Svenskt översättarlexikon

I den svenska förlagshistorien finns nog inget utgivningsprojekt med samma varaktighet och spridning som B. Wahlströms ungdomsböcker. Åren 1914−2012 utkom serien i 3 328 delar, svenska original och översättningar med en något större andel för de senare. Enligt en hyllningsskrift av Ahlborn och Nilmander uppgick den sammanlagda upplagan till tiotals miljoner exemplar. Först ut var Gabriel Ferrys indianberättelse Skogslöparen, sist kom den avslutande delen i Pernilla Geséns serie om klass 7b, Vi ses – lova det. Utgivingen däremellan var myllrande och minst sagt svåröverskådlig. Nedan görs ett försök att sammanfatta seriens betydelse som översättningshistoriskt fenomen. För mer fullständiga katalogförteckningar och ingående studier hänvisas till verk i bibliografin.

De första åren

Förläggaren Birger Wahlström hade en bakgrund på det marknadsomstöpande Ljus förlag, vars utgivning av billighetsserier hade nått mycket höga upplagor under åren efter sekelskiftet. Då Wahlström startade eget 1911 använde han sina lärdomar från Ljus: han riktade in sig på lågprishäften och förbättrade marginalerna genom att öka upplagan snarare än att höja priset. Efter en inledande utgivning med översatta underhållningsromaner för vuxna gick han över till barn- och ungdomslitteratur och blev inom kort marknadsledande på området. Under de första åren hade förlaget några parallella skriftserier för barn, bland annat utkom 1916−1922 ett femtiotal nummer med 35-öreshäften i stort format under namnet Ungdomsbiblioteket, fyllda främst med verk av författaren och översättaren Gunnar Örnulf. B. Wahlströms ungdomsböcker fann sin varaktiga form under åren kring första världskrigets slut, då böckerna fick kartonnerade band med framsidan i färgtryck och ett utdrag ur utgivningslistan på ryggen för att stimulera till läsning och samlande. År 1923 kom den välkända färgkodningen efter kön: gröna ryggar för pojkar, röda för flickor. Marika Andræ, som skrivit en avhandling om seriens första årtionden, har påpekat att de röda ryggarna kallades just för flickböcker, medan de gröna fick behålla den allmänna beskrivningen ”ungdomsböcker”, trots att de hade en utpräglad pojkbokskaraktär och ibland försågs med undertitlar i stil med ”berättelse för pojkar”.

Till de mest anlitade författarna hörde inledningsvis Axel Kerfve och Gunnar Örnulf, vilka vid sidan av egna verk under eget namn också låg bakom flera pseudoöversättningar. Bland andra återkommande svenska originalförfattare, som ibland också översatte för serien, återfanns Ivan Aminoff (pseudonymen Radscha) och Olov Thomas.

Den översatta repertoaren dominerades redan från början starkt av engelskspråkiga författare, i synnerhet i den grönryggade utgivningen för pojkar. Den tematiska slagsidan åt nordamerikanska äventyr förstärktes av att seriens svenska och europeiska pojkbokförfattare ofta förlade sina äventyr till samma miljöer och dessutom gärna publicerade sig under amerikanska pseudonymer. Den populäre tyske författaren Karl Mays verk utspelade sig exempelvis ofta i den amerikanska gränsmiljön, och motsvarande gällde en stor del av den svenska originalproduktionen i titlar som Kerfves Silverormen, den siste apachehövdingen (1915) eller Örnulfs Björn-Olles äventyr i Mexico (1919).

Det mesta som gavs ut under dessa år fick en begränsad livslängd. Det stora undantaget var den populäraste utländske författaren, amerikanen Edward S. Ellis, vars verk utkom i närmare 160 olika utgåvor i serien 1915−1982. Hans böcker om ”den ädle vilden” Hjortfot introducerade också en företeelse som skulle bli central för B. Wahlströms ungdomsböcker: den långa boksviten med en återkommande hjälte.

Ett par klassiska utländska ungdomstitlar fördes efterhand in i serien, däribland Skattkammarön (1933), översatt av Einar Ekstrand. Men någon klassikerprofil hade serien aldrig ─ inte ens den mest välkände indianboksförfattaren, J.F. Cooper, fick någon framskjuten ställning i urvalet, trots att hans verk låg tematiskt rätt och var upphovsrättsligt fria. Klassikernas frånvaro i B. Wahlströms ungdomsböcker blir iögonfallande vid en jämförelse med den något äldre skriftserien Barnbiblioteket Saga, vars pedagogiska anslag var mycket tydligare och där förmedlandet av god litteratur och klassiker var ett självändamål. Frånvaron av klassiker i B. Wahlströms ungdomsböcker ter sig närmast som ett konsekvent, kanske principiellt avståndstagande från den sortens pekpinnar och påminnelser om en viss litteraturs företräden som tycks oundvikliga då en äldre generation ska föra vidare sin barndoms lässkatter till sina egna barn. De mindre uppburna verk som fick plats på B. Wahlströms listor var i allmänhet nyskrivna och stod fria från all uppbygglig barlast, vilket möjligen ger en ledtråd till seriens kommersiella framgångar och livslängd.

