Herr Arnes pengar
Selma Lagerlöfs roman
Herr Arnes penningar (1903)
i en uppsättning från Sveriges Radio, 1954.
Ond bråd död – och hämnd.
Man får gå till de historiska källorna för att hitta ursprunget till Selma Lagerlöfs roman Herr Arnes penningar (1903), och det man finner är en berättelse som är mycket kort – och kryptisk:
”Arne, sogneprest och död före 1587, då d. 18/7 bisp Jens skriver: ’uden for præstergaard, der ere de Skaatter stegled, som myrde och brende her Arne, sogneprest i Solberg.’”
Alltså: sockenprästen Arne, i Solberga socken utanför Kungälv – mördad och bränd. Och av denna kortfattade och tragiska händelse från det sena 1500-talet blev det till sist litteratur, film – och radiodramatik. Så kan det gå när det svunna blir till stoff för gestaltning.
Föreställningen återges med tillstånd från Sveriges Radio.
Rollistan i radio, 1954.
Regi: Åke Falck
Bearbetning: Bertil Malmberg
Studiotekniker: Lars Karlsson
Kompositör: Gösta Nystroem
Herr Arne – Sven Bergvall
Herr Arnes hustru – Märta Arbin
Elsalill – Jane Friedmann
Fostersystern – Öllegård Wellton
Torarin – Jan-Erik Lindqvist
Torarins mor – Sif Ruud
Sir Archie – Ulf Palme
Sir Philip – Sven-Eric Gamble
Sir Reginald – Arthur Hulthing
Olof hästskötare – Georg Skarstedt
Skepparen – John Elfström
Värdinnan på rådhuskällaren – Birgitta Valberg
Värden på Branehög – Axel Högel
Dessutom medverkade: Nina Scenna, Märta Dorff, Ivar Wahlgren, Kerstin Karte, Tor Isedal, Curt Broberg och Sven-Olof Bern.
Musiken framfördes av Göteborgs Radioorkester under ledning av Sixten Eckerberg.
LÄS MER OM FÖRESTÄLLNINGEN OCH PJÄSEN HÄR NEDAN.
”I natt har herr Arne och allt hans husfolk blifvit mördade af trenne karlar, som kommo nedklättrande genom vindhålet i taket och voro klädda i ludet skinn. De kastade sig öfver oss som vilddjur och dräpte oss.”
Selma Lagerlöf, ur Herr Arnes penningar (1903).
”Herr Arnes penningar är den av Selma Lagerlöfs berättelser som i 2000-talet ter sig mest samtida. Människan står ensam i en värld av is, där värderingarna tycks satta ur spel. Samtidigt anar man en kosmisk vilja: Gud, hämnden, naturen i mystisk förening.”
Vivi Edström, ”Skuggspelet på isen. Herr Arnes penningar och vildhetens estetik” (2005).
Läs Herr Arnes penningar.
LÄS HERR ARNES PENNINGAR (1903)
LÄS HERR ARNES PENNINGAR (1904)
LÄS L’ARGENT DE MONSIEUR ARNE (1910)
LADDA NER ROMANEN (1903) TILL DIN LÄSPLATTA
LÄS HAUPTMANNS LYRISKA VERSION (1919)
BESÖK PLATSEN FÖR ROMANEN I LITTERATURKARTAN
Ett herdaminne.
Herr Arnes penningar hade alltså sin grund i en verklig händelse. Händelseförloppet hade gått i arv från mun till mun, men också genom landskapsbeskrivningarnas och herdaminnets försorg.
I Göteborgs stifts herdaminne ur kyrkan och skolan (1878–1885) kunde Lagerlöf ha läst vidare om det historiska skeendet:
”At Arne, broder, barn och adjunct blifvit en vinternatt mördade af 2:ne (ej 3) skottar, husets dyrbarheter bortförda, prestgården upbränd, mördarne blifvit i Marstrand röjda dels genom sitt tal, dels genom en flicka, som skulle varit undanflydd på ugnen då mordet skedde och nu händelsevis befunnit sig i Marstrand och på det ställe där de förtärde herr Arnes pengar, och at de sedan blifvit rådbråkade på den därefter så kallade galgbacken på Branehoffs (Branehögs) mark, helt nära prestgårdens dåvarande belägenhet (på den numera s. k. Bondtomten): så förmäler traditionen, hvars historiska kärna vi ändtligen funnit styrkt genom bisp Jens intyg.”
