Gunnar Björling (1887–1960)

”GUNNAR BJÖRLING (1887–1960) omskapade, med utsiktspunkt i sitt källarrum invid Brunnsparken i Helsingfors, diktens värld och skapade ett nytt språk för den poetiska erfarenheten. Med grund i idealismens tankevärld, som han mött den hos främst Nietzsche och Bergson, och idylldiktningens naturskildringar, som de återfinns hos exempelvis Jacob Frese, sökte sig Björling fram mot nya sätt att skildra människans plats i världen, inte minst i upplevelsen av rymd, hav, grönska, ljus. Priset för hans landvinningar blev läsarnas oförståelse och ovilja att begripa. Dock hade Björling många vänner i den svenska vitterheten – bland dem Erik Lindegren och Johannes Edfelt – och den starka, förnyande verkningskraften i hans arbete har för länge sedan lagt begabbarnas sarkasmer i glömskans mörker. Björling upp- eller avtäckte språket i samma stund han brukade det, vilket har lett till att läsaren av hans lyrik själv ständigt på nytt får upptäcka och vederfaras språkets förmåga att skildra, minnas, beskriva.” – Läs Lotta Lotass introduktion om Gunnar Björling hos LB.se: https://litteraturbanken.se/forfattare/BjorlingG.

Läs Gunnar Björlings verk hos LB.se: https://litteraturbanken.se/forfattare/BjorlingG/titlar.