FRIHET & SANNING
De tysta åren
Anna Greta Wide: 1945–1954
Efter Anna Greta Wides lyckosamma debut med Nattmusik (1942), och de fortsatta framgångarna med Orgelpunkt (1944), var förväntningarna från kritiker och läsare höga. Även om Wide rent stilistiskt stod vid sidan av den 40-talism som förknippades med diktare som Erik Lindegren hade hon ändå kommit att bli en självklar del av det litterära landskapet. Det hade gått fort.
1945. Språnget
Vid sidan av diktandet fortsatte Wide sina studier vid högskolan. Hon skrev bland annat en uppsats om Elin Wägner, för Sverker Ek, men hade inte mycket positivt att säga om sitt ämne: ”Jag läser Elin Wägner så jag storknar”, skrev hon i ett brev, ”och hittar inte mycket att skriva uppsats om. Hennes språk är omusikaliskt och ibland inkorrekt, men det är ju inget vidare positivt att tala om.”
STUDIER I ELIN WÄGNERS STIL (1945)
Men det var trots allt den egna dikten som stod i centrum för Wide. Under första hälften av 1945 arbetade Wide med en ny diktsamling – Språnget. Den skulle dock komma att förbli otryckt, men det är oklart om det var förlaget eller Wide själv som tog ett steg tillbaka.
SPRÅNGET (1945)
SPRÅNGET. UTKAST OCH FRAGMENT (1945)
Språnget var tveklöst svagare än Orgelpunkt. Den var dessutom i stil och stämning mycket lik de två tidigare diktsamlingarna. I brev hade Wide börjat ta avstånd från sina tidiga dikter. Först försiktigt, sedan (med åren) allt mer öppet. Hon kom så småningom att betrakta dem som utpräglade ungdomsarbeten. Hon tog aldrig helt och hållet avstånd från dem (och så sent som 1963 läste hon in två dikter från Orgelpunkt för Sveriges Radio), men hon rörde sig nu mot nya uttryckssätt. Det märktes kanske ännu inte så mycket utåt där det sköna och vackert rimmade fortsatte att dominera i Wides diktning. Men något nytt stod utan tvekan för dörren. Och då höll kanske helt enkelt inte Språnget måttet?
1947. Fyrtiotalister
Anna Greta Wides förhållande till 40-talisterna var komplicerat, och även om Wide själv börjat röra sig i andra riktningar var det knappast mot 40-talismens programmatiska experiment hon rörde sig. I ett föredrag (som endast bevarats i ofullständigt skick) tecknade hon ett porträtt av 40-talismens lyrik som var allt annat än insmickrande.
FÖREDRAG OM 40-TALISTISK LYRIK (1947)
Wide gick alltid sin egen väg. Och, sannolikt under inflytande av sina generationskamrater, som Eva Neander, gjorde hon under den här tiden också enstaka försök med prosa – som i ett oavslutat novellutkast från 1945:
DISSONANS (1945)
Men lyriken förblev hennes främsta uttrycksmedel. Och enstaka dikter fortsatte att nå offentligheten även om den tredje diktsamlingen uteblev. Dikter trycktes i Götheborgske Spionen (studentkårens tidskrift), samt i de litterära kalendrar som Göteborgs Författarsällskap gav ut 1946 och 1949. Som ”Vuxen”, ur kalendern Maneten (1946):
”Och man har blivit vuxen, som det heter.
Och man har kämpat för den vuxna äran.
Och man har störtat gudar och profeter.
Och man är ensam ända till förfäran.
Och man är fjärran ifrån trösteorden.
Och man är fjärran ifrån modersbrösten.
Och människorna går så hårt på jorden
och har så mycket verklighet i rösten …”
Dikterna var alltså fortsatt hållna i samma stil som tidigare, och i offentligheten var Wide ännu starkt förknippad med en stil och ett uttryck som hörde de första diktsamlingarna till. I ett radioprogram från december 1947 läste Wide dikter som fyrtiotalist (en beteckning som användes av radion närmast som en allmän generationsbestämning) – men dikterna stod långt från Lindegrens sprängda sonetter.
Inspelningarna publiceras med tillstånd från Sveriges Radio.
Beteckningen 40-talist var förstås missvisande. Wide rörde sig snarare i ett litterärt utanförskap. Och i brev skrev hon: ”antingen är det jag som är hopplöst stagnerad eller också är det riktningarna i den unga svenska litteraturen som är alltigenom problematiska, och på ett starkt negativt sätt problematiska.”
