Taube
VALLFARTENS DIKTARE
Evert Taube i Trubadurien
En essä av David Anthin
3. En vallfart i flera medier.
Tidigt om våren 1955 träffades Evert Taube och Tidningen Vi:s chefredaktör Nils Thedin över en lunch på Operakällaren. Det skall ha varit vid denna lunch som Thedin föreslog att Taube skulle skriva en serie artiklar om trubadurerna i det medeltida Provence – en vallfart till källorna. Thedin har i en uppsats från 1979, publicerad i Evert Taube-sällskapets årsskrift, uppgett att Taube blev mycket entusiastisk över detta förslag:
”Kärlekshoven i Provence! Detta är ju fantastiskt, genialt! Jag har själv tänkt på det! Länge!” (s. 92)
Taube kastade sig genast över sitt nya uppdrag, på Bibliothèque Nationale i Paris, och fördjupade målmedvetet sina kunskaper i ämnet. Äldste sonen Per-Evert (1926–2009), som tidigare hade flyttat ned till just Paris, var även mycket behjälplig i faderns forskningsarbete. Så småningom skulle också både far och son, i en svart Bugatti, bege sig ned till det landskap som stod i fokus för uppdraget: Provence.
Av brevväxlingen mellan Taube och Tidningen Vi, vilken till stora delar återges i Taubesällskapets årsskrift 2010 under den talande huvudrubriken ”Frid och pesetas”, framgår att arbetet med artikelserien visserligen omgående engagerade både författaren och redaktionen, men att samarbetet många gånger långtifrån var någon dans på rosor. Allt diskuterades in i minsta detalj, särskilt frågor om pengar, kontrakt och förskottsutbetalningar, men även rent konstnärliga och innehållsliga frågor, också dessa ner på minsta detaljnivå. Den 5 april 1955 skriver till exempel Taube till redaktionen angående stavningen av Toscana i artikelseriens rubrik:
”Obs! Jag vill på intet villkor, inte ens för tusentals förskotterade tusenlappar, få Toscana stavat med ’k’. Det är utomordentligt felaktigt ur etymologisk synpunkt att sätta in ett ’k’ i st. för ’c’ när det auditiva står oförändrat. Men om detta ändras att låta ’Toscanien’, skall det stå ’k’. Men ’Toskanien’ är tyskt. Saknar hävd och hemul in svedése.”
Taube fick i detta fall som han ville. Han fick ofta det. Det är idag närmast rörande att se hur redaktionen med chefredaktör Nils Thedin i spetsen önskar tillmötesgå den kräsne författarens krav och önskemål och samtidigt försöker mana honom till att skriva på artikelserien.
Det stod tidigt klart att projektet inte skulle hålla den ursprungliga tidsplanen. Sjukdomar och hälsobesvär samt arbeten för andra uppdragsgivare kom hela tiden emellan. Thedin började bli orolig och när första artikeln äntligen kom var han missnöjd. Den höll sig inte till det bestämda ämnet och han uppmanade därför Taube att resa till Provence för att hitta den rätta inspirationen:
”Jag tror att Arles eller Avignon är bättre repli-punkt än Juan-les-Pins. Helst borde Du naturligtvis bo på ett medeltida slott eller i värsta fall i en kvarn på camarguen – men inte i ett hotell i Juan-les-Pins. Det passar illa ihop med Ditt höga ämne.” (Brev från Nils Thedin till Evert Taube 28.6.1955)
För säkerhets skull skickade även Thedin ett telegram till Taube med samma beska besked. En utmattad författare svarade sin redaktör i ett brev som han författade natten mellan den 28 och 29 juni 1955:
”En minut relax har jag fördöme mig inte haft. Och när jag låg i 39 grader med en mördande bronchit, som gick här, i kylan, i maj, då kom Du, naturligtvis! Från London.
Trevligt, för en sällskapsmänniska, att ligga och stinka galla och svett, urin och excrementa, snor och talg, när Chefen är på visit.
