Büchner & Aurell
Büchner i Sverige
En långsam introduktion
Det skulle dröja innan Georg Büchners författarskap uppmärksammades av världen.
Den första samlade utgåvan av Büchners verk utkom först 1850. Utgåvan var inte komplett: så saknades till exempel Woyzeck, som fortfarande orsakade handskriftsuttolkarna stora besvär. Och den första uppsättningen på en scen av en Büchnertext, Dantons Tod, kom inte till stånd förrän 1902 – sextiofem år efter författarens död.
Först under 1900-talet blev alltså Büchner ett namn att räkna med i världslitteraturen. Men då kom hans namn snart att signalera såväl radikal ideologi som radikal estetik. Det börjande 1900-talets teatrar och kritiker tyckte sig finna en de moderna uttryckens vän i Büchner.
Det är förstås inte svårt att se de särpräglade kvaliteter som eftervärlden upptäckte i Büchners verk. Det är kvaliteter som får verken att dåna av kraft också idag. Där fanns en nyskapande form (även om kaoset bland de efterlämnade manuskripten ibland tycktes förstärka intrycket av det ’fragmentariskt moderna’.) Där fanns också ett livfullt och radikalt iscensatt historiskt stoff. Och där fanns ett kargt och förmodernistiskt språk som framstod som stramt och avskalat – fritt från prål och prakt.
Men för det gryende 1900-talets våldsamma och turbulenta Europa framstod dessutom Büchners texter i allmänhet (och till att börja med Dantons Tod i synnerhet) som verkningsfulla profetior. De blev till märkvärdiga, ofta mystiska spegelglas mot vilket en våldsam omvärld kastade en paradoxalt tydlig och avslöjande bild.
I Sverige var Büchner länge helt okänd. Men inte heller i Tyskland skedde ju genombrottet snabbt. Först 1879, i utgåvan Georg Büchners Sämtliche Werke und handschriftlicher Nachlaß, kunde en samlad, preliminär bild av författarskapet presenteras. Och trots tidstypiska strykningar i texterna – där hänsyn till ’den goda smaken’ fått råda – blev just denna utgåva utgångspunkten när tidningen Arbetet i mars 1889, hundra år efter inledningen av den franska revolutionen, påpassligt påbörjade publiceringen av en översättning av dramat Dantons Tod. ”Främst i tidningen”, deklarerade man stolt, ”börja vi en öfversättning af Georg Büchners tragiska skådespel Dantons död, hvari med dramatisk kraft och en glänsande stil skildras några af de mest storartade ögonblicken i den franska revolutionen.” (Arbetet, 26 januari 1889.)
En svensk Büchner
Översättningen var signerad ”A. D–n.”, och signaturen tillhörde tidningens grundare: Axel Danielsson (1863–1899). Från den 2 mars till den 20 juni 1889, uppdelad i tjugo avsnitt, löpte översättningen i Arbetet. Tidningens radikala anspråk gav pjäsen en självklar inramning. Upprop om bidrag till strejkande arbetare och uppmaningar till Arbetsmannafackföreningen att ”samlas mangrant kring fanan” flankerade pjästexten, och den Socialdemokratiska föreningens styrelse i Malmö annonserade påpassligt en föreläsningsserie om ”Den stora franska revolutionen”.
Att Danielsson också skrev i tidningen under den revolutionärt klingande signaturen ”Marat” var inte heller det en slump. Och att händelser under den franska revolutionen i tidningen beskrevs som ”storartade” var naturligtvis självklart i denna av klasskamp och revolutionär anda starkt präglade tidning. Büchners verk var ju också genomsyrat av revolutionens radikala tankegångar (även om hans texter krävde mer av läsaren och åskådaren än en bergfast och tveklös ideologisk hållning.)
Axel Danielsson översatte pjäsen under en fängelsevistelse; han avtjänade ett arton månader långt straff för bland annat hädelse. I Büchner fann den fängslade Danielsson inte bara en revolutionens frände. Säkert slogs han dessutom av likheten med Büchners liv: också hans tyske föregångare hade fått utstå maktens repressalier. Büchners korthuggna stil tycktes dessutom passa Danielssons temperament. På det hela taget undvek han lockelsen att låta den översatta texten färgas in av ett mer ornamenterat språk.
