Taube
VALLFARTENS DIKTARE
Evert Taube i Trubadurien
En essä av David Anthin
4. Vallfartens eviga värde.
När vi tänker på en klassiker tänker vi förmodligen på ett verk med någon form av evigt värde, ett verk som står över tillfälliga moderiktningar. Så vilka är då de eviga värden som vi skulle kunna finna i Taubes Vallfart?
Det har redan konstaterats att Taube på 1950-talet introducerade den provensalska trubadurlyriken för en bred, svensk allmänhet. Genom artikelserie, radioprogram och bok gjorde han medeltida storheter som Eléonore av Aquitanien, Barnard de Ventadour och Beatrice, grevinna av Dia, till något av idoler i ett Folkhemssverige. Redan det måste betraktas som en bedrift. Det är åtminstone svårt att argumentera för att denna gärning följde några tillfälliga eller nyckfulla moderiktningar.
Men hur står sig egentligen Vallfart idag?
Litteraturprofessorn Lars Lönnroth har i några olika sammanhang kommenterat texten och då bland annat karakteriserat den som ”något otillförlitlig både som geografisk och medeltidshistorisk skildring”. (Citat från ”Taubes bild av Trubadurien” i Elva sidor av Taube, 2014, s. 189. Citaten som följer är från samma uppsats.) Lönnroth påpekar vidare att Vallfart visserligen är Taubes ”lärdaste verk” och att det är ”präglat av akademiska ambitioner” (s. 189), men att Taube samtidigt åberopar äldre, hopplöst romantiska forskare i sina vetenskapliga hänvisningar. Värst av dessa forskare är, enligt Lönnroth, Alexander von Gleichen-Russwurm (1865–1947), en excentrisk tysk kulturhistoriker och barnbarn till Friedrich Schiller. Taube skall ha inspirerats av ett verk av Gleichen-Russwurm som 1921 kom i svensk översättning: Riddarliv. Historisk skildring av den förnäma världen under romansk medeltid. Lönnroth påpekar riktigt det något märkliga i att denne tyske greve uppträder livs levande i Taubes bok trots att han avlidit nästan ett decennium före Taubes vallfart …
Lönnroth är också kritisk mot den vikt som Taube lägger vid de medeltida kärleksdomstolarna och litteraturprofessorn upplyser om att dessa domstolar i modern forskning snarare har uppfattats ”som en hövisk fiktion eller estetisk lek med juridikens termer, hovunderhållning för ett begränsat antal aristokrater” (s. 192).
Slutligen, angående den ”geografiska skildringen”, menar Lönnroth att Taubes resa från Barcelona, via det fiktiva Trubadurien, till Toscana och Florens genom sin spretighet är krånglig att följa och innehåller en del svårförklarade hopp i geografin och tiden.
Det är i sak svårt att säga emot Lönnroth på dessa punkter. Samtidigt är det inte som en vetenskaplig medeltidshistorisk skildring, eller som en geografisk turistguide för den delen, som Vallfart bör läsas, utan som ett litterärt verk. Vi har också sett att det var ett uttryckligt önskemål från redaktör Nils Thedin, att Taube inte skulle skriva ”några slags vetenskapliga artiklar”. Som litterärt verk framstår Vallfart snarast som en poetik för Taubes egen diktning, i nära dialog med en äldre tradition. Lönnroth är inne på något liknande när han avslutningsvis konstaterar att Taube genom sin vallfart till trubadurländerna har blivit ett med sitt ämne och ”gjort sig själv till det medium genom vilket Trubaduriens stämmor genljuder” (s. 196).
