I diskussionen om Strindbers människosyn har ett vanligt påstående varit att Strindberg var anti-feminist snarare än misogyn, det vill säga han var motståndare till rörelsen för kvinnors rättigheter utan att hata kvinnor som grupp. Med dagens ögon på Strindbergs verk är det dock svårt att bortse från att vissa texter är starkt präglade av ett direkt kvinnohat.

1890, det vill säga ett par år efter att Giftas del I och II kommit ut, publicerade Strindberg i samlingen Tryckt och otryckt en essä med den talande titeln ”Kvinnans underlägsenhet under mannen, och det på grund därav berättigade i hennes underordnade ställning. (Enligt vetenskapens senaste resultat)”. Här utgår Strindberg dels från rasbiologi och dels från egna spekulationer när han ”vetenskapligt” försöker bevisa att kvinnor per definition är sämre än män och därför också förtjänar att ha det sämre.

I essän kan man läsa att kvinnor har sämre känsel, sämre syn, visserligen kanske större hjärna men i så fall mindre substans i hjärnan, sämre hörsel, sämre luktsinne och sämre smaklökar. Kvinnor andas på fel sätt och äggceller är mycket sämre än spermier eftersom spermierna kan röra sig av sig själva. Dessutom är kvinnor dåliga på att passa tider, på att koncentrera sig och har dåligt konsekvenstänk. Antagligen, spekulerar Strindberg, beror detta på att den återkommande blodförlust som menstruation utgör hämmar kvinnors utveckling.

I essän tas också upp ett antal, enligt Strindberg, typiska sätt som kvinnor visar ett bristande logiskt tänkande på. Roligt nog bygger många av de exempel som han tar upp på kritik som kvinnliga tänkare och författare riktat mot Strindberg själv tidigare. Långt senare besvarar han alltså kritiken mot sitt författarskap och de tankar han tidigare uttryckt, och kategoriserar den kritiken som tecken på kvinnors bristande logiska förmåga.

I rasbiologisk anda är det inte heller bara kvinnor som framställs som lägre stående. Strindberg uttrycker även grovt rasistiska tankar i essän. Vita kvinnor – med alla deras dåliga egenskaper – är enligt Strindberg på många sätt både fysiskt och mentalt lika mörkhyade män, även om vitheten trots allt gör att de är lite bättre. Som bevis på detta anförs, förstås, resultat från skallmätningar.

”Kvinnans underlägsenhet under mannen” fick dock inte stå oemotsagd. Kort efter att essän publicerats skrev författaren och journalisten Elna Tenow en lång text med titeln ”Öppet brev till August Strindberg”, där hon med hjälp av många exempel hämtade från verkligheten söker bevisa att samhällets diskriminering av kvinnor inte alls är berättigad. Hon gör detta, skriver hon, inte för att förmå Strindberg att ändra åsikt, utan för att försöka övertyga andra människor som annars skulle kunna inspireras av Strindberg.

Strindberg var även omvittnat antisemitisk, så pass att han i tidningsartikeln ”Mitt judehat” kände sig tvungen att försvara och ursäkta sina även för tiden extrema åsikter. Stundtals spiller antisemitismen också över i islamofobi, som när Strindberg i essän ”Moses” låter sin judiska karikatyr under sin bön utropa ”Allah ekbar barastrunt!”, det vill säga någonting mycket likt den islamiska trosbekännelsen med tillägget ”bara strunt”. Strindberg, som studerat asiatisk kultur, visste antagligen både hur den islamiska trosbekännelsen låter och stavas.

Under Strindbergs livstid levde mycket få muslimer i Sverige. En möjlig tolkning till att han här lägger bönen i svenska judars mun kan därför vara att ambitionen är att framställa svenska judar som främmande och orientaliska, som en grupp som inte hör hemma i det svenska samhället. Dessutom visar tillägget ”bara strunt” att varken judendomen eller islam är religioner värda att ta på allvar.

Hatet i Strindbergs texter drabbar även i många fall vita män – skillnaden är att det här är enskilda individer som pekas ut och inte gruppen som helhet som framställs som omoraliska, svaga och obegåvade.