilder av Gunnar Ekelöf” (DN 17.3 1968). De två hade känt varandra sedan mitten av trettiotalet, berättar Lagercrantz i inledningen av sin bok Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma: Gunnar Ekelöf betraktad av Olof Lagercrantz (1994). Boken är till stora delar baserad på dagboksanteckningar och brev, och bär på en närhet till både livet och litteraturen.
KARLFELDT 100 ÅR (1964)
PRISTAGAREN (1966)
ERIK LINDEGREN DÖD (1968)
GUNNAR EKELÖF (1968)
SPEGELBILDER AV GUNNAR EKELÖF (1968)
HEM TILL GUNNAR EKELÖF (1969)
BILDEN AV GUNNAR EKELÖF (1971)
MIRAKULÖSA ÅTERUPPSTÅNDELSER (1971)
YPPERLIG NELLY SACHS-ÖVERSÄTTNING (1971)
”HÖGVILT ÄR UNDANTAGSMÄNNISKAN” (1973)
EN PRINS I FÖRNEDRING (1974)
Ekelöf.
Gunnar Ekelöf var en av de författare som ofta hade suttit vid köksbordet hemma hos fembarnsfamiljen Lagercrantz i Solna. Deras hem kan beskrivas som ett slags halvoffentlighet, som en filial till kulturredaktionen dit Sveriges författarelit gjorde sig ärenden och samtal fördes i stort och smått en famille. Artur Lundkvist och Maria Wine, Erik Lindegren, Harry Martinson och Johannes Edfelt tillhörde kretsen, liksom den som Lagercrantz omnämner som ”Li” i dagboken, mer bekant som Nelly Sachs. ”Gunnar sitter här på kvällarna och är så varm och snäll”, antecknar Lagercrantz i sin dagbok i februari 1967 när Ekelöf promenerar dit från det näraliggande Karolinska sjukhuset där han är intagen för behandlingar. Även om Lagercrantz i dagboksanteckningarna ibland klagar på att Ekelöf kan vara tråkig att umgås med, betraktar han Ekelöfs författarskap som det kanske betydelsefullaste i samtiden. När det gäller estetiska val i allt från gardinstänger till musik lyssnar Lagercrantz till ”G”, som han kallas i den inledande anteckningen i Dagbok.
Inspelningen återges med tillstånd från Swedish Society Discofil samt rättighetshavarna.
När Gunnar Ekelöf dör väljer Lagercrantz bort den typ av minnestext som han annars oftast presenterar vid någons frånfälle. Ämnet kräver en annan form. Artikeln är fragmentariskt uppbyggd, ett sprängt collage bestående av frågor och svar. I sin dagbok liknar Lagercrantz texten vid skärvor, något som återupptas i den rubrik han själv har satt, och tillägger att han skrivit ”under svindelkänslor”.
SPEGELBILDER AV GUNNAR EKELÖF (1968)
Som brukligt i tidningssammanhang är runan skriven innan dödsfallet inträffat, i det här fallet några dagar i förväg när det stod klart för Lagercrantz hur det skulle gå med ”G” och hans strupcancer. Texten inleds på tvärs mot ingressens alla skrivregler – Ekelöf nämns inte ens vid namn. Den inledande frågan med sin dödsföraktande presensform ”Vem är Gunnar Ekelöf?” har Lagercrantz strukit. Istället hamnar läsaren liksom mitt i ett samtal och får haka på dess tankegång: ”Det förefaller mig som vore han en diktare som ännu bara skymtat. Jag känner mig otillräcklig att teckna ens konturerna av hans insats. Därför i stället några fragmentariska svar på frågor.”
