Selma Lagerlöf: Kejsarn av Portugallien

Kejsarn av Portugallien

Selma Lagerlöfs roman
Kejsarn av Portugallien (1914)
i radiobearbetning från
Sveriges Radio, 1958.

Ett hjärtas historia.

Fattigtorparen Jan i Skrolycka har blott beviljats en gåva här i livet: den undersköna dottern Klara Fina Gulleborg – namngiven efter solen själv. Att byns storbonde pressar den dagavlönade Jan till självförödmjukelsens rand har föga betydelse i närheten av Klara Gullas värme.

Men med åren växer dotterns frihetslängtan och slutligen provar hon sina vingar långt bortom det enkla livet i byn.

Så småningom florerar rykten om den utflugna dotterns oanständiga öden i huvudstaden. Det blir för mycket för Jan i Skrolycka att bära, och för att skärma sig mot sanningen bygger han en borg. En kejserlig fantasiborg att förskansa sig bakom.

Kejsarn av Portugallien är en berättelse från Selma Lagerlöfs hemtrakter, en berättelse om kärlek som övergår allt förnuft.

Föreställningen återges med tillstånd från Sveriges Radio.

Rollistan, 1958.

Regi: Johan Falck
Dramatisering: Herbert Grevenius
Ljud: Olof Östlund
Inspicient: Rune Bernström
Scripta: Barbro Hesselgren

Jan i Skrolycka – Edvin Adolphson
Klara Gulla – Eva Dahlbeck
Kattrina – Naima Wifstrand
Prästen – Kurt-Olof Sundström
Ingenjör Boraeus – Bengt Eklund
Lennart Björnsson – Gunnar Olsson

Klockar Svartling – Hugo Björne
August Där Nol – Jan-Erik Lindqvist
Greppa – Erik Strandmark
Den unga flickan – Britt Olofsson
Den lilla flickan – Birgitta Hörnblad
Berättaren – Irma Christensson

LÄS MER OM FÖRESTÄLLNINGEN OCH PJÄSEN HÄR NEDAN.

Ett jubileum: Selma Lagerlöf 100 år.

Den 20 november 1958 fyllde Selma Lagerlöf hundra år. Det skulle firas stort i hela landet. Visst hade hon varit död sedan arton år, men den stora berättaren från Mårbacka hade man inte glömt.

Radio var naturligen inte sen att uppmärksamma hundraårsdagen. Under jubileumsveckan sändes inte mindre än sex Lagerlöfprogram. Nog önskade lyssnarna även höra Mårbackadiktarens eget verk en dag som denna. Och de blev inte besvikna: ett alldeles nyskrivet radiodrama byggt på Kejsarn av Portugallien gick ut i etern på bästa sändningstid.

Kejsarn i egen hög person.

I radiodramats början förflyttar vi oss fram till romanens mitt: dottern Klara Gulla har gett sig iväg redan för flera år sedan, och kejsarn sjunger för full hals om sitt kejsardöme inför byns invånare, i väntan på dotterns återkomst.

Men först av allt avlägger berättaren Irma Christenson ett löfte om berättelsens sanningshalt: ”Kejsarn av Portugallien är inte bara en skapelse av Selma Lagerlöfs fantasi. Hon hade också mött honom livs levande i den värmländska verkligheten.”

Hur var det egentligen med den saken? Irma Christensson fortsätter:

”En sommardag i tonåren gick hon med sina systrar och några kusiner genom en rågåker vid Mårbacka, och just som vägen gjorde en svängning, kom där en liten man vandrande emot dem, klädd som en vanlig arbetare i slitna vadmalskläder, med en hög grön kaskett – sådan som ingen annan brukade, och som därtill var prydd med en plym av rågax. Över bröstet hängde dubbla rader stjärnor av guld- och silverpapper uppträdda på rågstrån. Ungdomarna begrep strax att detta måste vara den stackars Jan i Skrolycka, som hade upphöjt sig själv till kejsare för att trösta sig över sin förlorade dotter.”

Jodå, Lagerlöfs brev från 1914 tycks stödja idén om en verklig förlaga till Jan i Skrolycka. När skrivandet lossnade under sommarhettan och första världskrigets nyss brutit ut skrev hon till förläggaren Karl Otto Bonnier:

”Käre Herr Bonnier!

