Välkommen till den femtonde luckan i Litteraturbankens julkalender!
Årets julkalender är Rulle på Rullseröd av Olle Mattson – en härlig skildring av julförberedelser i bohuslänsk miljö. Vi får följa Rulle, som inte riktigt tycker om att gå till skolan, under hela decembermånaden på gården i Bohuslän. Här finns Mamma, Pappa och lillasyster Hedvig, Farmor och Farfar och Faster Ingeborg. Och så Fritiof, förstås.
Rulle på Rullseröd kom ut 1974. Samma år filmatiserades den och sändes som julkalender i Sveriges Television.
Varje dag fram till julafton öppnar vi en lucka med en inläsning av ett kapitel ur Rulle på Rullseröd. Boken kan du förstås läsa redan nu på Litteraturbanken – men kapitelinläsningarna presenteras här på Ljud & Bild en åt gången. Så håll utkik här på sajten, och följ med på julresan i Rullseröd!
Illustrationerna är tecknade av konstnären Hans Westman, och vi har hämtat dessa från boken (samt från pappersjulkalendern som SVT lät trycka 1974.)
Femtonde december
Den söndan, tredje advent, körde moster Barbro oss hem från kyrkan i sin bil. Hon stannade kvar och drack kyrkekaffe i köket också. Moster Barbro är lärarinna i Fabriksbyn. Fast hon är rätt snäll ändå. Hon bara pratar så farligt. Och så tror hon att hon vet allting bäst. Till och med mammas russinbulle fick hon vända och titta på tre gånger, innan hon kunde bita en bit.
– Jo då, visst bakar du gott vetebröd, sa hon. Jag förstår bara inte vad det kan ge dej för tillfredsställelse. Vetebröd det kan ju vem som helst baka.
– Kan du? sa mamma och jag såg hur arg hon blev. För inte ens farmor bakar såna goa russinbullar som mamma.
– Vad skulle jag ödsla bort tid på sånt för? sa moster Barbro. Det kan dom ju göra på några sekunder på storbagerierna. Nej, jag måste ha ett levande arbete.
Jag stirrade så jag glömde att se hur jag doppade, än på mamma och än på moster Barbro. Och precis som mamma fräste: ”Är inte mitt arbete levande då?”, stack jag veteskivan bredvid koppen, så koppen välte och all kaffemjölken rann ut på mammas rena duk.
– Men Rulle då, som du bär dej åt! skrek bägge två i mun på varandra. Det verkade nästan som om de blev vänner igen bara för att jag välte koppen. Och på dom bästa byxorna, en sån gris du är, sa mamma.
– Måste den ungen nödvändigt doppa allting? sa moster Barbro. Du har väl tänder, va? Du är ju snart sju år.
– Mammas veteskivor är inte goa om man inte doppar dom, sa jag.
Mamma skjussade in mig i kammarn. Men hon lät inte så arg längre. Och i dörren tog hon om mig lite.
– Gå in och byt till dom andra jeansen, sa hon lågt. Men kom tillbaka sen. Jag tror att moster Barbro vill tala med dej om en sak. Sen stängde hon dörren efter mig. Men jag visste vad de skulle prata om ändå. Om att jag var det konstigaste barnet i världen, som bara sprang hem från skolan när alla andra i Ett A satt kvar och lärde sig nyttiga saker.
Jag drog en extratröja över den gamla gråa. Sen öppnade jag fönstret och smet ut.
Ibland, säger farmor, så har man riktiga Vankelmodigdagar. Och den här dan kände jag mig jättevankelmodig. Nedanför våran backe låg ett stort isstycke, och det sparkade jag i väg.
– Vad ska du opp till Elsa och Viktor att göra? sa jag när isstycket flög rätt över diket. Jag försökte sparka tillbaka det igen. Men det ville opp till Elsa och Viktor, så jag följde med.
– Kom in! ropade Elsa inifrån köket när jag knackade. Nä, men se, det var då rart främmande. Kom in och sitt i soffan vettja.
Viktor såg jag inte nånstans.
– Njaa, jag vet inte … jag bara tänkte …
– Viktor ligger oppe och vilar lite, sa Elsa. Han mår aldrig riktigt bra efter maten. Vill du ha lite kräm? Men du kanske redan har ätit?
– Njaaaäää, sa jag.
Elsa satte fram karotten och la för mig två rediga skedar.
– Det här det är blåbär och hallon blandade. Vet du vad det heter?
– Nä, sa jag.
– Drottningkräm, sa Elsa. Ta mjölk på, så smakar det bättre.
– Får Viktor ont i magen av drottningkräm också? sa jag.
– Nej, det mår han bra av. För både hallona och blåbären har vi plockat härhemma, sa Elsa. Hon hade satt sig mitt emot mig, och hon tittade mig rätt i ögonen. Men hon såg inte arg ut. Nå, hur mår Hedvig? sa hon.
– Hon mår la bra, sa jag och glodde ner i krämen.
– Vad tyckte du om att få en lillasyster så där på gamla dar? sa Elsa och skrattade. Det brydde jag mig inte om att svara på en gång. Din mamma tycker nog farligt mycket om henne, sa Elsa. Tror du inte? Hon hade ju dej först förstås.