I Paris.
Ja, fy fan!”
Längre fram i brevet ljusnar dock tonen något. Taube kunde meddela att han nu verkligen var på väg söderut, i en Bugatti framförd av sonen Per-Evert:
”I den nya Bugatti sover jag som en stock! Har aldrig åkt i en dylik leopard förr. Det är underbart.”
Och avslutningsvis lovade han att nu på allvar ta tag i skrivandet av den nya artikelserien:
”Not. Jag är belamrad med beställningar från dags- & veckopress. Men jag tror det är klokare nu, strax före vår stora serie i ’Vi’, att avstå från strösocker och bita i äpplet direkt, det sura äpplet Nils Thedin! Voilà!”
Det vore orättvist mot Taube att endast uppmärksamma hans gnäll och undanflykter. Många gånger är han på gott humör i breven, hälsar vänligt till alla på redaktionen, pryder sina brev med små teckningar, ofta av blommor, och skickar kyssar till redaktionssekreteraren Anna-Lisa Karlsson. När sonen Per-Evert har köpt en ny Bugatti, kontant, blir Taube extra generös, skickar en tecknad blomma till Anna-Lisa och kommer därefter med följande uppmaning: ”Bjud er alla på tårta & kaffe med vispgrädde! Och drag av 2750 på nästa honorar.”
I slutet av augusti 1955 kom så äntligen Taubes andra försök till inledningsartikel, och nu var Thedin betydligt mer belåten:
”Jag blev verkligen mycket glad när jag läste denna artikel, den målar på ett färgstarkt och suggestivt sätt, den väcker nyfikenhet på det som skall komma. Det förra manuskriptet gjorde mig besviken, det här är en fullträff. Jag har inga kritiska synpunkter alls, möjligen ett önskemål beträffande de fortsatta artiklarna. Det önskemålet skulle i så fall vara, att Du inte låter det viktiga ämnet göra Dig så ambitiös att det taubeska leklynnet kommer bort. Jag tror inte det är någon risk för detta, men jag vill ändå ha sagt det, därför att mitt förra brev kan tolkas så att vi härifrån skulle önska några slags vetenskapliga artiklar.” (Brev från Nils Thedin till Evert Taube 29.8.1955)
När Thedin många år senare, i uppsatsen från 1979, skall sammanfatta Taubes medverkan i Tidningen Vi konstaterar han att Taube ”lyfte reportaget till lysande litteratur” och om boken Vallfart konstaterar han:
”Den boken är hans mästarprov som prosaförfattare. Det är en resa i tid och rum, en berättelse som är lekfull och lärd, glittrande och lustfylld. Och med en glädje som får sin glans och glöd ur medvetandet om den annalkande ålderdomen.” (s. 92)
Nu var inte allt frid och fröjd bara genom att den första artikeln till serien i Vi var levererad. Taube hade tydligen kontakt med sitt ordinarie förlag Bonniers, som visat intresse för att ge ut boken Vallfart. Denna uppgift nådde även Thedin och i slutet av september 1955 uttrycker han sin oro i ett brev till Taube:
”Trubadurien-serien, som vi gemensamt fått idén till, som vi diskuterat och grälat om, som fyllt hela Din tid och inte så lite av min, den serien vill jag inte släppa till någon annan som inte alls haft med den att göra. I allt arbete på denna serie siktar vi samtidigt på artiklar och bok, det var därför den första artikeln måste helt arbetas om: Den var bra som artikel, men omöjlig som första kapitel i en bok.” (Brev från Nils Thedin till Evert Taube 24.9.1955)
Det är lätt att förstå Thedins oro för att snuvas på boken nu när hans tidning satsat både tid, pengar och kraft på den storslagna artikelserien. I slutändan lyckades också Thedin försvara sin guldklimp och boken Vallfart gavs ut av Tidningen Vi som planerat. Lojalitetsproblemen var dock inte över med denna strid, utan Taube fortsatte att spela ut sina olika uppdragsgivare mot varandra genom löften om publiceringar av Vallfart-artiklar. Ibland kunde han erbjuda en och samma artikel till flera tidningar samtidigt.
