Välkommen till den första luckan i Litteraturbankens julkalender!
Årets julkalender är Rulle på Rullseröd av Olle Mattson – en härlig skildring av julförberedelser i bohuslänsk miljö. Vi får följa Rulle, som inte riktigt tycker om att gå till skolan, under hela decembermånaden på gården i Bohuslän. Här finns Mamma, Pappa och lillasyster Hedvig, Farmor och Farfar och Faster Ingeborg. Och så Fritiof, förstås.
Rulle på Rullseröd kom ut 1974. Samma år filmatiserades den och sändes som julkalender i Sveriges Television.
Varje dag fram till julafton öppnar vi en lucka med en inläsning av ett kapitel ur Rulle på Rullseröd. Boken kan du förstås läsa redan nu på Litteraturbanken – men kapitelinläsningarna presenteras här på Ljud & Bild en åt gången. Så håll utkik här på sajten, och följ med på julresan i Rullseröd!
Illustrationerna är tecknade av konstnären Hans Westman, och vi har hämtat dessa från boken (samt från pappersjulkalendern som SVT lät trycka 1974.)
Förste december
Så här ser Rullseröd ut, när man har varit till vägen med mjölken och åker hem igen med tomma flaskor. Först är det en brant backe opp. Sen ser man lagårn och stallet. Sen ser man hönshuset och vedbon också. Och sen ser man källarstugan. Om det är vinter som nu förstås. På sommarn ser man bara snöbärshäcken omkring och lite av taket som sticker opp över. Men sen ser man det riktiga Rullseröd.
Det är där vi bor, mamma och pappa och jag och Hedvig och farmor och farfar och faster Ingeborg. Farfar brukar säga, att på den här gårn har vi bott i trehundra år. Det har vi inte på riktigt förstås. Men före farfar så bodde hans far här. Och före farfars far så bodde hans far och farfar här. Så har det alltid varit på Rullseröd. Ibland känns det nästan som om jag hade bott här i trehundra år jag också.
Men den här dan verkade det som om pappa inte hade lust att bo kvar på Rullseröd en enda dag till, så sur var han när han kom hem med traktorn. Jag hade smugit ner i stallet genom den Hemliga Gången, som ingen vet att den finns utom jag. Och plötsligt stod pappa i dörren. Blåsten måste ha ryckt och ryckt tills dörren gick opp av sig själv, för den vägen går ingen längre.
– Hallå! skrek pappa. Vem är det som är i stallet och smyger?
Men sen såg han att det bara var jag. Och då bara muttrade han, att jag var för stor för att sitta och sura i ett tomt stall. Sen lyfte han mig över säckarna, som ligger staplade innanför, och hakade dörren med en spik, så den aldrig skulle kunna blåsa opp mer.
– Gå och hjälp farfar med veden, så gör du åtminstone nån nytta, muttrade han och hoppade opp på traktorn igen.
– Vad … vad är du så arg för? ropade jag.
– Det är inte jag som är arg, det är traktorn som är sur! ropade han och puttrade i väg.
Jag sparkade vänstra träskon rätt opp i vädret. Och sen hoppade jag på den högra tills jag kunde sticka foten i den vänstra igen, där som den hade trillat ner. Det gör jag jämt när jag inte vet vart jag ska ta vägen. Och den här gången slog träskon i vedboddörren bara en sekund innan farfar kom ut med ett jättefång ved i famnen.
– Ska jag hjälpa dej att bära opp, farfar? sa jag.
Men farfar bara blängde lika surt som pappa.
– Det är far din som har sagt åt dej förstås? grymtade han.
– Nädå …, sa jag och kände att jag blev eldröd om öronen.
– Du kan hälsa’n, att jag är ingen gubbstrutt än, så jag kan bära opp min ved själv, sa farfar.
Sen stövlade han in i farstun och oppför trappan till övervåningen. Det är där han och farmor bor: i de två små rummen och det lilla köket, där man kan se en bit av havet om man ställer sig på fönsterbänken. I det tredje pyttelilla, det som man kommer till genom den blommiga tapetdörren, bor faster Ingeborg.
