Büchner & Aurell
Georg Büchner: ett liv
Ett ansikte
Den 4 augusti 1834 går en efterlysning ut. Beskrivningen är pragmatisk och kortfattad.
”Signalement des stud. med. Georg Büchner von Darmstadt Alter: 20 Jahre. – Größe: 6 Schuh 9 Zoll hessisches Maas. – Haare: blond. – Stirn: sehr gewölbt. – Augenbrauen: blonde. – Augen: graue. – Nase: stark. – Mund: klein. – Bart: blond, etwas am Kinne und schwacher Schnurrbart. – Kinn: rund. – Angesicht: oval. – Gesichtsfarbe: frisch. – Besondere Zeichen: düsteren, nach der Erde gesenkten Blick, dem Anscheine nach kurzsichtig, trägt zuweilen eine Brille. Geht etwas einseitig. – Wahrscheinliche Kleidung: Runder schwarzer Hut; Rock: blautüchner, eine Art Polonaise mit Schnüren auf Brust und Rücken, sog. Blattlitzen; Beinkleider: unbekannt; Stiefeln: gewöhnlich.”
Den unge man som eftersöks sägs alltså vara tjugo år gammal. Han har grå ögon, ljust hår, en tydligt markerat välvd panna, och han går med blicken riktad nedåt.
Han ser svårmodig ut. Han är närsynt och använder ibland glasögon. Han är av medellängd. Om hans byxor och stövlar har man inget att berätta. Men han bär ofta en rund, svart hatt.
Det är medicine studenten Georg Büchner (1813–1837) som beskrivs. Men det är inte hans studier som orsakat efterlysningen, och inte heller den nyskapande dramatikerns pjästexter. Det är revolutionären man söker. Den regimkritiske. Allt det andra spelar ingen roll för den samtid i vilken Büchner rör sig. Hans penna har satts i motståndets tjänst – och för detta ska han fängslas och bestraffas.
Så möter världen alltså för första gången författaren Georg Büchner. Signalementet, och en frimärksstor teckning som vännen Alexis Muston utförde 1833, låter oss komma hans yttre uppenbarelse nära.
Vi söker efter spår. Vi tycker oss se diktarens inåtvända kroppsspråk i beskrivningen. Vi vill ju så gärna se litteraturen gestaltad i kroppen, i blicken.
Så lätt blir det förflutna en förrädisk spegel.
Ett liv i fragment
Büchner hade inte fyllt 24 år när han dog. När efterlysningen gick ut hade han två och ett halvt år kvar att leva. Under sin livstid publicerade han bara en längre litterär text – Dantons Tod (1835) – och den utkom dessutom i en starkt förkortad och idémässigt stympad version. Han lämnade ytterst få brev och dokument efter sig, och de texter han skrev har huvudsakligen bevarats i ofärdiga versioner.
Büchners liv och verk har alltså rekonstruerats av eftervärlden. Rekonstruktionen har satts samman med hjälp av indicier, spår och antydningar.
Det är som Lars Bjurman skriver: att eftervärldens bild av Büchner har sedan länge framstått som ”en ideologisk dragkamp mellan i huvudsak två läger som bara förenats av en gemensam strävan att hitta en möjligast enhetlig person […] bakom hans texter: trots det politiska fiaskot revolutionär och ’realist’ intill slutet i den socialistiska versionen; desillusionerad nihilist, konstitutionell melankoliker eller botfärdig syndare à la Raskolnikov i de vanligaste mottolkningarna.” (Lars Bjurman, ”Inledning”, i Georg Büchner, Dramatik och prosatexter, Stockholm 2013.)
Också Büchners liv – menar Bjurman – behöver alltså genomforskas för att komma texterna nära. Dokumenten är så få och texterna så fragmentariskt bevarade att allt blir viktiga pusselbitar i rekonstruktionen av verket.
Georg Büchner föddes den 17 oktober 1813 i Goddelau i dåvarande Storhertigdömet Hessen. Han var läkarson – den äldste i en stor syskonskara varav sex överlevde till vuxen ålder – och gavs därmed vissa ekonomiska möjligheter att förkovra sig under sin uppväxt och ungdom. I Darmstadt, dit familjen snart flyttade, studerade han vid gymnasiet. Och vid sidan av studierna (och ett tidstypiskt intresse för bland annat Shakespeares dramatik), började han snart att intressera sig för politiska frågor.
Redan tidigt levde Büchner tre liv: vetenskapsmannens, den radikale aktivistens och författarens liv. Dessa tre roller spelade han i praktiken samtidigt.
Såvitt världen visste var studierna och sedermera vetenskapen hans huvudsakliga profession. Han hade egentligen valt samma bana som sin far, men kom så småningom att ägna sig åt fiskars nervsystem. Ett drygt halvår före sin död lade han sista handen vid sin doktorsavhandling,”Om barbens nervsystem” (skriven på franska 1836: Mémoire sur le système nerveux du barbeau).
Och det var som en avhållen lärare i Zürich hans studenter skulle minnas honom fyrtio år efteråt.
”Krieg den Palästen!”
Men Büchner var också en aktivist. Hans liv var radikalens liv. Och att sätta sitt skrivande i den radikala samhällsförvandlingens tjänst var förstås förenat med betydande risker.
I Gießen, där Büchner efter åren i Darmstadt fortsatt sina studier vid universitetet 1833, blev hans politiska engagemang allt mer uttalat. Büchner var allt annat än naiv, och lär inte ha trott pennan mäktigare än svärdet – åtminstone inte på kort sikt. Men vilka alternativ stod honom egentligen till buds? Det var ju med sitt skrivande som han visste sig kunna göra skillnad, inte med vapen och upplopp.
