Den nittonde luckan i Litteraturbankens isländska julkalender står härmed fri att öppnas. Välkommen! Det blir riktigt lång lyssning och läsning idag, så slå dig till ro.

Texterna som ligger till grund för julkalendern har ställts till generöst förfogande av Saga Forlag och är hämtade ur Islänningasagorna. Samtliga släktsagor och fyrtionio tåtar från 2014. Läs mer här: www.sagaforlag.is.

Hela antologin, med alla tjugofyra kortsagorna, kan du läsa hos Litteraturbanken när det närmar sig julafton! Men inläsningarna – de gömmer sig bakom tjugofyra luckor i vår julkalender. Så följ den! Och lyssna ikapp dig om du kommer sent till kalendern. De öppnade luckorna står fortsatt öppna. Våra inläsare är skådespelaren och regissören Martin Berggren, författaren och essäisten Gunnar D Hansson, och författaren och blivande akademiledamoten Ellen Mattson.

Tåten om Orm Stórólfsson

Översatt av Inge Knutsson

Orms þáttur Stórólfssonar återfinns bland kungasagorna i Flateyjarbók. Orm tillhör samma släkt som Egil Skallagrímsson. Han är liksom många i sin släkt övernaturligt stark och utför stordåd, men är tämligen oduglig till vardagssysslor. I Norge utspelas händelser som snarare hör de fantastiska sagorna till.

Hæng hette en man, son till Ketil jarl i Namdal, vars mor var Hrafnhild, dotter till Ketil Hæng från Hrafnista. Hæng var en ädel man. Han råkade i onåd hos kung Harald, Dovres fosterson, på grund av dråpet på Hildiríðs söner och därför flydde han ur landet. Han och hans följe seglade västerut över havet till Island. De fick kusten i sikte när de närmade sig söderifrån, seglade uppför en bred åmynning och lade till vid den östra brinken. Den ån heter nu Þjórsá. De undersökte hela den kringliggande trakten. Hæng tillbringade första vintern väster om Rangá, men på våren tog han land mellan Þjórsá och Markarfljót, all mark mellan fjället och stranden, och bosatte sig på Hof vid Östra Rangá. Ingunn hette hans hustru. På våren födde hon en son som fick namnet Hrafn. Hæng gav sina besättningsmän mark och sålde till andra, och dessa män anses tillhöra de första nybyggarna. Hængs andre son hette Herjúlf, och var far till Sumarliði. Helgi var Hængs tredje son, och Vestar hette den fjärde. Hrafn Hængsson var den förste lagsagomannen på Island. Han bodde på Hof efter faderns död. Hans dotter var Þórlaug, som var gift med Jörund gode. Hæng hade en femte son, som hette Stórólf. Han anses ha varit den mest storvuxne av sönerna, Hrafn den ädlaste. Stórólf gifte sig med Þórarna, syster till Þorbjörn Skólm, som var far till Þórálf. Stórólf bodde på Hvol, som sedan dess har kallats Stórólfshvol. Stórólf var starkast av alla och hade enligt allmän uppfattning övernaturliga krafter. Han var lärd och väl bevandrad i det mesta och ansågs därför trollkunnig.

Han fick en son med sin hustru Þórarna som de kallade Orm. Tidigt var han både stor och stark och mycket skicklig i idrott, för redan vid sju års ålder var han jämbördig med de starkaste män när det gällde styrka och allehanda idrotter. Hans far höll inte särskilt mycket av honom, eftersom han var olydig och inte ville arbeta, däremot älskade modern honom innerligt, men Orm hängde inte i kjolarna på henne. På det sättet växte han upp tills han var tolv år gammal.

Stórólf var en företagsam och flitig man. En sommardag lät han köra in höet med hjälp av fyra dragdjur. Stórólf lade upp höet i stackar, men de var inte tillräckligt många som kunde stacka och han tyckte att det såg ut att bli regn. Då ropade han till sin son Orm och bad honom hjälpa till med att lägga upp höet. Det gjorde Orm också, men när regnet närmade sig blev Stórólf allt ivrigare att få in höet och uppmanade Orm att han skulle göra sitt bästa och använda sin styrka. Han sade att Orm var både svag och klen och att han var mer storvuxen än stark och uthållig. Då blev Orm arg och bar upp allt höet på en kort stund. I samma ögonblick kom nästa häst och Orm grep om hela lasset och hästen med seldon och allt och kastade upp alltihop på stacken, så snabbt att Stórólf föll ner på gången mellan stackarna. Fallet var så tungt att han bröt tre revben.