– Ja, sa jag och såg henne rätt i ögonen. För det kändes precis som om vi tänkte på samma sak, och som om hon begrep varför jag tänkte som jag tänkte.
– Du hade allt helst velat att Viktor hade varit härnere och jag oppe på? sa hon lågt. Som på Anna-dan, när du var här med lutfisken.
– Den … den blev lite skavd, sa jag och fick en krämklump i halsen.
– Äh, Viktor tycker ändå inte om lutfisk, sa Elsa. Han bara låssas, för han tror att jag ska bli lessen om han inte äter.
– Är du ofta lessen då? sa jag.
Elsa svarade inte. Hon gick bort till köksbänken och kom tillbaka med ett paket i stället.
– Här har jag en födelsepresent till dej, sa hon. Det är ju några dar tills du fyller sju. Men eftersom du ändå är här och äter drottningkräm med mej, så …
– Tack, sa jag. Jag visste inte om jag skulle sitta kvar eller stå opp och buga. För jag hade aldrig fått något av Elsa förr. Lite sol kilade in i gardinspringan, och man såg hur mycket rynkor hon hade i ansiktet. Många fler än mamma har.
– Jag fick den av pappa året innan jag började skolan på riktigt, sa Elsa. Det är ju mest bilder i. Och då fick man sån lust att veta vad kråkfötterna under bilderna betydde.
Jag öppnade boken och kikade. Det var noter också, så det var nog visor som gick att sjunga, det som stod under bilderna.
– Jag har varit så rädd om den, sa Elsa och hon talade lägre och lägre nu. För jag tänkte, att när jag får en pojke eller en flicka själv en dag, så … Men det fick jag ju aldrig.
Jag försökte läsa första raden på en visa i mitten.
– Till … till Peee … till peppar … pepparkake …
– Till Pepparkakeland, står de ja, sa Elsa. Fast den visan tycker du nog är så barnslig, så den bara passar för flickor.
– Nähä, för den kan jag, sa jag och blev alldeles het om kinderna. ”Det var en gång en gosse” börjar den med. Den sjöng mamma jämt för mej när jag var liten. Nu så … nu så sjunger hon den bara för Hedvig …
Elsa hade börjat gnola visan. Hon vaggade lite, alldeles som om hon sjöng den för ett barn, fast hon inte hade något.
Det var en gång en gosse
som var så tjock och tung tung tung.
Han var en väldig krigsman
och ville bliva kung kung kung.
All drottningkrämen var uppäten nu, så jag smög opp från soffan så tyst jag kunde. Och jag nändes nästan inte viska tack en gång för att inte störa henne.
– Tack så hemskt för drottningkrämen. Och för boken.
– Tack för att du kom och hälsade på mej, sa Elsa och log. Var det nåt mer?
– Nej … bara det, sa jag och stack in boken under tröjan, bara det att när du får ett eget barn, så får du boken tillbaka igen, så ni kan läsa den ihop.
Både mamma och moster Barbro var ute på gården när jag kom hem. Moster Barbro skulle just åka.
– Var har du varit, Rulle? sa mamma. Som vi har ropat. Vi har ätit för länge sen.
– Jag har varit hos Viktors Elsa och ätit drottningkräm, sa jag. Och så fick jag den här boken.
– Jaha, sa moster Barbro och snörpte med munnen, precis som om hon tänkte skratta men inte kunde med det. Och nu ska du in och läsa i den, förstår jag?
Jag sa varken ja eller nej. Jag bara slog opp boken. Där som jag hade stuckit in fingret som märke. Och så läste jag. Jag läste så långsamt som man gör när man inte är riktigt säker på bokstäverna.
Det var en gång en gosse
som var så tjock .. och tung tung tung …
Sen smällde jag igen boken mitt för näsan på henne och slog en kana fram till trappan. Jag fick sån fart, så jag nästan flög in i farstun. Farfar satt vid köksbordet och läste tidningen.
– Hej, farfar! Är farmor inne och vänder julosten?
– Du får väl gå in och se, sa farfar. Du har främmande, Hilda!
Inne i bästrummet gick farmor och lyfte på strutarna över julhyacinterna, såpass att hon kunde sticka in vattenkannepipen och strila lite.
– Kan man se vad det är för färg på dom än? sa jag.
— Ja, det börjar allt glimma lite julerött här och var nu, sa farmor. Du kan få tända adventsljusen om du vill?
Jag skjussade fram syskrinet till byrån och hoppade opp.
— Jag ska se om det finns nån bra vers i Gammelkalendern som jag kan läsa först.
— Femtonde december, sa farmor. Den versen kan jag utantill.
Och så läste vi den ihop, farmor och jag.
Ju mörkare dagen går kring vårt hus,
ju närmare lyser julens ljus.
Sen tände jag adventsljusen. Det första, det andra och det tredje. Så nu var det bara ett ljus kvar. Och sen.
Texterna och illustrationerna i 2021 års julkalender återges med tillstånd från rättighetshavarna. Inspelningarna har gjorts av Litteraturbanken, november 2021, och i studion har Martin Joviken haft hand om kontrollerna.
