FRIHET & SANNING
Återkomsten
Anna Greta Wide: 1955–1956
Anna Greta Wides ’tysta’ år var en tid som präglades av självrannsakan och förberedelse. Det som skulle komma kan tveklöst beskrivas som ett paradigmskifte i Wides författarskap: ett nytt lyriskt uttryckssätt, genomborrat av nya insikter och nya frågor.
1955. Återkomsten
Ragnar Svanström på Norstedts hade sett till att hålla kontakten vid liv. Dels för att få klartecken från Wide för nya upplagor av de första diktsamlingarna (som sålde bra också in på 1950-talet), men dels också för att höra sig för om Wide skrev vidare. Länge blev den senare frågan utan svar.
Arbetet tog snart sagt all tid i anspråk, skrev hon till Svanström. Läraryrket var krävande, och tiden räckte inte riktigt till. ”Orsaken är min tunga lärartjänst, med tre klasser à 30–35 elever i modersmålet – och tillhörande uppsatslag. Jag får inte mycket fritid – nätt och jämnt så mycket, som jag anser mig behöva för nödvändig rekreation.”
Men riktigt sant var det inte. Hon skrev: men under de första åren av 1950-talet var hennes anteckningsböcker, spiralblock och kollegieblock fyllda med både lektionsplaneringar, läsanteckningar och dikter.
KOLLEGIEBLOCK MED DIKTER OCH ANTECKNINGAR (1950–1955)
Hon var förstås inte ensam om att behöva dela sin tid mellan diktande och yrke. Även en hyllad poet som Ebba Lindqvist arbetade som lärare. Det var inte längre lika enkelt att försörja sig som fri skriftställare – framförallt inte som kvinna. Parnassens platser reserverades fortfarande huvudsakligen för männens räkning.
Men behovet att skriva blev för Wide allt mer starkt. Och dikterna blev nu fler i anteckningsblocken.
När hon till slut skrev till Svanström, i augusti 1955, att hon hade dikter att visa var det plötsligt bråttom: ”Under den här sommaren har jag skrivit mer än på länge och även ordnat en del tidigare skrivna saker. Önskan att komma vidare med språkets uttrycksmedel kommer nog alltid att finnas hos mig – den känns just nu som en så nära angelägenhet, att jag inte riktigt vet hur jag skall klara den kommande skolterminen.”
Dikten är hämtad ur Kyrie (1960) men skriven ett antal år dessförinnan. Kanske uppkom idén till dikten i samband med en skolavslutning under Wides tid i Kungsbacka. – Diktinläsningen publiceras med tillstånd från Sveriges Radio.
Svanström dröjde inte med svaret. Lika angelägen som Wide var, lika angelägen var Svanström å förlagets vägnar. ”Själv har jag inte hunnit läsa den”, svarade han, ”men en av våra allra bästa litterära granskare har uttalat sig och gjort det i klart positiv riktning. Han menar att Ni inte bör tveka om att den bör ges ut.” Redan i början av september påbörjades sättningen av det som skulle bli Dikter i juli – Anna Greta Wides tredje diktsamling.
DIKTER I JULI. SÄTTNINGSFÖRLAGA (1955)
DIKTER I JULI. KORREKTUR (1955)
DIKTER I JULI (tryckt bok, 1955)
Diktsamlingen som Wide arbetat med – och hennes anteckningar visar att hon i praktiken redan nu också arbetade med det som skulle komma att bli hennes fjärde diktsamling, Broar (1956) – var förhållandevis kort. Omslaget till Dikter i juli påminde om Wides teckningar med havsmotiv och om hennes exlibris från tidigt 1940-tal. Det tycktes berätta om ett hopp eller om en framtid. Men dikterna var stämda i sorgens tonskalor. Kanske var det Signe Bratts död som kastade sin slagskugga över dikterna? Kanske måttade omslagets blå horisontlinje i själva verket mot den andra stranden, bortom döden?
Wides dikter hade förstås aldrig utmärkt sig för att vara särskilt muntra. Kontrasten mellan den privatperson som vännerna och familjen beskrev – den mjukt humoristiska, vänsälla familjemänniskan – och den som dikterna tycktes avtäcka var ofta avsevärd.
”Det är dikt skriven i djupaste nöd”, skrev Staffan Larsson i Svenska Dagbladet. Och sorgen tycktes sträcka sig både framåt, och mot det förflutna.
”Livet skakar oss av sig — inte med tankens grymhet,
bara så som en vindstöt skakar fåglarnas bon,
bara så som ett barn på dammig, sommarvit landsväg
stannar, kisar mot solen och skakar en sten ur skon.
En gång var du det barnet, gick i sol på den vägen,
kände den stenen skava, löste sandalens rem —
Vad blev det kvar av solen, den vita vägen och rymden?
Bara en skimrande syn och en svidande längtan hem.”
Som återkomst betraktad var Dikter i juli en triumf. Kritikerna var överlag entusiastiska, och man konstaterade att Wide nu gått in i en ny fas i författarskapet. Den elva år långa pausen mellan Orgelpunkt och Dikter i juli fick sin förklaring genom dikternas utformning och tematik: här hade ett nytt tilltal fötts, det som Wide – i brev till Svanström – kallade ”en ny diktion”.
Hon stod fortfarande utanför tiden, vid sidan av. Men samtidens glädje över hennes återkomst till dikten var avsevärd.