Jag sparkade av träskorna i farstun nere hos oss och smet in i köket. Mamma stod och värmde välling till Hedvig vid spisen. Men fast jag gick på tå och nästan bara snuddade vid sockerskålen på bordet, så vände hon sig med detsamma. Och hon såg lika sur ut som alla andra.
– Lägg genast tillbaka sockret, Rulle, sa hon. Du får bara ont i magen, och så vill du inte ha nån riktig mat efteråt.
– Det är inte jag som ska ha det, det är hästen, sa jag.
Då sänkte hon rösten, så den bara blev en röst mellan henne och mig.
– Du vet hur arg pappa blir, om han får höra att du håller på med dom där dumheterna ännu.
– Vad är det för dumt med att jag vill ha en häst? sa jag.
I detsamma började Hedvig att tjuta inne i sängkammarn. Och genast så fick mamma den där jollriga piprösten, som hon har när hon pratar med Hedvig, bara för att små barn dom måste man vara alldeles särskilt snäll mot.
– Ojojoj, har mammas hjärta vaknat nu, pep hon och rusade in och lyfte opp Hedvig och kramade henne. Det är lilla magen som skriker efter välling, förstår jag?
Jag la tillbaka alla sockerbitarna utom två små, som såg ut som om de var bitna på förut. Sen smög jag oppför trappan till farmor. Farfar hade lagt sig att sova middag. Men farmor var i bästrummet och vek trattar av gråpapper, som hon satte över sina julhyacinter.
– Vad gömmer du hyacinterna för? sa jag. Då kan man ju inte se vad dom får för färg mens dom håller på och växer.
Farmor skrattade och lyfte på trattarna, så jag kunde titta under varenda en. Hon var inte ett dugg sur.
– Hyacinter måste väl få ha hemligheter till jul, dom som alla andra, sa hon. Sen sköt hon ner glasögonen och såg på mig över kanten. Och när farmor gör det så ser hon precis allt som man tänker. Om man är lessen långt ini sig, så är det det första hon ser. Nå, vad är det i dag då? sa hon. Är det pappa som har varit på dej och bråkat om skolan igen?
– N .. n .. nä då, sa jag och jag såg i spegeln på byrån hur örsnibbarna blev rödare och rödare.
Men farmor måtte inte ha märkt det. För plötsligt kom hon på något som var så viktigt, att hon måste lägga armen om mig och viska det i mitt öra.
– Gammelkalendern, viskade hon. I år är det ett Gammelkalenderår, det är då ett som är säkert.
Och så sköt hon igen dörren till sängkammarn. För det här det var något så hemligt, så inte ens farfar fick vara med och se. Sen drog hon fram en tjock bunt papper ur den lilla snedgarderoben. Ett rött snöre var kört genom ett hål i kanten opptill, så papperna hängde ihop precis som bladen i en bok.
– Jag har inte haft den oppe sen Henrik var liten och behövde öva sej, sa farmor och la pappersbunten på bordet och blåste bort dammet.
– Är det en almanack? viskade jag.
– I alla fall finns här blad för varenda dag i hela julmånaden, sa farmor. Ett par är lite råttätna förstås. Men på vartenda ett som finns kvar, där står det en vers. Och varenda vers börjar med en stor grön eller blå eller röd bokstav. Dom tyckte din pappa var mycket roligare att öva sig på än dom svarta bokstäverna som stod i skolboken. För han älskade inte skolan mycket mer än du.
– Men han sprang inte hem i alla fall? viskade jag.
Farmor svarade inte. Men hon tog ner fotografit på Rullseröds sista häst, Balder, som hängde över byrån, och hängde opp Gammelkalendern där i stället.
– Skjut fram syskrinet och ställ dej på, så ska vi se vad Gammelkalendern har för vers i dag, på första advent, sa hon.
Jag kan bara läsa såna stora tryckbokstäver, som det inte är för mycket krokar och krumelurer på. Men jag hoppade opp på syskrinet ändå. För var farmors Gammelkalender en almanacka, så var den mycket finare än våran nya nere i köket. På farmors var det kaprifolslingor målade längs kanterna, och det fanns en julkärve i vart hörn med domherrar som satt och pickade.
– Hur gammal är den? sa jag.