Då sade Stórólf: ”Det går illa om man driver på de övermodiga, och det syns tydligt att du kommer att bli våldsam av dig.”

Alla tyckte att detta var ett verkligt kraftprov av en så ung man. 

Det sägs att Stórólf en dag gick och talade med sonen Orm och bad honom gå ut på ängarna och slå gräs, ”eftersom det går trögt för drängarna den här sommaren”.

”Var är lien jag skall slå med?” sade Orm.

Stórólf räckte honom då ett orv och ett nytt lieblad, båda av yppersta slag. Orm krökte liebladet med blotta händerna och trampade sönder skaftet och sade att ingetdera dög åt honom. Han gick i väg och hämtade två järnbitar som vägde tio skålpund var, fortsatte till smedjan och gjorde sig ett lieblad. Därefter tog han en stock ur vedhögen, gjorde den lagom lång och satte dit två stora handtag. Han fäste det nya liebladet med järn och gick sedan ut på ängarna. Marken där var mycket ojämn men gräset växte tätt och frodigt. Orm satte i gång att slå och slog hela dagen ända till kvällen. Stórólf skickade ut alla sina pigor för att räfsa samman det nyslagna höet, men när de kom till ängarna såg de att det redan låg i strängar där Orm hade gått fram. Då de skulle vända höet gick det inte så lätt som de hade föreställt sig, för de orkade inte lyfta på det vare sig med räfsa eller händer, därför gick de hem och talade om det för husbonden. Han kom ridande ner till ängarna på kvällen. Då upptäckte han att Orm hade huggit av tuvorna och lagt dem i strängar. Han bad sonen sluta för att inte förstöra mer. Orm gjorde så och då var liebladet nedslitet ända till ryggen. Han hade alltså slagit ett fält stort nog för att ge åtta stackar. Det är den enda äng som är slät på Stórólfshvol och varje sträng anses motsvara en dags slåtter. Än i dag kan man se spåren efter detta. 

Dufþak hette en man. Han bodde på gården Holt, som ända sedan dess kallas Dufþaksholt. Dufþak var en jättelik man, så vild och våldsam att han verkade ha övernaturliga krafter. Han och Stórólf låg ofta i luven på varandra, men ibland stod de på vänskaplig fot. Ändå slutade det illa, för några påstår att Dufþak var orsak till Stórólfs död.

Tiden gick och Orm hade fyllt arton år. Då kom det en så sträng vinter att det blev betesbrist. Stórólf hade mycket boskap och hans höförråd krympte så snabbt att han trodde att han skulle bli tvungen att slakta sin boskap om han inte fann en utväg, för det fanns inget hö att uppbringa i hela bygden utom hos Dufþak, som hade överskott på foder men inte ville avstå något åt någon. Vid det tillfället var förhållandet mellan honom och Stórólf mycket spänt. Då skickade Stórólf i väg sonen Orm till Dufþak för att försöka få litet hö av honom, för det var mycket sent på vintern och boskapen utmärglad.

Orm sökte då upp Dufþak och ville köpa hö av honom, men han sade att han inte hade något att sälja.

Men när Orm framhärdade sade Dufþak att om han ville kunde han få ta så mycket han orkade bära, ”och det kunde ni trots allt ha nytta av om alla andra i bygden bidrar med lika mycket”.

Orm svarade: ”Det är inte mycket till bidrag men jag tar det i alla fall. Var hämtar jag det?”

”Ute i inhägnaden”, sade Dufþak, ”är två hösåtar, den ena fyra famnar, den andra gott och väl två famnar bred och nästan lika höga, även om de har sjunkit ihop något. Ta från den mindre.”

”Jag måste hem först”, sade Orm, ”och hämta ett rep.”

Han gjorde så och berättade för fadern vad som hade hänt.

”Det var i sanning småaktigt”, sade Stórólf, ”och det skall han minsann inte heller få betalt för. Men det är väl lika bra att jag går och hämtar knippet, eftersom jag kan bära mer än du.”

”Kommer aldrig i fråga”, svarade Orm, ”för vi fick så mycket jag kunde bära.”

”Då får du ta i ordentligt, din ynkrygg”, sade Stórólf.