Taube har helt enkelt arbetat i den occitanska, för att nu uttrycka sig lite vetenskapligt, andan när han har diktat vidare i denna starkt intertextuella tradition. Trubadurforskaren Marianne Sandels, som vi tidigare har uppmärksammat, konstaterar också något liknande när hon skall sammanfatta Taubes förhållande till den occitanska kulturen:
”Själva andan i hans förhållningssätt är kongenial med trubadurlyrikens århundraden. Ibland har jag gjort den reflektionen att Evert Taubes författarskap, inställning till liv och dikt, framtoning inför omvärlden, personliga egenskaper – ja längre skulle uppräkningen här kunna gå – är mer i samklang med gamla occitanska (och så småningom allmänt västerländska) ideal än vad någon litteraturhistoriker eller ens han själv kunnat förstå.” (s. 101–102)
Sandels framhåller också ett viktigt drag i Taubes Vallfart: hans fokus på kvinnliga trubadurer, s.k. trobairitz. Dessa kvinnor har, möjligen Beatrice de Dia undantagen, konsekvent nedvärderats i tidigare forskning. Det är först med senare tiders feministiska forskning som dessa kvinnliga diktare har fått upprättelse. Feministen Taube var alltså här före sin tid. Ja, jag skriver feministen Taube, och det utan att darra på varken manschetten eller värjan. Precis som Taube själv hade inspirerats och instruerats av en kvinna, Margot Lithander, menade han att det var kvinnan som skapade den höviska diktningen under medeltiden. Det var hon som med stränghet uppfostrade den uppvaktande trubaduren, förvandlade den barbariske krigaren till en hövisk poet, ja rätt och slätt gjorde honom till en gentleman. Från framför allt 1950-talet och framåt blev det allt tydligare hur kvinnan i Taubes universum kom att stå för civilisation, poesi, kultur – allt det som var värt att dra en lans för – medan mannen kom att stå för krig, barbari och brutalitet. På så sätt kom också Taubes feminism att bli en del av hans pacifism. När han mitt under kalla krigets dagar introducerar visan ”Pepita dansar tamborito i Panamá” i samlingen Pepita dansar (1950) blir kopplingen extra tydlig:
”Jag har slagit vad om att dikta en visa i Panamá som skall få alla nationer att dansa efter min takt och ton. Något måste jag göra för att rädda freden och kulturen.” (s. 11)
Sången är saxad från andra säsongens sista avsnitt. Inspelningen återges med tillstånd från Sveriges Radio och rättighetshavarna.
På samma sätt som det är glädjeflickan Pepitas roll att frälsa mänskligheten har det enligt Taube sedan medeltiden varit kvinnans roll att skapa en civilisation där barbariet bekämpas med poesi, eller som han uttrycker det hela i en central passage av Vallfart:
”Det är inte mannen som uppfunnit den kvinnodyrkande lyrikern. Kvinnan har utformat honom. Hon har behövt en Bernard från Ventadour, en Riquier, en Vidal, en Arnaut Daniel, slutligen också en Guido Cavalcanti och en Dante Alighieri som instrument för den civilisation hon såg sig nödsakad att bygga opp i en tid då brist på andlighet och nobless, alldeles som nu, höll på att barbarisera även hemmets värld, och därmed poesin vid dess källsprång.” (s. 85)
Och när Taube några år efter Vallfart, i den historiska romanen Don Diego Karlsson de la Rosas roman (1962), beskriver förhållandet mellan män och kvinnor i Argentina, innehåller hans feministiska och pacifistiska recept en hel del ingredienser som han samlat på sig under sin vallfart i trubadurländerna:
”Vad vi behöver i Argentina det är inte dessa djärva och stolta men egoistiska militärer som gör uppror emot civilisationen men argentinska kvinnor som gör uppror mot Argentinas förnedrande manliga dubbelmoral, uppror mot porteñon, den helige hannen, i hem som har järngaller, förmyndarmannen som gör dockor av vita kvinnor och minderåriga skökor av de allra sötaste små chinitas, markens, själva gräsets döttrar.” (s. 196)
Det finns ytterligare ett inslag i Vallfart som inte får glömmas bort i diskussionen av verket som en klassiker: Taubes översättningar. I dessa översättningar av de provensalska trubadurerna, Cavalcanti och Dante är det tydligt hur Taube framträder i rollen som poet och kollega. Det handlar inte om några ordagranna översättningar, utan snarare om mer eller mindre fria tolkningar av föregångarna. Så här skriver han till exempel själv i Vallfart om en översättning av Bernard de Ventadours dikt ”Min själ är rusig…”:
”Vad den dikt beträffar som jag översätter såsom avslutning, ’Min själ är rusig…’ så kan man om den säga att så skulle Bernard från Ventadour ha sjungit om svenskan varit hans modersmål. Men man kan också betrakta dikten som en parafras på en av Ventadours mest berömda dikter.” (s. 83–85)
