”RAGNAR JÄNDEL (1895–1939) tycks sitt liv igenom förgäves ha sökt efter en trygg, osviklig hemvist i tillvaron. Uppväxten i Blekinge präglades av svält, hårt slit, faderns alkoholism och en brors sinnessjukdom. Jändel fann tillfällig vänskap i den ungsocialistiska rörelsen, men efter att han en hungrande, hemlös natt erfarit en uppenbarelse om gudomlig kärlek, och därvid kommit att se socialismen som alltför inriktad på det materiella, blev han av sina tidigare kamrater skylld för att vara klassförrädare och lycksökare. Kristendomen blev dock inte heller den en tryggad grund. Jändel kom att alltmer uppleva läran om synden som livsfientlig och förtryckande. Tröst fann han i naturen och några av hans starkaste och samtidigt mest personliga dikter är av naturlyrisk art, så i exempelvis Havets klockor (1923), Heden och havet (1925) och Stenarna blomma (1938).”
Stycket ovan är hämtat från Lotta Lotass introduktion om Jändel hos Litteraturbanken.
Inspelningen tillgängliggörs här med tillstånd från inläsarna. – Fotografiet ovanför har vi lånat från Wikimedia Commons.