Mot vännen Eva Neanders texter hade hon en hel del att invända, åtminstone i breven. Ändå stod de sida vid sida när författarsällskapet skulle presenteras: och nog gick det att ana ett lyriskt släktskap också i Neanders diktuppläsning.
Inspelningen publiceras med tillstånd från Sveriges Radio.
Nej, istället rörde sig Wide utåt – mot Thomas Mann, mot Rainer Maria Rilke – och bakåt: mot Goethe, Shelley och Swinburne. Hon sökte, med några enstaka undantag, sina valfrändskaper på andra ställen än i samtidens svenska litteratur. Och sökte hon gemenskapen med den svenska så sökte hon den oftast i det nyss svunna, som hos Karin Boye, eller hos föregångare som Gunnar Ekelöf och Pär Lagerkvist.
Inspelningen publiceras med tillstånd från Sveriges Radio.
Studierna vid högskolan resulterade så småningom i en lärarexamen. (I detta yrke skulle Wide sedan arbeta resten av sitt liv – först i Kungsbacka och sedan på flera skolor inne i Göteborg.) Allt mer av Wides tid tog togs i anspråk av yrke och försörjning. Vintern 1948–1949 hade hon sin första längre tjänst som lärare, vid Älvsborgs läns Folkhögskola i Fristad utanför Borås.
Breven hem till familjen var käcka och muntra. Men bilden var kraftigt förenklad för att skänka föräldrarna sinnesro. (En liknande humor – och måhända tillkämpad livsglädje – kan bevittnas också i en text om Tove Janssons Muminfamilj från ungefär samma tid.)
BREVEN HEM FRÅN FRISTAD (1948–1949)
SÅNA DJUR FINNS INTE (cirka 1947–1949)
En sannare bild av den allmänna oro för livet och framtiden som präglade Wide får man nog i de brev som hon skrev till författaren Ernst Norlind (och som nu finns i Lunds universitetsbiblioteks samlingar). Här är de muntra inslagen långt mindre framträdande.
BREV TILL ERNST NORLIND (1946–1950)
”Jag har förresten”, skrev hon till Norlind, ”en viss förkärlek för den mörka årstiden, en tendens som jag själv inte tycker om, därför att den säkert bottnar i ett förnekat men ofrånkomligt behov att gömma sig. Dessutom är vintern på sätt och vis den tid, när människokrypens inre värme och lyskraft får göra sig mest gällande, som kontrast mot döden i själva naturen omkring dem. Våren och sommaren kommer mig alltid att känna människans fattigdom och brist på samhörighet – du vet, den där bristen på samhörighet som skriker ur och mellan raderna i Duineser Elegien.”
1951. Frigörelse
Den process som Anna Greta Wide påbörjade under 1940-talet – där ett för henne nytt lyriskt uttryckssätt så småningom skulle se dagen – var lång och utdragen. Men den pågick parallellt med en inre, privat process som hade med frigörelse att göra. Att breven hem från Fristad var muntra var ingen slump. Förhållandet till modern var komplicerat, likaså till systern – det fanns en tydlig roll att spela innanför hemmets väggar. För Wide stod lösningen att finna i psykoanalys.
I ett brev till Ebba Lindqvist pingstafton 1951 skrev hon:
”Att jag kom loss från det dominerande beroendet av min egen mamma för några år sen var Signes förtjänst. Hon har haft den stora tålmodiga orken med mig, och har det fortfarande. Och gud ska veta att det behövs tålamod. Det dröjde innan jag blev möjlig att analysera alls. Först ville jag nämligen bara krypa ihop i fosterattityden, gud vet om jag stack tummen i mun också, det skulle inte förvåna mig alls. Så la jag min näsa mot Signes kind eller huvet mot hennes axel, och sen molteg jag och sjönk in i något slags halvsömn, och detta var det enda jag hade lust till. Signe begrep det och lät mig hållas. Hon har ett ganska utsträckt psykologiskt kunnande och dessutom åtskilligt med moderlig intuition. Det är hennes åsikt, och trots medfödd skepsis börjar jag tro att hon har rätt – det är hennes åsikt, att mina svårigheter i kontakten med yttervärlden är en utpräglad spädbarnsneuros, troligen uppkommen i samband med en snabb och orolig avvänjning vid tvåmånadersåldern, då min pappa var nära att dö i nervfeber och mamma plötsligt blev av med all mjölken och i viss mån, för ögonblicket, sitt intresse för mig. Det här låter ganska teoretiskt, men när jag tittar på mig själv, och mitt beteende, när jag tänker på de oproportionerliga övergivenhetskänslor som störtar över mig så snart det uppstår den minsta vacklan i den ena eller andra formen, just i fråga om moderskontakt – ja vet du, då är det som om teorin blev förtvivlad verklighet.”