Vid 1920-talets mitt introducerades flickböckerna som en särskild inriktning inom serien och utgjorde snart en lika stor andel av den översatta utgivningen som pojkböckerna. Med detta fick det översatta urvalet för en tid en större variation med avseende på källspråk: bland de första flickböckerna fanns ett stort inslag av författare från Danmark, Norge och Tyskland, exempelvis Anna Baadsgaard och Emmy von Rhoden, vars böcker om Yrhättan var särskilt populära. Seriens tydliga uppdelning i pojk- och flickböcker sammanföll alltså inte bara med en genreuppdelning utan också med att de ofta äventyrliga pojkböckerna inhämtades från eller inspirerades av den angloamerikanska världen, medan flickböckerna hellre skildrade sociala samspel i familjekretsar och inhämtades från Skandinavien och Tyskland.

Anmärkningsvärt är att ett av de stora källspråken för översatt litteratur i Sverige – franskan – saknas helt i serien redan från dess början; inte ens Alexandre Dumas eller Victor Hugo släpptes in. Den engelskspråkiga författarnas dominans i det översatta urvalet skulle bli ännu påtagligare med tiden, men den var uppenbar redan på 1910-talet och påminner om att den angloamerikanska litteraturens inflytande i den ungdomskulturella sfären i Sverige inte uppstod under 1900-talets senare hälft.

Huvuddelen av översättningarna under mellankrigstiden producerades av en begränsad skara namn: den tills vidare okände Ernst Grafström var mycket produktiv, liksom Einar Ekstrand och Oscar Nachman. Flickböckerna översattes vanligen av Kerstin Wenström, som var knuten till förlaget redan från 1910-talet, och Ebba Nordenadler, som kom in på 1920-talet då antalet översatta flickböcker ökade.

Översättningarna var inte sällan förenklade och påtagligt förkortade − exempelvis Grafströms version av G.A. Hentys Bland guldgrävare och indianer (1915) var nästan en tredjedel kortare än både originalet och den anonyma översättning som hade givits ut 1894 i Billes ungdomsbibliotek. Översättningsverksamheten tycks ha varit underställd förlagets behov; förkortningar gjordes löpande, förmodligen som anpassning till seriens format och för att göra slutprodukten mer lättsmält. Det som ströks var ofta långa undervisande utläggningar och naturskildringar. Kvar fanns en produkt som var mer handlingsinriktad och mindre beskrivande, men också mindre didaktisk och moraliserande, för även om sådana inslag ännu fanns kvar krympte deras utrymme i den svenska texten. Härigenom åstadkom översättare och redaktörer handgripligen en omvandling av det ungdomslitterära verket, som kunde se påtagligt annorlunda ut då det kom ut i andra änden av B. Wahlströms redaktionsapparat. Givet seriens genomslag – enligt Marika Andræ ska serien 1933 ha sålt lika många exemplar som alla andra svenskspråkiga ungdomsböcker tillsammans − var det ingen obetydligt förändring. Översättningspraktiken vid B. Wahlström torde rimligen ha varit pådrivande i det tidiga 1900-talets förändring av de barnlitterära normerna i Sverige och i en uppluckring av en äldre tids didaktiska anslag.

En övergångsperiod: 1930-talet och 1940-talet

Mitten av 1930-talet framstår som en brytpunkt för serien, även om den på många sätt kom att hålla fast vid de principer som etablerats tidigare. Av Andræs avhandling framgår att den svenska originallitteraturen nu började ta plats i utgivningen och att översättningarnas andel sjönk avsevärt. I synnerhet minskade antalet översatta flickböcker, vilket hängde samman med ett uppsving för den svenska flickboken tack vare författare som Ester Bolinder och Hedvig Svedenborg. Bland andra originalförfattare i serien under dessa år kan nämnas Vera von Kræmer, upptäcktsresanden Gustaf Bolinder och pojkboksförfattaren Gustaf G. Lindwall, som också översatte flera titlar av Niels Meyn både för ungdomsserien och för skriftserien Wahlströms djurböcker.

Föryngring och breddning märktes också bland de utpräglade översättarna med nya namn som Aslög Davidson, Gundla Johansson, Emil Langlet, Dagmar Lindwall, Karin Skerfe, Georg Öberg och inte minst Gösta Högelin. Den sistnämnde var nu seriens mest produktive medarbetare med över tjugo översättningar och åtta egna pojkböcker. Högelin översatte en del av titlarna tillsammans med sin hustru, ungdomsförfattaren Lisa Högelin, som också skrev flera egna verk direkt för serien, något som även parets dotter Inger senare skulle göra.