Jag undrar just om Ni blir glad, då jag nu skriver för att tala om att jag nu har hunnit så långt med min nya bok, att den nog kan komma ut till jul. Kanske att tiderna bli så svåra, att Ni helst inte vill ha den? Det kan ju komma sådana händelser över oss, att det inte kan bli tal om att ge ut böcker, men om allt fortgår ungefär som hittills, skall den väl ändå kunna ges ut.

Den rör sig om ett gammalt bygdeoriginal, som jag minns sedan min barndom, men jag vill inte närmare ingå på innehållet nu, ty jag hoppas kunna sända Er första hälften färdig om en åtta, tio dar. Valborg Olander är här och hjälper mig med renskrivningen, och det går raskt undan. Jag antar, att den blir sina tjugo ark.”
Selma Lagerlöf i brev till Karl Otto Bonnier (den 11 augusti 1914).

Mycket riktigt handlar romanen om ett ”gammalt bygdeoriginal” från barndomens Östra Ämtervik socken. Och vidare skrev Lagerlöf den 4 september 1914, när Europas framtid var oviss och romanarbetet närmade sig slutfasen:

”Kära Herr Bonnier!

Tack för det vänliga mottagandet av budskapet om min nya bok och tack för krigskartorna, som ha blivit ivrigt studerade.

Idag sänder jag de första två delarna av min nya bok. Det är något mer än hälften, men jag ville skriva så långt, att Ni kunde se vart det bar hän och detta har gjort att jag blev litet senare färdig med min sändning än jag först trodde.

Nu återstår egentligen att tala om ett par scener, som jag minns från egen erfarenhet och så att skildra hans dotters återkomst.

Titeln är jag som vanligt inte riktigt färdig med. Jag har tänkt på ’En svensk Kung Lear’, ’Kejsarinnans fader’, ’Kejsar-Jan’, ’Johannes av Portugallien’, ’Ett hjärtas historia’ – m.m. m.m. Till sist blir det kanske något helt annat.

Det kan nog hända att jag kommer att be er sända mig tillbaka manuskriptet för möjliga ändringar, dock komma dessa att bli rätt obetydliga.

Och så ber jag på förhand om ursäkt för att hjälten är en galning. Det kan vara rätt farligt, men det gick så bra i Herrgårdssägen och jag hoppas att det skall lyckas nu också. På oss barn gjorde han aldrig något motbjudande eller skrämmande intryck utan bara som en guldgruva av fantasier och roliga infall.”

Selma Lagerlöf i brev till Karl Otto Bonnier (den 4 september 1914).

Ämnet låg henne alltså närmare än man först anar. Och faktum är att Lagerlöf smög in sin egen familj i berättelsen: en bit in i romanen får kejsar Jan besök av tre små ”herrgårdsmamseller” från Lövdala. (Här, precis som varstans i Lagerlöfs författarskap, är Lövdala täcknamnet för barndomshemmet Mårbacka.) Det är med andra ord författaren Lagerlöfs barndomsjag och hennes två systrar som träder in i bilden när vi i romanen läser:

”Dessa småmamsellerna var inte som Kattrinna och det andra folket i Askedalarna. De hade inte alls något emot, de, att höra talas om kejsarinnan, och de frågade strax hur det stod till med henne, och om hon inte snart skulle vara att hemförvänta.”

Kejsarn från Portugallien gjorde garanterat ett stort intryck på den unga flickan. Till den grad att han senare i Lagerlöfs liv inspirerade till fler berättelser än bara romanen i fråga. Redan under 1890-talet skrev hon novellen ”Trollmusik. En julberättelse” i vilken kejsarn har en högst avgörande roll. Novellen trycktes aldrig medan Lagerlöf var i livet, men utgavs postumt 1943 i samlingen Från skilda tider I.

