Livet och dikten. En essä

FRIHET & SANNING

Anna Greta Wide. Livet & dikten

En essä av Anna Williams

Det var en märkvärdig debut. Tjugotvå år gammal sände Anna Greta Wide ut sina tryckta dikter som omedelbart drog in hennes namn i det litterära synfältet. Kritiken lystrade till en poet som rimmade utan märkbar möda i en tid då modernismens stora – Gunnar Björling, Gunnar Ekelöf, Erik Lindegren – satte traditionen ur spel och rumlade om med formerna. Hennes tidiga lyrik liknades vid Hjalmar Gullberg och Bertil Malmberg, en fingervisning om den poetiska profilen. Inför debuten med Nattmusik kom ett erkännsamt utlåtande från Gullberg själv som såg en känslig och eftertänksam poet som nog kunde våga bli en smula mer personlig. Man märkte så småningom samhörigheten med Karin Boye, Ebba Lindqvist, Harry Martinson och Erik Johan Stagnelius. Men hon spjärnade emot den fackanslutning som hotar diktaren inifrån och utifrån. Gick mot strömmen ända till sin död, skriver Sven Delblanc (1999).

Från Hjalmar Gullbergs utlåtande, 1941.

Hon skrev om det som angår människan. Om mörkret och ljuset, tvivlet och tron. Trogen sina ämnen prövade hon dem mot nya språkliga fonder utan att överge läsaren. Att tala till någon därute tycks för henne ha varit oavbrutet angeläget.

Hennes tid som publicerad diktare var kort. I sitt fyrtiofyraåriga liv (1920–1965) gav hon ut sex diktsamlingar under tjugotvå år som dessutom inrymde ett uppehåll på drygt tio. Samtliga utkom på Norstedts förlag. Debutsamlingen Nattmusik hösten 1942 följdes av Orgelpunkt 1944. Dikter i juli kom 1955 och redan året därpå följde Broar (1956). Sextiotalets diktböcker Kyrie (1960) och Den saliga osäkerheten (1964) blev de sista tryckta originalsamlingarna.

Läraren Anna Greta Wide (cirka 1955–1956). Klassfoto, Kungsbacka.

I den svenska psalmboken (1986) finns två av hennes dikttolkningar med. Psalm 428 är en översättning av den engelska 1800-talspoeten Christina Rossettis dikt ”In the Bleak Midwinter”, som blivit den omtyckta ”Mitt i vintern var det”. Psalm 459 ”Den tunga dagen” är översatt från en dikt av den anglikanske prästen John Russell Darbyshire (1880–1948). De sjungs vid jul och i fastetid och handlar om födelsen och uppståndelsen. 

I Psalmer och visor. Den svenska psalmboken. Förslag avgivet av 1969 års psalmkommitté, Statens offentliga utredningar 1975:3, fanns en tredje psalm av Wide med – ”Famn som bär mig”. Den kom inte med i slutförslaget till den nya psalmboken.

Inspelningen publiceras med tillstånd från Sveriges Radio.

Efter studentexamen 1940 vid Högre allmänna läroverket för flickor i Göteborg utbildade hon sig vid Göteborgs högskola, skrev uppsats om Elin Wägner, tog en kandidatexamen 1949 och ett par år senare en magisterexamen i nordiska språk, engelska, litteraturhistoria och pedagogik. Efter diverse timlärartjänster förordnades hon som adjunkt, först vid Göteborgs kommunala realskola 1957 och ett par år senare vid Göteborgs praktiska kommunala realskola.

En sida ur uppsatsen om Elin Wägner (1945).

Samtidigt gav hon ut diktböcker, läste några gånger sin lyrik i Sveriges Radio och var periodvis tjänstledig på grund av sjukdom. Hennes diktning belönades med bland annat Eckersteinska litteraturpriset 1956 och stöd från Samfundet De Nio 1960 och 1965. 1963 fick hon cancer och vårdades på Jubileumskliniken vid Sahlgrenska sjukhuset. Hon dog den 28 augusti 1965 och jordfästes den 3 september vid S:t Olofs kapell i Kviberg.

