FRIHET & SANNING
De sista åren
Anna Greta Wide: 1957–1965
Åren 1955 och 1956 hade präglats av en explosiv produktivitet, och de två diktsamlingar som gemensamt utgjorde Anna Greta Wides återkomst till den litterära offentligheten, Dikter i juli och Broar, hade mottagits väl av både läsare och kritiker. Men Wide vilade inte i steget. Arbetet med nästa diktsamling var redan igång.
1957–1960. Arbetet med Kyrie
Efter Broar (1956) skulle det dröja innan Wide gick till tryck igen. Den andra hälften av 1950-talet dominerades helt och hållet av arbetet med det som skulle bli Kyrie (1960). Läraryrket tog förstås även nu sin beskärda del av tiden i anspråk. Men det fanns också ett annat slags energi i Wides diktning. En allt mer intensiv och subjektiv närvaro – en inåtvänd närvaro – avtecknade sig i dikterna. Block efter block fylldes med anteckningar och utkast.
SPIRALBLOCK MED DIKTUTKAST. 5 (1956–1960)
SPIRALBLOCK MED DIKTUTKAST. 6 (1956–1960)
SPIRALBLOCK MED DIKTUTKAST. 7 (1956–1960)
SPIRALBLOCK MED DIKTUTKAST. 8 (1956–1965)
Wide slutade sin lärartjänstgöring i Kungsbacka efter vårterminen 1957, och från hösten samma år arbetade hon vid Kvarnbergsskolan i Göteborg. Äntligen hade hon fått en tjänst som ordinarie adjunkt, och hon behövde inte heller längre ta tåget tur och retur till Kungsbacka – nu fanns arbetet närmare hemmet på Alfhemsgatan 5.
Den frigörelse från familjen som Wide hade strävat efter gjorde förstås hennes ekonomiska situation mer prekär och behovet av ett fast arbete mer uttalat. Men Wide hade ändå haft anställning från och med 1952, och det var endast sjukskrivningar (under de senare åren) och enstaka studieresor till England, Tyskland och Irland som bröt vardagen.
De yttre spåren av Wides fortsatta diktning var, under åren 1957 till 1959, rätt få. Hon hade ju inte för vana att publicera dikter i tid och otid i dagspress och magasin (även om enstaka dikter mötte läsare även den vägen.) Men i februari 1957 medverkade hon ännu en gång i radioprogrammet Lyriskt forum. I Sveriges Radios arkiv finns idag inget spår av programmet – men en privatupptagen inspelning av sex diktinläsningar tillhör möjligtvis utsändningen. Wide valde att läsa dikter med utgångspunkt i musik: från Nattmusik, Orgelpunkt och Broar, samt från det som senare skulle bli Kyrie.
Programmet publiceras med tillstånd från Sveriges Radio.
Musiken spelade en avgörande roll för Wide. Vänner har vittnat om att hon gradvis förändrade sin smak. Och det som återstår av skivsamlingen vittnar om ett brett studium av den klassiska musiken: här fanns förutom Mozart och Bach också Schubert, Bruckner, Brahms, Cherubini och Beethoven.
I den sakrala musiken fanns också den trosproblematik gestaltad som Wide nu allt tydligare närmade sig i sina dikter. Som bevis för Guds existens dög förstås Mozart mycket väl – och i diktens form kunde hon närma sig frågan om tro och tvivel också genom musikens epifaniska kraft.
I tidiga dikter fanns musiken där som tröst och lindring. Som i ”Mozart” (publicerad i Götheborgske Spionen 1945):
Inspelningen publiceras med tillstånd från Sveriges Radio.
”Till dig och ditt fattiga arbetsrum
kom Ariel smygande, andaktsstum.
Du satt i ett hörn vid ett nött klaver
och spelade något du nyss skrev ner.
Med vingarna fällda kom Ariel fram
och lyssnade stilla och allvarsam.
Och herren till solsken och virvelvind
stod yr och förlamad och klarhetsblind.
Han viskade: ’Så fick jag se i dag
en man som är Ariel mer än jag.