Nu uppmärksammades hon också på nytt i radion. Det var åtta år sen senast.
Den 28 december 1955 presenterade Staffan Larsson (som precis recenserat Dikter i juli) nya diktsamlingar av Ingrid Arvidsson, Britt G. Hallqvist och Wide i radioprogrammet Lyriskt forum. Och Wide läste ur sin nyutkomna samling.
Diktinläsningarna publiceras med tillstånd från Sveriges Radio.
1956. Broar
Att åter bli bedömd för de dikter hon skrev var inte lätt. Länge hade ju Wide kunnat hålla sig undan offentligheten. I en opublicerad dikt om författandets vedermödor skrev hon:
”Första korrekturet
dråsar in på tamburmattan.
Skalden, stackarn,
vaknar av dunsen
(skönast för skalder att få sova)
gnuggar ögonen, granskar Verket.
(Ack, var är Kallets lyftning och ro.)
Flisigt papper,
groteska tryckfel,
och innehållets förnekade halvheter
flagrantare än någonsin:
halvbra, halväkta, halvsant, halvdant,
ärrigt som en padda, spätt som en slemhinna,
hudlöst, hårlöst, plågsamt intimt.
Gud i himlen, och detta låter jag trycka.
Det såg inte så ut med min snåriga blyertsstil
(alltid en buske att skyla ens nakenhet)
det såg inte så ut med min suddiga Remington
(alltid ett dimmoln att milt blanda bort
självömkans fadda pustar).
Gode Gud, jag ville det inte,
gode gud, jag vill något annat –
– Riv kontraktet, riv korrekturet,
gjort kan bli ogjort –
….. ?
– Nej!”
Dikten speglade hela den vånda som Wide genomled. Skapandets rus – och eftertankens kranka blekhet. Men också den säkra vissheten om att dikterna ändå behövde läsas.
Och Wide hade redan börjat med sin fjärde diktsamling. Det skulle inte dröja länge alls innan den var färdig, och redan nästa år var det dags för Broar (1956). Tematiskt var det kanske Wides mest konsekvent genomförda samling. Här fanns brons och samfärdselns tematik – och här fanns också havet, kusten, de omätbara avstånden och djupen.
FEM DIKTER OM HAV OCH BÅTAR (från Broar, 1956)
BROAR. SÄTTNINGSFÖRLAGA (1956)
BROAR. TVÅ KORREKTUR (1956)
BROAR (tryckt bok, 1956)
Arbetet med Dikter i juli och Broar tycks ha varit en närmast simultan process för Wide. I anteckningsböckerna förekommer dikter från bägge samlingarna sida vid sida under åren fram till 1956. Det gör förstås tillkomsten av enskilda dikter svår att bestämma i tid – men det är av sekundär betydelse. Wides process var alltid mycket flytande; hon återanvände fraser och strofer och återkom ofta till utkast flera år efteråt. I högre grad än annars var dock Dikter i juli och Broar besläktade, om inte annat för att de skiljdes åt av endast ett år.
SPIRALBLOCK MED DIKTUTKAST (1950–55)
SPIRALBLOCK MED DIKTER OCH ANTECKNINGAR (1955–1956)
SPIRALBLOCK MED DIKTER (1955–1956)
Även nu mötte Wide framgångar med sin diktsamling. Hon hade gått än längre från sitt tidigare uttryck. ”Anna Greta Wide utan rim” – så löd rubriken på Bo Strömstedts recension i Expressen. Strömstedt hade en del invändningar. Men till slut föll alla dessa inför ”det starka intrycket av att det inte ett ögonblick rör sig om deklamation. Det står stora ord om smärta och stora ord om tillit i boken – men med sin tunna röst orkar hon verkligen fylla upp dem: man hör att smärtan är genomkämpad, tilliten tillkämpad.”
Dikternas vardaglighet var närmast förrädiskt enkel. Orden valda med omsorg: men enkla, närmast genomskinligt enkla.
”Regnbågen står över vattenfallet —
drömmarnas dröm och broarnas bro,
oåtkomlig för ras och sprängskott,
hotad endast av moln och afton,
aldrig störtande, endast svinnande …
Människan hejdar sig, sjufalt bländad,
ler en sekund åt den sköna drömmen,
böjer på nytt sitt tunga huvud
allvarsamt över slitna verktyg.
Drömma har sin tid, bygga har sin.
Långsamt reser sig bron i höjden.
Bågen bländar inte. Den bär.”
Inläsningen publiceras med tillstånd från Sveriges Radio.
UTSTÄLLNINGENS ENTRÉ
RESVÄSKANS SKATTER
EN GUIDE: LIVET & DIKTEN
DE FÖRSTA ÅREN: 1920–1944
DE TYSTA ÅREN: 1945–1954
ÅTERKOMSTEN: 1955–1956
DE SISTA ÅREN: 1957–1965
EN DIKT BLIR TILL
FOTOGRAFIERNA
TECKNINGARNA
HÖJDPUNKTER
SAMLINGARNA
WIDES RÖST
OM BILDER, LJUD & TEXT
Klicka på bilderna för att se dem i större storlek eller för att gå vidare in i samlingen. Om inget annat anges är alla bilder hämtade ur samlingarna vid Göteborgs universitetsbibliotek. Anna Greta Wides texter citeras med tillstånd från rättighetshavaren. Radioinspelningarna publiceras med tillstånd från Sveriges Radio.