Det är inte svårt att läsa Anna Greta Wide. Ibland är det försåtligt enkelt för hon sätter ihop orden som hade de aldrig gjort annat än varit ämnade för varandra. Man ger sig vidare i hennes lätta flöde som när man lyssnar på någon som man vill ska fortsätta. Vissa dikter, om man läser dem högt, är som repliker i ett personligt samtal. I andra knastrar det av frapperande kombinationer. Hon var själv inte bekväm med att stå i rampljuset, men i en bevarad inspelning från en sällsynt uppläsning från 1962 läser hon sina dikter ur Kyrie som kom ut hösten 1960. Hör henne i milt västsvensk tonart avge sin pragmatiska trosbekännelse: ”Det är något med döden som inte är övertygande.”

Den saliga osäkerhet som gav namn åt hennes sista bok gjorde hon till sin redan i debuten Nattmusik: ”O du som inte ryms i något namn / och inte gärdas in av någon tro”. Hon ger sig ut i sökandet efter det som inte kan fästas i ord men som dikten ändå uppfångar i vinden, natten, beröringen och havet, ”det stora, blå” (”Havet”). Känslan för musiken blir en följeslagare in i diktens rum. En annan ledsagare är släkt med den undflyende vännen i Johan Olof Wallins nyplatonskt inspirerade psalm ”Var är den Vän, som över allt jag söker”. Hos Wide i ”Underjordiskt vatten” (Nattmusik):

”Något följer mig nästan jämt,
Mest i den djupa drömmen –

Något välver sig obestämt
i varandets innandömen –

något som böljar blont och vagt,
något som sorlar lent och svagt,
något som finns och rörs och känns,
sorlar och böljar sakta
djupt under livets undre gräns,
som väpnade änglar vakta – 

Är det kanske en källa klar
Eller en flod som sjunger –
Säg mig, jord, vilket namn den har!

Jorden tiger, förblödd och bar.

Ändå skulle den frågans svar
ha stillat min stora hunger.”

De eleganta rimmen håller hon fast vid i samling nummer två, Orgelpunkt – kanske lite för eleganta, menade recensenten Olof Lagercrantz (1945), som i övrigt stämde in i lovorden som ströddes kring hennes fyrtiotalslyrik. Hon ställer om igen de stora livsfrågorna. Hur leva redligt? Hur hantera besvikelse, avund, ensamhet och den plötsliga lyckan? Några enkla svar blir det inte. I stället grinar hon nästan ibland åt sitt tungsinta allvar. Faktiskt kan hon vara ganska rolig, som kände poeten på sig att det är lätt att slinta in mot det utnötta. I Nattmusik är grubblaren en ”idiot” som hon knäpper på näsan: ”Glöm eländet och var trygg, / somna nu, din arma krake!” (”Sömnlös monolog”). I en dikt som både blinkar och talar allvar korsar hon småskolans poesibok med existensens ämnen, kärlek och medmänsklighet. ”Två gudlösa böner” (Orgelpunkt):

”Jag önskar alla andra
Det bästa som jag vet.
Jag kan ju inte be för dem
i all min gudlöshet.
Men skulle jag försöka,
Då tror jag att det kom:
’Låt inte någon finnas till,
Som ingen tycker om!’”

Utkast till dikten ”Sommarsolstånd”, tryckt i Den saliga osäkerheten (1964).

Och i Den saliga osäkerheten ler hon självironiskt åt hyllningen av den underbara juninattens gryning:

”Vore inte tuppen så förhärdat
morgonsaklig, kunde man bli lyrisk.”

Anna Greta Wide (1942). Polyfoto.

Det vilar något undanglidande över poeten Anna Greta Wide. Hon var ingen festminglare i kultursalarna, höll sig för sig själv och drog sig för offentliga framträdanden. De som kände henne kommer ihåg en tillgiven vän med humor och integritet (Claésson 2019). Sig själv beskriver hon som inbiten stadsbo och vintermänniska med oroliga nerver som längtar efter att bli förälskad, i ett brev till konstnären och författaren Ernst Norlind 1946. Studentkamraten Kerstin Anér minns en kväll på Studentkåren i Göteborg fredsdagen den 7 maj 1945, full av lyckligt glam in i sena kvällen. På uppmaning läste Anna Greta för en gångs skull en dikt, publicerad dagen till ära i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning. Enligt Anér kunde hon vara ganska kritisk mot alltför mycket prat i de akademiska rummen. Och Kerstin, hon spelar ”effektfull halvteater”, bannar hon sin vän i en frän tillrättavisning (Anér 1989).