Du sällsamme man, jag är inte värd
att följa din svindlande skönhetsfärd.
Men kanske jag kan – om jag lägger mig vinn …’
Så lade han salig sin kind mot din.”
KYRIE. SÄTTNINGSFÖRLAGA (1960)
KYRIE. FYRA KORREKTUR (1960)
KYRIE (tryckt bok, 1960)
Men den sång som nu uppstod ur Kyrie var kärvare. Och trösten inte lika självklart enkel. Inte längre lätt att fånga, eller ens möjlig.
Och Wide sökte inte längre trösten för tröstens skull. Nu sökte hon sanningen. Det sköna förslog inte längre. Hon ville friheten.
”Alla bilder är mig för hela:
bågen, tystnaden, vattendroppen,
stjärnan, hemkomsten – skönt men lögn!”
Den tro som Wide undersökte var tvivlets tro. Den bön hon bad var tvivlarens, en utanförskapets bön. Rörelsen i sig – tveksamhetens rörelse – blev, för Wide, ett slags utforskande av människans tillstånd.
Från hemmet på Alfhemsgatan hade hon nära till sin församlingskyrka Oscar Fredrik. Kyrkoherden Karl-Åke Henningson blev snart hennes förtrogne. Hon gick i kyrkan – men satt vid sidan av, under läktaren, mitt framför det stora rosettfönstret, skrev Henningson efter hennes död.
Frågan om tro eller otro var avgörande i kampen för sanning och frihet. Vad kunde hon lita på? Vad var fast grund, och vad var bottenlös avgrund?
”kvävd mellan tro och otro –
tills min strupe mister sin ton
och min bön blir bara ett skrik”
Bönen studsade – kanske – ohörd tillbaka. ”Sedan jag slagit sönder den falska helheten / – vackerleken, harmonin, symfonin […] förnimmer jag […] ristningar, sprittningar, skärvor av ljud: / kärleksförklaringar, sönderhackade / av kvävande hostattacker.”
Det var ett annat slags landskap som stod fond i denna dikt. Och den Gud man bad till var inte heller självklart en förlåtande och lyssnade Gud.
Nådde bönen fram? Gav dikten och orden tröst?
”Landskapet kunde vara en bombhärjad katedral.
Endast lodräta murar kvar.
Pelare, inga bågar.
Inga fästen för vilsna gräsfrön,
ännu mindre för fågelbon.
Stenvägg tiger mot stenvägg.
Deras enda beröring
är en glädjelös lek —
stundom spelar de boll
med ett stympat, förfluget anrop,
nej bara ett rop, ett eko —
fram och tillbaka, fram och tillbaka,
hur många gånger som helst:
eleison eleison eleison eleison.”
Arbetet med Kyrie var utdraget, och tankarna om diktsamlingens utforming och innehåll förändrades under vägen. Enstaka dikter togs bort, andra las till.
Wide gick igenom inte mindre än fyra korrektur innan samlingen var färdig för tryck. I anteckningsblocken fanns då fortfarande dikter som ännu inte funnit sin självklara plats.
Också Kyrie togs väl emot av kritiken. Hennes upplagesiffror hade förstås gått ner sedan de två första diktsamlingarna. Men det spelade mindre roll – förlaget trodde på Wide, och hennes diktning var på väg mot något annat och eget. Den ”lyriska diktion” hon utmejslade stod allt tydligare i relation till hennes egentliga ärende. Ett avskalat subjekt – naket inför Gud – naket inför sanningen – naket inför smärtan och lidandet. Fritt.
1963. Sjukdomen
I ett brev till sin vän Ingrid Börjeson, född Brügge, den 25 september 1964 skrev Wide: ”Själv ligger jag för sjunde gången på Jubileumskliniken. Jag är sedan november i fjol helt sjukledig. Då brakade det ihop ordentligt: jag lades in på Sahlgrenska, och efter diverse undersökningar av vaga symptom i min då ganska skrala lekamen konstaterades faktiskt en dubbelsidig cancer ovarii. Denna opererades i början av februari. Sedan har diverse komplikationer tillstött, bl.a. i samband med de otaliga röntgenbehandlingarna, som måste betecknas som en hästkur – och några hästkrafter hade jag tydligen inte. Dock känner jag mig, där jag nu sitter i min säng och skriver på knyckta blockpapper, ganska harmonisk och allt annat än upprorisk. Jag har inte ont nånstans, utom lokalt i sidan (jag har klarat av en s. k. tappning, nämligen).”
