”BO BERGMAN (1869–1967) debuterade 1903 med diktsamlingen Marionetterna. I sin poesi smälter han samman åttiotalisternas realism med nittiotalisternas skönhetslängtan. Sociala missförhållanden skildras med naturalismens blottläggande blick. Men naturlagarna blir hos Bergman inte bestämmande eller obönhörliga; konsten, poesin frigör människan från hennes naturbundenhet och samhälleliga begränsningar. Ofta skildrar han samtidens Stockholm ur den skarpögde flanörens perspektiv. Här möter också inslag av en pessimism färgad av tidstypisk ’fin de siècle’, av en känsla av hemlöshet i en modern, hastigt skiftande tid. Någon tro på ett mänsklighetens framåtskridande finns här inte, om än den skapande fantasin och den fria tanken ständigt bryter obegränsade banor genom misströstan och vemod. Bergman var också verksam som litteratur- och teaterkritiker. Han skrev även prosa och dramatik, men fann sitt starkaste uttryck i poesin. Den särpräglade musikaliteten i Bergmans lyrik torde ha bidragit till att många av hans dikter har tonsatts av bland andra Vilhelm Stenhammar och Ture Rangström.”
Stycket ovanför har vi lånat från Lotta Lotass introduktion av Bo Bergman hos Litteraturbanken.