– Sen 1883, sa farmor. Så den var redan gammal när jag var så liten som du. Och så satte hon fingret på första bokstaven på Dagens Namn.
– Oooo, sa jag.
– Och så andra? sa farmor.
– Ssss, sa jag.
– Jaha, för Oscar står det, sa farmor. Det var förstås lite finare att ha namnsdag förste december när jag var liten. För då hette kungen Oscar.
– Vad står det i versen under då? sa jag.
Farmor drog eld på en tändsticka och tände ljuset i staken framför Gammelkalendern. Både handen och lågan darrade lite. Precis som farmors röst när hon började läsa, så högtidlig var hon.
Nu vandrar advent kring stallar och hus och hösten den gråa är liden. I kväll när i stugan vi tänder vårt ljus begynner den underfulla tiden.
– Betyder det … att den tiden, då kan det hända saker som inte händer annars? viskade jag med samma låga röst som farmor.
– I alla fall är det den bästa tiden som finns, om man vill ha hemligheter ihop med nån, sa farmor. Och nu har du och jag en.
Sen gav hon mig en pepparkaka och skjussade i väg mig ut. För mamma kom just ut på farstun nere hos oss och ropade, att jag skulle gå till körhuset och hämta pappa. Vi skulle dricka adventskaffe allihop i vårat kök om en liten stund.
Pappa låg och rotade under den gamla traktorn, och han svarade knappt så sur och arg var han på det gamla ”skrället” som bara gick sönder i ett kör.
– Hälsa dom att här får jag nog ligga och rota till julafton! skrek han.
Jag gick långsammare och långsammare när jag gick tillbaka över gården igen. Utanför stallet stannade jag och slog tre lätta slag på dörren och viskade:
– Stå inte och sparka i spiltan, så nån hör dej. För det är bara du och jag som vet att du finns. Jag kommer in och pratar när vi har druckit adventskaffe.
Precis klockan tre, när det varken var ljust eller mörkt ute, tände mamma första adventsljuset och satte staken mellan pelargoniorna i fönstret. Vi satt runt köksbordet allihop. Jag fick kaffe med lite mjölk i. Och jag fick doppa jätteförsiktigt. För rann det över bara en enda droppe, så var jag världens största sölegris med detsamma. Ingeborg doppade inte alls. Och hon skrattade inte heller. Hon hade bara haft bekymmer sen hon öppnade farfars gamla affär igen förste november.
— Du får väl be Fritiof i Sillevika att han kommer och hjälper dej, om du inte klarar av det ensam, sa Pappa. När isen börjar lägga sej har han ändå inga sillgarn i sjön.
— Jag har inte sagt att jag inte klarar mej, sa Ingeborg och det kom små ilskna röda fläckar på kinderna på henne. Jag har bara sagt, att det är hemskt jobbigt nu till jul, när man är ensam och inte van. Det var då jag sa det där dumma som jag aldrig skulle ha sagt.
— Jag kan komma och hjälpa dej om du vill, Ingeborg, sa jag. Och fast jag sa det så lågt så jag nästan viskade, blev det alldeles tyst vid bordet.
— Du! sa pappa och han doppade, så det rann över koppkanten mycket värre än när jag doppar. Du skulle förstås springa in till mamma och gnälla, precis som du gjorde när du skulle börja skolan. Nä du, några julunder det händer inte här på Rullseröd.
— Henrik då, du hade ju lovat, hörde jag mamma viska.
Jag sa ingenting. Jag bara hasade ner från soffan och kröp under bordet fram till fönstret. Ljuset speglade sig i rutan. Och när jag tryckte näsan mot glaset blev det en stor imros där jag andades. Jag ritade ett stort I med fingret i imman. Och så ett stort K efter. Och så ett V.
I kväll när i stugan vi tänder vårt ljus begynner den underfulla tiden.
Fast julunder var det ingen på Rullseröd som trodde på längre. Bara farmor och jag. Vi trodde. Lite i alla fall.
Texterna och illustrationerna i 2021 års julkalender återges med tillstånd från rättighetshavarna. Inspelningarna har gjorts av Litteraturbanken, november 2021, och i studion har Martin Joviken haft hand om kontrollerna.