Berättelsen om herr Arne hade också tidigare omskrivits i den inflytelserika Chorographia Bahusiensis Thet är: Bahus-Läns Beskrifning (1746):
”Han blef ymckeligen mördad ock af daga tagen tillika med sin Hjelpe-Präst, Barn och Broder, som war kommen at besökan, ock thet om Nattetid af 3:ne Skottar, the ther om wintertiden mot en afton kommo och länte hus i nästa gård Brannehög benämd, gifwandes sig ut för Garfware-Gesäller: När the nu sutit en Stund på Qwällen ock frågat efter al ting, togo the sina knifwar och slipade them, hwilket kom Gårdsfolcket i Brannehög underligit före, men tordes intet Ord nämna ej heller weste the hwad the ärnade göra. Om Natten sedan alla lagt sig ock woro insomnade, gingo the til Prästegården, ther the först grepo drängarna och Pigorna ther the lågo och dräpte them, sedan gingo the bröstgånges på Prästen Herr Arne, ther effter Hielpe-Prästen och sidst en liten Jungfru, som under thetta Buller klef up i Skorstenen til at giömma sig, men blef funnen ock jämwäl mördad, utan afseende på hennes Rop, Suckan, Böner ock Tårar.”
Traditionen berättade och källorna intygade (även om detaljerna kunde förändras från en version till en annan: i Ödmans redogörelse blir även den unga jungfrun mördad – i herdaminnets version överlever hon mirakulöst och kan så småningom avslöja mördarna). Och Lagerlöf, som tillbringade mycket tid i Kungälv och dess omgivningar, valde alltså att gestalta denna dramatiska berättelse till en kort och kärnfull roman.
Ödmans bok hade hon använt förut som materialsamling. Och berättelsen om Herr Arne hade hon försökt sig på också tidigare. Vi ska återkomma till det.
Läs mer ur källorna.
OM MORDET I JOHAN ÖDMANS BOK OM BOHUSLÄN (1746)
OM MORDET OCH KONSEKVENSERNA HOS HOLMBERG (1845)
SKARSTEDTS HERDAMINNE OM SOCKENPRÄSTEN HERR ARNE (1878–1885)
ABRAHAMSON OM DEN MUNTLIGA TRADITIONEN (1961)
En framgångssaga.
Selma Lagerlöf (1858–1940) hade haft ett minst sagt framgångsrikt första decennium som författare. Efter debuten med Gösta Berlings saga (1891) hade hon i tämligen rask följd gett ut bland annat novellsamlingarna Osynliga länkar (1894) och Drottningar i Kungahälla (1899), samt Antikrists mirakler (1897), En herrgårdssägen (1899) och Jerusalem (1901–1902).
Inspelningarna, där Selma Lagerlöf själv läser, tillgängliggörs med tillstånd från Naxos.
Att tidskriften Idun under slutet av 1903 kunde locka med en ny följetong av Lagerlöfs penna – Herr Arnes penningar – var alltså en stor sak. Det fanns självklara vinster att hämta i detta för tidskriftens ägare, och erbjudandet till nytillkomna prenumeranter var slagkraftigt. Prenumerera redan nu: läs den nya romanen som följetong, och få den sedan som bok när följetongen väl är avslutad.
Reklamannonser infördes i ett stort antal tidningar över hela riket mot slutet av 1903. Den som till äventyrs hade missat de första avsnitten kunde, mot en mycket blygsam summa, försäkra sig om att få sig tillskickad också det som gått före – allt för att man som nybliven prenumerant inte skulle gå miste om den spännande berättelsen (och för att tidskriften inte skulle gå miste om löpande och viktiga intäkter).
Selma Lagerlöf var redan nu, drygt tio år efter debuten, etablerad i det allra främsta ledet av den svenska författarkåren. Där stod vid sekelskiftet inte många av hennes kaliber.
”Bland våra nu lefvande författarinnor sätter jag Selma Lagerlöf högst. Gösta Berlings Saga och än mer Antikrists mirakler äro mönster.”
August Strindberg, ur ett brev till Karin Strindberg (1899).
Kungälv & Marstrand.
Herr Arnes penningar var inte en av Lagerlöfs längre romaner. Men själv höll hon den högt: ”Den är skriven i ett stycke, ett enda stycke. Den har inga stilfel. Sådant fäster jag mig vid, fast det gör inte läsaren.” (1933; citerat ur Per-Henrik Berthelius Bohuslänsk samling (2009)).