Mot slutet av 1955, alldeles innan den första artikeln i serien skulle publiceras i Vi, har Taube också fått kalla fötter kring titeln på boken. I ett privat brev, adresserat till ”Nils” och daterat den 18 december 1955, skriver han:
”Käre vän och beskyddare!
Jag har länge varit hemskt (!) besvärad av beteckningen ’Trubadurien’.
Nu vill Högskolan inte ha den beteckningen på min föreläsning. Då frågade jag den kloke Sven Barthel. Han sade ordagrannt [sic!]:
’Det är bekannt [sic!] att Du skriver bättre i ’Vi’ än i andra tidningar och får hela folket med dig kulturellt. Då är det fel att vulgarisera ’les troubadours de Provence’, och Dig själv, med en Åkerlundstitel för pigor och en anklang till dina ynkliga efterhärmares titulatur. Skynda Dig och säg till Thedin att han korrigerar titeln till:
’Vallfart
till
Källorna’,
*
då väckes en stor nyfikenhet på dina källor och sångens europeiska källor och beteckningen trubadur blir, inom ramen, nobiliserad, i stället för vulgariserad.’
(Relata refero)
Salus Tuus Evert Taube”
Även denna gång klarade sig Thedin från Taubes nyckfulla infall – titelns fantasifulla benämning på de medeltida trubadurernas hemtrakter, ”Trubadurien”, behölls för både artikelserien och boken.
Vid sidan av dessa orosmoment arbetade Taube enträget vidare parallellt med både artikelserie och bok. I början av 1956 upprättade han först en liten redaktion på Hotel Carlia i Uddevalla, för att någon månad senare fortsätta med arbetet på egen hand i ett rekordkallt Florens. Han fortsatte också att vara nitisk kring texterna och ändrade hela tiden i dem. Vi-redaktionen på hemmaplan hade fullt sjå att hänga med i svängarna och det hände att redan satta texter fick sättas om.
I maj 1956 uttryckte Thedin med rätta en viss oro för att strömmen av artiklar från Taube började avta. Tidningen tvingades också till ett uppehåll i serien under hösten detta år, vilket även innebar att sättningen av boken fick göras parallellt med publiceringen av de avslutande sex artiklarna under våren 1957.
I april 1957 är det i alla fall en nöjd Thedin som skriver till Taube angående boken:
”Den kommer att bli den ojämförligt vackraste Evert Taube-boken hittills. Typografiskt måste den bli genomarbetad i varje detalj. Vi håller nu på med provsättningar och vi skall bl.a. pröva med purpurröda anfanger till de olika kapitlen [Det blev till slut orange anfanger.] […]. Manuset har granskats med den mest minutiösa noggrannhet och det är flera hundra små inadvertenser: som rättats. Och Ulla [illustratören Ulla Sundin-Wickman (1926–2007)] arbetar i sitt anletes svett, långsamt och grundligt för att få en enhetlig konstnärlig prägel på det hela. Denna bok måste helt enkelt bli en succes!”
Komplikationerna var dock inte helt över för bokprojektet. Någon månad efter sista Vallfart-artikeln hade publicerats i Vi och bara ett par månader innan boken skulle gå i tryck hade Taube plötsligt fått för sig att kommateringen var vanvettig:
”Stoppa för Guds skull den vanvettiga kommateringen och laga så att sätteriet följer mitt korrektur som ju är bokens litterära stil! Vännen Jacob Boëthius är en diktator som nu måste göra ett undantag. Boken har varit svår. Men den måste genomföras enligt författarens slutliga insikt och beslut (som överensstämmer med Dina!).” (Brev från Evert Taube till Nils Thedin 22.7.1957)
Den Jacob Boëthius som det talas om i brevet var verksam på bokförlaget Rabén & Sjögren. Detta förlag ägdes precis som Tidningen Vi av Kooperativa Förbundet och var därför helt naturligt inblandat även i utgivningen av boken Vallfart.