Orm gick bort till redskapsboden och tog rep till tio hästar, drog av träringarna och band ihop repen både på längden och på bredden så att det blev ett enda långt rep. Därefter begav han sig bort till Holt och inhägnaden med hö, kastade upp grinden, gick in och stegade bort till den större hösåten, slet bort grästorvorna som täckte den och det sämsta höet därunder. Sedan böjde han sig över såten, stack händerna inunder den och lossade höet från jorden, förde in repet under såten, satte tillbaka träringarna och vände på hela hösåten. Så trädde han in armarna mellan repslingorna och lyfte upp höet på axlarna. Några påstår att han först hade börjat med den mindre såten. Han bar hem alltihop till Stórólfshvol. Stórólf var ute och såg honom komma. Det gjorde starkt intryck på honom, och han tvingades erkänna att han själv inte skulle ha orkat bära lika mycket. Höet bars in i ladan som blev alldeles full. Det räckte så länge åt Stórólfs boskap att inte ett enda djur svalt ihjäl på våren. Förhållandet mellan fader och son var i fortsättningen bättre än det hade varit tidigare, för Stórólf insåg vilken duglig människa Orm var.

När gamle Dufþak gick ut senare på dagen och fick se vad som hade hänt, att båda höstackarna var borta och att det enda som fanns kvar var oanvändbart hö som låg kringspritt på marken, upptäckte han också Orm som var på väg bort från inhägnaden med båda hösåtarna på ryggen. Han förundrade sig över vilken stor börda Orm kunde bära.

På våren begav sig Dufþak till Hvol och ville ha pengar för höet av Stórólf men fick inga. Han ansåg att höet var värt inte mindre än vad sex kor kostade. Följden blev långvarig ovänskap mellan Stórólf och Dufþak som utvecklades till stor fiendskap, vilken det kommer att berättas om senare. 

När Orm var tjugo år gammal red han till Alltinget som han brukade göra. Det var mycket folk på tinget. Þórálf Skólmsson, en släkting till Orm, hade kommit uppifrån Myrká i Hörgárdal. Med honom var en man som hette Mækólf. Han var lika stark som sex man tillsammans. De bodde allihop i den bod som tillhörde Jörund gode, Orms svåger.

Jörund gode hade fått en omgång hästskor. De var så tjocka och innehöll så mycket järn att de vägde ett halvt skålpund var utan spikar. De skickades runt i boden till beskådande. När skorna kom till Þórálf tog han alla fyra, lade ihop dem och höll i dem en stund och räckte dem sedan till Orm: då var alla raka som talgljus. Orm tog dem och böjde tillbaka alla fyra på en gång. Båda ansågs ha utfört var sitt väldigt kraftprov.

På dagen när de gick omkring ute fick de syn på en kittel vid brygghuset som rymde två tunnor. De fyllde den med sand. Mækólf gick fram till den och lyfte upp den med ena handen. Då gick Þórálf fram och lyfte den med två fingrar. Till sist gick Orm fram och tog fatt i handtaget med lillfingret och lyfte upp kitteln till ankelhöjd, men stack genast in handen under kappan.

Då sade Þórálf: ”Visa mig fingret.”

”Det vill jag inte”, svarade Orm.

”Jag kunde ha skadat mig själv om jag hade velat”, sade Þórálf, ”men det ville jag inte.”

Folk trodde att köttet och senorna hade brustit ända intill benet. Därefter red man hem från tinget, och Orm höll sig i stillhet.

Alla häpnade över de kraftprov Orm hade genomfört och som han kom att genomföra senare, märkligare ju äldre han blev, och den allmänna meningen var, bland både vänner och fiender, att han var den starkaste mannen på hela Island, såväl på den tiden som i det förflutna, bland dem som inte var rena bärsärkar. 

Virfil hette en man. Han rådde över en gård som låg på Skagen i Danmark. Han var bror till Véseti på Bornholm. Virfil var gift, och han och hans hustru hade en son som hette Ásbjörn. Han var tidigt välväxt och vacker och kunnig på många områden. Han var mer belevad än de flesta andra. Därför kallades han Ásbjörn den stolte.

På den tiden var det vanligt att de kvinnor som kallades valor färdades omkring i landet och spådde folks öden, årsväxten och andra saker som folk önskade få veta. En sådan vala kom till Virfils gård. Hon blev väl mottagen, eftersom festen var en av de yppersta.

När alla hade intagit sina platser på kvällen frågade man valan vad hon kunde sia om och hon svarade att Virfil skulle leva där ända till sin ålders höst och betraktas som en duglig bonde, ”men den unge man som sitter bredvid dig skulle vara hjälpt med att höra om sitt öde, för han skall färdas vida omkring och ses som en stor man vart han än kommer, och han kommer att göra många berömliga gärningar och dö av ålder om han inte beger sig till Nordmöre i Norge eller längre norrut i det landet.”