Selma Lagerlöf tillbringade sommaren på Marstrand under åren 1898–99 och 1902. Här levde berättelsen om herr Arne och det oerhörda dådet vidare. Trakterna kring Kungälv – där Lagerlöfs bror Daniel levde och arbetade som läkare, och som hon besökte under längre perioder under 1890-talet – var en rik kulturbygd, och flera av Lagerlöfs berättelser hade redan lånat stoff ur områdets historia. Så var exempelvis Osynliga länkar (1894) en novellsamling som till en inte ringa del hämtat stoff och inspiration från just Ödmans Chorographia Bahusiensis Thet är: Bahus-Läns Beskrifning (1746).
Berättelsen som låg till grund för Herr Arnes penningar hade hon alltså redan tidigare försökt sig på att gestalta, men då i novellform. Elin Wägner berättade mer om detta i sitt stora verk över Lagerlöf (1943):
”Som motiv tog hon upp den bohuslänska historien om mordet på Herr Arne, vilken hon tidigare behandlat i en novell under titeln: Hämnd får man alltid, den gången dock icke hämnd för Herr Arne utan hämnd på honom för hårdhet, girighet och trolöshet.”
Novellen handlar om en herr Ane – utan r – och det är verkligen en omvänd berättelse som skrivs fram. Herr Ane går samvetslöst tillväga för att finna sin döde brors pengar. Han lockar en fattig tiggarkvinna att nattetid gömma sig i den kyrka, där brodern ligger begravd, för att se om dennes vålnad i nattens mörker avslöjar pengarnas gömställe. Den fattiga strör gravmull över sig för att förvirra de döda – och gömmer sig sedan på loftet till kyrkan.
”Så kunde det vara hänemot midnatt. Då blev det ljust i kyrkan, och ett par stenar i golvet lyfte sig, och en av de döde kom upp i kyrkan. Han var en stor och grov man, han gick flera varv kring kyrkan, och så fick han se mor. ’Är du död?’ sade han till henne. Och hon tordes ej svara. Då tycktes han vilja klättra upp till henne. Så sade mor med hes röst: ’Ja, jag är död.’ Och då lät han henne vara.
Men denne döde var prästens bror, och han gick nu åter till sin grav. Han hämtade upp därur en halvtunna, som var full med silver och guld, och mor sade, att hon såg hur han tog guld- och silvermynt och lekte med dem, och han kastade dem över sig, så som hade han setat i badet och stänkt över sig vatten.
Men då han lekt sig trött, vräkte han pengarna ned i graven och steg ned i sin kista, och golvstenarna lade sig själva till rätta på sina platser.”
Och berättelsen slutade:
”Men nästa morgon låg prästen, herr Ane, mördad i sin säng, och hans stora penningskrin var bortfört. Och det blev genast bekant, att det var de tre vandrande gesällerna, vilka legat och sovit tröttheten av sig hos Arild kolares, som begått mordet.
De hade hört Tora berätta om prästens penningar, där de legat och låtsat sova. Och de hade genast planlagt mordet och börjat slipa sina knivar.
Och sedan den dagen gick den gamla tiggarkäringens ord kring bygden som ett ordstäv. ’Hämnd får man alltid’, sade man. ’Gud kan slå med en saga. Gud kan fälla med en dröm. Hämnd får man alltid.’”
I romanens version av berättelsen (1903) var det istället herr Arne som ville utkräva hämnd – i döden. Också nu kunde Lagerlöf använda spökberättelsens effektiva form. Men berättelsen förvandlades här från en kortfattad, karg, folklig sägen till en långt mer komplex berättelse.
En kort roman, alltså. Men en lång tillkomst från novell till roman.
LÄS NOVELLEN ”HÄMND FÅR MAN ALLTID” (1897)
”I detsamma tyckte Torarin, att både herr Arne och prästgården försvunno i en dimma, och han själf sjönk djupt ned såsom hade han fallit ned från en svindlande höjd, och därmed förlorade han medvetandet.”
Selma Lagerlöf, ur Herr Arnes penningar (1903).
Men åter till 1954.
Så var det femtio år senare, och det skulle bli radioteater av Selma Lagerlöfs bok. Åke Falck stod för regin. Film hade det redan blivit – för länge sedan, 1919, i regi av Mauritz Stiller – och ännu en film var under inspelning, nu i regi av Olof Molander. (En av skådespelarna som var aktuell för radioinspelningen hade också att ställa sig framför kameran i filmen, Ulf Palme – ett liknande scenario uppstod för Palmes del så småningom även kring radioversionen och filmatiseringen av Fröken Julie, 1951 och 1957).
Men i mars 1954 var det ännu ett gott stycke kvar till filmpremiären i december. Radioteaterns iscensättning kunde alltså lyckas eller misslyckas alldeles på egen hand, utan att behöva jämföras med en modern filmatisering.