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 7 maj 1945.

I det nyupptäckta arkivet kommer hon lite närmare. Inte bara finns där en outgiven diktsamling (Språnget, 1945), där finns också dikter från skoltiden och tonåren som visar upp en ordmakare som har roligt när hon skriver. En frejdig dikt berättar om en sommarutflykt med bil och kaffetörstiga resenärer (”Vi faller omkull som en vissen krokus / om inte vi genast uppsöker ett lokus”) och en punktering som fixas av en ”bilmixtringskille” – slutet gott, allting gott.

Manuskript till en dikt från skoltiden.

Få av arkivens brev rör vid det mest privata i hennes liv. Ibland snuddar hon vid det känsliga skrivarbetet. ”Jag skriver ingenting”, meddelar hon Ernst Norlind sommaren 1946, ett par år in i uppehållet. ”Och detta oroar mig på sätt och vis ganska mycket – jag vet inte varför, men det är som om nånting vore stagnerat och uttorkat.” 

Ur ett brev till Ernst Norlind.

Mitt i den decennielånga tystnaden anförtror hon sig på pingstafton 1951 åt den bohuslänska diktarvännen Ebba Lindqvist. Utlämnande tar hon upp ting som hon säger att hon aldrig pratat med någon om. Efter djuplodande samtal med översättaren och konstnären Signe Bratt (1887–1954) som var gift med stadsläkaren Iwan Bratt (1881–1946) har hon kommit fram till att hennes känslor av övergivenhet bottnar i en störd modersrelation i späd ålder. När Anna Greta var två månader var pappan nära att dö, och den traumatiska upplevelsen gjorde att bröstmjölken sinade för hennes mamma som slutade amma. Hon berättar att hon äntligen gjort sig fri från bundenheten vid mamman tack vare samtalen med Signe, men det har varit ett plågsamt arbete. Hon har tänkt på att ta sitt liv, men ryggar inför konsekvenserna för familjen: ”Och jag vill inte göra mig själv något illa; jag vill inte tänka på mina föräldrars reaktion inför en sådan sak.” Nu längtar hon efter att leva fullt ut: ”Det är ljuvligt ute. Det skulle nog vara ljuvligt att leva, om man kunde våga leva med mera än en smal fattig sektor av det potentiella registret.”

Expressen den 19 november 1955.

När hon återkommer 1955 med Dikter i juli är anslaget nytt, och det ska komma att prägla lyriken i de återstående samlingarna. Rimmen har hon allt mer gått ifrån och dikterna har sällan fristående titlar. Livskrisen lämnar spår, sorgen är ett brännande ämne. Ett par vänner som stod henne nära hade avlidit året innan – en av dem var Signe Bratt. Kritikerna uppfångar det nya tonläget och framgången fortsätter. Hon är på väg mot något djupare, fastslår Sigvard Cederroth (1955). ”Med samma öppenhet som hon möter sommarens mognad möter hon lidandet i världen”, skriver Johannes Edfelt (1956).

Anna Greta Wide (1956).

Drygt tre decennier senare när ett urval av Wides dikter publicerades i en utgåva tar Staffan Bergsten ett steg tillbaka och varnar för den alltför okritiska hållning som han tycker har präglat mottagandet. Men han lyfter fram den lyrik som övervinner den stora glömskan. Dikten om sorgen som ett fult ”skrumpnande ärr” och ett ”hopsnört hål” i Dikter i juli håller han högt: den skärpta blicken på smärtan skapar bättre poesi (Bergsten 1989). Många iakttagelser i 1950- och 60-talets dikter känns klart wideska: markerna kan vara ”idyllflacka”, avstånden ”utan vemod” (Broar), augustiregnen ”koleriska” och gryningsljuset i juni har ”ådringar av honung” (Den saliga osäkerheten). Landskapet får en ny språkdräkt med precisa bilder, som i lovsången till de flockblommiga växterna: ”och hur ljuv och logisk är inte umbellaternas geometriska klarhet!” Poppeln ”skymmer knappast himlen, men ibland / skär den itu en solnedgång på mitten.” Och speglingen i vattenytan går nästan att ta på (”Preludium och fuga”, Dikter i juli):

”Cumulusmolnets mörkblå klase
vilar avig i insjöns matta,
nyckfullt hamrade silverskål.”