Det dröjde en och en halv vecka innan Thedin svarade på Taubes brev. Trots att det var mitt i semestertider var chefredaktörens argumentation kring att behålla den befintliga kommateringen minst sagt utförlig och övertygande:
”Jag är verkligen överraskad över att Du anser kommateringen vanvettig. Det måste ju innebära, att kommateringen varit vanvettig:
1) i de ursprungliga manuskripten för Vi,
2) i de renskrivna och av Dig genomgångna och korrigerade manuskripten,
3) i de på nytt renskrivna manuskripten, justerade av Dig och märkta ’slutgiltigt manus’,
4) i artiklarna i tidningen Vi,
5) i det första bokmanuskriptet, som var baserat på artiklarna i Vi plus maskinskrivna ännu opublicerade artiklar,
6) i det renskrivna bokmanuskriptet, som återsändes till Dig för genomgång och som också genomgicks av bland annat Örjan Lindberger,
7) i det slutgiltiga bokmanuskriptet.
Det hör nog till de stora sällsyntheterna att så mycket arbete nedläggs på ett bokmanuskript i förväg från tidningen-förlagets sida för att författaren skall få riktiga och bekväma möjligheter att få manuskriptet perfekt.” (Brev från Nils Thedin till Evert Taube 2.8.1957)
Thedin lovar dock i samma brev att gå igenom Taubes korrekturförslag på nytt, men varnar samtidigt för att en försening av tryckningen skulle innebära kostnader som Taube skulle få stå för. Om det var detta senare som fick Taube att backa i frågan eller någonting annat framgår inte av de utgivna breven, men den 28 september 1957 kunde i alla fall Thedin pusta ut, då han i ett brev till sin omhuldade författare meddelar att de första arken av Vallfart nu har gått till tryck.
Tillkomsthistorien kring Vallfart innehåller faktiskt ytterligare ett medium: radio. Årsskiftet 1955/56 uppvaktades Taube av radioproducenten Bertil Perrolf (1917–2004) som ville göra ett program med trubadurens mest populära visor, tillsammans med lite trevligt småprat, gärna inspelat ute på Sjösala. Taube visade omgående intresse, men var ju som bekant vid denna tid helt uppslukad av ett annat ämne och svarade därför: ”Visst ska vi spela in radio, Perrolf, med det ska handla om den medeltida, provensalska trubadurlyriken – och det ska inte bara bli ett program utan en hel serie.”
Det är Perrolf som har berättat om detta för mig i en intervju kort innan han gick bort. Han berättade då också hur han fick gå ända upp till dåvarande radiochefen Olof Rydbeck för att få den något originella programidén förankrad. Därefter fick han jaga Taube under ett halvår för att få till inspelningarna. I juli 1956 lyckades han lägga beslag på den svårfångade trubaduren och den 14 juli skriver Taube till Thedin och ber om tillstånd att använda materialet från Vallfart-serien till de planerade radioprogrammen: ”[U]tsändningarna i Radio blir en omedelbar och nominativ propaganda för boken.” I samma brev uppger han också att tanken är att hela boken Vallfart skall spelas in för radio. Så blev nu inte fallet, men då Thedin inte hade någonting att invända mot denna gratisreklam kom ett urval av texterna från Vi-serien att ligga till grund också för radioserien.
Under två julinätter 1956, på Södra Teatern i Stockholm, spelades sedan fyra radioprogram in som senare kom att sändas i oktober 1956 under titelrubriken Evert Taube i Trubadurien. Programmen spelades alltså in när den första omgången av artikelserien i Vi var avslutad och sändes under det artikeluppehåll som ägde rum under hösten 1956.
I januari 1957 spelades sedan ytterligare fyra program in, vilka sändes i april samma år under titelrubriken Evert Taube på nya strövtåg i Trubadurien. Dessa nya program tillkom och sändes alltså mitt under publiceringen av andra artikelomgången i Vi och mer än ett halvår innan boken Vallfart gavs ut.