Hade Lagercrantz varit en semestervikarie hade någon redaktör förmodligen gått in med den röda kulspetspennan och åtminstone kastat om ordföljden i första meningen till ”En diktare som ännu bara skymtat. Så förefaller mig Gunnar Ekelöf.” Men nu står artikeln som den gör med sin mycket icke-journalistiska inledning. Frågorna Lagercrantz ställer och själv besvarar är av helt skiftande karaktär: Hurudan var han som människa?, Vilket är hans lyriska landskap?, Vad menade han med den ensamma människan?, Vad trodde han på?, Vad läste han helst?, Trodde han på helvetet?, Hade han en Gud?, Vilka lyriska bilder tyckte han bäst om?, Hur arbetade han?, Hur gick han klädd?, Vilken är hans vackraste dikt?, Såg man Ekelöf på offentliga tillställningar?, Är det lätt att älska honom? Skänker hans dikt hälsa, glädje, tröst?
Inspelningen är upphovsrättskyddad.
De två sista frågorna som bildar en fyrklöver av det Lagercrantz eftersöker i litteraturen besvaras med ett utrop: ”Ja!”
Kanoniseringen av Ekelöf.
Olof Lagercrantz skriver gärna om texter och läsning i termer av samtal och lyssnande. ”Att göra så att ett verk älskas är att skänka det dess röst och göra det närvarande”, skriver han i ledaren ”Tystnade röster och nya” på nyårsafton 1968, och i samma text handlar det om läsningen av den under året bortgångne Ekelöfs dikter: ”vi måste lyssna naturligt som levde han ännu.” (DN 31.12 1968).
Det är en återkommande hållning i den kanonisering av Ekelöf som Lagercrantz starkt bidrar till, och som tar ny fart under åren efter Ekelöfs död. Då inleds en postum utgivning av anteckningar, brev och tidigare opublicerade dikter och utkast som sammanställs av Ingrid Ekelöf, och som tas emot med stort upplagda recensioner av Lagercrantz. Dit hör hans anmälan av Reidar Ekners utgåva av essäsamlingen Lägga patience (1969), liksom ”Högvilt är undantagsmänniskan” (1973).
HEM TILL GUNNAR EKELÖF (1969)
”HÖGVILT ÄR UNDANTAGSMÄNNISKAN” (1973)
En religiöst infärgad rubrik som ”Mirakulösa återuppståndelser” i recensionen av den postumt sammansatta En självbiografi är karaktäristisk. Samma kan sägas om avslutningen av texten där Lagercrantz prövar olika formuleringar och stannar för beskrivningar som ”världsmedborgare” och ”den ensamma människan” som i en romantisk-modernistisk anda skulle bidra till att forma Ekelöfbilden.
MIRAKULÖSA ÅTERUPPSTÅNDELSER (1971)
Ett annat viktigt steg i etableringen och kanoniseringen av Ekelöfs författarskap var Bengt Landgrens avhandling Ensamheten, döden och drömmarna från 1973.
BILDEN AV GUNNAR EKELÖF (1971)
I sin recension finner Lagercrantz att studien är av ”ypperlig klass” om än språkligt sett lidande av ”den vanliga disputationssjukan”, det vill säga att texten inte är skriven för att bli läst. En formulering att avhandlingen doftar av en grönskande friskhet har han strukit. Den liknelsen hade han plockat upp från opponenten Staffan Bergsten, och tidstypiskt är recensionen också en nyhetstext om disputationen som händelse. Läsaren får en glimt från hur en sådan kunde gå till i Uppsala i början av 1970-talet.
Mannen utan väg.
Lika lätt som det är för Olof Lagercrantz att älska Gunnar Ekelöf och hans språk som man ”alltid [kan] lita på” som han skriver i en kommentar 1966 då Ekelöf tilldelats Nordiska rådets pris för Dīwān över fursten av Emgión – lika komplicerat blir det med Erik Lindegren. De två hade blivit vänner i mitten av fyrtiotalet, men ganska snart börjar dagboksanteckningarna att ge motsägelsefulla bilder av Lindegren. ”De gånger jag träffat honom har elakheten, den nästan sjukliga elakheten, lyst ur ögonen”, skriver Lagercrantz i en anteckning den 31 maj 1954 som finns att läsa i dagboksutgivningen Vid sidan av (2011). Om Ekelöfs språk bottnar i en levd erfarenhet, saknar Lindegren i Lagercrantz ögon den typen av markkontakt. ”Av hans lyrik skulle inte hälften så mycket förstås om han inte i oändlighet själv förklarade den för de unga, som sedan för denna kunskap ut i spalterna”.
