Det är julafton!, också i Litteraturbankens isländska julkalender. Snön ligger djup därute. Ishavet är blått som kristall. Vid eldar och brasor berättar man sagor om dikt och dåd.

Texterna som ligger till grund för julkalendern har ställts till generöst förfogande av Saga Forlag och är hämtade ur Islänningasagorna. Samtliga släktsagor och fyrtionio tåtar från 2014. Läs mer här: www.sagaforlag.is.

Hela antologin, med alla tjugofyra kortsagorna, kan du läsa hos Litteraturbanken när det närmar sig julafton! Men inläsningarna – de gömmer sig bakom tjugofyra luckor i vår julkalender. Så följ den! Och lyssna ikapp dig om du kommer sent till kalendern. De öppnade luckorna står fortsatt öppna. Våra inläsare är skådespelaren och regissören Martin Berggren, författaren och essäisten Gunnar D Hansson, och författaren och nyss invalda akademiledamoten Ellen Mattson.

Tåten om Þorleif Jarlaskáld

Översatt av Jan Karlsson

Þorleifs þáttur jarlaskálds återfinns i Flateyjarbók. Berättelsen utspelar sig mot slutet av 900-talet. Þorleif reser till Norge på grund av en dråpsak på Island. I Norge hamnar han i konflikt med Håkon jarl. Berättelsen får efterhand allt fler övernaturliga drag och skalden framstår närmast som ett slags trollkarl.


Nu skall berättas om de händelser som inträffade i Håkon Ladejarls senare dagar, med vilka konster, knep och finter han blev förödmjukad, till stor del välförtjänt, därför att hans ondska och gudlöshet vållade många människor stor plåga och obotlig skada till kropp och själ. Det gick för honom som många får erfara, att då bestraffningens stund är inne kan ingen komma undan, ty det är djävulens natur, att den han tror sig fullkomligt ha i sitt våld och som inte förlitar sig på Gud, lurar och lockar han först med sin förbannade slughets slingriga lister till att fortsätta sitt fula liv, men när hans kortvariga livstid är förbi blir han dränkt i det mörka fängelsets hemska kval med elände och träldom utan ände. 

På den tiden bodde Ásgeir Rauðfeld på Brekka i Svarfaðardal. Han var en mäktig och högättad man. Þórhild hette hans hustru. Det var en klok och omtyckt kvinna och mycket framstående. De hade tre söner som alla var lovande. Ólaf hette deras äldste son och kallades Völubrjót, den andre Helgi den djärve, men de båda är mer framträdande i andra sagor än denna.

Þorleif hette deras yngste son. Han var tidigt duktig, handlingskraftig och mästerlig i idrotter. Han var en god skald. Han uppfostrades hos sin morbror Miðfjarðar-Skeggi på Reykir i Miðfjörð tills han var arton år gammal. Skeggi älskade Þorleif mycket och fostrade honom kärleksfullt. Folk sade att Skeggi nog skulle lära Þorleif mer gammal visdom än andra fick veta.

Sedan for Þorleif hem till sin far. Han dräpte Klaufi Böggvir med hjälp av sin bror Ólaf, och den som förde talan efter Klaufi var Karl den röde och han gick så hårt fram att Þorleif blev landsförvisad och bortkörd från Svarfaðardal. Ljótólf gode hade levt ihop med Yngvild Fögurkinn, Þorleifs syster. Han såg till att Þorleif kom med ett skepp vid Gáseyri. Skeppet drev tillbaka. Þorleif höll sig gömd över vintern ömsom med Ljótólf gode och ömsom med Ásgeir, sin far. Han lärde sig då mången gammal visdom av sin far, för det sades att denne var trollkunnig. Þorleif var då nitton år. Karl letade ihärdigt efter Þorleif och många händelser inträffade under vintern som är värda att berätta och det görs i Svarfdælasaga.

På våren efter for Þorleif västerut till Skeggi, sin fosterfar och släkting, och bad om hans bistånd och råd i de här sakerna. Och med stöd och råd från Miðfjarðar-Skeggi och Ljótólf gode for Þorleif och köpte sig ett skepp av handelsmän i Blönduós och lejde besättningsmän, och for sedan hem till Brekka och träffade sin far och mor och bad dem om medel till resan och fick så mycket gods som han tyckte sig behöva. Och vid de första vårdagarna lät han surra samman sina varor till skeppet och gav sig iväg från Brekka för gott och tog farväl av sin far och mor och Miðfjarðar-Skeggi, sin fosterfar. 

