Büchner & Aurell
Arbetet med Woyzeck
2. Tonträff
Att öppningsscenen var viktig – det var ju självklart. Men Tage Aurells arbete med Georg Büchners text var genomgående och oavbrutet fokuserat på detaljer och nyanser.
Det gällde att komma så nära Büchners text – dess språkliga och stilistiska tonträff – som det bara var möjligt. Bara så kunde översättningsarbetet nå framgång.
Här nedan ges en provkarta på olika slags ändringar som Aurell utförde i manuskripten 1956 och 1961 och som så småningom ledde fram till den första tryckta utgåvan 1961. (Klicka på bilderna för att se dem i större storlek.)
MANUSKRIPT A, WOYZECK (1956)
MANUSKRIPT B, WOYZECK (1956)
TVÅ MANUSKRIPT, WOYZECK (1961)
TRYCKT UTGÅVA, WOYZECK (1961)
TRYCKT UTGÅVA, WOYZECK (1972)
1961, förarbetet till den första tryckta utgåvan. ”Bråttom” eller ”far som en il”? ”Är som en mus” eller ”minner om en mus”? 1961 års tryck gav svaret: ”Bråttom där ute; en sån vind är som en mus tycker jag.”
1961: det ålderdomliga ordvalet ”glytten” blir först ”den stackars glytten”, sedan – säkert i en ansats att göra texten mer vardaglig – ”den lille stackarn”. 1961, i trycket: ”Gud fader låter nog inte den lille stackarn sota för att prästen inte sagt amen innan han blev till, kapten.”
1961: Frasen ”Nu är det tyst. Allt tyst.” slipas ner till ”Tyst, allt är tyst.” Och ”Som världen hade dött.” blir till ”Som om världen vore död.” Och i 1961 års tryckta version byggs sålunda en helhet: ”Tyst, allt är tyst. Som om världen vore död.”
1961 – ändringar i smått och stort. ”Men nu, ho! Gör komplimang” förvandlas till det mer rimliga ”Ho! Hälsa vackert!”; de ”små små kanaljefåglarna” mister ett ”små”; ”mina herrar” blir ”mitt herrskap”; och en marginalanteckning förordar, med emfas, att ordet ”nix” ska behållas (mer om ”nix” längre ner.) Ändringarna behölls, på det hela, i trycket 1961.
1961. Maries replik: ”Är jag fruntimmer eller inte?” förändras här till tryckets mer allmängiltiga ”Jag är väl människa!”.
1961. Omfattande ändringsanteckningar på litet utrymme. ”Jag vet inte till mig!” blir till ”Det snurrar för ögonen på mig!”. ”Och hon med sina heta händer!” skrivs om till ”Är händerna heta på henne nu?”. Svordomen ”Satan i helvete” förkortas. Till slut blir den tryckta versionen till: ”Jag måste dit ut. Det snurrar för ögonen på mig! Dans, dans! Är händerna heta på henne nu? Satan, Andres!”.
1961: Aurell prövar snart sagt allt. Fraser förändras både i rytm och innehåll. Det lätt arkaiska ”Sån en mänska!” (en typisk ordvändning i Aurells Woyzeck-manuskript), blir till ”En sån mänska!”. Frasen ”Spöklik rent!” blir först ”Alldeles som ett spöke”, och sedan – till slut – ”Som bortbytt!”. Ett stramare slutresultat i tryck uppstår: ”En sån mänska! Som bortbytt!”
1961: ”Vad är det jag hör” blir först till ”Vad är det jag får uppleva”, och blir sen till ”Vad är det jag ser”. Och det ordspråksliknande ”En man ett ord trodde jag” slipas ner över ”En karl står vid sitt ord!” till ”En ordhållig man, minsann!”. Men i den tryckta versionen 1961? ”En man står vid sitt ord!”.
1961. Vanvettets retoriska figurer växer fram. Otympliga fraser förenklas. Trycket 1961: ”Svamparna, doktorn, där har vi det! Har doktorn nån gång sett vilka underliga figurer svamparna växer i på marken? Den som bara kunde tyda dem!”
1961: ”Asch, jag går nu.” – frasen ges en stramare gestaltning: ”Jag går.” Ett bortglömt ord ger en dubblering i den färdiga, tryckta repliken 1961: ”Jag går. Det är mycket som är möjligt när man är människa, människa! Mycket som är möjligt.”
1961. Borttaget: ”Ouf!”, ”Pappa långben”, ”tripp, trapp”. Men här är det mycket som genomgår förändring och omskrivning. Den tryckta repliken 1961 avgör till slut frågan: ”De där människorna gör mig alldeles yr i mössan! Se så det bär i väg! Han sträcker ut, den långa slyngeln, som skuggan av ett spindelben. Den korta trippar med. Den långa är blixten och den korta åskan. Haha … Groteskt! groteskt!”.
1961. Först: ”På Vita hästen och på Druvan.” Sen: ”På Vita hästen och på stjärnan.” I trycket, 1961: ”På Vita hästen och på Stjärnan.”
1961. Här blir ”en grav” ett ”hål i naturen”. Och den otympliga frasen ”I väg, att gräva en grav!” blir ”Kom, jag skall göra ett hål i naturen!”.
Manuskriptet från 1961 har först ”alldeles skraj” – noga nedslipat till det mindre slangliknande ”rent orolig” i trycket samma år.
1956. En ”kavaj” i manuskriptversion B omskapas till det rimligare ordvalet ”uniformsrock” – ett ord som kvarstår också i trycket 1961.