Inspelningen publiceras med tillstånd från Sveriges Radio.

Dikterna namnger sällan geografiska platser, men den bohuslänska kusten finns där i graniten, det salta havet, brännmaneterna, de slipade klipporna, ljungen och det som trots allt växer på mager mark. Landskapet syns hos den nykläckta trutungen som kurar i klippskrevan: ”Vinden ritar en liten bena i dunet.” (Broar) Men också i oljespillet som flyter in mot stränderna och fastnar i måsens vingfjädrar.

Anna Greta Wide med systern Inga och kusiner. (cirka 1935). Foto: familjen.

Genom hela författarskapet granskar hon den kristna tro som hon närmat sig allt mer, och med Dikter i juli blir sökandet tydligare. Så också i Broar, som är en komprimerad poetik över hennes sparsmakade diktkonst – recensenten Björn Julén i Bonniers litterära magasin (1956) kallar den en längtans arkitektur. Hon fäster orden vid varandra så att de ingår sömlösa förbindelser samtidigt som de söker efter existentiella sammanhang, linjer mellan punkter, för att få hela bilden att framträda. För det mesta är den ofullbordad. Dikten vill hitta till gränsövergången. Broar handlar verkligen om broar – de byggs och faller samman, försvinner i dimman. Diktjaget liknar sig själv vid ett ruffigt brofäste, kantigt i konsonantkaskaderna.

”Det ena fästet är jag… om detta är ett brofäste:
ett gammalt färjeläge, förgätet av båtarna,
stranden taggig av bråte, växtligheten ovänlig:
skarp nässla, frän målla, bitter artemisia.
Rostig taggtråd i skrevor, flisor av sten och betong,
brutna, pekande tenar: raserade fortifikationer,
ovisst mot vem eller vad – och, alltså, raserade,
ovisst av vem eller vad…”

Inspelningen publiceras med tillstånd från Sveriges Radio.

Fästet på andra sidan – ”du” – döljer sig i dimma, och bron vill poeten inte uttala sig om. Läsaren står bredvid och spanar. I Kyrie och Den saliga osäkerheten går hon vidare och skriver om livssituationen med sitt klarare tonfall: ”Det var praktfullt att leka, men nu vill jag leva, / om det ännu ges mig tid. Jag vill börja där jag står, / på klyftans botten, vid bergets fot” (Kyrie). Hon skriver om uppståndelsen och ljuset i Kristusmötet som är påtagligt mänskligt. När kvinnorna vid den tomma graven överrumplas ilar paniken, chocken och lättnaden genom dikten, som hade de kommit helskinnade ur en fruktansvärd olycka (Kyrie).

”Graven, den begrep vi oss på.
Och duken och bindlarna, och oljan och kryddorna.
Alltsammans var strängt som döden, men vi begrep och lydde.

Så kommer en vit figur och säger: detta var fel.

Och vi förstår ingenting, blir bara dödligt förskräckta.
Och våra ansikten fryser, avklädda varje uttryck
(gravallvaret passar ju inte längre).
Och vi står där handfallna i en huttrande gryning,
med kvarglömda tårar torkande på kinderna,
i ett nytt ljust allvar som vi inte rår med.

Tills glädjen sveper oss framåt och vi går.”

Ur de bibliska berättelserna hämtar hon ut Jesus som människa bland människor. Även om han kliver fram som förandligad efter uppståndelsen är det något starkt sinnligt, nästan erotiskt över honom (Kyrie):

”Men själv var han okroppslig som den tidiga våren,
sval som en aprilsky, skiftande, svinnande,
och gäckande alla utsträckta händers
bävande längtan.”

Maria föder fram honom under stjärnorna och tar ”spjärn med fötterna mot en spiltbalk” (Den saliga osäkerheten). Johannes döparen rör vid honom med sina grova händer med samma omsorg som hans mor, och den unge Jesus ler. Och är inte det nästan outhärdliga ljus som Johannes bländas av på förklaringsberget besläktat med det ett par sidor längre fram, där diktens vi vänder ansiktena mot solen? 

”Den första vårdagen bryr vi oss inte om knoppar,
dikenas rissel hör vi endast förstrött,
och till och med lärksången skjuter vi upp till i morgon.
Vi står blundande stilla i det stilla solflödet,
med nacken mot vilken vägg eller trädstam som helst,
och vet ett enda: att ljuset inte svek.”