(Radioteaterns Herr Arne-trupp ser vi ett urval av här, på fotografierna. Sif Ruud, Sven Bergvall, John Elfström, Sven-Eric Gamble, Ulf Palme, Jane Friedmann – alla samsades de kring Falcks regi.)
Åke Falck (1925–1974) hade börjat som radioreporter, men gjorde sedan en kometkarriär inom TV och film. Han hade många strängar på sin lyra: han var regissör (så småningom exempelvis för filmatiseringen av Stig Dagermans roman Bröllopsbesvär), men också producent, manusförfattare, programledare och skådespelare. Det var med andra ord en man med konstnärligt självförtroende som tog sig an Lagerlöfs text.
Men självförtroendet växlades inte med automatik in i ett välvilligt bemötande. Pressens reaktioner på Falcks iscensättning av Herr Arnes penningar var samtidigt erkännsamma och kritiska. I Dagens Nyheter stod det till exempel att läsa: ”Åke Falck var inte rätte mannen som regissör för detta stycke på gränsen till overkligheten. Han har en utpräglad realistisk uppfattning. Det blev ingen kontrast mellan de verkliga händelserna och intuitionens ingivelser.”
Men skådespelarnas insatser fick beröm. ”Jane Friedmann”, fortsatte DN, ”återgav jungfru Elsalill med den blandning av vemod, oro och längtan, av offervilja och hängivenhet som hör den tidiga ungdomen till. För sir Archie fann Ulf Palme uttryck både för melankoli och hårdhet. Som en av hans kumpaner återfanns Sven-Erik Gamble, som man gärna ville möta oftare i radio.”
Musiken som ackompanjerade föreställningen, särskilt komponerad för tillfället av Gösta Nystroem (1890–1966) och framförd av Göteborgs Radioorkester under ledning av Sixten Eckerberg, skulle komma att visa sig särskilt viktig för iscensättningen. Det var inte sällan med ett särskilt gott öga till just musiken som recensenterna kommenterade uppsättningen. I Svenska Dagbladet stod det att läsa att musiken ”ägde både dynamisk kraft och ren skönhet”.
Att det var Lagerlöfs text som i sig gjorde uppsättningen en smula svår kunde man konstatera. Att Falck hade ett självklart förtroende för Lagerlöfs språk var tydligt i iscensättningen – men kanske uppstod det just därför också ett avstånd till dels det åldrade i det medeltida stoffet, dels till det språk som Lagerlöf i sin tur hade använt 1903. Det hade ju gått femtio år sedan dess.
”Suggestivt kolorerad” – så beskrev recensenten i Expressen Selma Lagerlöfs berättelse om herr Arne. En träffande formulering, och kanske också delvis förklaringen till att boken kunde tyckas svår att överföra till radiomediet.
Men Selma Lagerlöfs författarskap var ett i allra högsta grad levande författarskap. Man läste henne i skolorna och i hemmen. Och att under ett enda år både en filmatisering och en radioteateruppsättning greppade om ett och samma verk – och dessutom kring ett verk som inte var ett av de enklare att gestalta – sade mycket om Lagerlöfs postuma plats i en litterär och kulturell tradition.
Herr Arnes penningar har spelats in i olika versioner tre gånger under Radioteaterns historia: första gången 1928, i Olof Molanders regi och med Inga Tidblad i rollen som Elsalill. Sedan 1954 – som står i fokus för det här rummet. Och så sent som 1996 gjordes en version i dramatisering av Ittla Frodi och regi av Åsa Melldahl. I den digra rollistan hördes bland andra Sif Ruud som berättaren och Ann-Charlotte Franzén och Anna Björk som Elsalill och Thea. Den sändes både i kvartslånga avsnitt för en ung publik i Jullovsteatern och i en version om två avsnitt på knappt en timme var för en vuxenpublik.
”Ensamliggande, insnöad bohuslänsk bondgård. Till höger ett litet boningshus. Till vänster en lada med sluten dörr. Natt, månsken, stjärnhimmel. Bonden med en lykta och skeppar Fredrik komma ut ur boningshuset. I fjärran hörs då och då hundskall.”
Gerhart Hauptmann (övers. Selma Lagerlöf), ur Vinterballaden. Dramatisk dikt (1919), en lyrisk version av Herr Arnes penningar.
”Jag har ett rätt lustigt arbete, som passar i sommarhettan. Jag håller på att översätta ett sorgespel på vers, orimmad lyckligtvis, som Hauptmann har diktat över Herr Arnes pengar. Jag tycker, att det för mig så bra bort från verkligheten.”
