”HEDVIG CHARLOTTA NORDENFLYCHT (1718–1763) kom från ett välbärgat hem och fick tidigt möjlighet att studera och fördjupa sig i sina litterära intressen. Hon förlovade sig så småningom med sin privatlärare i franska, Jacob Fabricius, och paret gifte sig på våren 1741. I december samma år dog Fabricius hastigt och Nordenflycht kastades ned i den djupaste sorg. Den förtvivlan hon kände kom till uttryck i Den sörgande turtur–dufvan (1743); en samling klagodikter där den ensammas livsleda och övergivenhet ljuder med en stark och smärtsam ton. Det personligt känslomättade tilltalet i dikterna var något helt nytt i samtida litteratur. Nordenflycht blev, efter makens död, hänvisad till att tjäna sin utkomst genom sin litterära begåvning. I slutet av 1742 hade hennes dikt över Ulrika Eleonora – Svenska fruntimrets klagan – utgivits och Nordenflycht hade samtidigt ansökt om statlig pension. I maj 1743, efter att kung Fredrik givit henne sitt särskilda stöd, erhöll hon ekonomiskt bistånd.”
Stycket ovanför kommer ur Lotta Lotass introduktion av Hedvig Charlotta Nordenflycht hos Litteraturbanken.
Inspelningarna tillgängliggörs här med tillstånd från inläsarna.