Utgivaren Nils Afzelius broderade ut sammanhangen i kommentarerna till Från skilda tider: ”Liksom man i Svartsjö känner igen Östra Ämtervik och i trollberget Storsnipa helt nära Mårbacka, så känner man i de båda gubbarna igen två bygdeoriginal, som har vunnit ryktbarhet genom S. L:s diktning. Jan Nilsson i Skrolycka (här Ola Janson) blev tjugu år senare huvudpersonen i Kejsarn av Portugallien. Han var född 1811. I husförhörsböckerna är Jan antecknad som ’velig’ och ställd under förmynderskap av Jon Larsson i Ås. Hustrun hette Britta, f. 1798, och i äktenskapet föddes två döttrar, Kjerstin, f. 1836, och Katrina, f. 1843. Katrina tog enligt husförhörsboken ut arbetsattest till Stockholm 1862 och kom sedan till Åbo, där modern dog hos henne 1876. Jan själv dog först 1898 som rotehjon i Svenserud och levde alltså, när S. L. för första gången lät honom skymta i sin diktning.”

Få känner däremot till att Jan i Skrolycka gjorde sin offentliga debut i tryck redan samma år han dog. Det var emellertid inte Selma Lagerlöf som stod bakom detta häfte, utan Selma Lagerlöfs yngre kusin Elin Afzelius.

I en begränsad upplaga från 1898 tecknade Afzelius ett bekant porträtt av ”en stackars tosing” i egenhändigt skräddad kejsarskrud på besök ”uppe på herrgården” i novellen ”Kejsaren”. Här möter vi visserligen en kejsare över Kina, och inte Portugallien, men visst klingar hans visa bekant:

”Österriket, Portugal,
Metz och Japan, som de’ va’
Som tidningarna haver sagt.
Bom, Bom, Bom.”

Vad den verkligen Jan Nilsson hade tyckt och tänkt om Afzelius och Lagerlöfs skildringar vet vi ingenting. Men det sägs att bygden aldrig förlät Lagerlöf för hennes allför hopdiktade kejsare.

Efter Lagerlöfs försäljningssuccé lockades åtskilliga opportunister att offentliggöra sina egna möten med bygdens okrönte kejsare, både i tidningsreportage och böcker. En överste med namnet Nils Selander inledde till exempel sin officersbana på Värmlands regemente under 1860-talet, och råkade Jan i Skrolycka vid flera tillfällen. I memoarboken Carl XV:s glada dagar (1927) framställde han första mötet, såväl som synpunkterna bland den värmländska allmogen:

”Jag hörde en gång en kritik över ’kejsaren av Portugallien’. Två fryksdalsgummor slogo sina kloka huvuden tillsammans och avhandlade ämnet. När de gjorde anmärkningar mot i deras tycke starkt romantiserade episoder och särskilt erinrade om att ’Jan i Skrolycka’ aldrig gick i sjön, utan dog naturlig död i sin säng, inföll en gammal fryksdalsgubbe: ’Begriper I int kärringer, att de ä en saga ho berätter om Jan å då får en skarve så möe en vill.’”

Läs mer hos Litteraturbanken.

SELMA LAGERLÖF: TROLLMUSIK (1943)
SELMA LAGERLÖF: KEJSARN AV PORTUGALLIEN (1914)
ELIN AFZELIUS: ”KEJSAREN” (1898)

NILS AFZELIUS: EN EFTERSKRIFT (1945)
ELIN WÄGNER: SELMA LAGERLÖF I (1944)
ELIN WÄGNER: SELMA LAGERLÖF II (1943)
KLARA JOHANSON: RECENSION AV KEJSARN AV PORTUGALLIEN (1914)

Jan i radion.

Vem var det då som gestaltade Jan i Skrolycka när Radioteatern satte upp Kejsarn av Portugallien år 1958? Det var ingen mindre än skådespelaren Edvin Adolphson.

Redan under stumfilmsepoken på 1920-talet hade allmänheten uppmärksammat Adolphsons virila utstrålning och mustiga temperament. Efter lovvärda prestationer i filmer som Friare från landsvägen (1923) och Ett brott (1940) etablerade han sig som en framstående figur inom filmbranschen.

