Svenskt översättarlexikon

Åke Joel Ohlmarks föddes den 3 juni 1911 i Kristianstad, där fadern Carl Joel var en välbeställd grosshandlare. Hans mor var född Anna Lovisa Larsson. Efter studentexamen vid Malmö högre allmänna läroverk 1929 skrev Ohlmarks in sig vid Lunds universitet, där han läste nordiska språk och religionshistoria. I det lundensiska studentlivet blev Ohlmarks genast en uppskattad tillfällesdiktare, spexförfattare och revyartist. Efter sin fil.kand. 1932 var han under drygt ett år redaktör för studenttidningen Lundagård, varefter han varvade tjänster som svensk lektor i Tübingen och Reykjavik med högre studier. Doktorsavhandlingen i religionshistoria Heimdalls Horn und Odins Auge (1937) fick kritik för bristande filologisk noggrannhet och inte heller fortsatta forskningsinsatser ledde till docentbetyg. Därmed var Ohlmarks akademiska karriär i stort sett över. Själv hävdade Ohlmarks, bland annat i memoarboken Doktor i Lund (1980), att hans avhandling blev snålt bedömd på grund av motsättningar bland ämnesföreträdarna, men även för att han i satiriska verser i Lundagård hade drivit med de professorer som senare skulle betygsätta den.

Åren 1941–1945 var Ohlmarks utlandslektor i Greifswald där han också var med och grundade ett religionsvetenskapligt institut, som han förestod fram till krigsslutet; han lämnade staden kort innan den invaderades av Röda armén. Han beskylldes senare av Ivar Harrie i Expressen för att ha varit nazist, vilket han förnekade. Tidningen prickades av Pressens opinionsnämnd för ”obevisade och kränkande beskyllningar” (Expressen 3/3 1961). Historikern Andreas Åkerlund har beskrivit Åke Ohlmarks hållning under åren i Greifswald som opportunistisk och en blandning av ”anpassning, samarbete och okunnighet”. Dock anpassade Ohlmarks inte sina forskningsresultat till den rådande nationalsocialistiska ideologin.

I sin fortsatta verksamhet kom Ohlmarks att prioritera uppfinningsrikedom och språkglädje. Han författade ett flertal historiska översiktsverk, konstruerade korsordslexikon och var en påhittig rimmare som med stor förtjusning översatte vers. Hans poetiska lösningar var ofta originella och djärva, men begripligheten och troheten fick ibland stryka på foten till förmån för neologismer och språkliga fornlämningar om vartannat.

Från 1950 till 1959 var Ohlmarks anställd som författare och manuschef vid Europafilm, där han skrev manus till fyra långfilmer – bland dem En natt på Glimmingehus (1954) med Edvard Persson – och regisserade en. Samtidigt utkom han med sex egna böcker och översatte åtta. Den fornnordiska litteraturen stod i centrum. År 1948 hade Ohlmarks publicerat en kommenterad översättning av Eddans gudasånger, som följdes av bland annat Eddans hjältesånger (1954), Den glömda Eddan (1955) och Den okända Eddan (1956). Tolkningarna fick större spridning genom antologin Fornnordisk lyrik i två band, utgivna av FiB:s lyrikklubb. Under denna produktiva norröna översättartid utkom också de omfattande volymerna Islands hedna skaldediktning (1957), Tors skalder och Vite-Krists (1958) samt fembandsutgåvan De isländska sagorna (1962–1964). Med sin förkärlek för korta, tvära formuleringar och närhet till originalens metrik och tonfall bröt Ohlmarks radikalt med tidigare parafraserande ideal. Hans betydelse för etablerandet av nya, formstränga principer för översättningen av den isländska skaldediktningens verbala ormslingor med deras svårtolkade bildspråk kan inte överskattas.

En jämförelse mellan tre diktöversättningar – Hjalmar Alving (1938), Åke Ohlmarks (1962) respektive Karl G. Johansson (2014) – ur Egil Skallagrimssons saga tydliggör Ohlmarks formstränga men ibland egenartat arkaiserande översättaridiom:

Þél höggr stórt fyr stáli
stafnkvígs á veg jafnan
út með éla meitli
andærr jötunn vandar,
en svalbúinn selju
sverfr eirar vanr þeiri
Gestils álft með gustum
gandr of stál fyr brandi.