Þorleif lade ut till havs och fick god segelvind och förde sitt skepp österut till Viken. Håkon Ladejarl var då i Viken. Þorleif gick i land och lät lasta ur skeppet. Han träffade jarlen och hälsade honom. Jarlen tog väl emot honom och frågade efter hans namn, släkt och släktförhållanden, och Þorleif redogjorde för det. Jarlen frågade också mycket om vad som hänt på Island, och Þorleif berättade villigt för honom.

Då sade jarlen: ”Så är det, Þorleif, att vi vill att du och din besättning säljer till oss.”

Þorleif svarade: ”Vi har inte så mycket gods, herre, och för oss är ändå andra köpare lämpligare, så låt oss själva bestämma och sälja våra varor till dem vi vill.”

Jarlen tyckte att han svarade uppstudsigt och ogillade hans ord mycket, och de skildes efter det.

Þorleif gick nu till sina män och sov där över natten, och på morgonen steg han upp och gick in i köpstaden och hörde sig för om bra kunder och köpslog med dem under dagen.

Och när jarlen fick höra det for han med mycket folk till Þorleifs skepp och lät gripa och binda alla män där. Sedan beslagtog han all egendom och brände skeppet till kol. Och efter detta lät han lägga bjälkar mellan bodarna och hänga alla Þorleifs följeslagare där. Sedan for jarlen sin väg med sina män och tog med de varor Þorleif hade haft och delade upp dem mellan männen. Och på kvällen när Þorleif kom tillbaka för att uppsöka sina män, såg han spåren efter det som hade hänt hans kamrater och tyckte sig förstå att Håkon jarl bar skulden för denna onda gärning, och han frågade nu noga om dessa händelser.

Och när han hade fått veta sanningen om det som hänt diktade han en strof: 

1. Mitt sinne är i skälvning,
skada har jag lidit,
förlorat knarr och skeppsbåt,
kvinna, här på stranden.
Den som brände böljans
elefant för skalden
kan, vem vet, för kallnat
kol av mig få betalt.

Det berättas att Þorleif efter denna händelse följde med på ett skepp med handelsmän som seglade söderut till Danmark, och där sökte han upp kung Sven och var hos honom över vintern.

En kort tid efter sin ankomst gick Þorleif en dag inför kungen och bad honom lyssna på en dikt som han hade gjort om honom. Kungen frågade om han var skald.

Þorleif svarade: ”Det beror på hur du skulle vilja bedöma det du hör, herre.”

Kungen bad honom framföra dikten. Þorleif föredrog då en drapa på fyrtio strofer och den hade detta omkväde: 

2. Signad av solens herre
färgade jutakungen
ofta de skarpa svärden
röda på Englands jord.

Kungen berömde dikten mycket, vilket alla som hörde den gjorde, och sade att den var både bra diktad och skickligt framförd. Kungen gav Þorleif i diktarlön en ring som vägde en mark och ett svärd som var värt en halv mark guld, och bad honom bli kvar hos sig. Þorleif gick och satte sig, och han tackade kungen väl.

Och så gick det någon tid, men det dröjde inte länge förrän Þorleif blev så dyster till sinnes att han knappt brydde sig om att gå till dryckesbordet eller sitta tillsammans med sina bänkkamrater.

Kungen märkte snart detta och lät kalla Þorleif till sig och sade: ”Vad är orsaken till ditt tungsinne? Du bryr dig ju knappt om att uppträda som sig bör?”

Þorleif svarade: ”Du har nog hört, herre, att den som frågar om andras trångmål är skyldig att lösa dem.”

”Berätta först”, sade kungen.

Þorleif svarade: ”Jag har diktat några strofer i vinter, som jag kallar Kvinnovisor, och dem har jag gjort om Håkon jarl, för Håkon kännetecknas med ord för kvinna i diktning. Och glad blir jag inte, herre, om jag inte får din tillåtelse att fara till Norge och framföra dikten för jarlen.”

”Du skall förvisso få tillåtelse”, sade kungen, ”men då skall du lova oss först att komma tillbaka det fortaste du kan, för vi vill inte vara utan dig på grund av dina färdigheter.”

Þorleif lovade det och fick nu hjälp med färden och for till Norge, och han stannade inte förrän han kom till Trondheim. Då satt Håkon jarl på Lade.

Þorleif gjorde nu åt sig en tiggares dräkt och band på sig ett getskägg och tog en stor skinnsäck som han hade under tiggardräkten, och han ordnade så att alla skulle tro att han åt den mat han lät falla i säcken, för dess öppning var uppe vid munnen under getskägget. Sedan tog han två kryckor, och det fanns en brodd nertill på var och en, och gick tills han kom till Lade.