I rollen som den tokige Jan i Skrolycka skymtar dock en annan ände av Adolphsons breda repertoar. Det var signaturen Margaret inte sen att notera i Svenska Dagbladet dagen efter radiouppförandet: ”Edvin Adolphson, otaliga teaterföreställningars satir- och dundergubbe, visade sig vara lika användbar som helgon […]”

För radioarrangemanget ansvarade den tidigare chefen för Radioteatern Herbert Grevenius. Året därförinnan hade Palle Brunius tagit över ledarrollen för teateravdelningen, och sedan dess hade Grevenius producerat en strid ström av pjäser. Grevenius var till syvende och sist dramatiker, och merparten av hans alster hade tillägnats radion alltsedan 1930-talet.

Grevenius var också, som vi hör här i uppsättningen av Kejsarn av Portugallien, av den bestämda uppfattningen att radiodramat varken bör eller kan reduceras till ett akustiskt fenomen. I en serie artiklar utvecklade han sitt resonemang:

”Hörspel är ett olustigt namn, en abnormitet av samma slag som ordet läsdramer. […] De bästa radioförfattarna är de som arbetar visuellt. En radiopjäs måste skrivas så man ser. I det ögonblick man bara hör är det något fel.”

Efter Grevenius manus var det regissören Johan Falcks tur att ta vid och leda den stjärnspäckade skådespelarensemblen i mål. De mångahanda anteckningarna i repetitionslistornas marginaler och mellanrum vittnar om åtskilliga ingrepp och anvisningar.

Falck och huvudrollsinnehavaren Adolphson underhöll hösten 1958 flera gemensamma teaterprojekt. Parallellt med arbetet med radiopjäsen samregisserade de nämligen William Shakespeares Så tuktas en argbigga på Helsingborgs stadsteater. En dryg månad efter Kejsarns radiopremiär höjde stadsteatern i Helsingborg ridån. Det var knappa marginaler för hårt arbetande teaterpersonligheter även på den här tiden.

Ytterligare två namn stack ut i rollistan: Eva Dahlbeck (som Klara Gulla) och Naima Wifstrand (som modern Kattrina). De båda hade nyligen skaffat sig internationell berömmelse genom sin medverkan i Ingmar Bergmans hyllade Sommarnattens leende (1955) som visades på biograferna tre år tidigare.

Wifstrand var på intet vis någon nykomling. Hon erövrade redan under 1920-talet den svenska operascenen med sin robusta, klockrena stämma. Operasång var på den tiden hennes huvudgren. I memoarboken En katt bland hermeliner (1956) blickar revykungen Karl Gerhard tillbaka på Wifstrands teaterbana:

”Naima Wifstrands succé blev enorm. Hon gästspelade i hela Skandinavien och erhöll för den tiden verkliga fantasigager. Hon lyckades t.o.m. få Albert Ranft att betala henne tusen kronor i dagsinkomst, en summa som aldrig förr fungerat på hans artistkontrakt. Men vad skulle han göra? När Naima uppträdde, var salongerna utsålda i förköp, det lönade sig att betala det hon begärde. Hon gick från klarhet till klarhet, press och publik låg vid hennes fötter framför Maria Theresias rokokoskor och Röda Rosors sandaler.”

Livet som sångare var emellertid slitsamt – till sist tog både kropp och själ stryk. Många räknade med ett säkert och bestående bortfall när Wifstrand så småningom gick av scen. Men på 1940-talet tog det mot allmänhetens förmodan fart igen: nu skrev hon regissör och filmaktris på meritlistan, och för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning berättade hon den 6 december 1956:

”Det är med mitt ansikte som med ett gammalt slott i norra Frankrike. Två världskrig har gått fram över det, bomber och kanoner har satt sina spår i rappningen, tornet är borta, men murarna står kvar och det växer rosor runt ruinen. Voilà!”

Sök hos Litteraturbanken.

OM EDVIN ADOLPHSON
OM EVA DAHLBECK
OM JOHAN FALCK
OM HERBERT GREVENIUS
OM NAIMA WIFSTRAND

Eva Dahlbeck, å andra sidan, stod på toppen av sin skådespelarkarriär när hon gestaltade Klara Gulla i radioteaterns uppsättning av Kejsarn av Portugallien. Blott några månader tidigare hade hon kammat hem priset för bästa kvinnliga skådespelare på filmfestivalen i Cannes, för sin roll i Ulla Isakssons och Ingmar Bergmans film Nära livet (1958). Vid det här laget var hennes talang en världsangelägenhet.

