Svenskt översättarlexikon

Sven Axel Sigurd Collberg föddes i Karlskrona den 10 september 1919. Föräldrarna var kommendörkapten Axel Aliander ”Andro” Collberg och dennes hustru Louise, född Collin. Sven var mellanbarn med två systrar. Redan tidigt i livet var han intresserad av litteratur och klassiska språk. Efter studentexamen i hemstaden 1938 började han samma år läsa vid dåvarande Göteborgs högskola och 1943 blev han fil.mag. Giftermålet 1947 med Irene Klingwall, dotter till Thea och Folke Klingwall, resulterade i tre barn: Dan, Britt och Sofia.

Läsåret 1946–1947 var Collberg lärare vid Lundsbergs internatskola i Värmland, därefter (1948−1950) i Bengtsfors. Han verkar ha trivts i trakterna nära Vänern och fortsatte som lektor på kommunala gymnasiet i Åmål 1951–1954. I över trettio år, fram till 1986, var han därefter lärare vid Katedralskolan i Lund, där också hans barn fick växa upp och gå i skolan. Collberg undervisade som adjunkt i latin, dramatik, svenska, engelska och allmän språkvetenskap. Han hade även genomgripande kunskaper i flera andra språk, mest nämnvärt italienska och det internationella hjälpspråket interlingua. Som utpräglad humanist engagerade sig Collberg för den klassiska litteraturen; en årligen återkommande skolresa till Rom under hans ledning var mycket uppskattad bland Katedralskolans elever.

Debuten som poet skedde med diktsamlingen Tang. Pastischer (1948), långt senare översatt av honom själv till interlingua. Hans egna diktsamlingar fortsatte att komma ut med jämna mellanrum under de följande årtiondena. Collberg var litteraturkritiker på Sydsvenska Dagbladet 1971–1973 och vid samma tid medarbetare i ett par läromedelsverk. Han tilldelades Sveriges Författarfonds premium till personer för belöning av litterär förtjänst 1972. Året därpå tilldelades han Lunds kommuns kulturpris som han återigen erhöll 1989. När Lund firade tusenårsjubileum 1990 fick Collberg äran att komponera festdikten.

Med interlingua kom Collberg i kontakt 1972. Han gav sig snart på att undersöka om det verkligen gick att översätta litteratur till språket, som annars mest hade använts för facktexter och enklare kommunikation. ”Jag gjorde det mest som en sport”, uttryckte han det i en intervju i Dagens Nyheter (15/12 1974). I tät följd kom en rad verk, huvudsakligen poesi och dramatik, däribland Elegias duinese (1973) av Rainer Maria Rilke, Nyctalopia (”Mörkerseende”) (1973) av Tomas Tranströmer, Aniara (1974) av Harry Martinson och Shakespeares Hamlet (1974). Nämnas kan även Dantes Le comedia. Inferno (1976). Många av titlarna utgavs av det nederländska interlinguaförlaget Beekbergen. Collberg blev en auktoritet inom interlinguarörelsen i Norden och inom detta gebit blev han känd i hela världen.

I samarbete med Gustaf Törnqvist översatte Collberg Flora Thompsons trilogi Lärkans flykt till Candleford (1984), liksom två verk av den brittiske författaren Peter van Greenaway samt tre romaner av Siegfried Sassoon, vilka utkom i Norstedts Albatrosserie. Från spanska tolkade han 1959 Snö, purpur och grön vind, ett urval av dikter av bland andra Juan Ramón Jiménez, Federico García Lorca och Pablo Neruda. Collberg reviderade från 1968 och framåt för Gleerups förlag Carl August Hagbergs översättningar av Shakespeares dramer, bland annat Macbeth, Antonius och Kleopatra, Henry V och Lika för lika, till vilka han också skrev förord.

Språkliga korsningar och metriska utmaningar tycks ha intresserat Collberg. Tillsammans med Bengt Anderberg tolkade han 1989 det egendomliga diktverket Hisperica Famina, skrivet av en anonym författare på 600-talet på ett pastischartat latin med språkliga influenser från bland annat keltiskan. Ellerströms förlag utgav ett flertal av Collbergs översättningar till svenska, bland annat ett urval av den tyske, latinspråkige medeltidspoeten Archipoeta och den senmedeltide skalden Jorge Manriques Verser vid hans faders död (1998) från spanska. Collbergs översättning av Petronius Satyricon fick stor uppmärksamhet och hyllades av kritiken. Ruth Lindström menade att Collberg särskilt väl omvandlade ”det obildade talspråket till ett välfunnet slangspråk” och att översättningen var ”effektiv och naturligt flytande” (Svenska Dagbladet 15/5 1970).

