Samisk litteratur: Två 1970-talsförfattare

Samisk litteratur

Två 1970-talsförfattare

Lika och olika

Sara Ranta-Rönnlund (1903–1979) och Per Idivuoma (1914-1985) är på många sätt lika – och på andra sätt diametralt olika. Båda blir författare sent i livet – de publicerar sina första romaner 1971 respektive 1973. Båda skriver på svenska trots att det är deras tredje språk (deras förstaspråk är nordsamiska och andraspråket finska). Båda växer upp i renskötarfamiljer och får minimal skolgång. Det skiljer bara 11 år mellan dem, vilket gör att de till största delen lever genom samma historiska period. Men det är stor skillnad på deras litterära temperament och förhållningssätt. Därför är det extra spännande att läsa deras texter jämsides.

SARA RANTA-RÖNNLUND (född Poidnack) växte upp i en læstadiansk miljö. Hon fick, som hon själv beskriver i Nådevalpar (1971) tre stora predikanter och deras hustrur till gudföräldrar:

”Kanske är det för mycket att ha så många gudsmän som faddrar. Jag kom nog att uppfostras i kristen anda och i Bibelns hägn, och dessa mina faddrars och andra herdars predikningar har jag hört mer än många andra. Jag har sett det goda som följer med religionen, måtta, flit, hjälpsamhet mot ens nästa och andra goda drag. Men jag har också sett hur intolerans och översitteri och andlig brutalitet kan följa i religionens spår. Jag fruktar att mina tre vördade gudfäder bland predikanterna inte skulle tycka om allt vad jag skriver i denna bok.” (Nådevalpar, sid. 22)

Detta har Ranta-Rönnlund säkerligen rätt i. Hennes skildring av læstadianismen är inte alltigenom negativ, men hon drar sig inte för att lyfta fram avigsidorna. Hon har också en helt osentimental syn på den traditionella kulturen. Särskilt svårt har hon att förlika sig med traditionella idéer när de leder till sämre sjukvård än moderna metoder. Ranta-Rönnlund har från tidig ålder skarp blick för både klass- och könsbundna orättvisor.

I sin sista bok, Sist i rajden (1978), kallar hon vissa av dem som kritiserar assimileringspolitiken för ”tofsromantiker” och understryker att hon inte vill bidra till att sprida något romantiskt skimmer över forna tiders renskötarliv:

”Jag som var renskötande nomad till dess jag blev tjugofyra år och som därefter levt som bofast i de finska jordbrukarbygderna och senast som industriarbeterska och liknande i en villa med äppelträd i trädgården, jag vet att gamla tiders renskötarliv inte var något att stå efter.” (Sist i rajden, sid. 109)

Ranta-Rönnlund sticker inte under stol med sina åsikter och det gjorde givetvis att hon inte alltid uppskattades av alla. Men det som allra mest gör henne läsvärd är inte hennes åsikter och faktiskt inte ens det unika och ofta fascinerande stoff hon har att berätta om – utan hennes friska blick och levande skildringar. Hon är helt enkelt en gudabenådad berättare.

Lästips: För att få ett kort smakprov, börja med att läsa kapitlet ”Punktlighet är trollkarls dygd” i Nåjder (1972).

PER IDIVUOMA (1914-1985) växte liksom Sara Ranta-Rönnlund upp i en renskötarfamilj, men till skillnad från henne stannade han kvar i renskötseln och engagerade sig istället politiskt för att förbättra renskötarnas villkor. Hans två första böcker, Rövarvind (1973) och Sunnanvind (1978) är regelrätta romaner med fiktiva karaktärer, om än baserade på verkliga händelser. Böckerna skriver fram en utvecklingshistoria som följer renskötaren Pieras liv. Idivuomas tredje och sista bok, Minnesbilder, postumt publicerad 1990, är en memoarbok över hans politiska karriär.

I motsats till Sara Ranta-Rönnlund som lämnade renskötarlivet bakom sig utan saknad är Per Idivuoma glad att han valde att stanna kvar:

”När jag nu summerar mitt liv, där jag verkat aktivt i över femtio år, så blir ändå slutsatsen hur konstigt det än låter, att jag valde rätt den gången. Om jag ser tillbaka på min aktiva tid som renskötare, så måste jag ärligt erkänna att jag lyckats med mitt arbete. Visserligen var det fysiskt arbetssamt, men vad betydde det när man var fri som individ att bestämma själv sin arbetstakt. Detta har givit mig tillfredsställelse och arbetsglädje.” (Minnesbilder, sid. 14)

Liksom Sara Ranta-Rönnlunds böcker bär Per Idivuomas romaner en prägel av muntligt berättande, men på ett ganska annorlunda sätt. Svenska var som redan nämnts tredjespråk för båda, och vad gäller Idivuoma inskränkte sig hans skolgång till fyra terminer, under vilka han dessutom varvade studierna med arbete inom renskötseln. För Idivuoma blir det en politisk handling att använda sig av det språk han tillägnat sig precis som det är. I ett brev som citeras i förordet till Sunnanvind skriver han:

”Jag brukar säga att jag inte skäms på något sätt för de att jag ej behärskar språkets uppbyggnad. Jag skriver ganska mycke till tidningar. Jag helt avsiktligt demonstrerar i de tysta mot storsamhället. Jag och många andra i min generation hade säkert haft begåvningsresurser. Men dåvarande samhället med sin syn på samerna utestängde oss från allmän utbildning. Vi fick inte samma möjligheter som övriga svenska medborgare. Jag är helt enkelt en produkt av dåvarande samhällspolitiken. Lapp skall vara lapp* och arbeta i sin yrke på de sättet tjänar han bäst Gud och samhället”. (Sunnanvind, sid. 6)

Lästips: för att uppleva Idivuomas speciella berättarstil, läs första kapitlet i Rövarvind (1973).

FOTNOT: ”Lapp skall vara lapp” är benämningen på en politik som drevs under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet och som gick ut på att samer skulle delas upp i två grupper. Renskötande samer skulle enligt denna ideologi endast få rudimentär skolgång, eftersom de annars skulle bli alltför vana vid bekvämlighet för att klara av att fortsätta med renskötseln. Övriga samer skulle istället assimileras och försvenskas. Namnet kommer från en artikel i tidskriften Dagny, nr 2 1906 (sid. 46–51), där prästen och folkskoleinspektören Vitalis Karnell uttalade sig, men politiken hade bedrivits redan tidigare.

EN INLEDNING
DEN FÖRSTE FÖRFATTAREN
POLITISKA PIONJÄRER
TVÅ 1970-TALSFÖRFATTARE
VÄRLDSBERÖMDA JOJKAR
TEXTER PÅ SAMISKA SPRÅK
SAMISKT I LJUD & BILD


OM UTSTÄLLNINGEN

Utställningen ”Samisk litteratur” producerades för Litteraturbanken under 2023 av Cai Alfredson, som också har skrivit kringtexterna där inget annat anges.

Läs mer om den samiska litteraturens historia från dess gryning till våra dagar i Johan Sandberg McGuinne och Anne Wuolabs specialskrivna presentation Litteraturens Sápmi.


Alla verk i våra samlingar som är relaterade till samisk litteratur eller samisk kultur och historia kan filtreras fram i Biblioteket genom att välja samlingen ”Sápmi”.

Alla texter på samiska språk hittas genom att välja ”Samiska språk” under Språk (som finns under Fler inställningar).