Kejsarns mottagande i hemlandet.

I Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning skrev man dagen efter sändning: ”Visst var Eva Dahlbeck också väl ägnad för Klara Gullas roll, det visade hon inte minst i scenen där hon och fadern återses, vilken onekligen fick något av tragisk storhet.” Och i Svenska Dagbladet: ”Eva Dahlbeck gjorde en handfast, beskäftig och viljestark torpardotter men lyckades också finna uttryck för flickans upprivenhet, ömhet och föräldrakärlek.”

Å andra sidan rådde delade meningar om skådespelarnas dialektambitioner. Signaturen Margaret skrev: ”Johan Falck lät alla spela på värmländska, i varje fall lät det som värmländska för den som inte är värmlänning själv.”

Den svenska kritikerkårens omdömen om radiodramat var, som vi ser, varierade vid den stora författarens hundraårsdag. Men man tvivlade inte för en sekund på storheten i den berättelse som berättades. Kejsarn av Portugallien var och är än idag en av Selma Lagerlöfs mest älskade romaner.

Selma Lagerlöfs tal i radion på 80-årsdagen 1938. Inspelningen tillgängliggörs här med tillstånd från Sveriges Radio.

Till sist överlåter vi ordet till författaren själv. I mediespelaren ovanför hör vi henne tala på 80-årsdagen 1938. Och vi kan inte annat än instämma då hon önskar sitt livsverks fortlevnad. Kejsarn i Skrolycka, och många andra figurer ur den värmländska myllan, lever med all förmodan vidare i generationer framöver.

”Jag kan nog tänka mig, att då en människa som länge varit ens kamrat på livsvägen, når fram till den vägvisare som obevekligt utpekar stigen som genom ålderdomens rike slingrar sig ned mot dödskuggans dal, där tystnaden och glömskan bor, då vill man gärna tillropa denna människa. Inte precis ett farväl, utan man vill medan det ännu är tid därtill göra henne den glädjen att höra att det verk som hon efter fattig förmåga sökt utföra ännu lever kvar, och kanske ska leva kvar i någon mån då hon själv är försvunnen.

Detta vill jag tro är meningen med den hyllning som i dessa dagar har kommit mig till del, från stora och små. Och det är för det hopp som har växt hos mig att mitt verk ska leva efter mig, som jag nu tackar mitt älskade fädernesland och allt Sveriges folk.”

Selma Lagerlöf, ur Ett tacktal på 80-årsdagen (1938).

MARTIN JOVIKEN

FOAJÉN
OM RADIOTEATERN
ETT RESANDE TEATERSÄLLSKAP
ALMQVISTS DRAMATIK
FADREN
FRÖKEN JULIE
ETT DRÖMSPEL
HERR ARNES PENGAR
KEJSARN AV PORTUGALLIEN
FARMOR OCH VÅR HERRE
KALLOCAIN


OM UTSTÄLLNINGEN

Utställningen ”Dramaklassiker från Sveriges Radio Drama” producerades för Litteraturbanken, i samarbete med Sveriges Radio Drama, under hösten 2022 av Dick Claésson & Martin Joviken. Radioprogrammen återges med tillstånd (i förekommande fall) från rättighetshavaren och Sveriges Radio. Utställningens texter har, såvitt inte annat anges, skrivits av Dick Claésson (LB), Martin Joviken (LB) och Marie Jansson (SR).

Fotografiet som används i utställningens affisch, och som föreställer skådespelaren Eva Dahlbeck (1920–2008), är taget av Bertil S-son Åberg, SVT Bild (1954).

Rummet om Kejsarn av Portugallien har ställts samman av Martin Joviken.


LÄS SELMA LAGERLÖF HOS LB.SE

KEJSARN AV PORTUGALLIEN
LAGERLÖFS MANUSKRIPT
LAGERLÖFS BÖCKER


MER AV OCH OM LAGERLÖF HOS LB.SE

OM SELMA LAGERLÖF
SÖK I LAGERLÖFS TEXTER
LAGERLÖF I LJUD & BILD
OM KEJSARN HOS LB.SE