Cancerdiagnosen hade hon fått redan 1963. Hoppet hade funnits där. Men mot slutet av 1964 visste hon att resten av livet kunde mätas i månader. Och i november 1964 upprättade hon sitt testamente.
Hon fortsatte att skriva. Ibland – om det vittnar breven – på lånade skrivpapper från avdelningen. Men behandlingarna var krävande, och orken räckte inte riktigt längre till. Det är svårt att i efterhand se vad som är skrivet när, framförallt under det sista året. Ändå: dikterna fortsatte att komma. Orden övergav henne inte.
Till slut avbröt hon behandlingarna. Den saliga osäkerheten slutfördes i skuggan av denna sjukdom, i skuggan av den annalkande döden.
1964. Den saliga osäkerheten
Från det att Kyrie kom ut 1960, till dess att Den saliga osäkerheten var färdig 1964, hade fyra år gått. Titeln var en lek med Gunnar Ekelöfs dikt ”Perpetuum mobile” från Strountes (1955):
”Den gamla hemliga skadligheten
Den gamla saliga flabbigheten
Den gamla skadliga skabbigheten
Den gamla skabbiga saligheten”
Wides hade aldrig upphört att läsa Ekelöf (det fanns redan från början tydliga ekon av hans diktning i hennes poesi). Men här turnerades dikten i en alldeles egen riktning. Och leken var allvarstyngd.
Arbetet med diktsamlingen hade pågått länge. Om man studerar anteckningsböckerna är det uppenbart att det fanns rätt få gränser mellan Kyrie och Den saliga osäkerheten. Arbetet med Kyrie hade börjat redan 1956, efter Broar, och Den saliga osäkerheten innehöll dikter som sannolikt tillkommit redan i samband med Kyrie-tiden. Tematiskt och stilistiskt fanns det ett tydligt samband mellan de två senare diktsamlingarna. De speglade i själva verket en pågående och djupt personlig process – inte ett tvådelat lyriskt projekt.
SPIRALBLOCK MED DIKTUTKAST. 9 (1960–1965)
SPIRALBLOCK MED DIKTUTKAST. 10 (1960–1965)
SPIRALBLOCK MED DIKTUTKAST. 11 (1960–1965)
SPIRALBLOCK MED DIKTUTKAST. 12 (1960–1965)
En preliminär disposition visar också att ett antal dikter, som från början var avsedda för diktsamlingen, lämnades utanför i ett senare skede. Diktsamlingen stod i ständig förvandling.
Under ”Pascal” – som togs med – står till exempel här också ”Eichmann” (separatpublicerad i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning redan 1961) och ”Kierkegaard”. Den senare dikten trycktes aldrig under Wides livstid men var alltså även den från början avsedd för Den saliga osäkerheten. Det handlade sällan om kvalitet eller poetisk halt när Wide satte samman en helhet – det handlade om sammanhang, om diktens integritet i samklang med en annan.
Mycket av det Wide skrev under de här åren förblev alltså opublicerat. Rimligt är att anta att hon arbetade precis som förut: samlade material och dikter inför kommande utgåvor. Men så hann sjukdomen och döden före.
Ibland handlade det om en mättad fras och inget mer. Men inte sällan handlade det om hela dikter som förblev otryckta – noggrant utarbetade i flera versioner.
Norstedts välkomnade Wides diktsamling med öppna armar. Ragnar Svanström skrev entusiastiskt utan att ens ha läst manuskriptet, och vägen till tryck låg öppen. Samlingen gick till sättning redan inom halvannat dygn.
Men så brådskade det också. Wides sjukdom, och en nära förestående operation, satte prosaiska och oroväckande ramar för det kommande manusarbetet. Svanström följde noga Wides sjukhusvistelse, och skrev till hennes läkare för att höra sig för om operation och konvalescens.