Också som läsdrama – och som indragande följetong – måste översättningen av Dantons Tod ha fyllt sin funktion för Arbetet. Danielssons huvudsakliga målsättning kan knappast ha varit att fånga teaterdirektörernas intresse eller, för den delen, att introducera författarskapet i sig för en svensk publik. Snarare siktade han på just den politiska dubbelverkan som temat kunde förväntas ha på läsekretsen. Pjästexten iscensatte ju den revolutionära kampen och kunde alltså fungera som sedelärande och fostrande exempel.
Danielssons ambition var sannolikt mycket instrumentell: det var samtiden – och framtidens möjligheter – han avsåg att teckna genom sin översättning av Büchners verk. Men var Danielsson för tidigt ute?
En Danton för Sverige
Uruppförandet av Woyzeck, som ägde rum i München 1913, låg bara några år i det förflutna när Lorensbergsteatern i Göteborg 1920, som första teater i Sverige, satte upp Dantons död i regi av Knut Ström. Ett världskrig låg mellan de två teaterhändelserna. Danielssons översättning från 1889 var nu bortglömd, och Ström hade (tillsammans med skådespelaren Arvid Petersen) gjort en egen översättning. Texten hade man förkortat, och titeln likaså: nu hette den kort och gott Danton. (Ström och Petersen hade också fördelen av att kunna utgå från en mer pålitlig utgåva av Büchners skrifter – en ny utgåva hade getts ut i Berlin 1909.)
Ströms iscensättning var i tidens anda exemplariskt expressionistisk. En tydlig klangbotten för uppsättningens atmosfär var förstås den i tid näraliggande ryska revolutionen – en annan var Europas turbulenta oroshärdar i kölvattnet av det stora kriget. ”’Danton’ är ett drama om revolutionen”, kunde man läsa i programbladet. ”Folkrörelserna är dramats ämne. Det är ledarna med deras politiska spel […] Det är lidelsernas spel på gator och i fängelser, det är opinionsvågornas brytningar inom folket […] Det är intet förhärligande av revolutionen. Tvärtom andas stycket en djup pessimism inför det kaos, som lidelserna frammana […] Dramat stannar inför det absurda i den blinda tvekampen mellan motsatta principer, förda fram av män, som var för sig äro fyllda av ärlig övertygelse om den egna sakens rättfärdighet.” (Lorensbergsteatern, program 18 mars 1920.)
Och nu tycktes tiden redo för Büchner. Den göteborgska uppsättningen gav i praktiken upphov till de första djuplodande kommentarerna – sett ur ett svenskt perspektiv – om hans liv och verk. Det var en suggestiv tillkomsthistoria som Carl Gustaf Samuel Ramsell af Ugglas beskrev i Göteborgs Dagblad: ”Lutad öfver dissektionsbordet skref [Büchner] ett drama, medan hans bror höll vakt mot ovälkomna öfverraskningar. Döko sådana upp, skötos de halfskrifna manuskriptsidorna in under anatomiska planscher, som man försiktigtvis strött ut öfver bordskifvan. På så sätt tillkom under en våldsam nervspänning ett par korta februariveckor af detta reaktionens klang- och jubelår Georg Büchners revolutionsskådespel …” (”Georg Büchners ’Danton’. Till Lorensbergsteaterns premiär om torsdag”, Göteborgs Dagblad 16 mars 1920.)
Och af Ugglas fortsatte: ”Det slår en frän, för mången kanske outhärdlig dunst ut från detta drama, som i själfva sin atmosfär har bevarat en stämning från den miljö, hvari det tillkom, dissektionssalen.”
I denna effektfulla dubbelexponering kom berättelsen om dramats tillkomst att spegla revolutionens allmakt. Larmet som trängde in i Büchners värld var samtidigt ett eko från det förflutna – och ett hela tiden närvarande, dovt mullrande hot.
”Se olycklig ut för fan!”
Göteborgstidningarna, på tryggt avstånd från omvärldens kaos, var inte sena att rapportera från både repetition och föreställning:
”Det kan ju tyckas som en skäligen enkel uppgift att komma in och föra oväsen. Men det skall som allt annat på Lorensbergsteatern vara konstnärligt. Och det är inte så lätt att åstadkomma ligistliv, som håller måttet inför sådana fordringar. […] Det är rörelser, miner, röst och allt som synas noga.