”Jag kan inte tro”, sade Ásbjörn, ”att jag skulle vara mer dödsmärkt där än här.”

”Du råder inte över det vad du än tror”, svarade spåkvinnan, och i samma ögonblick undslapp det henne en dikt: 

1. Även om du väljer
att låta vindhästen
löpa över breda hav
och landar fjärran,
närmar sig stunden
då du norr om Möre
får din bane.
Bäst är att tiga nu.

Sedan stannade valan så länge det var tänkt och sändes därefter i väg med frikostiga gåvor.

Ásbjörn växte nu upp, och när han var tillräckligt gammal färdades han till olika länder, lärde sig andra folks seder och bruk och skattades högt av alla hövdingar. Hans mor härstammade från norra Norge, från Hordaland och Nordmöre, och tillhörde Bifru-Káris släkt. Ásbjörn tillbringade mycket tid hos moderns släktingar och var mycket omtyckt på grund av sina insikter och färdigheter. 

För att återgå till berättelsen skall det sägas att Orm Stórólfsson var på Island. När han var mellan tjugo och trettio år gammal följde han med den man som hette Össur den hordaländske, som hade sitt skepp liggande för ankar i Þjórsá, och seglade till utlandet med honom.

Össur hade en gård i Hordaland och Orm tillbringade vintern hos honom. Ásbjörn den stolte befann sig också i Hordaland och de träffades ofta där. De kom väl överens och blev snart goda vänner. De prövade på många idrotter och var jämbördiga i alla som inte krävde kroppslig styrka, för Orm var mycket starkare. Det ledde till att de ingick fostbrödralag enligt gammal sed: den som levde längre skulle hämnas den andre om denne hade blivit dödad med vapen.

På våren talade Ásbjörn med Orm om att han ville bege sig norrut till Möre för att träffa sina släktingar Eyvind Snák och Bergþór Bestil.

”Jag är också nyfiken på”, sade han, ”att få veta om jag faller död ner så snart jag kommer dit, som den gamla spåkvinnan sade.”

Orm svarade att han var redo att göra resan, ”men jag tror inte att du skall tvivla på det, för människor som hon vet mycket om sådant.”

Med två skepp seglade de därefter norrut till Möre. Eyvind och Bergþór tog hjärtligt emot sin släkting, eftersom de var kusiner.

Detta hände i slutet av Håkon Ladejarls tid.

Ásbjörn fick veta att det fanns två öar utanför kusten i norr som båda hette Sauðey. Härskare på den yttre ön var en jätte som hette Brúsi. Han var ett stort troll som åt människokött, och folk trodde inte att han kunde besegras av dödliga människor, hur många de än var. Men hans mor var ännu värre att ha att göra med, en kolsvart katta lika stor som de väldigaste offertjurar. Folket på fastlandet hade ingen nytta av någon av öarna på grund av dessa onda varelser. Ásbjörn var genast villig att ta sig ut till öarna, men Orm avrådde honom och förklarade att det inte fanns något värre än att strida mot sådana fiender, och därför blev resan inte av. På sommaren begav de sig söderut till Danmark och stannade hos Virfil under vintern.

När vintern hade gått och våren kommit begav de sig ut på härnadståg med fem skepp och steg i land på många öar och utskär, vann många segrar och tog rika byten vart de än kom. Inga vikingar var mer ryktbara än de på den tiden.

I slutet av sommaren seglade de till Götaland och härjade där. På den tiden var härskaren där en jarl som hette Herrauð. De utkämpade många strider, tog makten över landet och tillbringade den tredje vintern där. Det hölls stora dryckeslag under vintern och glädjen stod högt i tak.

En vinterdag satt Ásbjörn och Orm och drack. Då framförde Ásbjörn följande strof: 

2. Spådde mig sierskan
under sejd en gång,
att död skulle drabba mig
om jag drog norrut till Möre.
Inget visste den valan,
jag vistas än bland de levande,
jämt glad här i Götaland.
Må djävulen ta hennes spådom.

På våren begav sig Orm och Ásbjörn därifrån, eftersom de inte trivdes längre. På sommaren for de till Danmark och seglade därefter till Norge och tillbringade den fjärde vintern hos Össur den hordaländske.