Inför sändningarna av de fyra inledande radioprogrammen berättar Perrolf i programtidningen Röster i Radio om inspelningarna. Han beskriver hur han jagat Taube hela sommaren och att inspelningsarbetet sedan kom att bli mycket hektiskt eftersom trubaduren ämnade resa till Frankrike. Enligt Perrolf arbetade Taube, på eget initiativ, två dygn i sträck: ”Han skrev om dagarna och spelade in om nätterna.” Perrolf understryker i samma artikel det hårda arbetstempot när han skall sammanfatta inspelningsarbetet:
”Vi spelade in på nytt, kasserade, tog om, berömde, missuppfattade varandra. Men inte en enda gång kände vi oss trötta. Man kan aldrig bli trött i Evert Taubes sällskap. Han ger en aldrig tid till det.” (Röster i Radio, nr 40, 30.9.1956)
Med under inspelningarna var även kapellmästaren och arrangören Gunnar Hahn (1908–2001) och hans ensemble, vars uppgift var att förhöja programmen med stämningsfull musik. Musiken spelades in samtidigt som Taube läste och berättade, vilket inte var helt okomplicerat. Hahn har i en intervju långt senare, publicerad i Evert Taube-sällskapets årsskrift 1981, berättat om dessa första, smått kaotiska inspelningar:
”Ja, det var fruktansvärt. Vi jobbade så hårt för Evert sa att han hade plats bokad på ett plan. Och veckan efter inspelningarna syntes han spatsera på väg till Gyldene Freden med en nejlika i knapphålet! Precis som vanligt. Men inspelningarna blev bra, trots tidspressen.” (s. 130)
Inspelningarna blev verkligen bra, samtidigt som dessa åtta radioprogram måste betraktas som en anomali inom svensk radiohistoria. Till saken hörde att programmen sändes på bästa sändningstid, först fredags- och sedan söndagskvällar. Perrolf var dessutom producent på radions underhållningsavdelning och detta var under radiomediets mest expansiva skede i Sverige – innan tevemediets genombrott – då populärmusiken på allvar tog över. Det gamla folkbildningsidealet, som styrt radion i dess barndom, var ett minne blott, men Taube tog på nytt upp detta ideal och förädlade det genom att bjuda på lärda utläggningar om provensalsk trubadurlyrik – i underhållningsradion på bästa sändningstid.
I programtidningen Röster i Radio tycks man ha varit medveten om att det dels var en ny Evert Taube som presenterades för den breda radiopubliken, dels var en programserie som avsevärt skiljde ut sig från det ordinarie underhållningsutbudet vid den här tiden:
”Alla vänner av Evert Taubes konst – och vem är inte vän av den – kan vika de följande fredagarna för fyra program, där vi möter en annan Taube än vi är vana vid. Till högmedeltidens Sydfrankrike med dess tjusande trubadurpoesi för han lyssnarna, men naturligtvis kommer också en hel del av hans egna visor med på olika hörn.” (Röster i Radio, nr 40, 30.9.1956)
Avslutningen på citatet ovan avslöjar ett inslag i radioserien som skiljer den från artikelserien i Vi och den senare bokutgåvan. Taubes läsning och berättande varvades med hans egna, populära visor, vilket förmodligen var en eftergift för radiomediets breda publikorientering. Dessutom lämnar han manus vid jämna mellanrum för att mer fritt berätta olika underhållande anekdoter. Dessa digressioner, som Taube kallade dessa utvikningar, förekommer främst i radioseriens två inledande program.
Taube själv hade inga problem med att förena en underhållande presentationsform med ett bildningskulturellt innehåll. I samma artikel i Röster i Radio som citerats från ovan, avslutar han med några egna tankar kring god underhållning, vilka, åtminstone om de hade uttryckts av någon underhållningschef på radion, både då och nu, måste karakteriseras som originella:
”Så länge denna vår civilisation ständigt upprätthåller förbindelsen med sitt ursprung Orienten och sin folkskola Medelhavskulturen kan råheten, fånigheten och flabbskrattet aldrig ta överhand i ett underhållningsprogram.