 

Stormen med stora hugg
mejslar kring skeppets stäv,
väldigt vinande,
sjudande vågor.
Iskall andedräkt
ur ondskefull jättemun
brusar runtom bogen
med allt förgörande brak.
– Alving

 

Vresig våders rese
väldigt gluggar hugger
framför stävstots stam med
stormens stämjärn slemma:
skumvåt sälgars skada
skoningslöst blott öser
Gestils svan med svala
svall i stävrum alla.
– Ohlmarks

 

Den mäktiga stormen
hugger med vassa stämjärn,
mejslar havets vidder
framför skeppets bogar.
Hårt driver stormens byar
raspar med vreda vågor
och bryter i mäktigt stävsvall
in över sjöfararsvanen.
– Johansson

Jämförd med sin konkurrent som arkaiserande översättare, Björn Collinder, kan Ohlmarks ibland hävda sig väl, exempelvis i de berömda raderna i Hávamál:

Deyr fé, deyja frændur,
    deyr sjálfur ið sama.
Ek veit einn, at aldrei deyr:
    dómr um dauðan hvern.

 

Fä dör, fränder dör
     en dag dör ock du:
ett vet jag som aldrig dör –
    dom över död man.
     – Ohlmarks

Fänaden dör, fränder dö,
själv dör du likaledes;
ett vet jag som aldrig dör:
domen som fälls om den döde.
– Collinder

Ohlmarks lärdom var magnifik – låt vara främst vilande på studier från före Europafilmstiden – och hans språkkunskaper stora. Men hans stilkänsla vacklade. Han fick utstå mycket kritik av bland andra Lars Lönnroth och Ingegerd Fries, som talade om pekoral i skaldediktöversättningarna. Peter Hallberg var mindre reserverad (Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 15/2 1961):

Inför skaldepoesin sätts en översättare på nästan omänskliga prov. Ohlmarks går frejdigt till verket, sporrad av svårigheterna. Hans ordfyndighet är imponerande, och i sina bästa stunder lyckas han rentav själv ge en illusion av en fornnordisk skald – även i sin suveräna likgiltighet för publikens bekvämlighet.

Åke Ohlmarks privatliv var stormigt, med fyra äktenskap och ekonomiska bekymmer som hopade sig alltmer efter åren på Europafilm. Med jämna mellanrum skapade han rubriker både med sina förunderliga tolkningar och sina polemiska tidningsinlägg. De ekonomiska omständigheterna är en delförklaring till den produktivitet som kännetecknar de sista tjugofem åren av Ohlmarks karriär. Under 1960- och 1970-talen drog han på sig så stora skatteskulder att han var skriven utomlands, i Schweiz och Italien, medan han periodvis bodde i andrahandsvillor i Stockholmsområdet och då tog betalt kontant för sina arbeten. Hans populärvetenskapliga författarskap omfattar närmare åttio titlar och är mångskiftande och av ytterst ojämn kvalitet. Antalet översättningar är lika stort. Dessutom publicerade han nio romaner och fyra memoarvolymer.

På 1960-talet tog Ohlmarks sig an en rad mycket ambitiösa översättningsprojekt från diverse olika språk. Dantes Den gudomliga komedin utkom i Forumbiblioteket 1966–1969 och Nostradamus profetior i olika volymer mellan 1960 och 1983. År 1961 utkom en tolkning av ett urval av Koranen, som utgick från Ludwig Ullmanns tyska översättning från år 1840. Han gjorde även en märklig, ”forngermanskt” klingande översättning av Wulfilas gotiska 300-talsbibel, den så kallade Silverbibeln som finns bevarad på Carolina Rediviva i Uppsala. ”Det vart där så i de dagarna att det utrann ett reskript från kaisare Agustus att upprita hela Midgård”, löd i denna version den berömda inledningen till Lukas julevangelium.

Efter en omläsning av Stormen blev Shakespeare under en period Ohlmarks stora intresse, och han översatte dennes samtliga dramer (utgivna i Komedier, 1962, Historiska skådespel, 1964 och Tragedier, 1969). Allan Fagerström hyllade verket i Aftonbladet och menade att barden hade fått precis rätt uttolkare i Ohlmarks, eftersom han ”av nu levande svenskar torde tillhöra de få som har en omedelbar inlevelse i renässansen”. Översättningarna har praktiskt taget aldrig spelats på svensk scen (undantag är Trettondagsafton, Riksteatern 1964, och Som ni behagar, Riksteatern 1968). Ohlmarks versifierade variant av Erik Folkes översättning av Chuang Tzu (Zhuang Zhou), som FiB:s lyrikklubb gav ut under namnet Äkthetens urkund, fick Sven Lindqvist att i en rasande recension i Dagens Nyheter (2/4 1964) anklaga översättaren för att tolka vad ”han inte själv begriper” och göra ”grötrim” av en text vars original är skrivet på prosa. Ohlmarks gick i svaromål, placerade sig själv i en litteraturhistorisk tradition av tolkningar och omskrivningar och menade att Lindqvists kritik hade att göra med samtidens rimfientliga ideal.

