Büchner & Aurell
Woyzeck: pjäsen
Ett litet liv
”WOYZECK [drar fram ett papper] Fredrik Johan Frans Woyzeck, soldat, grenadjär vid 2. bataljonen, 4. kompaniet, född Mariae Bebådelsedag — I dag är jag 30 år, 7 månader och 12 dagar gammal.”
Woyzeck är soldat, och hans liv är enkelt och torftigt. Med Marie har han ett barn. För att kunna försörja sin familj – lönen han får som soldat räcker inte till – utför Woyzeck enklare uppgifter åt sin kapten vid sidan av, och går dessutom med på att mot betalning låta stadens läkare utföra krävande och hänsynslösa experiment på honom. Woyzecks påtvingade diet består av ärtor, ingenting annat: det är läkarens obevekliga order. Ständigt förödmjukad av alla, och till synes sviken av Marie som tycks ge sig i lag med en tamburmajor, går Woyzeck allt djupare in vanföreställningar och paranoida tankegångar. Han är hånad, föraktad, och omgivningen hetsar honom obarmhärtigt. Han köper en billig kniv. Sedan mördar han Marie. Kanske dränker han sig efteråt.
Detta är, i korta drag, handlingen i Woyzeck – så som den låter sig återberättas i sin enklaste form.
Pjäsen bygger på ett verkligt rättsfall som väckte stor uppmärksamhet i Büchners samtid. Men verklighetens Woyzeck levde delvis ett annat liv, och hans historia såg på vissa sätt helt annorlunda ut.
Verklighetens Woyzeck
Johann Christian Woyzeck föds den 3 januari 1780 i Leipzig. Först går han i lära som perukmakare, men snart nog är det ett kringvandrande liv som gäller, och han försörjer sig så gott han kan i enklare yrken. Så småningom tar han värvning som soldat. 1807 får han ett barn tillsammans med en kvinna som heter Wienberger. Men 1818 är han tillbaka i Leipzig. Där träffar han Johanna Christiane Woost, en änka. Woyzeck dricker nu mycket, och halvt galen av svartsjuka misshandlar han Woost vid återkommande tillfällen. Han börjar också höra röster som hetsar honom att döda henne. Först står han emot – men till slut köper han en sönderbruten sabelklinga och med den mördar han Woost. Det är den 21 juni 1821.
Så långt Woyzecks liv i frihet. Under de tre år som följer tar en omfattande rättsprocess vid. Woyzecks psykiska hälsa blir föremål för omfattande läkarundersökningar. Är han galen? Är han frisk? Och om han är galen, kan man då med gott samvete och i enlighet med gällande lag verkligen låta avrätta honom för hans brott?
Att skuldfrågan ägnades en så noggrann och detaljrik uppmärksamhet tillhörde förstås inte vanligheterna. Och att den anklagades psykiska hälsa blev föremål för omfattande undersökningar – som ofta tog formen av djuplodande samtal – var snart sagt unikt.
Till slut kom ändå den väntade domen. Woyzeck var skyldig. Hans vanföreställningar var inte tillräckliga för att frikänna honom från ansvar: han borde ändå ha förstått skillnaden mellan fel och rätt. Woyzeck dömdes till döden, och den 27 augusti 1824 avrättades han.
Så långt alltså pjäsen – och så långt verkligheten.
Förvandlingen
I Büchners text blir Woyzeck en spegel. Berättelsen om en individ, om en människas öde, blir till en berättelse om livets mest grundläggande och oerhörda villkor. Textens fragmentariska tablåer berättar om en värld som obönhörligt och hänsynslöst krossar den som är svag, och gestalterna som rör sig på scenen agerar som vore de mekaniska delar i ett ofattbart grymt maskineri. Det är egentligen bara Woyzeck och Marie som beskrivs med något slags psykologisk trovärdighet: övriga rollfigurer förblir karikatyrer, skissartat återgivna, kuggar i ödesmaskinen.
Så namnlöst och anonymt framträder till slut makten och överheten. Och det är mot denna iskalla fond som Woyzeck går allt djupare in i vanvettet.
Allt är övergripande och grovhugget tecknat av Büchner – och samtidigt brutalt, knivskarpt, insiktsfullt. Här skapas distans. Men också intim närhet.
Allt finns samtidigt.
En ordnad oordning
Büchners död avbröt arbetet med Woyzeck. Det han lämnade efter sig var ett antal mer eller mindre färdiga fragment. 1879, när pjäsen trycktes för första gången, var det i en version som i avgörande delar såg helt annorlunda ut än den pjäs vi har att tillgå idag. Inte nog med att utgivaren hade läst titeln fel: Wozzeck istället för Woyzeck. Scenernas ordningsföljd var heller inte självklar, och inte heller hur scenerna faktiskt löd.