Och så här skriver han om sina tolkningar av Cavalcanti:
”Därvid tror jag mig ha kommit underfund med hur Cavalcanti skulle ha utfört de tre sonetterna om svenskan varit hans modersmål. I stället för att överflytta Cavalcantis italienska språk till svenska har jag därför överflyttat svenska språket till Cavalcanti.” (s. 181–183)
Just dessa översättningar imponerade på en ung, lyriktörstig Jan Olov Ullén. I sin bok Gå lilla ballad, och finn min härskarinna (1994) berättar Ullén om hur det var Taubes översättningar av de tre Cavalcantisonetterna som fick honom att fascineras av den florentinske poeten redan vid mitten av 1950-talet: ”Jag ansåg och anser fortfarande att vackrare italienska aldrig skrivits på svenska: Taube lyckas verkligen skänka sina översättningar den på en gång klara och smältande vackra klang som italienskan alltid har i svenska öron.” (s. 19) Om Taubes fria förhållningssätt till förlagan skriver Ullén följande:
”Även om Taube oftast förhåller sig självständigt till ordalydelsen i originalet blir det ändå, på något vis, precis rätt. [– – –] En sak offrar Taube aldrig: det vackra klara språket med dess rim, inrim och assonanser – för att inte tala om den inre musiken, den spelande intelligensen: ’logopoeia’ som Ezra Pound kallade det.” (s. 81–82)
Flera av Taubes översättningar i Vallfart hamnade också i vis- och diktsamlingarna Förlustelse och frid (1957), Septentrion (1958) samt Och skulle det så vara (1959). Senare har även en del av översättningarna tagits in i antologier avsedda för landets högre litteraturutbildningar. Redan i början av 1960-talet tog professor Lennart Breitholtz, sekunderad av professor Karl-Ivar Hildeman, med ett par av Taubes översättningar i antologiserien Litteraturens klassiker och i den senaste mastodontantologin Texter från Sapfo till Strindberg (2006) har redaktörerna Dick Claésson, Lars Fyhr och Gunnar D Hansson tagit med tre av Taubes översättningar av provensalsk trubadurpoesi och hela fyra av hans Cavalcantiöversättningar. På så sätt kan dessa inslag i Vallfart till viss del sägas ha blivit klassiker i sig.
Vallfart intar som sagt en särställning i Taubes produktion. Förutom att verket ger en alldeles speciell resonansbotten åt hela hans övriga vis- och prosaproduktion sätter det också in hans produktion i ett större, man frestas säga klassiskt sammanhang. Feminismen, pacifismen och bilden av den ljusa medeltiden bör väl därtill vara livskraftiga inslag som ökar överlevnadschanserna också i framtiden för Vallfart. I detta sammanhang kan det tilläggas att den moderna historieforskningen allt oftare lyfter fram motbilder till vår tidigare syn på medeltiden som mörk. Taube själv hävdade med emfas att ”verkligheten härmar dikten” och nu frestas man att parafrasera honom genom påståendet att ”medeltidshistorien tycks härma Taubes dikt”.
Boken avslutas med det något melankoliska påståendet att ”Beatrice är död”. Det är naturligtvis inte sant. Hon svävar fortfarande i en högre rymd, lika lätt i dansen som hennes medsystrar Carmencita, Ellinor och Damen i svart med violer i barmen.
När Lars Forssell (1928–2007), så småningom själv akademiledamot, skrev baksidestexten till den första upplagan av Vallfart gjorde han en blinkning till Svenska Akademien:
”För Evert Taube, trubadur själv, är Provence helig mark. I den här boken får vi följa hans pilgrimsfärd i den provensalska kulturen, genom landen där ortsnamnen lyser som gammalt silver: Roussillon, Les Baux, Ventadour, San Miniato. Vägen och det förflutna lever och spritter som hans på en gång så underfundiga och praktfulla prosa. Allt är här igen – herdestunderna, duellerna, äventyret, berg och floder, krigen och sången. Och dessutom är han naturligtvis själv närvarande, med allt det snille, den smak och charm som utmärker innehavaren av nittonde stolen.”
Med utgivningen av Vallfart i Svenska Akademiens klassikerserie kan Taube sägas ha slagit sig ned på sin exklusiva stol på nytt. Han har kommit hem.
EN INTRODUKTION
RADIO: SÄSONG 1
AVSNITT ETT
AVSNITT TVÅ
AVSNITT TRE
AVSNITT FYRA
RADIO: SÄSONG 2
AVSNITT ETT
AVSNITT TVÅ
AVSNITT TRE
AVSNITT FYRA
BORTKLIPPT
DAVID ANTHIN:
EVERT TAUBE I TRUBADURIEN
1. INLEDNING
2. DAMEN I SVART MED VIOLER
3. EN VALLFART I FLERA MEDIER
4. VALLFARTENS EVIGA VÄRDE
OM UTSTÄLLNINGEN
”Evert Taube i Trubadurien” är skriven av David Anthin.
Utställningen ”Taube: vallfartens diktare” producerades för Litteraturbanken under februari & mars 2021 av Martin Joviken. Där inget annat anges är alla texter skrivna av Martin Joviken.
Radioprogrammen återges med tillstånd från rättighetshavaren och Sveriges Radio.