Nästa vår talade fosterbröderna med varandra. Ásbjörn ville ut på vikingafärd men Orm önskade återvända till Island, och därför skildes deras vägar. Det skedde i sämja och med bibehållen vänskap.

Orm seglade till Island med Össur den hordaländske. Resan gick väl och de kunde styra in skeppet i Leiruvog nedanför Mosfellsheiði. Då nåddes Orm av nyheten att hans far Stórólf hade dött till följd av sina mellanhavanden med Dufþak. Inte många sörjde hans bortgång. Orm begav sig hem till Stórólfshvol, satte eget bo och levde där länge efter att han hade hämnats sin far, enligt vad det står i Íslendingaskrá (Islänningalängden). 

Strax efter att Orm och Ásbjörn hade skilts åt ville Ásbjörn gärna bege sig norrut till Sauðeyjar. Han seglade i väg med tjugofyra man på ett skepp, styrde norrut förbi Möre och kastade ankar sent på dagen vid den yttre av de båda öarna. Männen gick i land, satte upp sina tält och tillbringade natten där utan att lägga märke till något.

Tidigt nästa morgon steg Ásbjörn upp, klädde på sig, tog sina vapen och gick inåt land, men sade åt sina män att vänta på honom.

En kort stund efter det att Ásbjörn gått i väg upptäckte de att en förfärlig katta hade ställt sig utanför tältöppningen. Hon var kolsvart till färgen och såg ganska skräckinjagande ut, för något som liknade eldslågor slog ut ur nosen och munnen på henne. Ögonen såg inte heller snälla ut. Hennes åsyn skrämde dem och fyllde dem med fasa. Då tog kattan ett språng in i tältet och högg tag i den ene efter den andre, och det berättas att hon slukade en del av dem och slet andra i stycken med klorna och tänderna. På kort tid dödade hon tjugo av männen, men tre lyckades komma undan och ta sig ner till skeppet och de stävade genast ut på havet.

Ásbjörn gick tills han kom till Brúsis grotta och trädde genast in i den. Det var ganska svårt för honom att urskilja något därinne, för det var mycket mörkt i grottan. Innan han visste ordet av lyftes han upp i luften och ställdes ner så hårt att han blev förvånad. Då upptäckte han att det var jätten Brúsi som hade kommit dit, och denne såg synnerligen stor ut.

Brúsi sade: ”Du var verkligen ivrig att ta dig hit. Du skall också få lön för mödan, för du skall mista livet här efter så stort lidande att det avskräcker andra att komma hit till mig med onda avsikter.”

Därefter slet han av Ásbjörn kläderna, för så stor var skillnaden i kroppsstyrka mellan dem att jättens vilja var bestämmande i allt. Ásbjörn fick syn på en hög skiljevägg som gick tvärs igenom grottan med ett stort hål mitt i. En grov järnstång stod rest ett stycke ifrån väggen.

”Nu skall vi se”, sade Brúsi, ”om du står ut med mer än vad andra gör.”

”Den prövningen blir inte lång”, svarade Ásbjörn. ”Jag har haft oturen att inte kunna försvara mig på något sätt och det mesta tyder på att min död är nära förestående.” Och han framförde denna strof: 

3. Ingen skall lita
enbart på sin styrka.
Så stark är ingen
eller så ståndaktig.
Såväl mod som kraft
mister han då lyckan
drar sig undan
på dödsdagen.

Sedan skar Brúsi upp magen på Ásbjörn och drog ut änden på tarmarna, knöt den om järnstången och började leda Ásbjörn runt runt. Ásbjörn fortsatte att gå tills alla tarmarna var utdragna.

Under tiden framförde han följande strofer: 

4. Det sägs till min mor,
hon den svansköna i Danmark,
att hon inte kan kamma
sonens lockar till sommaren.
Jag hade lovat henne
att återvända hem.
I sidan på denne man
skall nu en svärdsegg stickas.

5. Annat var det, säger jag,
när vi ölrusiga seglade
i flygande färder
i Hordalands fjordar,
drack mängder av mjöd
och talade mycket samman.
Ensam står jag nu plågad,
instängd bland jättar.

6. Annat var det, säger jag,
när vi alla seglade samman,
Stórólfs son stod djärv
i stäven och förde an,
ledde skeppen och strök fram
längs land i Öresund.
Nu har jag gått i fällan
hos de grymma trollen.

7. Annat var det, säger jag,
när Orm gick ut i Hilds storm
för att mätta glupande gråben
med gagnlöst stupade.
Frikostigt födde han vargen
när främst han gick
och mejade ner mången
där Ífa rinner ut.

