FRIHET & SANNING
Resväskans skatter
Om Anna Greta Wides efterlämnade papper
Om det som blev kvar
Efter Anna Greta Wides död var det mamman Annie och systern Inga som fick ta hand om kvarlåtenskapen. Ägodelarna i lägenheten på Alfhemsgatan 5 vid Slottsskogen förtecknades noggrant, rum för rum, av en bouppteckningsman. Snart sagt allt beskrevs och värderades. Ett strykjärn till 5 kronor. Diverse rostfria bestick till 20. Ett halsband i bärnsten till 25.
Här fanns böcker och skivor – Mozart, Beethoven, Schubert, Bruckner; Ekelöf, Gullberg, Lindegren, Vallquist, Martinson. Här fanns pianot, och radiogrammofonen Wide köpt för stipendiepengar lagom till julen 1956. Skrivbordet förtecknades och värderades. Men annat som hörde diktandet till – skrivmaskinen, manuskripten – nämndes inte.
(Lyssna till Anna Greta Wides skivsamling.)
Annie Wide samlade ihop allt som hörde till dotterns diktning. Ett dussin spiralblock bräddfulla med dikter, utkast och anteckningar. En opublicerad diktsamling i ett assurerat kuvert. Korrektur, manuskript, avtal och lektörsutlåtande. Handskrifter och renskrifter. Brev och tjänstgöringsbetyg. Och hon lade till sånt som hon sparat från de tidiga åren. De första verserna. Notesblocken från barndomen. Fotografier. Breven hem, med sinnrika teckningar av sagodjur och blommor. Allt gömdes nu undan i en resväska av mjukt halvcirkelformad svart kartong, klädd på insidan med grönt tyg.
Den lilla resväskan famnade tyst ett liv i diktens tecken.
De okända dikterna
Det skulle dröja länge – närmare bestämt femtiofyra år – innan Anna Greta Wides efterlämnade dikter kom fram. Efter en generös donation från släkten till handskriftsavdelningen vid Göteborgs universitetsbibliotek (där Wides litterära kvarlåtenskap nu finns sedan december 2018) kunde Litteraturbanken börja arbetet med att gå igenom allt som väskan innehöll. Just anteckningsblocken och manuskripten kom att utgöra den största överraskningen.
Den rikedom som väntade var oerhörd. Antalet tidigare okända dikter översteg med god marginal fyrahundra. Fyrtiofem av dessa – en för varje år som Wide levde – har vi ställt samman till en antologi, och den kan du hämta hem och läsa här: Det hungrande hjärtats hemkomst (2020).
Och det lönar sig att gå på fortsatt jakt bland Anna Greta Wides spiralblock, anteckningar och korrektur. Man kan till exempel följa arbetet med diktsamlingarna och se hur en dikt blir till. Mycket händer med dikterna längs med vägen. Wide väljer orden noga, stryker och lägger till. Ibland gör hon drastiska ändringar precis innan boken ska gå i tryck – även dessa kan man följa i hennes efterlämnade korrektur.
Hon är noggrann. Allt spelar roll. Ingenting lämnas åt slumpen. Och språket gör hela tiden tjänst i en lyrisk granskning av tillvarons villkor.
Allt detta kan man studera i utställningens rikhaltiga material. Det kan ta en stund att vänja sig vid handstilen. Men snart nog blir den lätt att läsa. Ögonen anpassar sig, som till ett nytt språk. Och det är värt mödan: att säga att materialet skapar helt nya förutsättningar för att läsa Wides verk är ingen överdrift.
”Kom, du,
du som ensam har vetat.
Kom närmare, varmare.
Och var inte rädd för min rädsla.
Jag vet att jag borde orka.
Vi alla borde ju orka.
Vi borde stå raka och fria,
vi borde lyfta och bära,
vi borde mäkta och orka,
vi borde, vi borde, vi borde –
Du vet ju att jag inte orkar.
Du vet det. Du vet det, ännu.
Var inte rädd för min rädsla.
Kom närmare, varmare.”
Röster, bilder
Det fanns bilder i väskan också. Fotografier och teckningar. Annie Wide såg förstås till att bevara sin dotters tidiga diktförsök. Men också barnteckningar och klotter, och brev hem till familjen. Det är ett unikt material: genom Annie Wides insats kan vi få en ögonblicksbild av den blivande poetens barndom och ungdom. Här möter vi Anna Greta Wide som barn och skolflicka, ser hur hennes handstil utvecklas och hur hennes teckningar blir allt mer elaborerade. Och vi ser de första diktförsöken – och hur de utvecklas i allt mera komplexa riktningar.
Och vi ser sällsynta fotografier – porträtt, snapshots.
I Sveriges Radios arkiv fanns Anna Greta Wides diktinläsningar. Ett visst detektivarbete krävdes, och dessutom en smula tur. Men också dessa inläsningar – åtminstone (som vi tror) de flesta – som Anna Greta Wide gjorde har lagts till resväskans och utställningens skatter.
Det är värt att stänga ute världen en stund och lyssna till Wide.
”Det var praktfullt att leka, men nu vill jag leva,
om det ännu ges mig tid. Jag vill börja där jag står,
på klyftans botten, vid bergets fot,
vid vattnets tunna flöde över stenar,
medan regnet strilar sin milda monodi,
vandrande i kvartstoner, i dristigaste fall i halvtoner:
Man måste börja där man står.
Man måste börja där man står.
Man står. Det är mycket.”
Diktinläsningen publiceras med tillstånd från Sveriges Radio.
Resväskan var liten. Men innehållet famnade om världen. Nu är den öppnad. Nu kan alla läsa.
”Livet är mäktigt nog att alldeles undvara stolthet.
Själv är du bräcklig och stolt och störtar i vrede bort.
Livet väntar den stund då du kanske kommer tillbaka.
Livet följer din väg och jämnar hotande stup.
Livet förlåter alltid. Själv är du oförsonlig.
Livet är alltid öppet. Det är du som är låst.”
UTSTÄLLNINGENS ENTRÉ
RESVÄSKANS SKATTER
EN GUIDE: LIVET & DIKTEN
DE FÖRSTA ÅREN: 1920–1944
DE TYSTA ÅREN: 1945–1954
ÅTERKOMSTEN: 1955–1956
DE SISTA ÅREN: 1957–1965
EN DIKT BLIR TILL
FOTOGRAFIERNA
TECKNINGARNA
HÖJDPUNKTER
SAMLINGARNA
WIDES RÖST