Inspelningen är upphovsrättskyddad.
En av dem som för ut kunskapen om Erik Lindegren i spalterna är förvisso Lagercrantz själv. Ett exempel finns i radioprogrammet ”Lyriskt forum” (Sveriges Radio, 9.1 1955) där Lagercrantz presenterar författaren och hans senaste diktsamling Vinteroffer, varefter Lindegren läser sina dikter. En rubrik som ”Motsatsernas man”, som han kallar sitt porträtt av författaren i en artikelserie från 1953, vittnar om Lagercrantz syn på Lindegren som människa och diktare. Texten återkommer i Svenska lyriker (1961). I sin minnestext över Lindegren tecknar Lagercrantz diktaren som en Hamlet med förmåga till blixtrande ironier.
Det är förstås en blinkning till Lindegrens Hamletöversättning från 1967 som får återklinga också i rubriken ”En prins i förnedring” (1974). I den senare texten jämförs Ekelöf och Lindegren och deras sätt att leva och dö. Ekelöf skildras som ”ett lyriskt djur” medan Lindegren ”satt som en tynande sjuk örn på bokanten och sörjde”.
De två diktarna gick ur tiden samma vår, och även i sin dödsruna blir Lindegren med shakespearesk värja jämförd med Ekelöf:
”I detta var han motsatsen till Ekelöf – nästan jämsides har de gått in i dödens rike. Där Lindegren står spänd med värjan i hand går Ekelöf förbi med ett litet snett leende. Medan Lindegren dör som gladiator i sin berömda dikt försvinner Ekelöf i en svensk sommarskymning. När Lindegren lånar Ikaros vingar bryter Ekelöf den enklaste blomma.”
Ordet ”valfrändskap” som står som rubrik för det här rummet kommer från Goethes roman Die Wahlvervandtschaften (1809). Ekelöf var själv förtjust i att använda ordet som beteckning för en djup känsla av litterär samhörighet. Ordet står för igenkänning snarare än påverkan, ett friare och öppnare sätt att tänka sig sambanden mellan föregångare och efterföljare. Som benämning på Lagercrantz förhållningssätt till Ekelöf passar ”valfrändskap” bra. Som benämning på Lagercrantz visavi Erik Lindegren passar det däremot inte. Dagboksanteckningar och artiklar talar ett annat språk, och det är betecknande att Lagercrantz aldrig skrev någon bok om Lindegren. Det gjorde han däremot om den sista valfrändskap vi ska ta upp här, den som var Olof Lagercrantz första: Erik Axel Karlfeldt.
Karlfeldt.
Efter att ha givit ut tre diktsamlingar och påbörjat sin bana som kritiker under trettiotalet, gav Lagercrantz 1938 ut Jungfrun och demonerna som är en studie i Erik Axel Karlfeldts diktning. Lagercrantz var tjugosju år gammal då, och boken var hans första i den genre som han skulle bli mästare i: det essäistiskt litterära porträttet i det långa formatet. Karlfeldtboken innebar också att Lagercrantz blev något mer än poet och dagskritiker. Han började närma sig ett skrivsätt som fungerade öppnande för honom – och som var ett första steg på vägen mot den kommande avhandlingen Agnes von Krusenstjerna (1951). Språkligt sett började han hitta sin särart: en prosa med lyriska kvaliteter i form av poetisk förtätning och pausering.
Inspelningen, från 1962, återges med tillstånd från Sveriges Radio och rättighetshavarna.