– Ni där, se olycklig ut för fan! Ni ska ju hängas, höres hr Ströms energiska stämma.
– Och ni, hr Pettersson! Skratta, skratta bättre när ni halar upp. Fröken får försöka att se lite jäkligare ut i ansiktet, det här duger inte. Va’ i herrans namn menar ni, människa! Är det byxor att göra revolution i!!? Med slag på och pressade! Jag blir tokig.
Den energiske regissören skakar sina rika lockar och tar sig förtvivlat om huvudet. Det är inte så lätt att vara revolutionsledare – åtminstone inte på teatern.” (”Lorensbergsteaterns folkmassor. Hrr Lindberg och Ström som revolutionsinstruktörer”, Göteborgstidningen 18 mars 1920, sign. ”Nisse”.)
Revolutionens tid var också våldets tid. Men scenens våld var stiliserat och abstrakt. Och den iscensatta revolutionen avnjöts tryggt i bekväma bänkrader.
En öppen text
Woyzeck blev inte svensk förrän 1949. Det var Nils Afzelius (1894–1970) som översatte pjäsen, för Radioteaterns räkning. Under ett och samma år kom två utgåvor av Afzelius översättning ut: dels på Sveriges Radios förlag, och dels i en praktfull och påkostad utgåva, framställd av Bibliofila klubben. För den senare volymen hade Afzelius också översatt Büchners Leonce och Lena, och utgåvan var rikligt försedd med både inledning och noter.
De tyska utgåvorna omfattade nu allt mer fullödiga versioner av pjäsen. Men en översättning – och i förlängningen en scenisk uppsättning – behövde ändå hantera det faktum att pjästexten trots allt bara utgjorde en rekonstruktion av Büchners drama. Man hade att närma sig manuskriptmaterialet genom dechiffrering och uttolkning, och det som sattes samman till en preliminär helhet var fragment i mer eller mindre bruten form. Avsikt, struktur, scenernas disposition: ingenting var på förhand självklart.
Jo, man hade kommit närmare en ’färdig’ text. Men att pjäsen var oavslutad gjordes klart redan 1879 genom den tillagda undertiteln: ”Ein Trauerspiel-Fragment”. Textkritiska utgivare skulle så småningom komma att nöja sig med en än mer prosaisk undertitel: ”Kombinierte Werkfassung.”
Tragedin bestod alltså av fragment. Och fragmenten sattes samman efter bästa förmåga. Büchner var nu en självklar klassiker – en ny klassiker. Och att Woyzeck skulle komma att ta över som det mest spelade stycket av Büchners penna var knappast förvånande. Jämförd med Dantons Tod var Woyzeck kort och koncis, och dess dialoger och monologer var – åtminstone tycktes det så – mindre komplexa att både repetera in och förstå. Det avskalade språk som präglade alla texter av Büchners penna, det fanns också här. Dialektala uttryck, talesätt, visor: allt sprängdes in i pjäsen, anslaget var ögonblickligt och direkt. Och en regissör kunde välja att tolka texten utifrån snart sagt vilken utgångspunkt som helst.
Texten lånade sig till allt: den var helt öppen.
EN INLEDNING
GEORG BÜCHNER
WOYZECK: PJÄSEN
BÜCHNER I SVERIGE
AURELL & WOYZECK
1. ANSLAG
2. TONTRÄFF
3. NYCKELSCEN
OM BÜCHNER & AURELL
”Büchner & Aurell” producerades för Litteraturbanken under 2020 av Dick Claésson. Alla citat ur Tage Aurells översättningar återges med tillstånd från rättighetshavaren. Där inget annat anges är alla kringtexter skrivna av Dick Claésson.
Föreliggande text bygger, i vissa delar, på följande artikel: Dick Claésson, ”Fem kapitel i revolutionens historia. Georg Büchners Dantons Tod (1835) i Sverige”, i Kritikens dimensioner. Festskrift till Tomas Forser (red. Åsa Arping & Mats Jansson), Stockholm/Stehag 2008, s. 297–311.