Den 2 juli 1944 hedrade Radiotjänst författaren Hjalmar Söderberg på hans 75-årsdag. Tre år tidigare hade Söderberg förts till sjukbädden för sista gången. Han dog i ett Köpenhamn ockuperat av Nazityskland 1941.
Dagen till ära bjöd Radiotjänst in tre framstående personligheter som kände Söderberg väl: förlagsredaktören Herbert Friedländer, redaktören och översättaren Ivar Harrie, samt Söderbergs gamle vän, författaren och kåsören Hasse Zetterström. Nedanför kan du höra Zetterströms tal i programmet ”Den allvarsamma leken. Ett program på 75-årsdagen av Hjalmar Söderbergs födelse”.
I sitt radioprogram tar en ålderstigen Hasse Zetterström lyssnarna med på en nostalgitripp tillbaka till 1897 – tiden på Svenska Dagbladet. Där arbetade Söderberg innan sitt litterära genombrott som kåsör och teaterkritiker, tillsammans med ett illustert sällskap: Verner von Heidenstam, Oscar Levertin och Tor Hedberg.
Med respekt och beundran fortsätter Zetterström sitt porträtt av Söderberg, och ger oss inblick i den anda som präglade 1890-talet. Han målar upp en bild av både den unge och den etablerade författaren, som trots sin blygsamma produktion skulle komma att lämna ett oförglömligt avtryck i litteraturhistorien.
Inspelningarna tillgängliggörs med tillstånd från Sveriges Radio. – Fotografiet av Hjalmar Söderberg har vi lånat från Göteborgs universitetsbibliotek.
Automatgenererad transkription
1897 var ett märkligt år i Stockholms historia. Det var det stora utställningsåret som gamla stockholmare har svårt att glömma. Stockholm, ja hela landet gick i festhumör. Och det blev också en fest.
En strålande sol över Bobergs lysande minareter, Djurgårds-Brunnsvikens gröna vatten, gamla Stockholms grå torn och tinnar, och bakom allt den vackraste fång i världen: Djurgårdens grönskande ekar och fält.
Och Stockholm själv, en sommarstad i sin finaste dräkt, med öppen famn mot landets alla söner och döttrar.
I den stora restaurangen på Kaptensudden stod bugande rikets förste munskänk, den gamle Svanfeldt. I Bellios lilla taverna spelade och sjöng trubadurerna.
Och då den ljumma sommarnatten smög in över vikens stilla vatten, svävade i rymden en ton av stadens egen melodi, från Bellmans luta. Men på en soffa nere vid Strandvägen satt en ung drömmare och såg ut över vattnet. Det var Martin Birck.
1897 var ett märkligt år även i litteraturen. 90-talet hade fått sitt eget organ, Svenska Dagbladet, under ledning av Helmer Key, och med sådana medarbetare som Heidenstam, Hedberg, Levertin och Hjalmar Söderberg.
Andarna hade vaknat och det var en lust att leva. Söderberg kåserade under märket Tuppy, och då och då dök upp en herre som kallade sig P. A. Gurkblad, under vilken signatur den allvarliga Heidenstam behagade dölja sig.
Söderberg var inte vad man kan kalla en flitig författare. Han sa det själv om inspirationen att om man blundar så kommer den. Han blundade inte alltför ofta.
Han var inte någon bestsellerfabrikant med en bok om året, och möjlighet till film och drama.
Han ansågs så lat, att när han en gång råkade vricka handen, undrade man om han försökte skriva något. Men när en ung författare en gång skröt med sin rika produktion, svarade Söderberg stillsamt: ”Det är inte fliten det kommer an på.”
Söderberg talade ogärna om sitt arbete. Jag minns att när jag en gång frågade om något i den vägen, så svarade han: ”Jag har som biinkomst att min pappa är revisor i kammarrätten.”
Men han förstod sitt värde. När han en gång sålde en historiett till Söndags-Nisse, fällde han den kända repliken, ”Bidraget kostar fem kronor, men namnet nittiofem.” Det blir jämnt hundra, och det var billigt för bägge delarna.
En liten historia är betecknande för Söderbergs humor. Jag berättade en gång för honom att jag på morgonpromenaderna i Lill-Jansskogen hade sällskap med en gammal kapten som hade ägt en tax som låg begraven i skogen. Var morgon vinkade kaptenen en glad hälsning åt sin gamle vän. Söderberg replikerade genast, ”Och då ser du en liten svans som sticker opp ur jorden och viftar tillbaka.”
Söderberg var stockholmare. Hans Stockholmskrönika från sekelskiftet kan läsas och njutas än idag. Ingen kunde ha gjort den bättre.
Som person var han högt skattad inom den litterära vänkretsen. Var han inte med i sällskapet så frågade man efter honom. Och när han slutligen övergav sin födelsestad till Köpenhamn blev saknaden både stor och äkta.
När han sedan efter många år återvände på ett kort besök och i radio berättade några ungdomsminnen hörde vi honom med stor glädje.
Helt nyligen fick jag av hans dotter ett självporträtt tecknat 1890. Ett utmärkt porträtt, säkert så bra tecknat. Jag minns honom så väl när jag ser det. En ung, elegant herre, lite blyg och tillbakadagen i sitt sätt. Skeptiskt leende åt världen i allmänhet, kvick och spetsig i sin replik.
Söderberg var framförallt ungdomens författare. Bland de unga hade han sina största beundrare. Det gladdade honom också mycket när man som tack och erkänsla gav honom Frödingsstipendiet.
Den unge Söderberg längtade till ålderdomen. Det skulle bli skönt att bli gammal. Hur det nu blev, sitt huvud och sitt hjärta höll han rent, ända in i det sista.
När han på den sista resan fördes in i ambulansen till sjukhuset såg han upp från båren mot kvällshimlen och sade: ”Så vackert stjärnorna lyser”.
Stjärnorna lyste över Hjalmar Söderberg. De kommer alltid att lysa över hans minne.