Selma Lagerlöf, ur ett brev till Ida Bäckmann (1917). Citerat ur Ida Bäckmann, Mitt liv med Selma Lagerlöf (1944). Gerhart Hauptmanns diktdrama tog sig an Herr Arnes penningar på ett sätt som fick Lagerlöfs aktiva godkännande – så till den grad att hon själv valde att översätta verket till svenska.
Spår av det förflutna.
“Udenfor præstegaard, der ere de Skaatter stegled, som myrde och brende her Arne, sogneprest i Solberg.”
Biskop Jens Nilssøn, från anteckningar under en resa i Bohuslän 18 juli 1587. Citerat ur Abrahamson (1961).
Bilden är grym och dyster. Utanför prästgården ser man tre steglade män, avrättade och kvarlämnade för att avskräcka alla som passerar förbi. Biskopen betraktar scenen och gör en minnesantecking i sin resedagbok. Namnen på mördarna känner han säkert inte till – han nämner dem i vilket fall inte.
Spåren av illdådet bleknar så småningom. Förvandlas till sägen och berättelse. Men där, i det förflutnas skuggor, vilar minnet av ett ohyggligt illdåd och ett grymt slut.
Selma Lagerlöf hann uppleva mycket i sitt liv, och fick till slut inte bara ekonomisk trygghet utan också kritiskt erkännande, folkets kärlek och den upphöjdhet som följde av priser och utmärkelser. De berättelser hon skapade byggde inte sällan på det förflutnas grymheter, men våldet omformades till stor litteratur, till dikt.
Idag, snart 120 år efter att boken mötte läsekretsen för första gången, förblir Herr Arnes penningar en av Lagerlöfs mest lästa böcker. På topplistan över Lagerlöfs mest lästa och nedladdade verk hos Litteraturbanken är det endast Kejsarn av Portugallien, första delen av Nils Holgerssons underbara resa, Troll och människor samt En herrgårdssägen som har fler läsare.
Romanen sträcker sig ut i rummet genom radioteaterversionen. Och den lever vidare också genom de enstaka filmrutor man minns från Stillers och Molanders filmatiseringar, genom Edelfelts kongeniala illustrationer – och genom den historiska händelse som nu, genom Lagerlöfs roman, lever vidare i första hand som dikt.
DICK CLAÉSSON
FOAJÉN
OM RADIOTEATERN
ETT RESANDE TEATERSÄLLSKAP
ALMQVISTS DRAMATIK
FADREN
FRÖKEN JULIE
ETT DRÖMSPEL
HERR ARNES PENGAR
KEJSARN AV PORTUGALLIEN
FARMOR OCH VÅR HERRE
KALLOCAIN
OM UTSTÄLLNINGEN
Utställningen ”Dramaklassiker från Sveriges Radio Drama” producerades för Litteraturbanken, i samarbete med Sveriges Radio Drama, under hösten 2022 av Dick Claésson & Martin Joviken. Radioprogrammen återges med tillstånd (i förekommande fall) från rättighetshavaren och Sveriges Radio. Utställningens texter har, såvitt inte annat anges, skrivits av Dick Claésson (LB), Martin Joviken (LB) och Marie Jansson (SR).
Fotografiet som används i utställningens affisch, och som föreställer skådespelaren Eva Dahlbeck (1920–2008), är taget av Bertil S-son Åberg, SVT Bild (1954).
Rummet om Herr Arnes penningar har ställts samman av Dick Claésson.
LÄS SELMA LAGERLÖF HOS LB.SE
SELMA LAGERLÖFS BÖCKER
SÖK I LAGERLÖFS TEXTER
OM LAGERLÖF I ANDRA BÖCKER
”På den tiden, då kung Fredrik den andre af Danmark regerade öfver Bohuslän, bodde i Marstrand en fattig fiskmånglare, som hette Torarin. Han var en så svag och ringa man, hans ena arm var lam, så att han dugde hvarken till fiske eller rodd. Han kunde inte vinna sitt uppehälle på sjön som alla andra skärgårdskarlar, utan han for omkring och sålde saltad och torkad fisk till folk på landbacken. Han var ej hemma många dagar på året, han reste jämt från by till by med sitt fisklass.”
Selma Lagerlöf, inledningen till Herr Arnes penningar (1903).
KURIOSA. Under inspelningen av radioversionen av Herr Arnes penningar (1954) togs en person in för att göra hundimitationer. Hon hette Ingeborg Becker – och fick ett gage om 25 kronor.