Mest känd för eftervärlden är Åke Ohlmarks tveklöst för sina Tolkienöversättningar, i synnerhet trilogin om härskarringen: Sagan om ringen (1959), Sagan om de två tornen (1960) och Sagan om konungens återkomst (1961). Med J.R.R. Tolkien kände Ohlmarks släktskap genom det gemensamma intresset för germansk språk- och kulturhistoria, och han kom att skriva fyra böcker om författaren. Hans egna intressen och kunskaper på det fornnordiska området, liksom hans syn på översättarens uppgift som i hög grad tolkande och medskapande, fick honom att ta sig stora friheter i Tolkienöversättningarna. Därmed utsatte han sig också för hård kritik, inte minst av Tolkien själv. I sin brevväxling med Ohlmarks upptäckte Tolkien en självgod översättare, ”preferring his own fancy to facts, and very ready to pretend to knowledge which he does not possess”, som det hette i ett av de brev till den svenske förläggaren där han uttryckte sin bestörtning över missförstånden och feltolkningarna i Ohlmarks översättningar och förord till Sagan om ringen. Följden blev att Tolkien engagerade sig mycket i de kommande översättningarna av sina verk, och när The Lord of the Rings hade utkommit på svenska och nederländska lät han ge ut skriften ”Guide to the Names in The Lord of the Rings”, som skulle underlätta för hans kommande översättare. När Tolkien skrev kontrakt för boken Silmarillion (som gavs ut postumt 1977; Tolkien dog 1973) var det på villkor att Ohlmarks inte skulle få översätta boken. Istället fick Roland Adlerberth uppdraget. Dispyterna ledde till att Ohlmarks blev alltmer förbittrad på Tolkien, och efter boken Tolkiens arv (1978), där han skildrar sina konflikter med Tolkiens son Christopher, gav han slutligen ut den paranoida smädesskriften Tolkien och den svarta magin (1982).

Kritiken mot Ohlmarks Tolkienöversättningar har under åren varit omfattande och berör framför allt två punkter. Den första handlar om Ohlmarks tillägg och brokiga stil. ”Där Tolkien i original ofta är lakoniskt fåordig och påtagligt inspirerad av den isländska sagotraditionen, är Ohlmarks svenska översättning frodig, adjektivrik och mångordig”, som John-Henri Holmberg sammanfattar saken. Den andra punkten rör namnen, som förutom att översättaren uppenbarligen ofta har missförstått dem också är inkonsekventa; samma platser och personer har ofta ett flertal olika namn; Midgårds värld glider isär. Men även om Ohlmarks insats som Tolkienöversättare har fått utstå mycket och välgrundad kritik genom åren var det just dessa översättningar som gav upphov till Tolkiens enorma popularitet i Sverige, och den utbroderande stilen och välljudande namnfloran i Sagan om ringen har satt spår i flera svenska läsargenerationers tankevärld. Inledningsvis mötte den också stor uppskattning hos kritikerna. I Aftonbladet hyllades Ohlmarks gärning av Sven Stolpe med orden: ”det finns inte en sida i hans magnum opus, som icke verkar svenskt originalarbete av en genialisk diktare”, och i Dagens Nyheter kallade Staffan Björck översättningen ”storartad”.

Att Åke Ohlmarks oftast mycket fria tolkningar alls blev publicerade säger något om den tid de tillkom i och den ställning han måste ha haft i relation till förlagen; det kan knappast ha ägt rum någon egentlig redigeringsprocess. Ohlmarks misslyckades i universitetsvärlden men fann i det populärvetenskapliga skrivandet och i sina stora översättningsprojekt ett sätt att fortsätta vara verksam som skriftställare med sin egen uppfattning som högsta kontrollinstans. De storslagna, ibland absurda och överdådiga översättningarna reflekterade också hans personlighet, som enligt hans försvarare var ett unikum för 1900-talet men hade passat bättre under renässansen. De sista åren av sitt liv bodde han tillsammans med sin fjärde hustru Monica i Crist di Niardo i norra Italien, där han avled den 6 juni 1984.