Det var på julaftonen, vid den stund då jarlen hade tagit plats vid bordet, liksom många stormän som han bjudit till julfesten. Gubben gick raskt in i salen, men när han kom in vinglade han kraftigt och satte i kryckorna hårt och gick till de andra tiggarna och slog sig ner ytterst i halmen. Han var vrång mot tiggarna och rätt hårdhänt, och de tålde illa att han gav sig på dem med stavarna. De drog sig undan och av detta blev det ett sådant liv att det hördes i hela salen. Och när jarlen märkte detta frågade han vad som orsakade oljudet. Man sade till honom att det hade kommit en tiggare som var så ilsken och omedgörlig att man måste göra något åt det. Jarlen bad att man skulle kalla fram honom och det blev också gjort. Men när gubben kom fram till jarlen hälsade han mycket kort. Jarlen frågade honom om namn, släkt och var han var född.

”Ovanligt är mitt namn, herre, för jag heter Níðung Gjallandason och härstammar från Syrgisdalarna i det kalla Svitjod. Jag kallas Níðung den noggranne. Jag har farit vida omkring och besökt många hövdingar. Nu är jag på väg att bli så gammal att jag knappt kan säga min ålder för glömska och ålderdoms skull. Jag har hört mycket om er som hövding och om er hårdförhet, visdom och vänskap, rättsskipning och rättframhet, frikostighet och allt ni förmår.”

”Varför är du så olik andra tiggare, så styvnackad och svår att umgås med?”

Han svarade: ”Vad kan man inte vänta sig från den som saknar allt utom nöd och elände och inte har det som behövs, och som länge har legat ute i skog och mark, annat än att han blir rasande över åldrandet och alltsammans, van sedan tidigare vid ett liv i ära och överflöd hos de förnämsta hövdingar, men nu hatad av varenda liten bondlurk.”

Jarlen sade: ”Kan du några konster, karl, eftersom du säger dig ha varit hos hövdingar?”

Gubben svarade att det kan så vara, att han något har befattat sig med det, ”då jag var i unga år. Det går dithän som sagt är, att gubben är på väg att bli skröplig. Det sägs också att den hungrige har svårt för att skryta. Jag kommer inte heller att skryta om dig, herre, om du inte låter mig få äta, för så trycker mig ålderdom, hunger och törst att jag knappt kan stå upprätt längre. Det är verkligen inte hövdinglikt att fråga okända människor om allt möjligt utan att tänka på vad de tarvar, för alla är av naturen så skapade att de behöver både mat och dryck.”

Jarlen befallde att man skulle ge honom anständig mat så mycket han behövde. Det blev också gjort. Och när gubben gick till bords grep han sig raskt maten an och tömde alla fat som fanns i närheten, och han kom över så mycket att tjänstefolket måste hämta mat en andra gång. Gubben satte i sig maten lika glupskt som förut. Alla trodde att han åt men han kastade i själva verket maten i säcken, som förut sades. Nu skrattade folk mycket åt den gubben. Tjänstefolket sade att dels var han stor, och dels tjock på mitten, så han kunde äta mycket. Gubben fäste sig inte vid detta och gjorde som förut. 

Och när dryckesborden var framme gick gubben Níðung fram till jarlen och sade: ”Ha nu tack för detta, herre, men du har dåligt tjänstefolk som gör allt sämre än du säger till om. Men nu skulle jag vilja, herre, att du nedlät dig till att lyssna på en dikt som jag har gjort om dig.”

Jarlen sade: ”Har du tidigare diktat något om hövdingar?”

”Sant är det, herre”, sade han.

Jarlen sade: ”Det är ett gammalt talesätt, att gott är ofta det de gamla diktar, så framför din dikt, karl, och vi skall lyssna.”

Då stämde gubben upp sin dikt och mässade fram till mitten och jarlen såg beröm i varje strof och märkte att det också sades en del där om hans son Eriks storverk. Men när dikten fortsatte, började jarlen känna sig litet underlig, för en stor oro och klåda for över hela buken på honom och mest av allt över skinkorna, så att han på intet vis kunde hålla sig lugn, och så uppseendeväckande var denna oro att han lät riva sig med kammar där de kom åt. Men där de inte kom åt lät han binda tre knutar på en bit säckväv och två män drog den mellan skinkorna på honom.

Nu började jarlen tycka illa om dikten och sade: ”Kan du inte dikta bättre, din satan, detta tycker jag snarare är förtal än beröm, och låt det bättra sig annars blir du bestraffad.”