Alla civiliserade folk har i alla tider krävt underhållning av verkliga diktare och konstnärer. Dålig smak har däremot alltid måst uppfinnas och påtrugas. En civiliserad människa kräver inte smaklöshet. Små barn har god smak och uppfattning av vad som är äkta skämt och poesi. Det fordras ganska stora företag och kostnader för att förstöra folks av naturen goda urskiljningsförmåga.”
Taubes medvetet demokratiska, antielitistiska bildningssyn märks också i själva radioprogrammen. Låt mig ge ett litet exempel. I samband med en passage i ett av programmen, där Taube talar om renässansförfattaren Cervantes och dennes bostad i Barcelona, avbryter han sig själv och skjuter in en närmast ursäktande kommentar:
”Jag hoppas att det finns någon lyssnare i Sverige, som tycker att detta är intressant. Jag tycker att det är värt att ha blivit född för att se en sån sak. Men det beror ju på att jag är litteratör.”
Mottagandet av radioserien blev något liknande det för artikelserien i Vi, men med den skillnaden att ”den nye Taube” framstod som ännu mer uppseendeväckande i det populära radiomediet än i det mer riktade tidningsmediet. Recensenterna var lyriska och utifrån de bevarade beundrarbreven i Evert Taubes arkiv kan man dra slutsatsen att lyssnarna sannolikt var minst lika entusiastiska. En beundrare skriver bland annat följande till Taube, efter att tillsammans med sin fru ha följt de inledande fyra programmen (som synes har beundraren även uppmärksammat Taubes ursäktande kommentar som har citerats här ovan):
”[J]ag vill bara med dessa enkla rader tacka Dig för de utsökta artistiska program Du nyligen haft i radio. I ett av programmen fällde Du en replik med en undran om det kanske fanns någon som var intresserad. Jag vet inte något om andras reaktion, men min hustrus […] och min åsikt är att få, om ens något program i radio kunnat mäta sig med Dina. Det var en ren njutning att för en enda fattig gångs skull få lyssna till något så fyllt av kultur, kvickhet, musikalitet, sann humanism och framför allt poesi. Man vill bara önska att så många som möjligt fått lyssna och kanske fått känna en aning av den poetiska skönhet som svävar kring allt vad Du gör. Tyvärr skulle det behövas Din egen penna för att i någon mån beskriva vad dessa trubadurprogram, alltför få sorgligt nog, har givit mig, men jag hoppas att Du förstår att Du åtminstone haft två hängivna lyssnare som väntar på fortsättning.” (Beundrarbrev till Evert Taube 31.10.1956)
Manegen var med andra ord ordentligt krattad inför utgivningen av boken Vallfart till Trubadurien och Toscana på senhösten 1957.
EN INTRODUKTION
RADIO: SÄSONG 1
AVSNITT ETT
AVSNITT TVÅ
AVSNITT TRE
AVSNITT FYRA
RADIO: SÄSONG 2
AVSNITT ETT
AVSNITT TVÅ
AVSNITT TRE
AVSNITT FYRA
BORTKLIPPT
DAVID ANTHIN:
EVERT TAUBE I TRUBADURIEN
1. INLEDNING
2. DAMEN I SVART MED VIOLER
3. EN VALLFART I FLERA MEDIER
4. VALLFARTENS EVIGA VÄRDE
OM UTSTÄLLNINGEN
”Evert Taube i Trubadurien” är skriven av David Anthin.
Utställningen ”Taube: vallfartens diktare” producerades för Litteraturbanken under februari & mars 2021 av Martin Joviken. Där inget annat anges är alla texter skrivna av Martin Joviken.
Radioprogrammen återges med tillstånd från rättighetshavaren och Sveriges Radio.