Taube
VALLFARTENS DIKTARE
Evert Taube i Trubadurien
En essä av David Anthin
”Jag är poet. Jag gycklar ej med orden
fast jag är mera känd för glada visor
om dans och lustig älskog än för djupa
och doktorala ting i diktens form.”
(Evert Taube, ”Tillägnan” ur Ballader i det blå, 1948)
1. Inledning.
Boken Vallfart till Trubadurien och Toscana (1957) av Evert Taube (1890–1976) publicerades först som en artikelserie i två omgångar i Tidningen Vi. Den första omgången startade med julnumret 1955 och därefter följde tolv artiklar fram till mitten av sommaren 1956. Efter ett uppehåll på närmare ett halvår publicerades sedan ytterligare sex artiklar, från julnumret 1956 och fram till den avslutande artikeln i midsommarnumret 1957. Sammanlagt rörde det sig alltså om nitton längre artiklar. Det mödosamma arbetet bakom publiceringen av denna artikelserie får jag anledning att återkomma till, men här ska först slås fast att serien fick ett fint mottagande. Många läsare tycktes ha upplevt att de mött en ny Taube, långt ifrån de glada visornas lättsamma universum. Det var dock inte dessa positiva läsarreaktioner som låg bakom bokutgivningen, utan denna planerades redan i samband med att Tidningen Vi beställde artikelserien våren 1955. Detta var också sedan tidigare en beprövad metod för utgivningen av Taubes prosaböcker – först kom en serie artiklar, därefter kom boken med i stort sett samma innehåll.
Inför bokutgivningen skriver Taube, uppfylld av gott självförtroende efter det fina mottagandet av artikelserien, ett brev till Vi:s chefredaktör Nils Thedin (1911–1989), i vilket han föreslår att boken också borde ges ut på franska. Brevet är daterat den 2 augusti 1957 och Taube befinner sig vid tillfället i Saintes-Maries-de-la-Mer i det sydfranska Camargue för att skriva nya artiklar för Vi, tillsammans med fotografen Marianne Greenwood (1916–2006). Dessa artiklar skulle senare också sammanställas till en rasande spirituell resebok: Svarta tjurar (1958). Av brevet från augusti 1957 framgår att Taube hade stöd från just Greenwood i sitt förslag kring att ge ut Vallfart till Trubadurien och Toscana (Vallfart) på franska. Greenwood hade god inblick i franskt kulturliv och var bland annat nära vän med Picasso och bekant med akademiledamoten Jean Cocteau. Taube skriver:
”[F]ranska bokförläggare är nyfikna på sådana böcker om Frankrike, när böckerna är skrivna av utlänningar! Hon [Marianne Greenwood] sade att en sådan bok som ’Vallfart’, fint illustrerad, vore ett fynd för fransk bokmarknad. Hon sade att den franska upplagan av en sådan bok som Vallfart, (en bok som tar parti i fransk historia och starkt framhäver det kulturellt överlägsna i provensalsk historia jämförd med nordfransk) måste ha ett förord av en ledamot av franska Akademien. Denne bör i detta fall helst vara Jean Cocteau som är Frankrikes populäraste man (’liksom Taube Sveriges’ sade hon, för att nu ta med även hennes överdrifter).”
Någon fransk upplaga av Vallfart, med förord av fransk akademiledamot, blev det aldrig, men Taube hade sannolikt varit mycket nöjd även med en klassikerutgåva från Svenska Akademien, med förord av en akademiledamot. En sådan utgåva har nu getts ut på bokförlaget Atlantis (2020).
Trubadurrollen
Prosaboken Vallfart intar en särställning i Evert Taubes produktion som hans mest lärda verk. Detta påpekade han också gärna själv. Han var dessutom övertygad om att det var detta arbete som låg bakom promoveringen till filosofie hedersdoktor vid Göteborgs universitet hösten 1966. I vilken utsträckning det verkligen förhöll sig så är något oklart, men klart är att Taube i och med Vallfart allt oftare bjöds in till olika akademiska evenemang vid landets högre lärosäten.
Det ”nya” och ”lärda” med Vallfart skall dock inte överdrivas. Låt oss backa bandet och lite närmare studera hur Taube utvecklade sin trubadurroll och kom att bli en ledande och lärd traditionsbärare inom den svenska visans domäner.
Från början var visor något som Taube skrev och framförde främst för den närmaste vänkretsen. Han hade helt andra ambitioner än att bli visdiktare och artist. Det var först som bildkonstnär och senare romanförfattare han ville slå sig fram. Visorna var alltså snarare, med dagens språkbruk, ett fritidsintresse. Han delade också det ursprungligen borgerliga idealet, att det är fult att uppträda för pengar (jämför Ferlins ”Jag har sålt mina visor till nöjets estrader”). När Taube så småningom, vid slutet av 1910-talet, ändå lockades upp på nöjesscener som till exempel Cabaret Läderlappen i Stockholm, var det i rollerna som kabarésångare och ”äkta sjöman” han gjorde succé. Några högre konstnärliga ambitioner hade han inte heller med sin första vissamling, Sju sjömansvisor och Byssan lull, som gavs ut på hösten 1919. Här samlade han ett antal folkliga visor, som han bearbetat i olika utsträckning, tillsammans med ett par egna muntra alster som han tidigare hade haft stora framgångar med på diverse nöjesscener.
