Kritikerns
verkstad
En utställning om
Olof Lagercrantz som kritiker
En introduktion.
I ett kvarts sekel mellan 1951 och 1975 var Olof Lagercrantz (1911–2002) kulturchef och chefredaktör för Dagens Nyheter. Det var en dynamisk tid i svensk historia då vårt land kastade av sig sin gamla fattigrock och med hög fart körde in i moderniteten. På många sätt var de åren en blomstringstid för litteratur och andra konstformer, men också för kritiken. I kraft av sina dubbla roller på landets största morgontidning – sitt ”instrument” som han kallade Dagens Nyheter – men också genom sitt författarskap, var Olof Lagercrantz snabb att både spegla sin samtid och att forma den.
Det är under de här åren han skriver sina böcker om Dante, Stig Dagerman, Nelly Sachs och James Joyce. Han ger ut diktsamlingen Linjer och skriver reseberättelser från England, Sovjet, USA och Kina. Dessa båda verksamheter – författandet och publicistiken – flyter ihop. För ofta rör det sig om samma texter som först publiceras som artikelserier i DN och sedan återkommer i böcker.
I Ett år på sextiotalet har Lagercrantz beskrivit det som att hans blodomlopp under dessa år var sammankopplat med tidningens. Det han skrev där kallade han för sin ”tidningsdagbok”. Det säger en hel del inte bara om hur ofta han skrev, utan vittnar också om själva skrivsättet. Han väljer gärna jag-formen och har ett starkt läsartilltal, så angeläget att man inte behöver fundera över när det är Lagercrantz som står bakom osignerade ledarsidestexter. Hans texter vänder sig hela tiden till läsarens du.
Inspelningen, från 1962, återges med tillstånd från Sveriges Radio och rättighetshavarna.
Men även hemma skrev han dagbok. Efter att ledarkorrekturet kommit med bud från tidningen, avslutades kvällen med en whisky och en stund vid skrivmaskinen. Den stod mitt i hemmet på Johan Olof Wallins väg i Solna – alldeles i närheten av Solna kyrkogård och Norra kyrkogården där Olof Lagercrantz gärna promenerade, och som han tar till utgångspunkt i Dagbok från 1954. Det var också vid skrivplatsen i hemmet som arbetsdagen började. På morgonen och förmiddagen kom böckerna, recensionerna, essäerna, reportagen, notiserna, dödsrunorna och ledarsidestexterna till. Och inget manus lämnades till tryckning utan att hans hustru, Martina Lagercrantz, hade gått igenom det och kommit med synpunkter.
I Olof Lagercrantz ännu till största delen opublicerade dagbok kan man på några ställen hitta anteckningar om deras pågående dialog. Jag väljer några rader från mars 1958. Olof Lagercrantz är fyrtiosju år och åker in till förlaget med manus till sin nya bok om Stig Dagerman. På kvällen skriver han:
”Martina har också varit mycket osäker [visavi manus] och inte kunnat ge mig någon tröst. Det är så skönt att hon alltid säger precis vad hon tänker, att hon inte kommer på den tanken att ljuga när det gäller det jag skriver. Därigenom lever jag säkerligen i ett mycket ovanligt äktenskap. Vad hon säger om det jag skriver har en fullkomlig fräschör för mig, ty jag vet att det inte är tillrättalagt som tröst, att det inte åkt in i vissa spår, att det är alldeles fritt från ovidkommande hänsyn. Men så är jag också alltid fruktansvärt nervös när jag visar något för henne.”
Radioprogrammet från 1966 återges med tillstånd från Sveriges Radio och rättighetshavarna.
Flera decennier senare finns en anteckning då Olof Lagercrantz ser tillbaka på sitt skrivarliv och reflekterar över hur litteraturhistoriker kan hamna ”i de mest fantastiska felperspektiv” därför att allt står och faller med det material man funnit eller kanske snarare inte funnit.
”Jag måste le en smula när jag betänker att Martina från det ögonblick vi gifte oss varit med om, påverkat, ändrat, strukit var rad som jag skrivit men att inga källor finns som påvisar denna avgörande påverkan. Skulle jag försöka redogöra för denna hennes insats skulle jag aldrig lyckas, ty dess omfång är sådan att varje försök bleve orimligt.”
När Martina hade läst, for Olof in till tidningen med sina papper i en brun, litet sliten portfölj. Oftast var det någon i familjen som skjutsade honom. Vid 59:ans busshållplats väntade han aldrig. ”Han hade alltid så bråttom”, minns sonen Richard Lagercrantz. Visserligen hade DN skaffat honom en bil, men det fanns ingen plats att parkera den, bara en timparkering. Om han någon gång körde dit själv fick vaktmästare Johansson gå ut en gång i timmen och lägga på pengar.
Från Tegelbacken till Marieberg.
