Så var det andre december och vi öppnar den andra luckan i Litteraturbankens julkalender!
Årets julkalender är Rulle på Rullseröd av Olle Mattson – en härlig skildring av julförberedelser i bohuslänsk miljö. Vi får följa Rulle, som inte riktigt tycker om att gå till skolan, under hela decembermånaden på gården i Bohuslän. Här finns Mamma, Pappa och lillasyster Hedvig, Farmor och Farfar och Faster Ingeborg. Och så Fritiof, förstås.
Rulle på Rullseröd kom ut 1974. Samma år filmatiserades den och sändes som julkalender i Sveriges Television.
Varje dag fram till julafton öppnar vi en lucka med en inläsning av ett kapitel ur Rulle på Rullseröd. Boken kan du förstås läsa redan nu på Litteraturbanken – men kapitelinläsningarna presenteras här på Ljud & Bild en åt gången. Så håll utkik här på sajten, och följ med på julresan i Rullseröd!
Illustrationerna är tecknade av konstnären Hans Westman, och vi har hämtat dessa från boken (samt från pappersjulkalendern som SVT lät trycka 1974.)
Andre december
Andre december, just som det började ljusna, så att man kunde se att det hade fallit lite snö på natten, kom Fritiof gående opp mot Rullseröd. Han hade sin fiskekorg på en käpp över axeln. Men han hade överrock och halsduk och nyborstade kängor. Annars har han alltid bara blåbyxor och stövlar och en tröja som är full av stoppar. Men den röda luvan hade han på huvet förstås, den har han alltid.
Det allra konstigaste var att hans gamle hund Snellman inte var med och sprang i diket och rotade efter sorkar som han brukar.
Ingeborg stod på en låda utanför affären och tvättade skyltfönstret med en våt trasa som hon hade virat om en kratta.
– Kom hit och hjälp mej, Fritiof du som är lång! ropade hon.
Fritiof harklade sig. Det gör han alltid innan han ska säga något. Och så blir han röd och gräver i fickan efter något som han aldrig hittar.
– Va, ähum, javisst, det förstår sej, sa han.
Men han behövde bara få krattan i hand, så var rutan ren nerifrån och opp på tio sekunder.
Jag satt tyst och hukade inne i våran farstu. För Snellman brukar alltid springa runt och nosa tills han hittar mig och hoppar opp och slickar mig i ansiktet. I detsamma hörde jag Fritiof säga med så låg röst, att jag nästan inte trodde att den var hans:
– Sexton år är förstås ingen dålig ålder för en hund. Han fick stekt sill till kvällmat, det var det bästa han visste. Och han såg precis ut som om han låg och sov, när jag tittade till honom i korgen i morse. Men död var han.
Jag blev så konstig i knäna, så det var knappt jag kunde resa mig och slå en kana bort till bodtrappan. Där hade det blivit en isfläck, för det är ett hål i takrännan som det droppar ur jämt.
I detsamma kom gamla Tekla pustande oppför backen med sin äggekorg. Hon är vår nästnärmsta granne, och hon lämnar ägg som Ingeborg säljer till fruarna på egnahemmen.
– Du kanar och kanar så du bryter näsan av dej, sa Tekla och ryckte i boddörren.
– Ingeborg kommer och öppnar när hon tvättat lorten av skyltrutan, sa jag och kanade förbi. Fritiof i Sillevika är med och hjälper henne med trasan oppe i hörnena, sa jag och kanade tillbaka igen.
– Jojo, gammel kärlek blir aldrig rostig och gamla kyrkekängor aldrig utgådda, muttrade Tekla för sig själv.
För just då kom Ingeborg och öppnade. Jag smet med in. För boden är nästan det roligaste stället på hela Rullseröd. Där öppnade farfars far handel för sjuttitre år sen. Och fast Ingeborg hade plockat opp fullt med nya saker på hyllorna, så fanns mycket av det gamla kvar också. Till och med några gamla hästepiskor hängde under taket. Och den stora låren, som man hade salt i, stod kvar vid disken, fast den var tom nu.
– Nå, vad ska Tekla ha för äggena i dag då? sa Ingeborg.
– Jag får väl ha en halv nypa kaffe, suckade Tekla och satte korgen på disken. Och en en nypa socker och en klick smör och ett paket tvättklämmor. Det är inte mycket en behöver när en blir gammel.
– Äh kila och hämta tvättklämmorna, när du ändå har vägen förbi, sa Ingeborg när Fritiof tittade ut från kontoret. Dom finns i en låda oppe i källarstugan.
– Njaa, jag måste nog knata i väg om jag ska hinna med bussen, sa Fritiof och knäppte opp locket på sin gamla mässingrova och kikade.
– Det går på en minut, sa Ingeborg. Ta med den gamla bodskylten och släng på sophögen, den blåste ner i natt.
Fritiof tog med sig skylten. Men fast den var så rostig, så att ALEXANDERSSON knappt gick att läsa längre, slängde han den inte.
– Det är allt synd att ett sånt här bra hus bara ska stå och samla råttlort, sa han när han såg att jag hade följt med in i källarstugan. Här han ingen bott på länge, förstår sej?
– Nä, inte sen pappa och faster Ingeborg var små, sa jag. För då satte dom in värmledning i stora huset.
Fritiof drog fram en låda med färgburkar och bröt opp locket.
– Är det för att Snellman är död som du är så finklädd? sa jag.
– En kan la inte åka buss i dom gamla lortiga fiskebyxorna, sa Fritiof och skrattade.
Men det var ett sånt skratt som man skrattar när man är ledsen långt nere i bröstet och inte vill visa det.