1956, version B. Ett enklare framställningssätt: mycket av Aurells arbete går ut på att skapa ett smidigare språk i replikerna. 1961 blir denna replik till slut laddad med barnets språkbruk: ”Vad är det du vill ha då då?”
1956, version B. En otymplig och typisk Aurellvändning förenklas. ”Sån en man!” blir ”En sån människa!”. Och 1961, i trycket, än mer förenklat: ”En sån mänska!”.
1956, version A. En snarlik ändring. ”För en usel människa jag är!” – till det mer rättframma ”En sån usel människa jag är!”.
1956, version B. En trivial ändring, kan tyckas: men Aurell låter snart sagt ingen formulering kvarstå utan att pröva den. 1961 är det den ändrade versionen som trycks: ”Och så har jag en helgonbild också, två hjärtan i fint guldtryck”.
1956, version A. ”Nix” blir ”Ingenting”. Ordet förekommer (ordagrant, som en variation av ”nichts”, d.v.s. just ”ingenting”) hos Büchner i andra sammanhang, exempelvis: ”Gibt mir kein Mensch nix dazu.” Men kanske framstår det just här för enkelt, som ett typiskt svenskt slanguttryck? Aurell låter ordet finnas med i den tryckta versionen 1961: ”nix, absolut nix” (läs mer om det längre upp) – men inte här. Här försvinner det.
1956, version B. Först skriver Aurell: ”Den gode guden går inte till rätta med ett stackars kryp, kapten, fast om det inte blev sagt amen över det innan det lagades till.” Emfatiska överkryssningar ger till sist det kraftigt förändrade slutresultatet i den tryckta versionen 1961: ”Gud fader låter nog inte den lille stackarn sota för att prästen inte sagt amen innan han blev till, kapten.”
1961 gör Aurell förändringar också i den sångtext som 1956 lät som följer:
”Flicka, detta börjar bra minsann
Liten pilt och ingen man!
Asch, det gör mig int’ ett skvatt
Sjunga ska jag hela den natt
Heio, popeio, min unge, hohé!
Inte en katt ger mig nå’t för de’!
Hansel, spänn ifrån dina skimlar sex
och ge dem att äta igen
Ingen havre äter de
Inget vatten dricker de
Bara kyligt vin ska det vara, hurra!
Bara kylande vin ska det va’!”
En överstruken variant på den första strofen står tecknad med blyerts i marginalen:
”Flicka, det går inte an:
liten pilt och ingen man!
Hej, jag får väl man en gång,
sjunger hela natten lång.”
Nu prövas ”Asch” mot ”Pytt”, ”kyligt / kylande” mot ”kyligt / kyligt” – ord flyttas, justeras, slipas ned. Och till slut, i den tryckta versionen 1961:
”Flicka, detta börjar bra minsann
Liten pilt och ingen man!
Pytt, det gör mig int’ ett skvatt
Sjunger hellre hela natt:
Heio, popeio, min unge, hohé!
Inte en katt ger mig nå’t för de’!
Hansel, spänn från dina skimlar sex och ge dem äta igen.
Ingen havre äter de,
inget vatten dricker de.
Idel kyligt vin ska det va, hurra!
Idel kyligt vin ska det va’!”
Och hur ska texten präglas av åldrat språk? 1961, i trycket, lät bibelcitatet som Büchner lägger i Maries mun som hämtat ur 1917 års Bibelutgåva: ”Då förde översteprästerna och fariseerna dit en kvinna som hade blivit beträdd med äktenskapsbrott; och när de hade lett henne fram …” Men 1956, i version B, hade Aurell faktiskt prövat något annat. Hur skulle en äldre språkdräkt klinga?
I marginalen ett inskrivet citat från en bibelutgåva från 1801: ”Tå hade the Skriftlärde och Phariseer til honom ena qwinno, som war beslagen med hor: och när de hade ledt henne fram …” (citatet i Karl XII:s Biblia, 1703, här.)
Men detta dög inte. Passagen är överstruken med ett emfatiskt ”Men nej!” i kulspets. Och så fick den nyare språkdräkten leva kvar i texten.
Men en sträng praxis fick inte råda över arbetet. Varje texttillfälle gav upphov till nya valsituationer. 1956 hade först 1917 års version fått bestämma följande bibelcitat: ”Och stannade bakom honom vid hans fötter, gråtande, och begynte väta hans fötter med sina tårar och torkade dem med sitt huvudhår och kysste ivrigt hans fötter och smorde dem med smörjelsen …” Men 1961 var det – just här – den nyare bibelöversättningen som fick stryka på foten. Nu valde Aurell, med ett lika emfatiskt ”ja!” i kulspets i marginalen, den äldre skrivningen. Och så blev det också i trycket: ”Och stod bak för honom vid hans fötter, gråtandes, och begynte väta hans fötter med tårar, och torkade med sitt huvudhår: och kysste hans fötter och smorde dem med smörjelse”.
Allting handlade till sist om tonträffen. Om att språket skulle träda i berättelsens tjänst.
Om språket kom i vägen så tillskapades en ny lösning.
EN INLEDNING
GEORG BÜCHNER
WOYZECK: PJÄSEN
BÜCHNER I SVERIGE
AURELL & WOYZECK
1. ANSLAG
2. TONTRÄFF
3. NYCKELSCEN
OM BÜCHNER & AURELL
”Büchner & Aurell” producerades för Litteraturbanken under 2020 av Dick Claésson. Alla citat ur Tage Aurells översättningar återges med tillstånd från rättighetshavaren. Där inget annat anges är alla kringtexter skrivna av Dick Claésson.