Av arkivets handskrivna manuskript framgår det att ”knoppar” först var ”blommor”, att ”bäckens” rissel blivit ”dikenas”, och att ”Vi bara står” ersatts av ”Vi står blundande”. Pregnant poetisk precisering.

Manuskript till en dikt ur Den saliga osäkerheten.

Efter att ha utforskat frånvaron av det gudomliga skriver hon om närvaron som hon inte kommer undan. Det är en tonart som vill mig något, heter det i en dikt i Kyrie, och kanske är den erfarenheten ett svar på bönen hon sände ut i Orgelpunkt sexton år tidigare: ”spela för mig sakta, / tills jag inget äger mer / och inget har att vakta – / tills jag själv blir instrument” (”Överge mig aldrig”). Hon granskar sig själv och det både binder och förlöser, påpekar Louise Vinge (1965). Det är typiskt för den sena Wide, denna inspektion av jagets och diktens trovärdighet.

Mot slutet skriver hon om smärtan och döden. Mellan de outhärdliga plågorna skriver hon igen. De omkring henne kan inte förstå att hon är så märkvärdigt lugn inför döden. ”Men detta är ett nytt lugn, fullt av klarögd tacksamhet”, noterar hon i sina anteckningar. Hon kallar det eufori och tänker på Ekelöfs dikt.

Hon dog sent i augusti 1965. Nu är hon inte längre ”kanskesägare” eller uttolkare av den saliga osäkerheten, skriver hennes församlingsherde Karl-Åke Henningson. Döden befriar från tvivlet och frågorna.

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, den 30 augusti 1965.

Men dikten vacklar fortsatt mellan vilsenhet och vetskap, till tröst för den som tillhör ”kanskesägarna” (Den saliga osäkerheten) eller som bara tycker om att återvända till en diktare som visar ifrån sig tvärsäkerheten. Når hon fram till sin tro? Kanske i de stunder då hon kastar loss från sitt kämpande jag. ”Gott är att långsamt känna kraven lossna / som skrumpna kronblad från en mogen frukt”, står det i Broar. I Kyrie vill diktjaget ta klivet från ”Någon” till ”han”, och i Den saliga osäkerheten är längtan utskriven i grammatikens bestämningar. I skrivandet föds livsfrågorna, svaren och arbetet däremellan.

”Sjuk av konditionalis.
Utled på om och skulle.
Törstande i förtvivlan
efter presens indikativ.
Exempel: Jag är. Jag lever. Jag vet på vem jag tror.”

Dikten är utgiven i aktivismens årtionde när författarna vände sig utåt mot världen och ville beskriva sociala och globala förhållanden och politikens konsekvenser. Liksom vid sidan av fortsätter Wide sitt inre sökande. Nu är bilden öppen och försonande. Vare sig Gud verkligen är Gud eller bara har drabbats av hybris och begått ”ett svindlande misstag” älskar diktjaget Gud.

”Endast så.
Endast med tusen frågor
blåsande genom själen –
som i en bombad kyrka
med bortsprängda dörrar och fönster
och vindarna spelande genom skeppen –
älskar jag dig.”

Denna utsatta plats är svaret på frågorna om Gud, livet, lidandet och kärleken. Dikten själv är ett svar i rörelse. Så kommer den att förbli.

Men som få kan Anna Greta Wide också fånga sekunden av svindel i vardagen. Hon undviker det förutsägbara. Hon låter inte livsundret hända, som man kunde vänta sig, mitt i ledan och det trista rutingörat. Nej, det händer när du i koncentration och allvar utför det arbete som du åtagit dig. För ett ögonblick blir allt belyst.

”Minns du den gången när du plötsligt kände:
nu var det något underbart som hände! –
och återgick till sysslan som du skötte?
Den gången var det livet som du mötte.
Du hade något ansvarsfullt att göra –
och livet såg och ville inte störa,
men smekte dig så varligt som man smeker
ett barn som sitter i ens knä och leker.”