Signe – det var Signe Bratt (1887–1954), som Wide känt sedan tidigt 1940-tal. Bratt spelade en central roll för Wide under slutet av 1940-talet. Och när Wide till slut flyttade hemifrån (vilket skedde sent, först vid drygt trettio års ålder) var det till Signe Bratts svägerska hon flyttade, i Örgryte.
Det var också ungefär då som Wide började omformulera sin lyriska diktion. Hon hade varit tyst länge – och i pressen hade enstaka giftiga kommentarer förekommit om de stipendiemedel som Wide, trots bristen på yttre produktivitet, kontinuerligt erhöll.
Kanske var det den nyvunna friheten som fick Wide att skriva sig fram till ett annat språk. I vilket fall var återkomsten nära.
1953. Arbete pågår
Åren hade gått, men kontakterna med förlaget hade inte upphört. Nya upplagor av hennes första diktsamlingar kom ut kontinuerligt, och förläggaren Ragnar Svanström uppmuntrade henne att också skriva nytt.
”Den lyriska angelägenheten”, svarade Wide i ett brev 1953, ”är mig fortfarande allt annat än främmande – men jag vågar inte säga att jag planerar något. Ger jag småningom ut vad jag nu skriver – eller kanske kommer att skriva – kommer det att bli något mycket artskilt från mina två böcker, som jag nu är ganska långt borta från och måste se som typisk ungdomslyrik. Den melodiska och för en större publik troligen tilltalande form, som är karakteristisk för mina böcker, känns numera inte alls som det adekvata gestaltningssättet.”
1954. Förlust
Men det kom att dröja ytterligare två år innan det var dags för återkomsten. Det var åtminstone så den betraktades av omvärlden – som en återkomst till de stora lyriska sammanhangen. Signe Bratts död kan möjligtvis ha utgjort något slags katalysator. En särställning i Wides författarskap har i vilket fall den dikt som hon lät trycka i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning efter Bratts död 1954 – ”Till minne av Signe Bratt”:
”De som har levat sig fram till frihet
vet kanske något om slavars art –
läser med älskande ögons klarsyn
hatblickens bön om att skönja klart,
går genom världen med hjärtat naket,
ärrat och underligt okränkbart.
De som har levat sig fram till frihet
vet kanske något om döda år –
vet vad det är att få vänta länge,
medan den ovissa tiden går –
tills den besegrade tidens ungdom
står som ett vårsken om grånat hår.
Vi som är fångna i tvångets cirklar,
tjudrade tidigt med skräckens knut,
vet till förtvivlan vår egen vanmakt,
vet att en cirkel tar aldrig slut …
De som har levat sig fram till frihet
vet kanske något om vägen ut.”
Det var inte så mycket den litterära stilen som skiljde dikten från det som gått före i Wides författarskap. Rimmen fanns ju kvar, och skönheten.
Men ämnet var kärvare. Längtan efter frihet – och längtan efter att slippa tvång och förtvivlan – stod nu i centrum för Wides dikt. Och nu fylldes anteckningsblocken på nytt med dikter.
UTSTÄLLNINGENS ENTRÉ
RESVÄSKANS SKATTER
EN GUIDE: LIVET & DIKTEN
DE FÖRSTA ÅREN: 1920–1944
DE TYSTA ÅREN: 1945–1954
ÅTERKOMSTEN: 1955–1956
DE SISTA ÅREN: 1957–1965
EN DIKT BLIR TILL
FOTOGRAFIERNA
TECKNINGARNA
HÖJDPUNKTER
SAMLINGARNA
WIDES RÖST
OM BILDER, LJUD & TEXT
Klicka på bilderna för att se dem i större storlek eller för att gå vidare in i samlingen. Om inget annat anges är alla bilder hämtade ur samlingarna vid Göteborgs universitetsbibliotek. Anna Greta Wides texter citeras med tillstånd från rättighetshavaren. Radioinspelningarna publiceras med tillstånd från Sveriges Radio.