Ett annat nytt inslag på 1930-talet var att förlaget började modernisera äldre översättningar. Exempelvis Adil Bergström var verksam med att bearbeta äldre översättningar av Karl May, ett arbete som han utförde också för andra förlag och som visar hur översättarens roll ofta sammanföll med redaktörens. Det var vid denna tid inte ovanligt att i synnerhet utgivare av barnlitteratur moderniserade äldre översättningar och gav ut dem som nyöversättningar. Ett exempel i B. Wahlströms skriftserie var Aslög Davidssons översättning av Susan Coolidges (pseudonym för Sarah Chauncey Woosey) Högadal (1942), vilken i stort sett var en ren modernisering av en anonym översättning som hade publicerats i flera utgåvor av Fritzes bokförlag sedan 1894.

Serier i serien: 1945–2012

Efter andra världskriget blev de engelskspråkiga författarnas dominans i det översatta urvalet närmast total. Förändringen gick hand i hand med skriftseriens tilltagande dragning mot långa, massproducerade delserier med en och samma huvudperson ─ en produktform som hade flera färdigförpackade varianter i den angloamerikanska världen. Redan 1940 inkluderade serien Richmal Cromptons böcker om busfröet Bill, vilka hade kommit ut i Sverige sedan 1920-talet i översättningar av Arne Lönnbeck. Denne följde nu med Bill till B. Wahlström för ytterligare några översättningar och efterträddes längre fram av bland andra Britt G. Hallqvist och Astrid Borger. Av den produktiva Enid Blyton översattes också dussintals titlar för serien, dock inte den populära Fem-serien som utkom på annat förlag.

Bland de gröna ryggarna började nu indianerna tappa mark ─ en av de sista långa indianserierna var för övrigt ett av få undantag från den angloamerikanska dominansen i det översatta urvalet: normannen Ulf Ullers serie om Hököga, som översattes av främst Alvar Zacke. Den som trängde undan indianerna var den nya tidens hjälte: stridspiloten. Flygböckerna hade börjat ta tydlig form som pojkboksgenre på 1930-talet, med svenska författare som Gösta Högelin och Alvar Zacke. Sven Wernström skulle snart följa efter med en rad originaltitlar för B. Wahlströns ungdomsböcker. Den främste flyghjälten var dock en översättningsprodukt: av W.E. Johns serie om stridpiloten Biggles översattes närmare ett hundratal titlar 1940─1988. Bland de återkommande Bigglesöversättarna fanns Gösta Högelin, Josef Almqvist, Arnold Åkesson och Anna Lisa Olsson.

Den viktigaste importkällan för B. Wahlströms ungdomsböcker under hela andra halvan av 1900-talet var det så kallade Stratemeyersyndikatet: en sammanslutning amerikanska författare som massproducerade ungdomsböcker serievis. Till de mest berömda kollektiva pseudonymerna på syndikatets lista återfanns F.W. Dixon, Carolyn Keen och Roy Rockwood. Av pseudonymen Dixons serie om Bröderna Hardy utkom mer än sjuttio titlar på svenska under efterkrigstiden med Sture Biurström och Börje Hoffsten som de flitigaste översättarna. Den mest omfattande och framgångsrika delserien i hela skriftseriens historia var förmodligen pseudonymen Carolyn Keens Kittyböcker, med närmare tvåhundra titlar 1952─2010. Översättare var inledningsvis Josef Almqvist och Anders Linder, senare följda av otaliga andra. Möjligen var det Almqvist som gav upphov till huvudpersonen Kitty Drews namnbyte: i originalet heter hon Nancy. Orsaken till namnbytet är oklart, men liknande förändringar skedde i flera andra länder.

Bland de svenska långkörarna under efterkrigstiden återfanns Sivar Ahlruds (kollektiv pseudonym för Ivar Ahlstedt och Sid Roland Rommerud) serie om Tvillingdetektiverna och Bengt Linders serie om den tokrolige Dante, som samlade närmare fyrtio titlar 1966−1980. I den röda serien återfanns författare som Anna-Lisa Almqvist, Marie Louise Rudolfsson, Thea Oljelund, och så Ingrid Bredberg, vars serie om den burdusa tonårsflickan Jolly blev särskilt populär och utkom i närmare trettio titlar 1970−1988. Hästböcker av svenska författare blev ett allt viktigare inslag, en utveckling som skedde parallellt med att engelskspråkiga serier i genren översattes. Exempelvis Bonnie Brytans serie Stallkompisar fördes över till svenska av den mycket produktiva barn- och ungdomsöversättaren Solveig Rasmussen.