8. Annat var det, säger jag,
när ensam mot horder av krigare
jag svingade mitt vassa svärd
i söder på öar och skär.
Orm träffade ofta
många stridande män
med pilarnas ettriga svärm mest
och marken täcktes av kroppar.

9. Annat var det, säger jag,
när vi alla var samman,
Gaut och Geiri,
Glúm och Starri,
Sám och Seming,
Oddvörs söner,
Hauk och Hama,
Hrók och Tóki.

10. Annat var det, säger jag,
ofta när vi seglade,
Hrani och Högni,
Hjálm och Stefnir,
Grani och Gunnar,
Grím och Sörkvir,
Tumi och Torfi,
Teit och Geitir.

11. Annat var det, säger jag,
ofta vek vi inte undan
när vi stred med svärd,
sällan undvek jag
att låta vässade vapen
vina genom fiendens hop,
men Orm var ständigt den
som ledde oss i striden.

12. Orm skulle säkert
blivit mäkta vred
om han kunnat se
hur svårt jag plågas,
och på jätten
gruvligt hämnas
om min svåra
nöd han skådat.

Därefter miste Ásbjörn livet med stor tapperhet. 

Det skall sägas att de tre män som undkommit rodde av alla krafter och slog inte av på farten förrän de kommit över till fastlandet. De berättade vad som hade hänt på resan, sade att de antog att Ásbjörn var död men kunde inte redogöra för på vilket sätt han hade mist livet. De fick plats ombord på ett handelsskepp och tog sig söderut till Danmark. Berättelsen spreds vida omkring och ansågs märklig.

Norge hade fått en ny härskare. Håkon jarl var död och Olav Tryggvason hade kommit till landet och påbjöd att alla skulle omvända sig till den rätta tron.

Ute på Island fick Orm Stórólfsson reda på Ásbjörns resa och förmodade död. För honom kändes förlusten stor och han stod inte ut med att vara kvar på Island, fick plats på ett skepp i Reyðarfjörð och seglade till utlandet därifrån. De steg i land i norra Norge och han tillbringade vintern i Trondheim. Då hade Olav Tryggvason styrt Norge i tre år.

På våren gjorde sig Orm klar att segla till Sauðeyjar. De var ungefär lika många på skeppet som Ásbjörn och hans män hade varit. De lade till vid Lilla Sauðey sent på kvällen, satte upp sina tält och sov där under natten.

Det påstås att Orm hade låtit primsigna sig i Danmark men att han blev kristen på Island.

När Orm hade somnat fick han se en kvinna komma in i tältet, lång och kraftig, välklädd och vacker att skåda. Hon gick längre in, bort till platsen där Orm låg och stannade där.

I drömmen hälsade Orm på henne och frågade vad hon hette och hon uppgav sig heta Menglöð, dotter till Ófótan från Ofotfjorden i norr. ”Brúsi och jag är halvsyskon genom vår far. Min mor var människa, medan Brúsis mor är den kolsvarta katta som är hos honom i grottan. Trots att vi är släkt är vi inte alls lika till sättet. Han härskar över den yttre ön som är betydligt bättre. Han gör livet så svårt för mig att jag tror att jag kommer att fly. Jag vet också varför du har kommit hit: du tänker hämnas din fosterbror Ásbjörn. Det är förståeligt, för det var en tapper man. Du är också nyfiken på att få veta hur han bragtes om livet. Det är det inte många som känner till utom Brúsi och jag.”

Därefter berättade hon hela händelseförloppet och redogjorde för Ásbjörns död. Hon framförde alla hans strofer, ”men jag kan inte förutsäga vilket som kommer att vara starkast, Brúsis och hans mors trolldom eller din lycka. Men han fruktar ingen annan människa utom dig och han har förberett sig på att du kommer. Han har rullat en sten för mynningen så att det är omöjligt att ta sig in i grottan så länge den ligger kvar, och även om du är stark så har du inte krafter som kan mäta sig med Brúsis, och inte heller förmår du att rubba stenen ur sitt läge. Här är ett par handskar som jag vill skänka dig. De har den egenskapen att den som bär dem aldrig saknar styrka. Skulle det bli så att du besegrar Brúsi, önskar jag att du överlämnar Sauðey till mig, men jag vill hellre omfattas av din välvilja, för du tilltalar mig mycket, trots att vi inte kan få varandra på grund av din tro.”