De gamla tidningskvarteren i Stockholm hade legat i Klara – hemvist för murvlar, bohemer och poeter. Om man kommer med tåg till Stockholm och går upp mot Drottninggatan, passerar man en staty av Nils Ferlin vid Klarabergsgatan som påminner om den epoken. På sextiotalet när tunnelbanan var byggd och grävskoporna snart skulle sätta igång på allvar, lämnade DN sitt gamla hus på Tegelbacken och byggde nytt på Marieberg. Det är samma skrapa med neonskylten ”DAGENS NYHETER / EXPRESSEN” som redaktionen fortfarande håller hus i, om än inte i höghuset utan numera i det gamla tryckeriet i byggnaden mot Gjörwellsgatan. Närheten till Bromma flygplats sägs ha varit en anledning till valet av Marieberg: tidningens medarbetare skulle snabbt kunna ta sig till olika delar av landet och stora världen. I en ledare den 2 januari 1964 berättar Lagercrantz om den nya tiden under rubriken ”Uppbrott och en ny start”. Texten illustreras av den mångårige DN-tecknaren Martin Lamm med rubriken ”Pånyttfödelse”. Att ”fara upp till översta våningen är att uppleva sensationen av en flygfärd över Marieberg”, antecknar Lagercrantz i sin dagbok den 21 januari samma år.
Mitt på dagen när Lagercrantz kommit in till redaktionen, började han ofta med att äta i lunchrummet tillsammans med ”ledargossarna” som han i sin dagbok kallar den uteslutande manliga ledarredaktionen. Ibland omnämns de som ”småpojkarna”, och i deras krets kan Lagercrantz återkommande känna sig ”totalt ensam”, som han uttrycker det i en dagboksanteckning från maj 1962. Även om det blivit en brytning mellan Lagercrantz och den förre chefredaktören Herbert Tingsten, kunde ingen riktigt växa i Tingstens kostym i Lagercrantz ögon. Från 1960 delade DN upp chefredaktörposten på två: Sven-Erik Larsson och Olof Lagercrantz. Lokalmässigt låg de opinonsbildande redaktionerna intill varandra. Ledarredaktionen satt tillsammans med kulturredaktionen på sjätte våningen. Kulturredaktionen till höger när man kom ut från hissen och ledarredaktionen till vänster – smått ironiskt med tanke på att deras respektive ideologiska hemvister snarare var tvärtom. Det kunde råda starka spänningar däruppe, särskilt om man kunde avläsa kroppsspråk, minns konstkritikern Olle Granath. Gick man en bit in på kulturredaktionen och svängde runt ett hörn kom man till Olof Lagercrantz rum. Ljusblå möbler i dansk design och Aina Marmén-Sundborgs målning av Gunnar Ekelöf på väggen. I rummet intill satt Lagercrantz sekreterare Karin Janse. Hon tog på eftermiddagarna diktamen på den omfattande korrespondens som han förde under åren på tidningen.
”Jag har numera en stor post på Dagens Nyheter, människor som skriver till mig om vad jag skriver, som vill ha råd, som sänder mig dikter. Jag svarar alltid, men kanske för snabbt”, skriver han i dagboken den 23 maj 1962.
Korrekturet.
DN:s tidigare korrekturchef och språkvårdare Catharina Grünbaum, som jag rådfrågar för att tyda stämplar och handskrivna noteringar på Olof Lagercrantz manuskript från tidningen, berättar om turerna från manus till färdig tidningssida. Från redigering lämnades artikeltexterna till sättning som en beställning från kulturredaktionen. På manuset här nedtill syns stämpeln ”Kulturorder”. Utifrån manussidorna gjorde sättarna så kallade spaltkorrektur som lästes av korrekturavdelningen. I nästa steg lades spalterna in på sidan, och därefter åter till korrekturet för ”klappläsning”, vilket innebar att man gick igenom en kopia – det så kallade ”avdraget” – på sidan innan den gick vidare till tryck.
Såhär kunde det se ut när ett manus var klart att gå vidare till sättning, i en recension av Percival Backlunds översättning av Nelly Sachs Fyra diktcykler:
På papperet syns noteringar om punktstorlek eller grad på typerna – alltså de bokstäver i bly som ligger spegelvänt på tryckplåten för att framträda korrekt på papperet. Här finns också siffror som anger radavståndet eller kägeln, som det också kallas. Om man kikar på anteckningarna på manusbladet, ser man att brödtexten exempelvis sattes med större grad än diktcitatet. På stämplarna syns att beställningen gjordes den 16 juni 1971 och där framgår också namnet på den som redigerat texten. De två rektanglarna i ingressen runt Gunnar Ekelöfs namn anger att inledningsorden ska stå med versaler, och att den första bokstaven G ska sättas som anfang. Det framgår vilka ord som ska kursiveras, till exempel översättarens namn Percival – ett nom de plume i stil med kåsörernas signaturer – och den övergripande boktiteln.