Gubben lovade det och stämde då upp de visor som heter Dimvisorna och står i mitten av Jarlsnidet, och så här börjar de: 

3. Dimma drar upp från öster,
i väster växer en storm,
röken efter rånet
har kommit ända hit.

Och när Dimvisorna var till ända var det mörkt i salen. Och när det hade blivit mörkt i salen återgick han till Jarlsnidet. Och när han mässade den sista tredjedelen så var varje vapen som fanns i salen i rörelse utan att röras av människohand och det blev många mäns död. Jarlen förlorade då medvetandet, men gubben försvann bort mot de stängda men olåsta dörrarna.

När dikten var slut minskade mörkret och det blev ljust i salen. Jarlen återfick sansen och märkte att nidet hade gått nära inpå honom. Spåren efter det visade att jarlen hade tappat allt skägg, och håret på ena sidan hade fläckar och där växte aldrig mer något hår. Nu lät jarlen städa salen och de döda bars ut. Han tyckte sig nu förstå att detta måste ha varit Þorleif, och ingen annan än han, som nog velat ge igen för förlusten av män och egendom. Jarlen plågades nu av detta hela den vintern och en stor del av sommaren. 

Om Þorleif skall berättas att han begav sig söderut till Danmark och hade till färdkost det som han lurade av dem i salen. Och vare sig vägen var lång eller kort så stannade han inte förrän han fick träffa kung Sven, och denne tog emot honom med glädje och frågade om hans resor. Þorleif berättade allt som hade hänt.

Kungen svarade: ”Nu skall jag förlänga ditt namn och kalla dig Þorleif Jarlaskáld.”

Så diktade kungen en strof: 

4. Þorleif minskade äran
för tröndernas hövding,
folk har burit nidet
genom många bygder.
Han förde till jarlen
en dikt där den rike
lönades för det onda
brottet mot vågens lejon.

Þorleif sade till kungen att han ville ut till Island och bad om lov att resa redan till våren.

Och kungen sade att så skulle det bli, ”och jag vill ge dig ett skepp i namngåva med män och utrustning och sådan last som du kan behöva”.

Nu var Þorleif där över vintern och hade det bra, och vid de första vårdagarna gjorde han skeppet i ordning och gick till sjöss. Vinden var god så han kom till Island med sitt skepp och in i den å som heter Þjórsá.

Folk säger att Þorleif gifte sig på hösten med en kvinna som hette Auð. Hon var dotter till Þórð som bodde i Skógar under Eyjafjöll, en präktig bonde och mycket rik. Han kom från Þrasi den gamles släkt. Auð var en mycket duglig kvinna. Þorleif satt över vintern i Skógar. Våren därefter köpte han mark vid Höfðabrekka i Mýdal och bodde sedan där. 

Men nu återvänder vi till Håkon jarl som till största delen tillfrisknade från sina plågor, men en del säger att han aldrig blev densamme som förut, och jarlen ville nu, om han kunde, gärna hämnas på Þorleif för denna förnedring. Han kallade på sina förtrogna, Þorgerð Hörgabrúð och hennes syster Irpa, för att de skulle skicka en trolldom till Island som gjorde slut på Þorleif, och han bringade dem stora offergåvor och frågade dem till råds. Och när han fick det svar han ville ha lät han ta ett stycke drivtimmer och göra en träman av det, och med hjälp av svartkonst och formler och systrarnas trolltyg och häxkonster lät jarlen döda en man och ta ur honom hjärtat och sätta det i trämannen, han klädde honom sedan och gav namn och kallade honom Þorgarð. Han laddade honom därefter med så mycket kraft från djävulen att han kunde gå runt och tala med folk. Han skaffade sedan en skeppsplats åt honom och sände iväg honom till Island med ärendet att döda Þorleif Jarlaskáld. Håkon satte ett spjut i hans bälte som han tagit från systrarnas hov och som Hörgi hade ägt.

Þorgarð kom till Island vid den tiden när folk var på Alltinget. Þorleif Jarlaskáld var på tinget.

En dag när Þorleif gick från sin bod fick han se en man som gick över Öxará västerifrån. Han var storväxt och såg elak ut. Þorleif frågade mannen vad han hette. Han kallade sig Þorgarð och hävde genast ur sig något fientligt till Þorleif, och när Þorleif hörde det tänkte han dra svärdet, kungagåvan, som han hade i bältet, men i samma stund stack Þorgarð spjutet i midjan på Þorleif och det gick rakt igenom honom. Och när han fick sticket högg han till Þorgarð som störtade ner i jorden med fotsulorna uppåt.