Efter det försvann kvinnan och Orm vaknade. Handskarna låg där och han kom ihåg alla stroferna. Orm steg upp och väckte sina män och seglade ut till ön, steg i land och bad följeslagarna vänta ombord på skeppet till samma tidpunkt följande dag, men bege sig därifrån om han då inte hade återvänt. 

Orm gick tills han kom till grottan. Han fick se den väldiga stenen och bedömde att det var omöjligt för en människa att rubba den. Likväl drog

han på sig handskarna, gåvan från Menglöð, tog tag i stenen och rullade bort den från mynningen, och då tyckte Orm att han hade utfört sitt största kraftprov.

Därefter gick han in i grottan och lade ett järnstycke med trolldomstecken vid öppningen. När han kom in såg han hur kattan tog ett språng mot honom med uppspärrat gap. Orm hade med sig båge och pilkoger. Han lade en pil på bågen och sköt tre pilar mot kattan, men hon fångade allihop mellan käftarna och bet itu dem. Sedan kastade hon sig mot Orm och satte klorna i bröstet på honom så att han böjde sig bakåt, för klorna trängde igenom kläderna och genomborrade honom in på bara benen. Kattan var på väg att bita honom i ansiktet. Då märkte han att det skulle gå illa för honom och han lovade Gud själv och den helige aposteln Petrus att han skulle vandra till Rom om han kunde övervinna kattan och hennes son Brúsi. Sedan kände Orm hur kattans krafter avtog. Han grep henne om strupen med den ena handen och om ryggen med den andra, böjde henne bakåt och knäckte ryggraden på henne och lämnade henne att dö.

Orm upptäckte att det gick en hög skiljevägg tvärs igenom grottan. Då gick han längre in och när han kom närmare fick han se en stor pik sticka ut genom väggen. Den var både grov och lång. Orm tog tag om piken och krökte den. Då försökte Brúsi dra tillbaka piken men den satt så hårt fast att den inte rubbades. Det förvånade Brúsi som stack upp huvudet ovanför skiljeväggen. När Orm fick syn på honom grep han tag om Brúsis skägg med båda händerna medan Brúsi stretade emot på andra sidan. Så höll de på att dra fram och tillbaka över väggen. Orm hade lindat skägget kring handen och ryckte så hårt att han slet av Brúsi hela skäggbottnen från hakan, båda käkarna och kinderna ända upp till öronen. Allt kött försvann så att benet blottades. Då rynkade Brúsi ögonbrynen och förvred ansiktet till en ful grimas. Orm tog då ett språng över väggen. De högg tag i varandra och brottades länge. Snart gjorde blodförlusten Brúsi trött och han började ge vika. Orm tog i ännu mer och tryckte Brúsi mot skiljeväggen och böjde honom bakåt över den.

”Jag hade tidigt på känn”, sade Brúsi, ”när jag hörde talas om dig, att du skulle bli svår att tas med, och nu har det hänt. Nu får du gå raskt till verket och hugga huvudet av mig. Det är sant att jag plågade Ásbjörn den stolte svårt när jag drog tarmarna ur kroppen på honom, men han jämrade sig inte innan han dog.”

”Det var ondskefullt gjort av dig”, sade Orm, ”att plåga honom så mycket, tapper som han var. Men du skall också få dig en minnesbeta.”

Han drog sitt korta svärd och ristade blodörn på Brúsis rygg, skar loss alla revbenen, böjde dem bakåt och åt sidan och tog ut lungorna. Så föga ärofullt miste Brúsi livet. Efteråt gjorde Orm upp eld och brände både Brúsi och kattan till aska.

När han hade fullbordat detta lämnade han grottan med två kistor fulla med guld och silver. Allt annat av värde överlämnade han till Menglöð, liksom ön. De skildes som mycket goda vänner. Orm återvände till sina män inom överenskommen tid, därefter seglade de till fastlandet. Orm tillbringade ännu en vinter i Trondheim. 

Nästa sommar företog Orm sin resa till Rom och allting avlöpte väl. Han kom till Danmark söderifrån hösten efter slaget vid Svolder och fick reda på vad som hade hänt där. Därefter begav han sig till Norge för att söka upp Erik jarl och möta honom på Lade. Han visades in till jarlen och hälsade på honom. Jarlen tog väl emot honom och frågade honom vad han hette. Han uppgav sitt namn.

Jarlen sade: ”Är du Orm den starke?”