DEN SALIGA OSÄKERHETEN. SÄTTNINGSFÖRLAGA (1964)
DEN SALIGA OSÄKERHETEN. KORREKTUR (1964)
DEN SALIGA OSÄKERHETEN. KORREKTUR (1964)
DEN SALIGA OSÄKERHETEN (tryckt bok, 1964)
Den saliga osäkerheten välkomnades av kritiken. Visst fanns det invändningar – och invändningar var inget nytt; kritikerkåren hade som ofta vissa problem med Wides konsekvent ambivalenta hållning och hennes prosaiska, avskalade stil. Men det var ändå en smal sak för förlaget att hitta triumfatoriska citat för dagstidningsannonser. Inte för att Wide sålde lika bra som hon gjort under sin tidiga period – en annons hit eller dit skulle knappast göra skillnad. Men hon hade till slut etablerats som en diktare av rang. En särpräglad röst.
Inläsningarna publiceras med tillstånd från Sveriges Radio.
1965. Slutet.
I mars 1965 satte sig Anna Greta Wide framför kameran. Varför vet vi inte. Men det är antagligen det sista fotografiet. Hon hade fem månader kvar att leva.
Den sista tiden var hon inlagd på Jubileumskliniken på Sahlgrenska. Men ett lugn tycktes ha infunnit sig. Kanske var det just detta inre lugn som avspeglades i hennes blick.
Och hon skrev: ”När jag skickar ut mina orörda brickor känner jag mig underligt oberoende – och ensam, ensam på en vådlig väg, vägen till det immateriella. Den lilla runda vänliga sjuksköterskeeleven har slutat tjata. Hon är fortfarande vänlig – men tyst och lite avståndstagande. Kanske är hon en aning skrämd. Hon tycker troligen att jag åtminstone borde se ledsen ut.”
Den 14 augusti skrev hon ett brevkort till sin gamle högskolelärare, Sverker Ek, och dennes hustru Ingrid. Hon ville tacka för en bok hon fått sig tillskickad, men som hon inte orkade läsa. Och hon konstaterade: ”Men jag är mig inte riktigt lik. Jag är oerhört trött.”
BREVKORT TILL SVERKER OCH INGRID EK (1960–1965)
BREVKORT TILL BERTIL OCH GUNBORG ISBERG (1963–1965)
Två veckor senare – lördag den 28 augusti – dog Anna Greta Wide. Jordfästningen ägde rum på Kvibergs kyrkogård, i S:t Olofs kapell, den 4 september. Två stycken av Bach inledde. Och Mozarts ”Ave verum corpus” fick avsluta.
”Ingen har skrivit denna musik.
Den låg och väntade, mogen,
tills någon löste den milt och lätt
ur klarhetens öppna sköte.
Det skedde i dödens närhet,
där namnen har mist sin mening.
Så blev den en sång av ingen,
ett sus av Guds andning i rymden,
ett saligt tonande vittnesbörd
om vår andra och sanna oskuld.
Trösta dig, hjärta, när sådan sång
kan stiga ur jordens grottor.
Må änglarna sjunga den för oss,
in mortis examine.”
UTSTÄLLNINGENS ENTRÉ
RESVÄSKANS SKATTER
EN GUIDE: LIVET & DIKTEN
DE FÖRSTA ÅREN: 1920–1944
DE TYSTA ÅREN: 1945–1954
ÅTERKOMSTEN: 1955–1956
DE SISTA ÅREN: 1957–1965
EN DIKT BLIR TILL
FOTOGRAFIERNA
TECKNINGARNA
HÖJDPUNKTER
SAMLINGARNA
WIDES RÖST
OM BILDER, LJUD & TEXT
Klicka på bilderna för att se dem i större storlek eller för att gå vidare in i samlingen. Om inget annat anges är alla bilder hämtade ur samlingarna vid Göteborgs universitetsbibliotek. Anna Greta Wides texter citeras med tillstånd från rättighetshavaren. Radioinspelningarna publiceras med tillstånd från Sveriges Radio.