– Räven har knipt våran gammelkatta, så nu är hon död hon med, sa jag. Farfar sa att han hörde rävhonan yla bakom lagårn i fredags natt. Och på morron så var katta väck.
– Jomen, en sorg kommer sällan ensam, sa Fritiof och tog opp en burk med rödfärg och bände opp locket.
– Varför åker du inte med bussen, sa jag, när vi har affär på Rullseröd igen, där du kan handla?
– Det är för den där annonsen i tidninga, mumlade Fritiof och vände sig bort. Jag läste den när jag kom tillbaks till min tomma stuga, efter det jag hade varit och begravt gamle Snellman.
– Vad stod det i den annonsen då?
– Där stod att skötsam ungkarl får vaktmästarplats med egen bostad inne i Fabriksbyn.
– Me .. menar du att du ska flytta ifrån stugan nere i Sillevika? viskade jag. Och bo i Fabriksbyn för alltid?
– Först ska vi sätta färg på Alexanderssons gamla bodskylt, så den lyser lika grant som förr i världen, sa Fritiof och började gnola för sig själv.
Plötsligt var det som om han inte märkte att jag fanns längre. Det var alldeles som om han glömde bort att vara ledsen så fort han satte penseln i färgburken. Han varken stammade eller letade i fickan efter något som inte fanns. Han bara målade.
Jag hann precis lämna tvättklämmorna till Tekla och springa opp till farmor med en halv kokekorv, som hon och farfar skulle ha till middag, så kom Fritiof tillbaka över gården igen. Han bar skylten försiktigt mellan två fingrar.
Tekla var just på väg ut med sin korg. Och precis där som min kana var som glattast, där började hennes kängor att glida åt olika håll.
– Hoppsan, sa Fritiof och tog henne i armen i sista stund. Liten tuva välter ofta stort lass.
– Sköt han sitt eget lass, så han inte fastnar i dörra, fräste Tekla. Hon inte ens tackade. Därinne finns en krok utlagd, för dumma karlar att nappa på, sa hon och for i väg.
– En krok, var kan den ligga? sa Fritiof och gläntade på dörren och kikade. Vi kikade bägge två, men vi såg inte någon krok nånstans.
Det var inga mer kunder i affären så tidigt, och Ingeborg hade dukat opp kaffe på en tomlåda på kontoret. Ingeborgs kontor är så litet, så det är nästan bara en skrubb innanför affären. Fritiof fyllde nästan hela golvet när han klev in och ställde opp skylten på en låda.
– Jaha, nu är nya provskylten klar, ifall bodfröken vill titta, sa han.
– Du pratar, det är ju samma gamla skylten vettja, sa Ingeborg.
– På framsidan ja, där är det den gamla, sa Fritiof och snurrade skylten runt. Men nu råkar baksidan vara framsidan.
Och då såg vi. På bara den lilla stunden hade han målat ALEXANDERSSONS LANTHANDEL på baksidan. Oppi hörnena slingrade sig gröna blad mellan rosor och kaprifol.
– Åh Fritiof, vad du kan! sa Ingeborg. Och så glad på rösten hade jag inte hört henne på länge.
– Här nedanför ska bli krokar för en liten extraskylt också, sa Fritiof. En sån som en hänger ut såna dar, när affären har några särskilda specialiteter till salu, småkakor till exempel, sa Fritiof och sneglade på det tomma kakfatet.
– Jisses, doppet det glömde jag, sa Ingeborg och fick röda fläckar på kinderna. Spring ut och se om det finns nåt kvar på brödhyllan, Rulle. På måndagarna är det alltid tomt överallt.
Men jag hittade. Både mandelkubbar och finska pinnar och en sorts fyrkantiga med kanel i ränder ovanpå, som Fritiof tog en av med detsamma.
– Andra specialiteter som en kan sälja i en sån här gammal fin bod, sa Fritiof och tog en mandelkubb, det är salt sill.
Sill var det som Fritiof hade haft med sig i fiskekorgen den här dan.
– Du är tokig du, skulle jag hinna med allt det där fick jag allt ha en tomte som kom och hjälpte mej, så brått som här är till jul, sa Ingeborg och gick ut i boden för att expediera igen.
Och kanske det bara var draget när dörren slog igen, som gjorde att Fritiofs röda luva blåste ner från mösskroken. Men det kändes konstigt att ta opp den ändå. För Fritiofs luva är röd med en tofs opptill, precis som en tomteluva. Och jag såg att Fritiof slutade att tugga och höll andan, alldeles som om han grunnade. Men han lyssnade nog bara. För oppe i farmors finrum slog klockan nio.
– Nu går bussen, sa jag.
– Låt den gå, sa Fritiof och satte luvan på huvet. Då kan du och jag doppa näste kubben utan att hasta. Och då doppade han sin mandelkubb i koppen, precis som man gör med en långskorpa.
– Mandelkubbar som är så lösa går väl inte att doppa? sa jag.
– Jodå, bara en är kvickt efter med tänderna när kubben kommer opp igen, sa Fritiof.
Men plask, så låg alltihop i koppen. Utom en liten pyttebit som Fritiof höll kvar i nypan.
– Ibland går det förstås galet, sa Fritiof och ett tag såg han på pricken ut som jag gör, när jag har sagt något dumt och jag vet, att nu så börjar allihop att skratta.
Men så såg han att det var bara han och jag. Bara vi två hade sett det. Och då började han skratta själv. Åh vad han skrattade. Åh vad vi skrattade, Fritiof och jag.
Texterna och illustrationerna i 2021 års julkalender återges med tillstånd från rättighetshavarna. Inspelningarna har gjorts av Litteraturbanken, november 2021, och i studion har Martin Joviken haft hand om kontrollerna.