Collbergs sista översättning blev W.H. Audens diktsamling Sir, ingens fiende (2003), utgiven i Ellerströms lyrikserie Enhörningsserien. Översättningen togs emot som en mycket välkommen insats för Auden på svenska, som dittills huvudsakligen funnits representerad med mindre lyckade översättningsförsök. Kritiken var överlag mycket positiv men innehöll ett antal förbehåll, vilka företrädesvis hade sina utgångspunkter i hanteringen av versen och Audens komplexitet som poet. Aris Fioretos skrev i sin recension i Expressen 9/7 2003 att översättaren inte bara måste ”behärska bundna former utan också Audens vardaglighet, inte bara den intrikata musiken, utan även den lediga tonen”. Fioretos kallade Collberg för ”den emeriterade latinlektorn med balettkänsla i fötterna” och ansåg att han i många fall lyckats väl med att ”förmedla det rörliga intellekt och tyglade hjärta som ryms i dessa verser”. I andra fall menade han att det hela gränsade till ”svensktoppspekoral” och ”Sven Ingvars utklädda till Sten Broman”. Ett exempel var utan tvivel O but he was fair as a garden in flower / As slender and tall as the Eiffel Tower, som hos Collberg blir ”På så härlig en ann finge aldrig man korn, / smärt och lång – ja, så hög som parisarnas torn!”.

Carl-Johan Malmberg var mycket positiv och lovordade översättningen som ett genombrott för Auden på svenska. Han menade att Collbergs tolkning var ”känslig och kompetent”, och framförde att värvet som ”Auden-översättare förutsätter att man trivs med bundna former och Sven Collberg gör det” (Svenska Dagbladet 28/6 2003).  Audens dikt ”Petition” kan tjäna som exempel:

Sir, ingens fiende, som allt förlät
blott ej halsstarrig negativitet: 
Öd, slösa kraft och ljus, helbrägdagör
du själv för oss olidligt nervbegär, 
avvänjnings mattighet, lögnhalsens böld, 
inväxt jungfrulighets förvridna skuld. 
Förhindra hårt betingad nej-reflex, 
och lirka feglingen, tills skräcken bräcks.  
Sätt spotlight fort mot alla på reträtt,
så att de vänder från vad utväg gett.
Säg namn på dem i staden som ger bot,
på var asyl vår färd kan sikta mot.
    Riv ner de dödas hus; med allt förbytt
    lys nya byggen och gör hjärtat nytt! 

 

Sir, no man’s enemy, forgiving all 
but will his negative inversion, be prodigal: 
Send to us power and light, a sovereign touch 
curing the intolerable neural itch, 
the exhaustion of weaning, the liar’s quinsy, 
and the distortions of ingrown virginity. 
Prohibit sharply the rehearsed response 
and gradually correct the coward’s stance; 
Cover in time with beams those in retreat 
that, spotted, they turn though the reverse were great; 
Publish each healer that in city lives 
or country houses at the end of drives; 
    Harrow the house of the dead; look shining at 
    new styles of architecture, a change of heart.

Collberg har skickligt hanterat sonettformen, trots att några av hans versrader har något färre antal stavelser än originaldikten, medan rimmen flyter ledigt och ordvalen är fyndiga, om än ställvis stilbrytande: ”betingad nej-reflex” för the rehearsed response och ”sätt spotlight fort” för cover in time with beams.

Collbergs språkliga bredd gav honom djupa kunskaper som genomsyrade hans översättningar; detta möjliggjorde att han kunde hantera såväl äldre som modern litteratur. En benägenhet att söka sig till udda språkliga utmaningar syntes inte minst i hans intresse för interlingua. ”Jag översätter poesi som jag önskar att jag själv hade skrivit”, uttryckte han det själv i en intervju, återgiven i en nekrolog. En blick på Collbergs översättningsverksamhet återspeglar därmed kanske i mångt och mycket hans personlighet – nyfiken och orädd, men också ödmjuk. Han avled i Lund den 24 september 2003 vid 84 års ålder.