Under 1920-talet närmade sig dock Taube med hastiga steg den litterära visan och blev alltmer seriös i sin visdiktning. I samband med detta kom han också att intressera sig för trubadurrollen. Redan i början av 1920-talet blev detta ett slags pose, som han gärna intog då han uppträdde på ställen som Källaren Den Gyldene Freden i Stockholm. Genom att framträda i en sådan mer seriös artistroll markerade han helt enkelt att han nu tog både visdiktandet och själva uppträdandet på största allvar.
Denna seriösare hållning medförde att traditionsbäraren Taube sökte sig till historiska förebilder på visans område, vilket inte minst resulterade i en intim dialog med Bellmans diktning under större delen av 1920-talet. I linje med detta blev det också naturligt för honom att söka själva rötterna till den svenska och europeiska profana visdiktningen. I början av 1920-talet planerade Taube till och med att ge ut en tidning med namnet ”Trubaduren”. I en handskriven ”Anmälan” till det första numret, som finns bevarad i Evert Taubes arkiv vid Göteborgs universitetsbibliotek, deklarerar han bland annat följande angående trubadurens roll:
”Trubaduren älskar sköna kvinnor och vackert tal, godt vin och glada visor. Hyllande det sköna ler han åt dumheten och tillåter sig för övrigt att spela de enkla melodier som äro barns och kvinnors förtjusning, filosofers förströelse och snusförnuftiga tråkmånsars fasa.”
Trubaduren Taube kom under hela sin karriär att spinna sin konst runt klassiska ideal som skönhet och glädje, i en väv som utformades efter den antika lyrikens treenighet: ord, melos och dans, något som också Gunnar Ekelöf framhåller i ett förord till visantologin Så länge skutan kan gå… (1963). I dialogen med traditionen såg dock Taube hela tiden till att väva in egna trådar, i enlighet med hans valspråk ”tradition och förnyelse”.
I vilken utsträckning som den yngre Taube kände till den medeltida provensalska trubadurdiktningen är svårt att säga. Som lyriker var han dock i sitt sätt att förhålla sig till traditionen redan tidigt kongenial med de provensalska trubadurerna. Marianne Sandels, expert på den provensalska (eller occitanska, som numera är den korrekta vetenskapliga termen) trubadurdiktningen, har i en uppsats i Evert Taube-sällskapets årsskrift 2003 redogjort för Taubes förhållande till denna medeltida diktningstradition. Hon påpekar där att redan detta att utgå ifrån traditionen, att ständigt föra en dialog med denna men samtidigt skapa nytt, ligger helt i linje med den provensalska trubadurdiktningen. Den occitanska kulturen från ca 1100–1350 var helt enkelt en intertextuell kultur.
Sandels redogör också för skillnaden mellan trobador och joglar, alltså ’trubadur’ och ’jonglör’. Gränsen mellan dessa båda begrepp gick mellan herremannen och yrkesmannen. Till skillnad från vad som har framförts i vissa sammanhang hade alltså dessa begrepp inte någon konstnärlig eller upphovsmässig innebörd utan endast en socio-ekonomisk. Den berömde provensalske diktaren Arnaut Daniel började till exempel som trubadur, men blev så småningom jonglör – precis som Taube. Som påtalats tidigare var det dock Taubes ideal att uppträda som trubadur, det vill säga som en aristokrat som inte behövde ta betalt för sina uppträdanden.
EN INTRODUKTION
RADIO: SÄSONG 1
AVSNITT ETT
AVSNITT TVÅ
AVSNITT TRE
AVSNITT FYRA
RADIO: SÄSONG 2
AVSNITT ETT
AVSNITT TVÅ
AVSNITT TRE
AVSNITT FYRA
BORTKLIPPT
DAVID ANTHIN:
EVERT TAUBE I TRUBADURIEN
1. INLEDNING
2. DAMEN I SVART MED VIOLER
3. EN VALLFART I FLERA MEDIER
4. VALLFARTENS EVIGA VÄRDE
OM UTSTÄLLNINGEN
”Evert Taube i Trubadurien” är skriven av David Anthin.
Utställningen ”Taube: vallfartens diktare” producerades för Litteraturbanken under februari & mars 2021 av Martin Joviken. Där inget annat anges är alla texter skrivna av Martin Joviken.
Radioprogrammen återges med tillstånd från rättighetshavaren och Sveriges Radio.
Läs gärna mer i Pia Schmidt de Graafs och Lennart Starks utställning ”Evert Taube och den provensalska trubadurlyriken” på Göteborgs universitetsbiblioteks hemsida. Där kan du också se en del av de manuskript som ligger till grund för Taubes arbeten.
LÄS EVERT TAUBES BOK SOM TEXT
LÄS TAUBES BOK SOM FAKSIMIL
LADDA NER TAUBES BOK SOM EPUB