Taube
VALLFARTENS DIKTARE
Evert Taube i Trubadurien
En essä av David Anthin
2. Damen i svart med violer.
Evert Taubes intresse för den provensalska trubadurlyriken finns dokumenterat från mitten av 1940-talet. Anledningen till detta var ett möte med en alldeles bestämd västsvensk dam: Margot Lithander (1909–2002). Taube hade träffat henne på en bal redan 1929, men det var från mitten av 1940-talet som bekantskapen dem emellan djupnade till en både vänskaps- och arbetsrelation. Margot var fil.mag. i romanska språk och behärskade provensalska (occitanska). Åren 1945–60 blev hon både Taubes magister och hans sångmö, vilket de 181 breven från Evert till Margot som finns bevarade i Evert Taubes arkiv vittnar om (från Margot till Evert finns endast 18 brev bevarade i samma arkiv).
Försommaren 1945 kom Taube seglande till Särö, söder om Göteborg, och träffade där Margot. Han blev genast förälskad i denna vackra och bildade dam. Detta meddelade han också omgående i ett 16 sidor långt brev – adresserat till Margots make, Georg Lithander! Den ridderlige Taube ville inte gå bakom ryggen på Georg utan föreslog istället en duell med ”blanka vapen och öppet visir”. Någon sådan duell ägde naturligtvis aldrig rum och Taubes förhållande till Margot stannade vid djup vänskap och ömsesidig respekt.
I september samma år mötte Taube sin nyfunna sångmö på nytt, nu vid en bjudning på Lorensberg i Göteborg. Trubaduren blev ännu en gång helt tagen och skrev samma natt den smäktande visan ”Damen i svart med violer”. I vistexten frågar sig poeten/sångaren (läs Taube) följande då han ser den sköna damen i svart (läs Margot) sväva förbi honom: ”Viskade jag i ditt älskliga öra / strofer ur skön provençalsk poesi?” I verkligheten var förhållandet troligen det omvända: det var ju Margot som var den verkliga experten på detta språkområde.
Visan ”Damen i svart med violer” publicerades första gången i Tidningen Vi i december 1945 och sedan även i samlingen Svärmerier (1946). Vi möter här den karakteristiska höviska hållningen hos Taube. Distansen till damen som uppvaktas finns i flera av hans visor som kretsar kring dans, men aldrig är den väl så tydligt upprättad som i just denna visa:
”Damen i svart med violer i barmen,
skimrande marmorvit skuldra och hals,
nacken med guldbruna lockar och armen
svävande vinglätt i yrande vals,
ser inte sångarn som drömmer i salen,
svävar förbi honom, rodnande, yr.
Den som jag älskat finns inte på balen,
damen som dansar är Dafne som flyr.”
Inspelningen återges med tillstånd från Sveriges Radio och rättighetshavarna.
Just Dafne skulle Taube senare använda som tilltalsnamn i många av breven till Margot. Som sångmö skulle också Margot inspirera honom till flera av hans mest innerliga visor i provensalsk anda, som till exempel ”Så skimrande var aldrig havet”, ”Nocturne” (”Sov på min arm”) och ”Fragancia”. Den förstnämnda visan, som först publicerades i samlingen Svärmerier som en dikt, visar hur Taube redan vid denna tid fulländat behärskade det provensalska trubadurtilltalet. Dikten består av endast en mening, som om den vore tänkt att deklameras på en enda kärleksfull utandning. Det är inte heller längre tal om någon distans:
”Så skimrande var aldrig havet
och stranden aldrig så befriande,
fälten, ängarna och träden aldrig så vackra
och blommorna aldrig så ljuvligt doftande
som när du gick vid min sida
mot solnedgången,
aftonen
den underbara,
då dina lockar dolde mig för världen
medan du dränkte alla mina sorger,
älskling,
i din första kyss.”
Detta om poesin. I den prosaiska verkligheten kom Taube alltmer att se Margot som en viktig kollega och samtalspartner i arbetet. Pia Schmidt de Graaf, som var ansvarig för förtecknandet av Evert Taubes arkiv i Göteborg, har skrivit en initierad uppsats om Margot Lithanders betydelse för Taubes konstnärskap (publicerad i antologin Elva sidor av Taube, 2014). Schmidt de Graaf visar bland annat hur Taube ville involvera Margot i en rad litterära projekt. 1950 planerade han till exempel att ge ut vissa av sina texter på franska, och förordet skulle Margot skriva, och då ”utan krus anspela på vår vänskap (med förtäckt antydan att Du själv är den som i en kritisk period av mitt liv lyfte mig över gruset till den niveau som Svenska Akademien observerat).” Här anspelar Taube på att han just 1950 fick ta emot Bellmanpriset av Svenska Akademien.
Helt naturligt fick också Margot stor betydelse för Taubes arbete med Vallfart. Han kallade henne för Magistern och de hade tät kontakt under hans research- och skrivarbete, både när han befann sig utomlands och när han var hemma i Sverige. I breven märks det att Taube snart började bli varm i kläderna då han gör sina sedvanligt djärva jämförelser mellan till exempel provensalska trubadurer och vår egen Bellman: ”De kunde allt ifråga om musikantisk poesi, varmed menas dikt i ord och toner […], att ord, melos och rytmik, har ett fullkomligt naturligt inbördes sammanhang […].”
I kontakten med sin kvinnliga Magister var Taube särskilt stolt över att han valt att lyfta fram de kvinnliga trubadurerna i sitt arbete. I ett brev daterat den 10 januari 1956 berättar han hur detta gjort stort intryck inom den akademiska världen:
”Professorerna står, efter en provföreläsning jag hållit, gapande inför min explikation beträffande Aliénor d’Aquitaine, Comtesse de Die, Marie de France, Ermengard de Narbonne, Etienette de Provence (princess de Baux) och systern Douce, grevinna av Barcelona och reine d’Aragon.
Professorerna hade föreställt sig trubadurerna som det huvudsakliga, men jag har nödgats påvisa att de inte kan ha förhållit sig så på sin tid […].”
Margot stöttade och gav experthjälp under hela processen med både artikelserie och senare bokutgivning. Som en direkt avbetalning för detta arbete såg Taube till att strö rikligt med violer i sin Vallfart-text, en nog så tydlig kärleksbetygelse till ”Damen i svart med violer i barmen”.
EN INTRODUKTION
RADIO: SÄSONG 1
AVSNITT ETT
AVSNITT TVÅ
AVSNITT TRE
AVSNITT FYRA
RADIO: SÄSONG 2
AVSNITT ETT
AVSNITT TVÅ
AVSNITT TRE
AVSNITT FYRA
BORTKLIPPT
DAVID ANTHIN:
EVERT TAUBE I TRUBADURIEN
1. INLEDNING
2. DAMEN I SVART MED VIOLER
3. EN VALLFART I FLERA MEDIER
4. VALLFARTENS EVIGA VÄRDE
OM UTSTÄLLNINGEN
”Evert Taube i Trubadurien” är skriven av David Anthin.
Utställningen ”Taube: vallfartens diktare” producerades för Litteraturbanken under februari & mars 2021 av Martin Joviken. Där inget annat anges är alla texter skrivna av Martin Joviken.
Radioprogrammen återges med tillstånd från rättighetshavaren och Sveriges Radio.