Men också ordet kunde välja våldet:
”Skall i vår tid något hjälpa, så är det våld. Vi vet vad vi har att vänta av våra furstar. Allt de går med på har de avtvingats av nödvändigheten. […] Man förebrår ungdomen att den tar till våld. Lever vi kanske inte i en situation av ständigt pågående våld? Eftersom vi är födda och uppfostrade i ett fängelse märker vi inte längre att vi sitter fast i ett hål med händer och fötter fastsmidda och en munkavle i munnen.” (Brev till familjen, 5 april 1833. Övers. Lars Bjurman, i Georg Büchner, Dramatik och prosatexter, Stockholm 2013.)
Skrivandet skulle snart nog visa sig tillräckligt riskabelt även det fysiska våldet förutan. I en åttasidig pamflett, Der Hessische Landbote (tryckt i två versioner i juli och november 1834), hade han gått till storms mot makten. ”Friede den Hütten! Krieg den Pallästen!” (”Frid åt hyddorna! Krig åt palatsen!”) – så hade den inledande parollen låtit. Och även om Büchners text hade redigerats om innan den gick i tryck – och dessutom i en riktning som han själv såg som främmande och i betydande delar väsensskild från det manuskript han lämnat ifrån sig till betrodda vänner – var huvudtesen fortfarande hans.
Texten sökte ifrågasätta och undergräva den gudagivna auktoritet som makten åberopade. Och den gjorde det med kraft och retorisk skicklighet.
Därav så småningom efterlysningen. Därav beskrivningen av den unge mannens yttre.
Büchner hade valt att fly: exilen var till att börja med självvald. Men snart blev det omöjligt att ens överväga en återkomst. Rapporterna hemifrån talade om fruktansvärda förhållanden för dem som fångats in av myndigheterna.
För den som valt att stanna eller helt enkelt inte hunnit sätta sig i säkerhet hade det inte sällan gått mycket illa. Fängelse, tortyr – och i vissa fall döden – hade väntat.
Författaren
Som författare – i sin tredje och mest avgörande roll – omsatte Büchner sina erfarenheter av både vetenskap och kamp. Här stod hans stora strid, här hade han valt att verka. Och i dramatiken fanns den intensiva närvaro av ett nu som hans berättelser tycktes kräva. Där fanns ett tomt scenrum att inreda och befolka. Snabba replikskiften och vindlande monologer kunde användas för att spegla alla slags mänskliga erfarenheter och dårskaper. I Shakespeare hade Büchner, liksom Goethe före honom, funnit en älskad föregångare som skänkt ovärderliga impulser och hisnande dramatiska perspektiv. Men för den nya tiden krävdes också ett nytt språk och en ny form.
Och det var inget mindre än mänsklighetens historia som Büchner ville teckna.
”… den dramatiske diktaren är enligt min mening ingenting annat än en historieskrivare, men står över den senare genom att han återskapar historien för andra gången och i stället för att ge oss en torr berättelse direkt och oförmedlat för oss rakt in i en gången tids liv, ger oss karaktärer i stället för karakteristiker och gestalter i stället för beskrivningar. Hans högsta uppgift är att komma historien sådan den verkligen varit så nära som möjligt.” (Brev till familjen, 28 juli 1835. Övers. Lars Bjurman, i Georg Büchner, Dramatik och prosatexter, Stockholm 2013.)
Büchners första framträdande på den litterära scenen hade skett med pjäsen Dantons Tod (tryckt 1835), men han hade inte haft tillräcklig insyn över slutresultatet. Klåfingriga redaktörshänder hade förändrat texten på avgörande och destruktiva sätt. Erfarenheten visade alltså att om Büchners verk skulle nå offentligheten på de sätt som författaren själv avsett, så var det upp till honom själv att säkerställa publiceringen.
Delvis var det denna insikt som gjorde Büchner obenägen att lämna ifrån sig sina texter. Men än mer avgörande var förstås den oerhörda frenesi med vilken han framlevde sin existens och den våldsamma produktivitet – både på den akademiska och den litterära banan – som han visade prov på under åren 1833–1837. Hur skulle väl han ha hunnit publicera sig eller få sina dramer uppsatta? Han hade ju fullt upp med att skriva och försörja sig.
Breven hem – till familjen, och till Büchners älskade fästmö, Wilhelmine Jaeglé – berättade om ambition och flit. Men också om en rastlös tillvaro, präglad av landsflyktens kärva villkor. Han hade planer på att kombinera sina studier med en avlönad tillvaro som recensent i olika tidskrifter, men av detta blev det inget. Han översatte (Victor Hugos dramer Lucrèce Borgia och Marie Tudor); skrev om Spinoza och Descartes; grep sig i novellformatet an den tyske romantiske diktaren Jakob Michael Reinhold Lenz livsöde; skrev en drastisk och märkvärdig komedi, Leonce und Lena – och påbörjade Woyzeck.
Och mitt i steget bröts hans bana.
Den 2 februari 1837, i Zürich, insjuknade Georg Büchner i tyfus. En lång kamp följde, men hans liv stod inte att rädda. Den 19 februari dog han.
Hem kom han aldrig.
EN INLEDNING
GEORG BÜCHNER
WOYZECK: PJÄSEN
BÜCHNER I SVERIGE
AURELL & WOYZECK
1. ANSLAG
2. TONTRÄFF
3. NYCKELSCEN
OM BÜCHNER & AURELL
”Büchner & Aurell” producerades för Litteraturbanken i oktober 2020 av Dick Claésson. Alla citat ur Tage Aurells översättningar återges med tillstånd från rättighetshavaren. Där inget annat anges är alla kringtexter skrivna av Dick Claésson.