Kritikerns
verkstad

En utställning om
Olof Lagercrantz som kritiker

Kritik & poetik.

Den poetik som Olof Lagercrantz gav ut mot slutet av sitt ”liv tillbragt i läsar- och skrivarlandet” – Om konsten att läsa och skriva – vilar på titelns trefot: Konst. Läsa. Skriva. 

Man brukar ibland formulera kritikens uppdrag i termer av mottagande. Också för Lagercrantz är det i första ledet förstås fråga om receptionen av en text, läsningen. Men vidare handlar det om produktionen av en ny text, skrivandet. Och därutöver – för att ta det första ordet sist – skapandet av en självständig text med anspråk på att vara av (minst) samma konstnärliga kvalitet som den text den primärt behandlar. Olof Lagercrantz kritik är litteratur i egen rätt. Det traditionella synsättet där man upprättar en värdehierarki mellan kritik och litterär text måste kastas över ända när man läser Lagercrantz. I sina texter återkommer han till symbiosen mellan litteratur och kritik, som i en kommentar till Stig Ahlgren angående mottagandet av Jarl Hammarbergs debutbok från 1964, Bord duka Er!:

”De unga kritiker som nu kände att något nytt började och att de var med om att skapa det, att de inte bara fäktade i skuggan av andra gjorde mig på gott humör.”

KOMPLOTT ELLER GALENSKAP (1964)
CHARLIE CHAPLINS SJÄLVBIOGRAFI (1964)
ANNONSAGENTEN SOM OPERAHJÄLTE (1969)
TJUVANSIKTE, HELGON, FRIHETSMAN (1971)
STORARTAT LYRISKT SJÄLVPORTRÄTT (1971)
BIOGRAFI ÖVER JAMES (1972)
VAD ÄR DET FÖR KRÅKOR SOM SPRINGER PÅ VATTNET? (1974)
ENHÖRNINGENS DÖD & UPPSTÅNDELSE (1974)
SCENENS STRINDBERG OCH VERKLIGHETENS (1975)

Här handlar det om det tidiga sextiotalets avantgarde-strömning i litteraturen, som hade sina motsvarigheter i konst, musik, teater och film. Lagercrantz pekar på ”fågeltycket” – det vill säga likheten och samtidigheten i litteraturen, och att samhörigheten hos en krets är en förutsättning för att inte bara konsten och litteraturen utan också kritiken ska kunna växa och förnyas.

Inspelningen, från 1965, återges med tillstånd från Sveriges Radio och rättighetshavarna. 

Liv och sanning.

För Lagercrantz som kritiker var måttstocken i grund och botten de klassiska mästerverken. ”Jag tänker på Dantes stora dikt och plågas något av att tvingas ta del i den svenska bokutgivningen”, skriver han i dagboken i oktober 1962. Varför var klassikerna så viktiga? Det korta svaret är att de för Lagercrantz är fulla av liv och sanning – och snarare än att ge färdiga lösningar får läsaren öppna frågor tillbaka. I likhet med T.S. Eliot och nykritikens litteraturuppfattning, betraktar Lagercrantz all diktning som samtida. Dantes helvetesskildring handlar om livet här och nu. Det ligger en kristen grundtanke i detta, att ordet i bokstavlig mening blir kött när en text återuppstår och får ny mening vid varje läsning. Goethe, Dante och Shakespeare är ”realiteter i nuet”, heter det i ett samtal mellan Lagercrantz och ärkebiskop Ruben Josefson: ”[d]e återuppstår på ett symboliskt plan i varje läsares hjärta”. (DN 29.3 1970).

Inspelningen, från 1963, återges med tillstånd från Sveriges Radio och rättighetshavarna. 

Inspelningen, från 1965, återges med tillstånd från Sveriges Radio och rättighetshavarna. 

Att all diktning betraktas som samtida, betyder för Lagercrantz också att äldre litteratur ska genomgå samma kritiska granskning som ny, och att den ständigt behöver behandlas på nytt. Boken om Dante är ett exempel, där Lagercrantz är mindre fokuserad på det historiska sammanhanget än att läsa verket på ett sätt som blir angeläget för hans egen tid. Ett annat exempel är Att finnas till: en studie i James Joyces roman Odysseus. Den utkom 1970 efter att först ha gått som artikelserie. Texten ”Annonsagenten som operahjälte” bygger på ett annat viktigt kriterium för Lagecrantz, nämligen att litteraturen inte ska tråka ut, men gärna roa och underhålla. Det är en missuppfattning att klassikerna skulle vara svåra och trista att läsa. Tvärtom. Lagercrantz framhåller Odysseus som en komedi på strålande humör. Han pekar på hur Joyce använder gyckel och skämt och jämför med Birger Sjöbergs Fridas visor, som han kunde förutsätta att 1969 års läsare var välbekanta med.