”Du får gärna kalla mig så, herre, men mitt ärende här är att säga att jag önskar vara din gäst i vinter.”

Jarlen svarade att han var välkommen att stanna och anvisade honom plats längst ut på den höga långbänken. Orm var fåmäld och tillbakadragen under vintern.

En gång kom man att tala om slaget vid Svolder och hur tappert kung Olavs kämpar hade försvarat sig, hur lång tid det hade tagit att besegra Ormen långe och hur hårt Erik jarl hade fått gå till angrepp för att kunna erövra skeppet som ingen trodde kunde besegras ute på isfritt vatten.

Orm svarade: ”Det hade tagit längre tid att erövra Ormen långe om jag hade funnits med bland kungens kämpar.”

Man meddelade jarlen att Orm hade talat mycket om att Ormen långe aldrig skulle ha erövrats om han hade funnits ombord.

Då lät jarlen kalla till sig Orm och frågade honom om han hade sagt att Ormen långe inte skulle ha erövrats om han hade funnits ombord.

”Så var det inte, herre. Vad jag sade var att det skulle ha tagit längre tid att erövra Ormen långe om jag hade funnits ombord.”

Jarlen svarade: ”En man skulle inte ha gjort någon större skillnad bland så många stora kämpar som var samlade där. Men vi skall undersöka det där. Du skall vara ensam ombord på ett skepp och femton båtar skall anfalla dig, vilket bara är en bråkdel av det antal fartyg som fanns vid Svolder.”

”Du bestämmer, herre”, sade Orm, ”men jag kommer inte att ge upp förrän jag blir övermannad.”

Orm gick då ut och tog en grov stock, tretton alnar lång. Sedan gick han ombord på skeppet och lade ut från land. Femton småbåtar bemannades och de började ett anfall mot Orm. Det berättas att på kort tid hade Orm sänkt sju båtar efter att ha slagit dem i spillror. Då ropade jarlen och bad dem att upphöra med leken. Man gjorde så och nästan alla männen kunde rädda sig undan.

Därefter befallde jarlen sextio man att angripa Orm ute på ett öppet fält, vilket man också gjorde. Orm hade inga andra vapen än stocken men han svängde den runt sig som en snurra så att ingen vågade komma nära honom, för man insåg att den som träffades av stocken skulle ljuta en ögonblicklig död.

Då bad jarlen dem att upphöra med leken, vilket man också gjorde. Jarlen sade: ”Det var nog ingen överdrift, Orm, att säga att det skulle ha tagit längre tid att besegra Ormen långe om du hade funnits ombord, för den skulle aldrig ha erövrats om du hade varit där och försvarat den.”

Därefter blev Orm hirdman hos Erik jarl och blev mycket avhållen på grund av sina många företräden. 

En gång besökte Orm platser som han tidigare hade varit på i Trondheim. Han kom snart till Gimsan, och Einar var hemma men hade nyss gått till kyrkan. Hans båge stod utanför kyrkdörren. Orm gick bort och tog den och lade en pil på strängen, drog tillbaka pilen ända till spetsen och lämnade pilen spänd på bågen. Sedan ställde han ner bågen och gick därifrån. När Einar kom ut ur kyrkan fick han syn på den, blev mycket förvånad och frågade vem som hade gjort så med hans pilbåge. Det dröjde länge innan han fick veta det: det var inte förrän Orm själv berättade det. Einar sade att han förstod att det inte var någon vekling som hade spänt hans båge ända till pilspetsen.

Erik jarl skulle delta i ett gästabud på östra sidan av Viken. Orm följde med jarlen. När de kom till den plats där Ormen långe hade huggits upp låg masten fortfarande kvar. Jarlen bad sina män att undersöka hur många de behövde vara för att orka bära den på sina axlar. Han sade åt Orm att ställa sig mitt under masten. Sextio man lyfte upp den. Sedan lät jarlen en man i taget vid vardera ändan släppa taget och gå undan, vilket de fortsatte med tills Orm ensam stod kvar under masten. Han tog tre steg framåt och lade sedan ner den.

Det sägs att Orm efter det knappast var densamme som förut. Orm tillbringade några år hos jarlen, återvände sedan till Island och bosatte sig på Stórólfshvol. Han betraktades alltid som en betydande man, dog av ålderdom och förblev fast i tron.

Texterna i 2019 års julkalender återges med tillstånd från Saga Forlag. Inspelningarna har gjorts av Litteraturbanken, november 2019, och i studion har Martin Joviken haft hand om kontrollerna.