Erik Axel Karlfeldts diktning hade funnits med Lagercrantz sedan han var barn. Med hans egna ord hade Karlfeldt varit en ”familjeskald” i hans mor Agnes familj, den Hamiltonsläkt som han beskriver i den självbiografiska Min första krets (1982). Och under en sjukdomstid på trettiotalet då Lagercrantz tillbringade flera år på sanatorier för sin tuberkulos, blev Karlfeldt en av de valfrändskaper som bokstavligen höll honom vid liv. Den 3 mars 1932 skriver han i sin dagbok på sanatoriet Mesnalien:
”Vad Karlfeldt och många andra skalder ger mig och är mig till hjälp och vederkvickelse sådana dagar som dessa kan ej med ord uttryckas. Jag har klagat över att jag intet har att hålla heligt, men nu har jag det. Konstnärernas verk, skaldernas sköna strofer, är min religion och den hjälper mig outsägligt mycket.”
Under Olof Lagercrantz år som kulturredaktör och chefredaktör för Dagens Nyheter blåser först kulturradikala och sedan vänsterradikala vindar. Ett författarskap som Karlfeldts får konkurrens och sjunker gradvis undan när den litterära värdekartan ritas om. Under femtiotalet finns Karlfeldt fortfarande med som ett av de stora namnen – någon Lagercrantz kan jämföra med, utgå från, hänvisa till. Detta blir mindre självklart – och kräver mer av förklaring gentemot både läsaren och kritikern själv – allteftersom de estetiska och politiska förutsättningarna ändras under sextiotalet. Karlfeldt försvinner som fixpunkt, och när författarskapet någon gång aktualiseras krävs samtidigt en prövning utifrån de nya utgångspunkterna.
Inspelningen är upphovsrättskyddad.
På Karlfeldts hundraårsdag i juli 1964 skriver Olof Lagercrantz en stort upplagd minnesartikel som får det så kallade vänsterkrysset på tidningssidan, den bästa placeringen i det gamla broadsheet-formatet. Rubriken som Lagercrantz själv har satt signalerar textens kluvenhet: ”Tidsbunden profet, tidlös poet” (DN 20.7 1964).
Artikeln till Karlfeldts hundraårsdag är till en början en vandring i motvind. Karlfeldts författarskap men särskilt hans person prövas utifrån samtidens frågeställningar. Han målas upp som negativt exempel på en författare som tror sig vara förkunnare, men som runt krigsåren tappar kontakten med det världspolitiska läget. Han ville vara en ”kärv röst ur bondedjupen”, men gick istället ”brackigheten och reaktionen till handa” och ”hans värderingar var sorgligt föråldrade”. Det är inte svårt att dra paralleller till strömkantringsårens krav på hur en författarroll skulle spelas. Men sedan sker ett lappkast i texten. Kan en sådan oupplyst person som Karlfeldt ändå vara en stor diktare? frågar Lagercrantz retoriskt och ger omedelbart svaret: ”För visso!”. Den kungatrogna, strävsamma och ädla bondetyp som Karlfeldt ställt som ett ideal är egentligen en lögn. Det är en persontyp som han har hittat på och som inte finns i verkligheten. Det är teater. Och det är det som är poängen. Det Karlfeldt har åstadkommit är att bygga en värld som ligger utanför världen, ett diktat universum.
När minnestexten om Karlfeldt skrevs var det inte långt tills Lagercrantz skulle komma att öppna DN:s kultursida för Vietnamdebatt och vänsterradikal opinionsbildning. I ljuset av den utvecklingen är det intressant att notera att Karlfeldtartikeln landar i ett kraftfullt försvar för att litteraturen ska slippa ideologiska krav. Som läsare, skriver Lagercrantz, måste man acceptera den uppdiktade världen som den är: ”utan moraliseringar och sidoblickar på tidens politiska och sociala frågor, så måste man också gå in i Karlfeldts värld och erkänna dess suveränitet, dess egenliv”. Resten av artikeln är en demonstration av just detta. Lagercrantz presenterar, citerar och tolkar tre dikter: ”Gökstölden”, ”Oxen i Sjöga” och ”Den yttersta domen”. Mot slutet av den långa artikeln känns dagspolitiken avlägsen när Lagercrantz strof efter strof återberättar ”Vinterorgel” och kallar dikten för ”naturens egen vävstol” där liv och död väver sig samman.