Serien B. Wahlströms ungdomsböcker lades slutligen ned 2012 efter en tid av stadigt vikande försäljningssiffror. Enligt mejlväxling med Louella Bergman på förlaget var det inte längre ekonomiskt motiverat att hålla fast vid en utgivningslista enligt den modell som Birger Wahlström introducerat hundra år tidigare.

Skriftserien som institution

Som framgått hade B. Wahlströms ungdomsböcker en tydligt kommersiell prägel. Utgivningslistan kan läsas som en enkel karta över de marknadsimpulser som förlaget förhöll sig till: försäljningssiffror, växlande barnlitterära moden, generationsväxlingar och samhällsförändringar. Det som var konstant var inriktningen mot det lättsmälta, det lättsålda och det som stod fritt från äldre generationers pekpinnar. I detta erbjöd den engelskspråkiga ungdomslitteraturen ett passande komplement till den svenska originallitteratur som förlaget själv tog fram. Och i den processen fungerade nog vanligen den importerade litteraturen som förebild för den inhemska. I synnerhet under efterkrigstiden märks att de svenska originalförfattarna börjar ta efter de engelskspråkiga författarna och skriva långa serier med en återkommande huvudperson. Bengt Linders talrika böcker om Dante och Tvärsan var i sig en ursvensk produkt med stockholmsslang och titlar som Tjing i havreåkern, Dante! (1971) och Fnurp i kolan, Dante (1977), men formen ─ den närmast ändlöst löpande serien med en eller ett par återkommande hjältar ─ ter sig i detta sammanhang som en importprodukt med angloamerikanska förebilder. B. Wahlströms ungdomsböcker var inte enbart en kommersiell vindflöjel som bytte karaktär så fort de barnlitterära modena växlade; det var också en barnlitterär institution som påverkade den svenska originallitteraturen.

Skriftseriens institutionella karaktär märks även i hur den kunde förlänga livet på en del titlar genom att låta modernisera eller i sällsynta fall nyöversätta verk som tedde sig föråldrade. En första sådan omgång genomfördes som nämnts redan på 1930-talet, men behovet tycks ha varit ännu större några årtionden in på efterkrigstiden. Nu genomgick många verk en dubbel modernisering. Precis som vid de tidigare moderniseringarna genomfördes strykningar av framför allt informationsrika och didaktiska partier samt förändringar av vissa föråldrade stilgrepp. Exempelvis några av Ernst Grafströms 1920-talsöversättningar av Ellis Hjortfotböcker moderniserades av Thorleif Hellbom på 1960-talet, varvid berättarens omoderna du-tilltal till läsaren försvann tillsammans med en del naturskildringar. Men nu genomfördes också moraliserande ingrepp utifrån de nya etiska ramar som litteraturen hade att verka i. Exempelvis Hellbom tycks också ha haft till uppgift att rensa ut ej längre gångbara uppfattningar om ras, klass och kön ur Ellis verk. Motsvarande ingrepp gjordes också i de tidigaste översättningarna av både Kitty och Bröderna Hardy inför nyutgivningen 1959, liksom med de många av de Bigglesböcker som i slutet av 1960-talet och under 1970-talet reviderades eller ersattes med nyöversättningar. Stefan Mählqvist beskriver principerna för revideringen av Bigglesböckerna som att förlaget ville behålla ”bokens kärna – hjälten och handlingen” men att man däremot inte visade ”någon större pietetsfullhet gentemot originaltexten”. Orsaken till att förlaget ibland lät nyöversätta verk istället för att modernisera dem var, enligt Mählqvist, att ”eventuella revideringar på grund av föråldrat språkbruk skulle bli så omfattande att en ny översättning i själva verket blir ett enklare tillvägagångssätt. Allmänt var de nya versionerna något nedkortade, och pejorativa omdömen på grundval av framför allt ras och klass hade strukits bort eller mildrats”.

Wahlströms ungdomsböcker gav ofta prov på gott väderkorn för ungdomslitterära trender och kunde nog också vara viktig för styrkan i en del av dessa. Central för seriens ställning var den särskilda nisch i den översatta litteraturen som förlaget tidigt hittade och som blev särskilt tydlig under efterkrigstiden. Trots de växlande trenderna ter sig urvalet påfallande konsekvent över tid, och inte bara till formatet utan också genom att seriens titlar ofta höll ett avstånd till den didaktiska eller på andra sätt mer prövande ungdomslitteraturen. Även om titlarna sällan utmärkte sig för att vara konstnärligt framstående visar försäljningsframgångarna liksom enhetligheten över tid att förlaget tidigt hittade en verksam formel för att stimulera ungas läsning.