Inspelningen med Agneta Pleijel är upphovsrättsskyddad.

ANNONSAGENTEN SOM OPERAHJÄLTE (1969)

Genrernas tyranni.

Skrattet som kvalitet är något som återkommer i Olof Lagercrantz texter om estetiska värderingar, liksom blandningen av högt och lågt och att inte överdriva gränsdragningar mellan konstformerna. ”Många av våra bästa berättare hittar man i dag verksamma som journalister i de stora tidningarna”, skriver Lagercrantz i underledaren ”Genrernas tyranni” med en formulering som väl också syftar tillbaka på honom själv (DN 22.12 1961). Knappt tio år tidigare hade han som ganska nytillträdd kulturchef skrivit en text i samma anda under rubriken ”Nobelpriset till Chaplin!” (DN 17.10 1952).

Argumentationen gick ut på att filmkonsten måste värderas lika högt som litteraturen. Varför inte med ett Nobelpris till Charlie Chaplin? Texten är i sig ett slags litteraturkritisk chaplinpantomim, och precis som i stumfilmerna resulterade utspelet i en kedja av reaktioner. Debattinläggen och replikerna blev många och uppvisade varierade känslostämningar från upprördhet till roade småleenden, och revykungen Karl Gerhard skrev en kuplett om tilltaget som han framförde i radions ”Hemmakväll” (Sveriges Radio 21.10 1952). Kupletten var ”både saltad och rimmad” enligt Aftonbladet som publicerade ett utdrag ur visan:

”I dag om Olof Lagercrantz
en visa vill jag gala.
Han är den siste man på skans
utav de radikala.
Han har båd fantasi och vett
nån annan skulle näppli’n
ha fått en sån idé som ett
nobelpris till hr Chaplin.

[—]

Herr Nobels penningar
delas ut med värdigt darr.
Men tack vare Olof Lagercrantz
kan Nobel nog få en renässans.
Efter Chaplin kommer Danny Kaye
sedan Bob Hope. Oké.
Jag nöjer mig med
att bli invald i akademin.
Ty det är ju rena poesin
som jag skakar ur mig som en dans.
Inte sant, herr Lagercrantz?”

(Citerat efter ”KG rimmar och saltar kring Chaplins nobelpris”, AB 22.10 1952).

Charlie Chaplin fortsatte att vara en förebild för Olof Lagercrantz i både estetisk och politisk bemärkelse, och återkommer i texter från de här åren. ”Man minns hans tidlösa sagor. Man tänker på all den glädje, alla de skratt han skänkt oss”, heter det i en recension från 1964 av Charlie Chaplins självbiografi, som avslutas med en handskriven mening i manus: ”Hans Charlie kommer alltid att följa oss”.

CHARLIE CHAPLINS SJÄLVBIOGRAFI (1964)

Strindberg.

Att Olof Lagercrantz skrev regelrätta film- eller teaterrecensioner var ovanligt, även om undantag finns. Däribland hans anmälan av Dramatens uppsättning av P.O. Enquists Tribadernas natt som han recenserade i oktober 1975.

Skälet stavades förstås August Strindberg, huvudperson i Enquists pjäs. Vid årsskiftet 1975–76 skulle Lagercrantz gå i pension från tidningen, och vid det här laget fanns redan tankarna på hans nästa skrivprojekt, en bok som skulle handla om August Strindberg. Studien kom ut 1979 med titeln August Strindberg, och året därpå kom efterskriften Eftertankar om Strindberg. Men Strindbergs författarskap hade länge funnits med honom i både dagskritiken och essäistiken. I recensionen av nyutgåvorna av Ordalek och småkonst och Stormar, vågor med förord av Sven Delblanc, påpekar den fågelintresserade Lagercrantz ett tryckfel i dikten ”Solrök” där ”ungkråkor” ska vara ”skrakor”, något han också tidigare uppmärksammat.