Inspelningarna med Erik Axel Karlfeldt, som gavs ut på vinylskiva 1956 på Swedish Society Discofils samling Svenska diktarröster 1, återges här med tillstånd.
Siv Storå har i sin avhandling Lyriker med förhinder påpekat att temat i Jungfrun och demonerna är dikten som försvarshandling. Ett kvartssekel senare är det dikten själv som måste försvaras.
Olof Lagercrantz lösning är att ställa sig rakt framför dikterna, gå in i deras bild- och klangvärldar, levandegöra dem, återförtrolla dem. Han avslutar med att påminna läsaren om att ”Karlfeldts dikt finns i detta ögonblick. Den är lika levande och aktuell som när den föddes”.
Inspelningen är upphovsrättskyddad.
En färjekarl.
I sitt liv befann sig Olof Lagercrantz återkommande vid sjuk- och dödsbäddar. Som kritiker ikläder han sig en roll av färjekarl i sina många minnestexter. Kanske är det därför han i Jungfrun och demonerna gör en så rak och osentimental tolkning av Erik Axel Karlfeldts dikt ”Första minnet” med sitt suggestivt svartvita sceneri som börjar på en skogsväg och slutar vid en liten barnkista. För Lagercrantz handlar den dikten inte om döden utan om livet, därför att det är i den stunden som diktjaget blir medvetet. Jag föreställer mig att det framför allt var detta som Karlfeldts diktning betydde för Olof Lagercrantz: ”Han håller handen på livets puls så som vi alla önska vi kunde göra”.
STINA OTTERBERG
EN INTRODUKTION
SAMTID: DEBATT & RESOR
KRITIK & POETIK
VALFRÄNDSKAPER
BETRAKTELSER
OM UTSTÄLLNINGEN
Utställningen ”Olof Lagercrantz: kritikerns verkstad” producerades för Litteraturbanken under mars 2022 av Dick Claésson. Olof Lagercrantz manuskript och tryckta texter återges hos Litteraturbanken med tillstånd från rättighetshavaren. Radioprogrammen återges med tillstånd från rättighetshavaren och Sveriges Radio. Utställningens texter har, såvitt inte annat anges, skrivits av Stina Otterberg.
VALFRÄNDSKAPER
Texten har skrivits av Stina Otterberg.
Fotografiet (av en okänd pressfotograf) som används i utställningens affisch har vi lånat från Upplandsmuseet och Wikimedia.
VALFRÄNDSKAPER: LAGERCRANTZ HOS LB.SE
KARLFELDT 100 ÅR (1964)
PRISTAGAREN (1966)
ERIK LINDEGREN DÖD (1968)
GUNNAR EKELÖF (1968)
SPEGELBILDER AV GUNNAR EKELÖF (1968)
HEM TILL GUNNAR EKELÖF (1969)
BILDEN AV GUNNAR EKELÖF (1971)
MIRAKULÖSA ÅTERUPPSTÅNDELSER (1971)
YPPERLIG NELLY SACHS-ÖVERSÄTTNING (1971)
”HÖGVILT ÄR UNDANTAGSMÄNNISKAN” (1973)
EN PRINS I FÖRNEDRING (1974)
LÄS MER AV OLOF LAGERCRANTZ HOS LB.SE
OLOF LAGERCRANTZ HOS LB.SE
LAGERCRANTZ I LJUD & BILD
SÖK I LAGERCRANTZ TEXTER