Þorleif drog åt sin kappa och diktade en strof: 

5. Djärv var dråparen,
dristig i strid,
försvann på stigen.
Vad hände med Þorgarð?
Han for ner i jorden,
den gäckande kämpen.
Nu skall han vila
för alltid i Hel.

Därefter gick Þorleif hem till sin bod och berättade för folk vad som hade hänt, och alla tyckte att den händelsen var en stor sak. Sedan slet Þorleif upp kappan och ut föll då alla hans inälvor. På så sätt miste Þorleif livet och han fick ett gott eftermäle, och folk tyckte att detta var en mycket stor förlust. Nu tyckte sig alla förstå att denne Þorgarð inte varit något annat än häxkonst och trolldom från Håkon jarl.

Sedan blev Þorleif lagd i hög. Hans hög ligger norr om Lagrätten och kan ses än i dag. Hans bröder var på tinget när detta skedde och gjorde så att Þorleifs begravning blev hedersam, och de ärvde honom enligt gammal sed. Deras far Ásgeir hade dött något tidigare. Därefter for man hem från tinget och om detta berättade man vida över Island och allt detta tycktes märkligt. 

Det bodde en man på Þingvellir som hette Þorkel. Han var välbärgad när det gällde boskap och hade det alltid gott ställt. Men han hade inte någon hög ställning.

Hans fårvaktare hette Hallbjörn och kallades Hali. Han hade till vana att komma till Þorleifs hög och sova där om nätterna med fåren i närheten. Ständigt kom den tanken upp att han ville göra en hyllningsdikt till den som bodde i högen och han talade jämt om det när han låg där på högen, men eftersom han inte var skald och inte hade fått den gåvan, fick han inget diktat och kom aldrig längre med sin dikt än att han började så här: 

6. Här ligger en skald.

Men mer kunde han inte dikta.

En natt låg han som vanligt på högen och ägnade sig åt det han brukade göra och tänkte förlänga hyllningen något till den som bodde i högen. Till sist somnade han och då såg han att högen öppnade sig och ut kom en man som var storväxt och välklädd.

Han gick upp på högen till Hallbjörn och sade: ”Där ligger du Hallbjörn och du vill ge dig i kast med sådant som inte har förunnats dig, att dikta en hyllning till mig. Du måste bli mer förfaren i den konsten, och det kan jag ordna bättre än de flesta och det är nog bäst att det blir så. Annars skall du inte anstränga dig mer med detta. Jag skall nu framföra en strof för dig, och om du kan lära dig den strofen och kan den när du vaknar, då kommer du att bli en omtyckt skald som diktar hyllningar till många hövdingar och du kommer att bli mycket skicklig i den konsten.”

Sedan drog han honom i tungan och framförde denna strof: 

7. Här ligger en skald, bland skalder
han prisats och ärats mest.
Han diktade om Håkon
och smidde nid om honom.
Ingen annan har hämnats
så djärvt och hårdfört på någon,
den skändliga stölden blev klandrad
och orden är kända av alla.

”Du skall nu börja ditt diktande med att göra en hyllningsdikt om mig när du vaknar och vara omsorgsfull med både versmått och ordval och mest av allt med kenningarna.”

Sedan gick han åter in i högen och den slöt sig, men Hallbjörn vaknade och tyckte sig skymta axlarna på honom. Han mindes strofen. Efter en tid gick han hem till bygden med sina får och berättade vad som hänt. Hallbjörn gjorde sedan en hyllningsdikt om högens invånare och blev en storslagen skald, for snart utomlands och diktade om många hövdingar och fick av dem mycket ära och goda gåvor och tjänade på det en förmögenhet, och stor är sagan som berättas om honom både här i landet och utomlands, fast den är inte skriven här.

Och om Þorleifs bröder kan berättas att sommaren efter hans bortgång for de utomlands, Ólaf Völubrjót och Helgi den djärve, och skulle ta hämnd efter sin bror. Men det var dem inte förunnat att få se Håkon jarl död, för han hade ännu inte uträttat allt det onda som var hans öde, sig själv till skam och olycka. Men de brände dock många hov för jarlen och åsamkade honom stora förluster av egendom genom stöld och skövling, liksom de utsatte honom för många andra våldsdåd.

Och här slutar berättelsen om Þorleif.

Texterna i 2019 års julkalender återges med tillstånd från Saga Forlag. Inspelningarna har gjorts av Litteraturbanken, november 2019, och i studion har Martin Joviken haft hand om kontrollerna.