Anteckningarna i brödtexten med blå kulspetspenna och den lilla pikturen är Olof Lagercrantz egna ändringar. Han har också själv undertecknat sitt manus. Man kan se att han bland annat har strukit sista meningen före dikten, och ändrat från det personligt färgade ”Fiskens långsamma död när den kommer upp i luften tycktes henne som en bild av martyriet” till det mer textnära ”Hennes diktning återkommer ofta till döende fiskar, en bild av det långsamma om korsdöden påminnande martyriet”. Så står det också i den tryckta texten som infördes den 28 juni 1971 med samma rubrik som framgår på manusbladet: ”Ypperlig Nelly Sachs-översättning”.
Under de här åren hade tidningen en stor redaktion på plats, men också en talrik krets av frilansande kritiker och skribenter. Gradvis under 1950- och 1960-talen hade det blivit ekonomiskt möjligt att försörja sig som kritiker, en exotism i dagens läge när arvodena stått still sedan decennier. En gång i veckan på tisdageftermiddagar samlades både anställda och frilansande kulturskribenter inne på Olof Lagercrantz rum. De medarbetare som satt på redaktionen var förstås alltid där. I övrigt kunde det variera från gång till gång vilka som kom dit. Mötena gick till så att man trängde ihop sig i Olofs rum. Man gick igenom den senaste veckans kultursidor och spånade idéer för det kommande. Vad händer just nu, vad är på gång? Vad ska nästa artikelserie handla om? Det kunde vara ganska rejäla diskussioner och verbala smockor, minns Olle Granath. Särskilt om Ulf Linde var med. Tisdagsmötena varade i ett par timmar, och det fanns ingen dagordning utan det verkar ha varit mer som ett öppet samtal där alla pratade i munnen på varandra. ”Men det är klart, om Olof talade var alla tysta”, minns Olle Granath.
I åsiktsvinden.
Med drygt tjugo års tidsavstånd skriver Olof Lagercrantz boken Ett år på sextiotalet som utkom 1990. Där återanvänder han en liknelse som han tidigare lanserat i ledaren ”I åsiktsvinden” från 1973 (2.2 1973). Den gången sökte han minnas ytterligare tjugo år tillbaka i tiden till femtiotalets debatter. Den liknelse som återkommer, är den av en man som försöker ta sig framåt i en storm. I Ett år på sextiotalet har han ytterligare utarbetat liknelsen. Den blir ett trollspö för att frammana det nära förflutna:
”Mot slutet av 1960-talet trängde hela västvärldens apokalyptiska stämningar fram och miljoner människor kände sig uppfordrade till omprövning av sin livssituation. Fientlighet mot vad som för tjugu år sedan upptog oss kommer inte sällan till uttryck i dag. Min ramberättelse vill påminna läsaren om att det är mitt nu som färgar min framställning. När jag betraktar mig själv över de tjugu årens klyfta, ter jag mig ofta löjlig. Vad är det för en underlig framåtlutad och sammanbiten vandring den där mannen mellan femtio och sextio år, som bär mitt namn, företar? Jo, nu minns jag! Det blåste så förbannat. Men vinden syns inte.”
SAMTID. MANUSKRIPT UR EN PRIVAT SAMLING
KRITIK OCH POETIK. MANUSKRIPT
VALFRÄNDSKAPER. MANUSKRIPT
BETRAKTELSER. MANUSKRIPT
I den här utställningen knackar vi på i kritikerns verkstad och släpper ut tidsvindarna. I fyra rum möter du några av Olof Lagercrantz egna maskinskrivna manuskript till debatter och resereportage, författarporträtt och recensioner, kåserier och betraktelser.
STINA OTTERBERG
EN INTRODUKTION
SAMTID: DEBATT & RESOR
KRITIK & POETIK
VALFRÄNDSKAPER
BETRAKTELSER
OM UTSTÄLLNINGEN
Utställningen ”Olof Lagercrantz: kritikerns verkstad” producerades för Litteraturbanken under mars 2022 av Dick Claésson. Radioprogrammen återges med tillstånd från rättighetshavaren och Sveriges Radio. Utställningens texter har, såvitt inte annat anges, skrivits av Stina Otterberg.
TACK: Vi vill med värme tacka rättighetshavarna till Olof Lagercrantz författarskap för den stora generositet som vi mött under arbetet med utställningen. Vi vill också tacka den privata samlare som givit oss tillgång till Olof Lagercrantz manuskript.
Fotografiet (av en okänd pressfotograf) som används i utställningens affisch har vi lånat från Upplandsmuseet och Wikimedia.
LÄS OLOF LAGERCRANTZ HOS LB.SE
SAMTID. MANUSKRIPT
KRITIK OCH POETIK. MANUSKRIPT
VALFRÄNDSKAPER. MANUSKRIPT
BETRAKTELSER. MANUSKRIPT
LÄS MER AV LAGERCRANTZ HOS LB.SE
OLOF LAGERCRANTZ HOS LB.SE
LAGERCRANTZ I LJUD & BILD
SÖK I LAGERCRANTZ TEXTER