VAD ÄR DET FÖR KRÅKOR SOM SPRINGER PÅ VATTNET? (1974) 

Recensionen av Dramatenuppsättningen Tribadernas natt lanserar den tes om Strindberg som Lagercrantz sedan skulle föra fram i sin bok: att Strindberg var yrkesförfattaren som målmedvetet och med klart sinne ställde sitt liv i litteraturens tjänst. Den poängen har väl inte riktigt fångats i rubrikförslaget ”Var Strindberg galen?”. Den tryckta texten bär istället rubriken ”Scenens Strindberg och verklighetens”, som bättre svarar mot innehållet och Lagercrantz uppfattning att Ernst-Hugo Järegårds rolltolkning av Strindberg inte har något med den verkliga författaren att göra.

”Jubel, motstånd, död.”

Som stilist är Lagercrantz elev i den strindbergska skolan. Meningsbyggnaden är gärna rak, enkel och överskådlig. Strävan består i att beskära språket tills bara det absolut nödvändigaste kvarstår. ”Skott. Regementsmusik. Flaggor.” – så avslutar Strindberg ett parti om järnvägen i Det nya riket, en av Olof Lagercrantz favoritböcker. ”Jubel, motstånd, död.” – avslutar Lagercrantz ett stycke i ledaren efter mordet på John F. Kennedy (DN 23.11 1963).

Det frekventa användandet av substantiv har Lagercrantz gemensamt med Strindberg. För Lagercrantz del blir det en av byggstenarna i den litterära gestaltning som hans kritik förmedlar. Det går inte att skilja gestaltningen från värderingen, och där finns en återkommande dragning till konkretion, materialitet och kropp. I en artikel om Erik Sjöberg, pseudonymen Vitalis, ändrar Lagercrantz i rubriken på manusbladet och byter ut ”dödslängtan” till ”helgon”. Det blir en samstämmighet i de tre dramatiska masker han tilldelar skalden, rollerna som ”Tjuvansikte, helgon, frihetsman”.

TJUVANSIKTE, HELGON, FRIHETSMAN (1971)

Den här typen av personifikationer är vanliga i Lagercrantz litteraturkritik och särskilt i den texttyp som brukar kallas ”författarporträttet”. Ett exempel på en sådan text är recensionen av Rabbe Enckells Resonören med fågelfoten från 1971. Lagercrantz framhåller där genast kroppsligheten i Enckells lyrik – något som diktaren sägs ha gemensamt med Strindberg och Joyce, vilket är ett gott betyg. Man kan se i recensionens inledning hur Enckell i textens gestaltning flyter samman med sina dikter. Tankefiguren om författaren som uppträder i sin text är central i Lagercrantz litteratursyn. Den litterära texten är författarens maskspel där denna uppfinner sig själv i olika varianter. Lagercrantz personifierar gärna litteraturen med att kalla den vid författarnamnet. Texten är ett uttryck för författarpersonligheten, där påträffas diktaren bakom sina många masker.

Att gestalta en läsning.

Den litterära porträttkonst Lagercrantz ägnar sig åt i recensioner som denna ingår i en tradition som är både publicistisk och litteraturhistorisk. Porträttgenren var en viktig textform i den mediala offentlighet som började växa fram under 1700-talet, och strävan att avlyssna en diktarpersonlighet i texten kan ledas tillbaka till Goethe och romantiken. Många av de genredrag som brukar förknippas med det litterära porträttet är betecknande också för Lagercrantz porträttkonst – till exempel sättet att inleda med en karaktäristisk anekdot och närheten till texttyper som dagbok, brev och memoar.

Inspelningen, från 1946, återges med tillstånd från Sveriges Radio och rättighetshavarna.

Inspelningen, från 1961, återges med tillstånd från Sveriges Radio och rättighetshavarna.

Konsten att berätta en god historia är också ett viktigt drag i Lagercrantz litteraturkritik. Han dramatiserar gärna sitt stoff eller strukturerar sin kritik narrativt, som i ”Enhörningens död & uppståndelse” där berättelsen alstras av att en museibesökare beskådar den ena gobelängen efter den andra på en utställning.

ENHÖRNINGENS DÖD & UPPSTÅNDELSE (1974)

Den litterära porträttgenren anses ha sitt ursprung i bildkonsten och ha stillebenet som sitt ideal. I Olof Lagercrantz författarporträtt tillkommer ett rörelsemoment, som om filmkonsten med dess levande bilder och kameraåkningar har givit kritikern idéer om hur man kan gestalta en läsning.

STINA OTTERBERG