Scenordningen i 1879 års utgåva:
- Zimmer. ”Langsam, Wozzeck, langsam”
- Oeffentlicher Platz. Buden. ”Auf der Welt ist kein Bestand”
- Das Innere der Bude. ”Zeig den Talent!”
- Stube. ”Was die Steine glänzen?”
- Der Hof des Doctors. ”Meine Herren! ich bin auf dem Dache wie David”
- Freies Feld. Die Stadt in der Ferne. ”Du, der Platz ist verflucht!”
- Die Stadt. ”He Bub! Sa sa! Ra ra ra! Hörst? Da kommen sie!”
- Studirstube des Doctors. ”Was erleb’ ich, Wozzeck?”
- Straße. ”Geh’ einmal vor dich hin!”
- Straße. ”Wohin so eilig, geehrtester Herr Sargnagel?”
- Mariens Stube. ”Guten Tag, Franz.”
Länge såg alltså pjäsen ut på ett annat sätt än vad den gör nu. Enklast kan det illustreras genom inledningsscenen. 1879, och under stora delar av 1900-talet, inleddes pjäsen med en scen som i de versioner vi nu har att tillgå kommer först som nummer nio.
”Hauptmann. Langsam, Wozzeck, langsam; eins nach dem Andern. Er macht mir ganz schwindlich. Was soll ich denn mit den zehn Minuten anfangen, die Er heut’ zu früh fertig wird? Wozzeck! bedenk’ Er, Er hat noch seine schönen dreißig Jahre zu leben! Dreißig Jahr! macht dreihundert und sechzig Monate und erst wie viel Tage, Stunden, Minuten! Was will Er denn mit der ungeheueren Zeit all anfangen? Theil Er sich ein, Wozzeck!”
1879 års version reviderades med åren, men inledningsscenen förblev länge densamma. I 1909 års utgåva såg scenordningen ut så här, numrerad efter 1879 års scenföljd: 1 – 6 – 7 – 8 – 2 – 3 – 9 – 5 – 4 – 10 – 11.
Ett visst kaos, alltså. Och det här får förstås konsekvenser för hur man tolkat och tolkar pjäsen.
Anslaget spelar roll.
I Tage Aurells version från 1961 var scenordningen för de första sju scenerna istället följande (här numrerad enligt 1879 års utgåva):
1. Hos kaptenen
6. Ute på öppna fältet
7. Staden
2. Marknadsstånd
3. Det inre av det upplysta tältet
4. Maries kammare
8. Hos doktorn
I de senaste textkritiska utgåvorna av pjäsen är ordningen förändrad på nytt. Nu inleds pjäsen med scen 6, 7 och 2 (numrerad efter 1879 års utgåva). Rakstugescenen, som så länge inledde dramat, kommer nu först som nummer nio i scenordningen. Och inte heller står texten riktigt att känna igen. Nya rön har förvandlat även innehållet. Replikskiften har tolkats om, förändrats, inplacerats på nya platser.
Pjäsen tycks alltså annorlunda i snart sagt varje ny utgåva och i varje ny översättning.
MANUSKRIPT A, WOYZECK (1956)
MANUSKRIPT B, WOYZECK (1956)
TVÅ MANUSKRIPT, WOYZECK (1961)
TRYCKT UTGÅVA, WOYZECK (1961)
TRYCKT UTGÅVA, WOYZECK (1972)
Och som vi snart ska se är det här som den allra största tolkningspotentialen finns – i uttolkningen av handskrifterna men också i översättningen till ett annat språk.
EN INLEDNING
GEORG BÜCHNER
WOYZECK: PJÄSEN
BÜCHNER I SVERIGE
AURELL & WOYZECK
1. ANSLAG
2. TONTRÄFF
3. NYCKELSCEN
AURELLS VERSIONER
MANUSKRIPT A, WOYZECK (1956)
MANUSKRIPT B, WOYZECK (1956)
TVÅ MANUSKRIPT, WOYZECK (1961)
TRYCKT UTGÅVA, WOYZECK (1961)
TRYCKT UTGÅVA, WOYZECK (1972)
OM BÜCHNER & AURELL
”Büchner & Aurell” producerades för Litteraturbanken under 2020 av Dick Claésson. Alla citat ur Tage Aurells översättningar återges med tillstånd från rättighetshavaren. Där inget annat anges är alla kringtexter skrivna av Dick Claésson.