Litteratur & vidare läsning

Anér, Kerstin, ”Anna Greta Wide”, Anna Greta Wide, Dikter. I urval av Gunnel Vallquist, Stockholm: Bra lyrik 1989, s. 7–15
Berggren, Kerstin, Så nära varandra, Göteborg: Zinderman, 1965
Bergsten, Staffan, ”Sorgen och ljuset. Det bestående i Anna Greta Wides lyrik”, Vår lösen, 1989:5, s. 302–310
Bäckström, Lars [L. BM], ”Wide, Anna Greta”, Svenskt Litteraturlexikon, 2 utvidgade uppl., Lund: Gleerup, 1970, s. 616–617
Cederroth, Sigvard, ”Den gamla musiken och den nya verkligheten”, Bonniers litterära magasin, 1956:3, s. 228–230
Claésson, Dick, ”En resväska fylld av en okänd diktskatt”, Svenska Dagbladet, 21.7.2019
Delblanc, Sven, ”Rösten som tystnade: Anna Greta Wide”, Den svenska litteraturen, d. 3: Från modernism till massmedial marknad 1920–1995, red. Lars Lönnroth, Sven Delblanc & Sverker Göransson, Stockholm: Bonnier, 1999, s. 232
Det unga Göteborg 1944. Dikter från Göteborgs högskolas studentkår, red. Martin S. Allwood, Gösta Gillberg & Anna-Greta Wide, Göteborg, 1944
Edfelt, Johannes, ”Kvinnlig poesi”, Dagens Nyheter, 23.11.1955
Ellerström, Jonas, ”Anna Greta Wide (1920–1965), Litteraturbankenhttps://litteraturbanken.se/forfattare/WideAG
Jonsson, Inge, Samfundet De Nio 1913–2013. Hundra år av stöd till svensk litteratur, Stockholm: Norstedt, 2013
Julén, Björn, ””Kunskap om broar och lufthav”, Bonniers litterära magasin, 1956:9, s. 745–747
Lagercrantz, Olof, ”Fem poeter”, Bonniers litterära magasin, 1945:1, s. 64–66
Larsson, Lisbeth, ”Anna Greta Wide”, Svenskt kvinnobiografiskt lexikonhttps://skbl.se/sv/artikel/AnnaGretaWide
Malmros, Ingrid, ” ’Leva i tvivlets värld, med omvända förtecken’. Studier i Anna Greta Wides diktning”, Samlaren. Tidskrift för svensk litteraturvetenskaplig forskning, 93 (1972), s. 91–162
Nilsson Brügge, Anne, ”Jag är Apollons träd. Eros betydelse för en kvinnlig lyrikergeneration”, Nordisk kvinnolitteraturhistoria, d. 3: Vida världen 1900–1960, huvudred. Elisabeth Møller Jensen & Ebba Witt-Brattström, Höganäs: Bra Böcker, 1996, s. 441–456
Rödan guld. Dikter nära saga och myt, red. Kaj Beckman, Stockholm: Sveriges Radio, 1969
Wide, Anna Greta, Nattmusik. Dikter, Stockholm: Norstedt, 1942
– Orgelpunkt. Dikter, Stockholm: Norstedt, 1944
– Dikter i juli, Stockholm: Norstedt, 1955
– Broar, Stockholm: Norstedt, 1956
– Kyrie, Stockholm: Norstedt, 1960
– Den saliga osäkerheten, Stockholm: Norstedt, 1964
– Dikter. I urval av Gunnel Vallquist, Stockholm: Bra lyrik 1989
Vinge, Louise, ”Symboler och motiv i Anna Greta Wides lyrik”, Svensk Litteraturtidskrift, 1965:4, s. 145–154

UTSTÄLLNINGENS ENTRÉ
RESVÄSKANS SKATTER
EN GUIDE: LIVET & DIKTEN
DE FÖRSTA ÅREN: 1920–1944
DE TYSTA ÅREN: 1945–1954
ÅTERKOMSTEN: 1955–1956
DE SISTA ÅREN: 1957–1965
EN DIKT BLIR TILL
FOTOGRAFIERNA
TECKNINGARNA
HÖJDPUNKTER
SAMLINGARNA
WIDES RÖST

Anna Greta Wide, 1942.

OM BILDER, LJUD & TEXT

Klicka på bilderna för att se dem i större storlek eller för att gå vidare in i samlingen. Om inget annat anges är alla bilder hämtade ur samlingarna vid Göteborgs universitetsbibliotek. Anna Greta Wides texter citeras med tillstånd från rättighetshavaren. Radioinspelningarna publiceras med tillstånd från Sveriges Radio.